ZT–Sofia Topelius 21.3.1864

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 21.3.1864

Helsingfors måndag 21 Mars 1864.

Min Älskade Mamma!

1 Haf tack för sednaste bref, som i fredags blef obesvaradt. Nu vill ock tiden vara knapp, men till några ord är alltid råd. Det är ej värdt att Mamma talar om det lilla jag någongång kan skicka, annat än att det kommit fram. Huru många tusen har mamma skickat åt mig af sitt arf, som nu varit godt att hafva åt kronofogden! Mitt bekymmer är att jag härtills alldeles för litet tänkt derpå, men nu skola vi komma öfverens om litet af hvart qvartal. – Ja, den kronofogden! Åtminstone bränvinsarrendet måste vi slippa efter landtdagen, om de ej äro alldeles galna. Kanske annat med; vakansen t. ex., det vore ej mer än rättvist. Brandstodsafgiften är visst högre än förr – 9 rub.rubel 25 kop.kopek i stället för 7 rub.rubel 5 kop.kopek, men så ha vi i st deremot dubbelt högre brandförsäkradt. Nog är det visst att jordbruket är öfverlastadt. Här grälas om bränvinet – bönderne släppa ej den kära varan – de andra äro oense. Man hoppas nu att få igenom ett bemedlingsförslag. 4½ millioner kannor få brännas i landet med skatt af en mark på kannan. Jordbrukarne få först bestämma sitt qvantum efter mantal, om de vilja bränna, och hvad som öfverblir tills de 4½ millionerna äro fyllda, det få fabrikerna bränna. Ingen annan|| skattar då, än de som bränna. – Landtdagen är flitig nu med både kalaser och plena; icke få de allt färdigt. – En theologie kandidat Brauneiser höll föredrag om Slesvig, der han är född; mycket bra och omtyckt. Derefter blefvo andlösa hurrarop för Danmark i den tätt fyllda Solennitetssalen. Studentkören sjöng danska sånger, och vid danska nationalsången uppstodo alla, både damer och herrar. Efteråt var den sexa Emili omtalar. Bland andra blef också jag tvungen att uppträda, emedan dansken föreslog en skål för Runeberg, adresserad till Topelius som närvarande. Jag svarade att den första skaldekungen i norden var dansk (Oehlenschläger), den andra svensk (Tegnér), den tredje finne (Rberg) och föreslåg en skål för nordens broderskap i intelligens, vetenskap och konst. Mot slutet af kalaset blefvo der några pojkaktigheter – unge Federley lärer ha gläfsat något om Finlands inträde i skandinaviska unionen, men der hade hyssjats så starkt, att han knappast hördes. Jag var då redan bortgången. Vi skola hoppas att ej dylika dumheter inverka så, att vi att ej få promotion. – Man talar här om att Aina är på förslag till kransbinderska. Jag vet knappt, om jag skulle önska det – flickan skulle få myror i hufvudet – och törhända är det bara prat, intet möte har ännu varit derom. – Nog ha våra pior roligt med|| sången, och jag kan ej finna något ondt deruti. Ungdom skall vara ungdom. Alines röst vexer allt mera och håller på att slipas – Aina qvittrar efter sin näbb och har också tagit sig. Emedan hon sjunger en bra nog låt alt och Aline en hög sopran, så få vi nu höra vackra duetter, som jag hoppas äfven farmor i sommar skall hafva glädje utaf.

2 Toinis 14 Mars firades, jemte Alines, med f. m. kaffe och några större flickor på qvällen. Tack för att farmor mindes den! Onsdagen derpå fick Toini lof att bjuda sina kamrater – de väsnades öfver en bank, och så blef det träta mellan eleverne från fruntimmersskolan och en eller par från Blomqvistens pension, – och så runno der tårar – och så fick Aina i kommission att återknyta vänskapens band genom väfva vadmal, men det länge efterlängtade kalaset var likväl en sviken illusion.

3 Intet nytt, annat än att professorskan Hällström vandrat hädan. Gumman Etholén slöt sin lefnad bedröfligt i små, otrefliga rum, dock omgifven af man, systrar och söner. – Ett par gånger ha vi varit bjudna till Borgströms; Emili blef hemma. Aline var lottdragerska i år vid Konstföreningen, men drog ingen vinst åt oss. – Måväl, älskade Mamma! Helsa de våra!

Mammas egnaste

Z.

4 Johannes mår väl, men har varit osynlig. Gustaf Turdin likaså, kanske för det han lånat pengar, gossen fattig. – Förlåt att detta är så i hast hopslarfvat.

5 Jag mins ej om jag nämnt att jag lyckligen sluppit theaterbestyret. – Det var jag, otacksame, som skref artikeln mot Allehanda, men Donner skref svaret.