ZT–Sofia Topelius 9.4.1858

Zacharias Topelius till Catharina Sofia Topelius 9.4.1858

Helsingfors 9 April 1858 fredag.

Min älskade Mamma!

1 Det är nu åter längesedan sist, och jag tror vi ha att tacka Mamma för två bref sen dess. Jag skref några rader till Blank, och sedan skref Emili med Falcken till Fanny; jag hoppas det kommit fram. – Wi ha haft så bekymmersama tider med barnen, ett för allt har någon af dem krasslat alltsedan årets början, och för närvarande äro de hostiga och frossiga hela sällskapet, utom Aina. Wi hade en ledsam dag i onsdags, men Gudilof, det hade sin öfvergång, och jag hoppas det öfriga ock skall bli bättre. Först låg Toini mellan lakan pustande i feber och hosta, efter att ha varit ruskig i flera dar. Wi tänkte först på lunginflamation, men så hviskade Willebrand åt mig: jag kan ingenting säga ännu, men det ser ut som det skulle bli tyfus. – Jag kunde, som vanligt, ej hålla rätt god min, och så måste jag bekänna kort för Emili.|| Mamma kan tänka vår oro. Men hvad hände? Till middagen begärde pian först en smörgås, derpå kött och så köttsoppa, sof sedan duktigt och var på qvällen så munter att det fordrades tjenliga medel att hålla henne under täcket. Wi förklarade då att det var frossa, hvarpå hon fick kinin och var andra dagen på fötter, fastän hon ännu hostar något och magrat ansenligt. Efter Toini hade vi samme dag att tänka på gossen, hvars hosta blef allt värre, och kl. 8 på qvällen fick Eva hjertsprång, efter att ha varit duskig hela eftermiddagen. Lyckligtvis var det ej af de värsta, men ändå så att hon bet Emili duktigt i fingret och sedan tuggade sönder skaftet på en trädsked. Wi voro Gunås vana vid sådant, hon är nu det fjerde af våra barn, som haft hjertsprång, alla vid 2:dra till tredje året; vi begagnade vanliga medel, och efter en qvart eller 20 minuter återkom hon till sans genom fotvatten, – fick sedan lavemang och sof godt om natten, så att också hon följande dagen var bra igen,|| fastän något matt och hostig. Resultatet blef kinin, Eva har annars länge varit den tappraste och blifvit duktigt fet och försigkommen. Vårt värsta bekymmer är nu med gossen. Han hostar grufveligt, hackhosta immerfortspråk: tyska och deremellan svåra skof, så att nog måste det vara kikhosta, fastän han ej egentligen drar eller kiknar; men nu på två nätter har hvarken han eller Emili sofvit. Orsaken torde mycket ligga i rummen, de äro dragiga och så små, att man ej kan hålla jemn temperatur. Nu i e. m. tänker jag låta gossen, amman och Emili flytta i mitt rum, som är större och bor sjelf i matsaln. Här är ju så ondt om rum, vi ha haft några på förslag, men sådana att dermed föga vore vunnet. Med Hfors gårdsägare ligger jag i delo, prejarne äro onda på mig, de öfriga skratta, och mången har tackat mig. Wi skola ju nu bygga ett stort fyravånings stenhus; jag fattigman har också tecknat 500 rubel silfver.

||

2 Det är en grälig tid, både Snellman och andra får sig – också herr Z. T. som haft den oförskämdheten att önska NyCarlebys uppbyggande. Mitt enda bekymmer för den saken är att Mamma skall få kolik af dessa dumheter, ty jag bryr mig ej om dem. Goda Mamma, säg åt Blank eller Albert, att om de vill ha någon vederläggning af den infama art. i Wiborg så bör jag få en med namn undertecknad kopia af förteckningen öfver stadens oflyttbara egendom. För min egen del svarar jag ingenting, men de gå åt staden. Det måste vara af någon som har personlig anledning till ilska; jag har gissat på Setterberg, det vore roligt att ha reda på det och bedja honom vederlägga ett sådant och sådant rykte, att han skulle vara författaren. En Jakobstads köpman kan det ej heller vara, men möjligen då en annan af gymnasiistaten, Jag gissar på Sbg för det att han tycks plockat ihop några notiser|| och vet ändå ej af mer än ett varf i NyCarleby. – Nu till något gladare. I måndags 2 dag påsk var en tillställning hos baron Munck på friherrinnans födelsedag. Jag hade dertill skrifvit ett allegoriskt stycke som uppfördes och blef mycket omtyckt. Merkurius (Reinh. Munck) är skickad af Jupiter att till födelsedagsgåfva hämta åt friherrinnan fyra kammartärnor: Helsan (Agnes Toll), Glädjen (Sofi Bonsdorff), Hoppet (Eugenie Armfelt) och Sällheten (Aline Toll). Allt är bra, de berätta hvem de äro, men då kommer Ödet och säger Nej pass, intet godt får vara utan ondt i följe, och så ställer sig Frossan bakom Helsan, Förtreten bakom Glädjen, Bekymret bakom Hoppet och Afunden bakom Sällheten; men då ropar Merkurius på Astrild, Vänskapen och Smålöjet (Muncks små barn) Astrild skjuter de mörka makterna, som måste ge sig besegrade, och|| stycket slutas med att alla framträda och erbjuda sina gåfvor åt friherrinnan. Allt detta på vers och i kostymer, inför en förnäm societé. Friherrinnan var sjelf andra dagen här för att tacka; Emili slet sig den qvällen på min enträgna begäran lös och var med hos Muncks.

3 Med Guds hjelp hoppas vi nu att äfven Zache blir bra, Wbd tyckes ej hysa någon fruktan derför. Wi skola väl skrifva snart, nu hinner jag ej mera, utan helsa alla våra vänner från

Mammas egnaste

Z. E. och Komp.

4 P. S. Aina har dessa dagar varit en utmärkt snäll syster mot de små. Gustaf Turdin mår bra och tycks lefva beskedligt. Leopolds och Theod. Nyman åto påskägg hos oss. – Jag får väl veta mera om Edelfelt. Nog borde en tacksägelse snart bli synlig i tidningarna.