ZT–Sofia Topelius 18.5.1868

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 18.5.1868

Helsingfors måndag 18 Maj 68.

Min Älskade Mamma!

1 Förlåt att mitt utlofvade fredagsbref ej blef af. Jag hade brådt, och Oskar Heikel, som reste i thorsdags, lofvade framföra muntliga helsningar. Han har nu berättat om Annas begrafning, som var i onsdags. Det var en pröfningens dag, visst också för oss, som fem dagar hade väntat Thilda på jernvägen, och det var ej roligt med sådanat emottagande; men ändå voro våra känslor ett intet mot en stackars mors, som måste på en och samma dag föst lida alla ovisshetens qval, sedan få se sintt förr så blomstrande barn i likkistan och slutligen gömma den förlorade i jorden, allt inom några timmars förlopp. Thildas första fråga var: lefver hon? – och när intet svar följde, sade hon: du svarar mig intet! – Då kyste Emili henne utan att kunna svara, och så|| åkte de båda förut, Aina och Inna efteråt och jag med sakerna, men Thilda hade ändå styrka att betala isvoschiken och ordna om sakerna. Sedan tog modershjertat ut sin rätt. Det var så varma dagar, att vi måst påskynda begrafningen. Vi föreslogo dock att uppskjuta den en dag, men Thilda ville ej. Anna var dock temligen oförändrad och vacker och fridfull att skåda. Bjudna voro bara Annas slägtingar: Borgströms (som dock ej kommo, emedan lilla Selma har tyfus), Frans Snellman, som jordfäste, jemte hans Adele och äldsta flicka, Boehmens och Heikelerne som bärare. Kl. ½ 8 foro vi ut, qvällen var vacker, och Anna fick sin plats bredvid våra barn, men Hæggström är betänkt på att i vinter låta föra henne till Brahestad. Kl. 9 var allt åter slut, endast Heikelerne qvarbjödos på en smörgås. Thilda var nog stark, men efteråt kändes det. Jag glömde säga, att der var en vacker sång|| vid grafven, samma ord, som sjöngos för Oskar Granberg, och nu sjöngo våra bekanta flickor och sångare. – Sedan ha nu vågorna i verldens haf åter begynt slå tillsammans öfver den vackra och snälla Annas hufvud, der hon sjunkit i djupet, för att stiga till höjden. Ett godt barn var hon, tåligt, ödmjukt och undergifvet, som få unga vid hennes år. Hennes efterlemnade dagbok med dess ungdomsdrömmar, som så snart skulle blekna, är bland det älskeligaste jag läst. Hon berättar der, bland annat, huru Aina beredt henne på hennes bortgång och säger en af de sista dagarna: ”nu vet jag visst, att mina synder äro förlåtna”.

2 Sedan ha nu psalmer och resbestyr upptagit oss, men i går sökte vi, Mille och jag, styrka i Herrens nattvard. I går på afton afslöto Lille och jag revisionen af vårt Åbo arbete, som nu börjar tryckas,|| hela psalmboken med noter öfver hvar psalm. Lille har åtagit sig det stora besväret med tryckning och korrektur, annars hade jag fått stadna här i sommar. – I går på e. m. insattes äfven mina nya tänder, som i början hade den effekt, att jag liknade mig vid ”plåtter Gusta”, men nu börjar det redan gå bättre. I thorsdag kl. 2 eller 4 på morgonen, om Gud så vill, afresa Mille och jag med Aura till Stockholm, dröja der öfver lördag och söndag samt hoppas vara måndag af afton på jernväg i Lund. Jag hade bref från professorn i historien Tengberg, som säger att han förbehållit sig få mig till gäst; men jag svarade att jag för gumman med mig och ej vill belasta honom med dubbel inqvartering, utan bad honom skaffa oss rum i staden. Nog är det troligt, att de bedja Emili med. Från Åbo ha vi fått bjudning|| till både Indrenius och Ekman för thorsdag qväll. Antingen vi nu skrifva från Stockholm eller Lund, skall Mamma ej alltför länge behöfva vänta på bref. Thilda Hms, äfvensom Jeanas och barnens resa beror närmast på det svar vi vänta från Tammerfors om ångbåten på Näsijärvi, men några dagar dröja de här efter oss, och Berndt och Aina flytta då hit, hvarefter de troligen resa i början på nästa vecka. Vi ha ännu ej deciderat oss om vi medföra jungfru; kanhända kommer Fina senare på Österbotten, ty här är hvarjehanda ogjordt, vi ha fått mal i möblerna m. m. – Nå, Mamma, midti våra sorger kom också ett gladare budskap, som Mamma visst redan fått första hand, nemligen Ninnis förlofning. Det var nu just ingen surpris, men ändå något som kom på klar fot. Råberg har sagt|| åt Berndt, att det är honom alldeles obegripligt huru Ninni kan tycka om honom. Augusta åter påstår att Råbergh är så otroligt bra och snäll. Ninni sjelf såg högst förlägen, men mycket glad ut. – Sedan i går ha vi grönt. Det stod länge stilla, fast dagarna voro vackra, men i går föllo herrliga regn; Gud gifve till hela landets blomstring! Här i Nyland såddes allmännt de sednaste två veckorna, och nu skjuter brodden upp efter regnet. Allt ännu skörda farsoterna sina offer, bland hvilka E. Linder och prosten Sirén; dock tycker man sig se Guds nådes sol ånyo börja lysa öfver detta olyckliga land. Mamma har väl läst om de engelska dikningspengarna? Det kan blifva något förståndigt och bra. – Måtte nu alla, som ej ha annat utsäde, så rofvor helst! – Här ha varit en stor mängd stölder och inbrott. Hos en af våra bekanta, studenten O. Stenbäck, gjordes rent hus, medan han sof, utan att han märkte någonting.|| Studenten Becker fann en afton vid hemkomsten dörren uppdyrkad och kammaren till hälften plundrad. Andra qvällen satt han hemma med nyckeln ur – då knackades först sakta, sedan hårdare på dörren, och när Becker ej lät sig märka, uppdyrkades dörren ånyo, och in trädde en tiggare, som nu ville taga återstoden, men den gången blef han fast.

3 – Våra jungfrur vilja vara två här, icke en. Reser Fina, så får Amalia ta Jakobsons Lovisa, som nu sytt hos oss – hon från NyCarleby, som lefver skild från sin andra, supiga man. – Just nu kom Hjalmar Nordgrén. Han hämtade åt Mille en superb rökt lax, alldeles graf. En del fick Aina, en annan bit skickade Mille åt Carolina Borgström

4 – Wi hade bref från Sofi, som frågar om Zache, och Mille har svarat, att nog är han välkommen att bo hos oss. Kanske Gud låter oss lemna honom bättre tillbaka, än två andra barn. Han behöfver komma under fmorbrors ögon; lärarne tycka att|| han ej lärt sig konsten att lyda. Svårt blir det med att Emilis alkov, som blir hans rum, är för mörk att kunna läsa i med dagsljus: – Jag tittar på Mammas bref af den 6 Maj. Ack om Mamma ändå finge passliga glasögon! Tack, goda farmor, som vill ha besvär med barnen. De äro nu sådana långa lunsor, att de ej mera lära gå för en half person på ångbåtar och jernväg. Men de borde nu också börja kunna hjelpa sig sjelfva mer än förr. – Wilhelm lofvade skicka respengar åt Zache; jag vet nu ej, om vi töras lemna gossen på det löftet, men i nödfall har han Berndt att trygga sig vid. Nog får han begagna min kärra från Wirdois, om så passar i stycket. – Mille helsar; hon är nu så upptagen af resbestyr. Alla kyssa vi farmors händer och helsa till Fanny och alla vänner. Gud gifve af sin stora nåd, att vi alla med helsan må återförenas ännu i verlden, innan vi mötas i Hans eviga fridsboningar. Må väl! Tusen kärliga omfamningar från

Mammas egen

Z.

5 Thilda H. fick aftonen före hitkomsten ett bref af Emili till T:hus, hvari hon förbereddes på Annas död.

6 Nog skall Mille knäppa min vest. Jag har måst göra mig nya svarta kläder; de förra ha tjent 6 år och 9 månader. Vi skola ju presenteras för kungen, som är med om roligheten.

7 Thilda och Emili sända en helsning till Augusta Lybeck. Thilda är nu temligen lugn, men vid hvarje minne af Anna fuktas tårarnas källor.

8 Polismästarn Spåre låg här eländig i tyfus, men Adlerberg skickade honom champagne, hvarmed han tvättades öfver hela kroppen, samt tokayer att stärka sig med, och han tycks bli karl igen.

9 Om möjligt, skicka vi kofferten med första Österbotten. Det måtte väl nu vara fri passage. – Ack hvad det nu är herrligt väder efter regnet! 15 grader i skuggan kl. 11.

10 Aline Hm bor hos Aina – de kommo just hit. Berndt och Aina flytta i sommar till Sibbo och helsa sin älskade farmor. Berndt är nöjd med sin uppoffring – han har nu sökt till Fredrikshamn.