ZT–Sofia Topelius 27.12.1861

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 27.12.1861

Helsingfors tredje dag Jul 27 Dec. 1861.

Älskade Mamma och Farmor!

1 Wi stå nu vid slutet af ett år, som för oss enskildt varit rikt på bekymmer, men äfven på mycken tröst. Gud förläne Mamma i det kommande året helsan och glädje af sina barn, stora och små, och att vi ännu länge måtte få med Guds nåd behålla hvarandra och återse hvarandra helbregda.

2 Jag ämnade visst skrifva före jul, men emedan jag hade på engång tidningen och de yttre julbestyren, blef det ej af. Osäkra voro vi också, om Mamma befann sig på Kuddnäs, eller i Larsmo. Af Mammas kärkomna bref på julafton få vi heller ingen upplysning derom, hvarföre jag för säkerhets skull adresserar detta till Augusta Lybeck. Jag gissar att till Uleåborg blef ingen resa med Oskar i detta dåliga väglag, men kanske orkar Mamma senare på vintern. Resorna ha ju, med allt deras besvär, likväl bekommit Mamma bra, vill jag minnas.

3 Jag skall nu berätta om vår jul, fastän Mamma ej heller nu har så alldeles orätt i att med tvehågsenhet bryta brefven från oss.

||

4 Det var så att julträdet blef för bittida färdigt, redan dagen förut, och barnen gladde sig kanske för mycket på förhand, så att de knappt kunde hållas i skinnet. Emili var också raskare och allt lofvade trefnad ända till julaftons morgon, tisdag, då det befanns att Toini och Eva hade kräkts under natten och voro bra nog shackmatta. Det dröjde ej heller länge på f. m., innan Eva fick utslag, och på eft. middagen var äfven Toinis redan märkbart, så att vi förstodo väl huru det var, och Willebrand, som kom hit kl. 6 på afton, bekräftade alldeles vår förmodan att pullorna hade sharlakansfebern färdig. Hvad skulle vi göra annat än ställa allt i Guds hand och hoppas att han ej skulle pålägga oss större börda, än vi förmå bära! Emellertid nändes vi ej beröfva de andra barnen deras julafton, och så hade vi bjudit några herrar: Johannes, Theod. Nyman, Granbergs bokhållare Tervo, som hitkommit efter hans Oskar, och slutligen kom äfven vår försvunne bror Julius som välkommen julklapp. Således hade vi ändock julafton med ljus i granen, julgubbar, gummor och klappar, men underligt var det, kan Mamma tänka. Toini och Eva ville vara med, det förstås, och så buros de|| påpelsade och nästan fullt utslagna, som de voro, ut i salen, der vi eldat två brasor, och der lades de på soffan med kuddar och fingo se på. Det ena efter det andra hämtades dem, bland annat en stor dockbyggning af papp och ett par vackra kanariefåglar, och julgumman frågade som vanligt om barnen varit snälla, och vi svarade ja med tårar i ögonen. När de då sett en stund, blef kuraget slut, så att de åter buros till lullan kl. ½ 8, men de öfriga fortsatte sin jul och hade så roligt som man har, när man ej tänker längre än näsan är lång. Nöjda voro vi dermed, ty Mille fick sitta inne med i sitt departement, och jag fick åtminstone dela mig. En svår stund hade vi kl. mellan 9 och 10, då Eva begynte yra och alla tecken tydde på hjertsprång. Wi läto då värma fotvatten, Mille anbragte ett lavement, och så gick den förskräckelsen Gudskelof öfver. Efteråt blefvo de lugnare, så att Mille tillochmed kunde komma till qvällsbordet. Undertiden väsnades tappert ute i salen, och lilla Lullu fattig hoppade|| gladlynt med ända till kl. 11 och drog en liten nätt uppstoppad kanin, som hon fått af Aline. Moster Mina höll oss också troget sällskap i in- och utrikesdepartementerna och hade med otroligt besvär lagat en korg, som innehöll allt möjligt, men pullorna orkade knappt se på den. Olga Nummelin var också här. Så voro vi nöjda att qvällen blef slut klockan strax efter 12. Vid bordet drucko vi, efter vår vana, alla våra närmastes skål, äfven Mammas, Fannys och Schalins, och sedan en skål för Aline Hæggström, som just fyllde femton år. Tidigare på qvällen fick hon telegram från Brahestad med gratulation från föräldrar och syskon; telegrafen kan också ha sina hjertliga sidor!

5 Wi voro bra trötta, både till kropp och själ. Och Mille är icke vid samma krafter som förr. Hon måste till kojs, och Julius satt inne hos barnen till kl. 5. Följande natt satt jag och Sofi. Nu tredje natten satt Augusta Bäck här. Eva är, mot förmodan, raskare än den andra, har sofvit dugtigt, har nästan intet ondt i halsen, leker med sina julklapper, af hvilka de|| flesta brötos på säng, och vill bara upp. Toini är mera sjuk, har feber och ondt i halsen. Willebrand ansåg dem i förrgår så raska, att han ej var här på hela gårdagen, men nu föreskref han åt Toini istersmörjning, omslag och chlorkali. Emili har brännt båda två med lapislösning. Ja, Gud gifve, älskade farmor, att vi kunde ha goda nyheter med nästa post. Jag bör tillägga att Toini har så temligen sin språklåda oförminskad; för en stund sedan berättade hon sagan om Snöhvit. Blott en natt har hon yrat, och då en kort stund, men mycket har hon pratat i sömnen och sofvit oroligt. Dessa nätter ha varit långa. Mille stackare är nog utsliten, fast hon låts sofva i barnens kammare, ty Toini och Eva ligga i sängkammarn. Rosa bor med Aina och Aline i gossarnas förra rum och skötes af Lotta, men är kurrig och har sjukt öga, så att Mille tänker återgifva Sofi åt henne. William sofver i mellankammarn bredvid sängkammarn. Wi ha ej skickat bort Rosa, utan ställt henne, som oss alla, under Guds beskydd. Föga troligt|| är att hon går fri; spärrning är omöjlig, endast att hon ej får komma in till de andra och att vi, som vistas med dem, ej vidröra henne. – Den omständigheten att båda kamraterna sjuknade precis samma natt, gör att jag tror de blifvit på något vis kalla i ett karbad, som de togo i dag vecka sen uti Marie badhus. Emili fick ej gå ut, och jag hade andra bestyr, så att vi hade blott Sofi med dem. Nog varnade vi allt hvad vi kunde, men hvem kan lita på dem?

6 Borgströms fingo en kär julklapp. Emili Lindfors hade i två veckor efter sin flickas födelse sväfvat mellan lif och död, och modren som vakade och bodde der hela tiden, gaf henne förlorad. Men julaftonsdagen hade sjukdomen (barnsängsfebern) brutits, så att hon förklarades utom all fara. Det gladde oss alla, ty de hade varit så bedröfvade.

7 Leopolds och Carls tillbragte sin julafton hos tant, der de må bra. Wi ha ej träffat dem.

||

8 Hvad skall jag nu berätta, älskade farmor, som litet helst kunde muntra upp mina ledsama nyheter? Jo någonting, som man ej kan låta bli att skratta åt, fastän det är ynkligt tillika. När prof. Sirelius i 11 dar skött Emili Lindfors, kom han händelsevis att fråga Carolina Borgström om de hade amma åt barnet. Nej, sade Carolina. – Nå, hvad ha ni gifvit barnet att äta? – Det har fått sockervatten. – Ingenting annat? – Nej, ingenting annat. – Hvad! utropade Sirelius, bara sockervatten i elfva dygn? Skicka då strax efter prest och låt nöddöpa barnet, ty det kan ej ha många timmar att lefva. – Nog vet man hvad Carolina blef till sig. Barnet skickades efter, fick di en hustru i gården, som hade ett 8 månaders barn, och kom sig utan vidare skada före. Det hör till saken att Carolina Borgström sjelf haft elfva barn, men alla hennes tankar voro väl hos dottren den gången.

||

9 Doktor Qvist och Barometerns redaktör Linder stodo i förra veckan, bland många andra, för polisen till svars för kattserenaden d. 11 Dec. utanför censorernas fönster. Emellertid nekade de att ingå i svaromål, hvilket var dumt nästan dummare, än hela kattserenaden.

10 Förra lördags var jag på stor akademisk middag hos baron Munck, der vi alla presenterades för Rokassovski! Mig kände han igen. Det är eget att hvargång vi bjudas till Munckens, ha vi eller få vi sjuka hos oss.

11 Jag sköter tidningen till detta års slut. Sedan börjar Schauman igen.

12 Må väl, älskade Mamma! Helsa Schalins alla så hjertligen från oss. Gifve Gud att vi snart kunde glädja Mamma med bättre underrättelser.

Mammas egnaste

Z. och E.

13 Rosenkampffs, Deckers och Borgströms skickade julklappar åt Toini och Eva.