ZT–Sofia Topelius 30.9.1859

Zacharias Topelius till Catharina Sofia Topelius 30.9.1859

Helsingfors, fredag 30 Sept. 1859.

Min Älskade Mamma!

1 Nu ha vi väntat och förundrat oss öfver Mammas långa tystnad, så bortskämda som vi äro med de kära raderna då och då. Men endast Mamma är vid helsan gör det ingenting, vi ge väl oss till tåls. Emili, som allt ännu rultar omkring, ämnade skrifva i dag, men så kom syster Rudolfine med arbete, som hon är snäll och gör ibland, och i stället för bref till Mamma blir här förmiddagskaffe åt oss. Jag vill nu säga, innan jag glömmer, att med Suomi afgår i morgon bittida en till Mamma adresserad låda, innehållande litet vassbuk och krikon, som Emili sjelf lagt in och ber Mamma hålla till godo. Måtte nu burkarna komma helskinnade fram. Troligen skickar jag Blanks kläde med och lägger det i hans papperskorg, som Louise beställt till julklapp och som alltså ej får omtalas; men obeqvämt är det att nödgas emballera korgen i en hel äppeltunna. Mamma är god och underrättar Louise derom.

2 Vi ha ej hört Mammas tanke om Hildegards förlofning, ehuru vi kunna gissa dertill. Jag hade, som sagdt, endast|| önskat att hon kunnat fatta sitt beslut uti full moralisk frihet, men det kan jag ej anse att hon gjort, så i mellanhand som hon nu varit från morgon till qväll mellan Moster Nenas råd och min goda Alberts efterhängsenhet. Hade det varit partie égalespråk: franska på hufvudets vägnar, så hade risken varit mindre för andra förhållanden. Jag vill dock gerna hoppas det bästa och måste ju som gammal vän unna Albert en så bra hustru och Thildas barn den enda, som i någon mån kan ersätta dem deras oförgätliga mor. Jag tänkte skrifva till Albert nu, men hinner ej denna gång. Mamma är god och helsar både honom och Hildegard från Emili och mig och säger dem att vi af hjertat önska dem allt godt. Särskildt ville vi hviska åt Hildegard att vi fullkomligt inse motiverna till hennes beslut och, långt ifrån att mindre hålla af henne derföre, tvärtom respektera renheten af de bevekelsegrunder som förmått henne till denna uppoffring – efter det ändå är rätta ordet. Hildegard har skrifvit till Rudolfine att hon nu fruktar att hon förlorat R:s vänskap och aktning.|| Så illa är det väl ej, ehuru Rudolfine är blef både förvånad och ledsen öfver beslutet. Hon skrifver med nästa post. Jag skall också då skrifva till Albert och, bland annat, lägga honom på hjertat att icke vidare komma fram med vissa gamla oseder. – Vännen Blanks betéende tycker jag är en smula oförnuftigt i hela denna fråga, och det har jag skrifvit honom. – Intet särdeles nytt. Vi må Gudskelof alla bra. Evas frossa, som vid första utbrottet skaffade både Mille och mig kolik på halsen, gaf sig, tillsvidare åtminstone, ganska snart för kinin, och de leka nu muntra och raska med en svart- och hvit kattunge, som arriverat till huset som ny innevånare och är alldeles maken till Rosas förra. Här är nu höstlikt med gula löf, men annars milda och herrliga dagar. Söndag och måndag bli festiviteter för senatens jubileum. Bland andra är också jag inviterad till grefve Bergs stora bal i söndag, och den gången tänker jag gå. – Kansliråderna Arppe och J. W. Snellman äro troligen med.

||

3 ”Wår lön,” som Mille säger, ha vi ännu ej fått ut och äro i temmelig knipa, men det ger sig väl. – Mina föreläsningar begynte jag i onsdags.

4 Vänner och bekanta må väl. Carl Toppelius är återkommen, Hernmarks ha lemnat sig utan rum och måst tillsvidare stadna i Åbo.

Må väl, älskade Mamma! Tusen helsningar från oss alla,

Z., E., A., T. och Evamaja.