ZT–Sofia Topelius 3.1.1862

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 3.1.1862

Helsingfors fredag 3 Jan. 1862.

Min Älskade Mamma!

1 Ehuru Mille skrifver i dag, vill jag dock tillägga några ord, efter Gud i sin nåd låtit oss behålla vår Toini, så att jag kan gifva Mamma någon ersättning för de två bekymmersama brefven de förra posterna. Jag måste likväl strax säga, att äfven detta bref är ej alldeles bekymmerfritt, emedan vi ännu äro oroliga för Johannes, hvilken juldagen fick lägga sig i ett recidiv af sin tyfus. Med Guds bistånd hoppas vi dock att han skall gå igenom, ty sjukdomen är nu lindrigare; det är nu tionde dygnet och han har ej alls yrat, endast lidit af feber och sömlöshet. Efter en kylslagen dusch i förrgår|| fick han sofva i går nära tolf timmar. Han lider nu af bröstvärk, så att duscherna ej kunna fortsättas tillsvidare, men vi hafva dock hopp att han skall småningom blifva bättre. Han vore det troligen redan, om han ej i början trott sig hafva frossa och ätit kinin mer än godt gjorde. Mamma är god och underrättar Fanny härom samt att jag i dag skrifvit till Lisette på Kauhajoki.

2 Detta var ännu en qvarlefva af förra årets många bekymmer. Men alltsedan detta års början är det liksom vi skulle känna Guds nådes hand synbarligen öfver oss till tröst och lättnad. Gud låte oss ock förstå hans nådiga mening och söka Hans rike i detta år!

||

3 Hvad jag är ledsen att jag så utan skonsamhet oroade Mamma med mina bekymmer uti de förra brefven! Men jag var så bedröfvad, jag trodde ju att vi skulle mista vårt älskade barn! Redan samma dag mot qvällen tog sjukdomen en så lycklig vändning, att Willebrand kunde, till gåfva på vår brölloppsdag – som våra vänner, men icke vi kommo ihåg – skänka oss den trösten att halsen höll på att läkas. Och sedan gick det snabbt framåt, medicin minskades redan i tisdags till hälften och upphörde i går alldeles, utom att Toini nu får medicinera för ett rosartadt utslag i ansigtet, hvilket vi hoppas snart går öfver. Ja, kära farmor, nog var hon bra sjuk. När man såg henne i halsen, var allt hvitt och gult och på venstra sidan af tungan en hvit fläck som en mindre böna, och körtlarna så svullna, att Wbd förundrade sig hur hon alls kunde andas. Omslagen voro så bra. Ack, om|| vi vetat af dem och af istersmörjningen, när Micha var sjuk – men det var väl Guds vilja, och vi ha sett att också den nyare konsten kan arbeta förgäfves! – Nu leka de båda med hvar sitt bord uppradadt vid sängen och pocka bara på flera julklappar, så vi bli rådlösa.

4 De andra äro ännu på fötter och Rosa munter och pratig. Farmor skulle höra henne sjunga: en liten fågel – och ”sta ja flyda på Tronses tate då?” – ”Sta ja trypa under sännen då” – och mun går på henne. –

5 Intet nytt af vigt – Vi längta efter bref. Fru Barck är ännu här, men vi ha ej träffat henne. Helsa Sofi och Wilhelm – vi skola väl snart skrifva till dem. Men hvar håller Mamma hus nuförtiden?

Mammas egnaste

Z.