ZT–Sofia Topelius 25.11.1867

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 25.11.1867

Helsingfors måndag 25 Nov. 1867.

Min Älskade Mamma!

1 I fredags fick Mamma förgäfves vänta bref, menu nu måtte det väl vara framkommet med Konon Falk. Man narrar sig ofta, när man skickar med resande. Förlåt dröjsmålet! Hjalmar var nu här på återresan och hämtade med sig en tunna äpplen och två skålpundslådor fikon åt barnen. Han har ej glömt den gamla vänskapen, fastän Aina svek honom. När jag brydde honom för hans mjölhandlares dotter, en rik ryssina, såg han på Aina och Berndt, som då voro här, och svarade: nej, numera blir det väl ingenting! Af Snellman har han fått 80,000 mark som mjölförskott på sitt ärliga ansigte och anbud på mer, om han ställde säkerhet. Men han hade redan tagit 5,000 mattor och tyckte att det var nog.

2 Nå, vi ha åter haft krassligt. Aina pian har nu i sin tur gjort oss bekymmer, men med Guds hjelp går det öfver. Den långa vägen är svår denna årstid. Mille slipper ej sin frossa, så länge hon i den skarpa blåsten färdas af och an till Brunnsparken, och det hjelper ej ens att åka. Bara nu Aina blir frisk, får hon inknappa promenaderna. Berndt sköter nu sina timmar, fastän mera trött ännu, men han tar sig. De hålla så af hvarandra, de der två, de ha nu i de första pröfningarna lärt sig att ej kunna umbära hvarandra.||Jag hade också några dagar en känning af gamla frossan, sedan jag en dag reviderade mina böcker på den kalla vinden. Det får jag framdeles låta bli. Jag kurerade mig mest med Finas tvättningar.

3 Nå, hvad skall jag nu muntra mamma med i sin enslighet? Adlerberg kom tillbaka i går med grefvinna. Han ville drifva igenom att vi skulle få fyra nya helgdagar om året, nemligen kejsarns och kejsarinnans namnsdag, samt kejsarns födelsedag och thronbestigning. När Senaten fick veta att kejsarn svarat honom: icke trugar jag sådant på Finnarne, – företog sig senaten, för att slippa riktiga helgdagar, att i stället begära bönestunder de dagarna, så att kyrkorna skola stå öppna och bön hållas, men dagarna för resten vara hvardagar. Få nu se hvad deraf blir. Det är så likt Adlerbreg att fjeska med sådant, under det att vigtigare saker blir ogjorda. Jernvägen lär han nu dock bära med sig på fickan; han har ej velat återvända, innan den blef afgjord. Den blir bredspårig med tung öfverbyggnad, och ryska kronan betalar dertill 10 miljoner mark. Hvarifrån finska kronan tar resten, är mindre begripligt; naturligtvis genom lån – omkring 24 millioner mark.|| Ju armare, dess argare, säger det gamla ordspråket. Men nog blir det nu åter lif och rörelse i landet, och det är kanske den största vinsten. – Här har man något hämtat sig från den första häpnaden öfver missvexten, men på samma gång visar man stor lust att återfalla uti det gamla lättsinnet. Få se hvad grefvinnan A. gör. Jag spekulerar på att få henne att göra början med inhemska tyger; hon är i stånd dertill – hon är bättre än sitt rykte. – Hvad tänka de på, som i NyCarleby sitta med händerna i kors? Hvarken undsättningskomité eller arbetsinrättning! Och kökena fulla med tiggare, kan jag tro! Icke lär det väl gå på annat sätt, än att fruntimmerna ta i saken. Skulle ej Hildegard, Augusta, Fru Forsius och Fanny anställa en konspiration och få de andra i släptåg? – Hvad ni bestämdt måste lofva, snälla fruar och flickor, så är det, att skicka hit några profver med pris till slöjdbolaget. Så göra fruntimren i Alavo, de ha gripit saken an och begära enträget modeller. Nog vet jag, att det tycks finnas litet att skicka, men när man tänker efter, så hittar man. T. ex. de der qvinnopiexorna? Och hvarjehanda, som bjudes ut. Der köpes ett litet prof, och person antecknas. Det går ju an att försöka, och det kan skickas direkt till mig.

||

4 Wi ha nu vinter och slädföre också här, men ännu väntas ångfartyg. Svåra stormar ha rasat, aneroiden har slingrat upp och ned. Det är haskligt att läsa om vestindiska ön Tortola, som varit 8 timmar öfversvämmad af oceanen med allt sitt folk. – I parken utanför oss har ungdomen lof i dag och åker kälke till hundradetal. Zache, Toini och Eva äro med. Agnes också; hon är dock så mycket barn, men Zache är svår att få i rörelse; fasligt smågammal pojke. – Literära soiréer börjas i lördag, och veckan derpå utkommer nödbrödskalendern Axet. Penningbrist är här på alla håll – jag är illa fast för mina studenter. – Oskar är i Åbo och speciminerar, han kom sig ändå dertill. Julius ha vi ej hört af, blott ett rykte att han ämnat sig hit, – vi bli rådlösa med den stackarn. Han skulle bli extra länsman, som Gustaf. Mina två nya böcker ha kommit från Stockholm; jag skall skicka dem till jul. Sederholms barntidning Trollsländan annonseras snart med bidrag af Z. T. Jag får för dem 400 mark om året och har äfven lofvat åt Åbo Underrättelser. Man måste förtjena. – Må väl! Vi längta att åter höra något af Mamma. Helsa Fanny, Johanssons och vännerna i staden. Farmor helsas hjertligt af barnen och

Z.

5 Helsa Grundfelt, om han träffas, att jag skall telegrafera, när Lappofrågan blir afgjord, ifall jag har så mycket pengar som telegrammet kostar.

6 Helsa Stina! Jag samlar nu mera litet cigarrstumpar; jag röker bara papyros. – Wi lefva tyst för oss sjelfva och äro sällan ute.

7 Det var ju väl att Forsii lilla flicka fick dö – fastän det visst ändå kunde kännas för modershjertat.

8 Berndts paltå och Ainas paraply, som stulos från deras tambur, äro ej tillrättakomna. Jag tror det var judinnor.