ZT–Sofia Topelius 1.10.1866

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 1.10.1866

Helsingfors måndag 1 Oktober 1866.

Min Älskade Mamma!

1 Gudi vare lof, vi äro, efter åtskilliga äfventyr, lyckligen här, och åter gå våra rörda hjertan tillbaka till minnet af den förflutna sommaren och all mammas och Fannys godhet emot oss. Gu välsigne eder för denna ömhet, och för all annan, som vi så ofta haft innerlig glädje af!

2 Jag hoppas Mamma bekommit mina tvenne stationsbref, det ena från Alavo (med 12 mark), det andra från Tamerfors. Jag förbigår således denna del af vår resa, för att berätta om sista vägstycket – eller vågstycket, må jag säga. Wi reste lördag morgon kl. 8 i det allra herrligaste sommarväder med ”Elias Lönnrot” från Tammerfors. Det var så varmt, att man knappt kunde bära något öfverplagg på, och stilla lugnet. Ett lätt töcken låg öfver stränderna, men ju längre vi kommo ut på Pyhäjärvi, desto mera tätnade dimman, och slutligen, när vi ej sågo mer än en famn framför oss och båten gick varligt med half maskin, upptäckte någon i fören vass-strån helt nära, hvaraf befanns att vi höllo på att|| styra rätt upp på land mot en holme. Fartyget vände i rättan tid, och strax derpå måste vi kasta ankar ½ mil från staden. Efter en halfanntimma, som begagnades till frukost, lättades dimman något och vi fortsatte, men om en stund måste vi stadna för andra gången, tills ändtligen dimman skingrades frampå förmiddagen. I lugnet, värman och på en beqväm båt skulle detta dröjsmål varit allsicke obehagligt, om ej följderna sedan visat sig uppå qvällen. – Resan fortsattes, och efter den bastanta frukosten intogo vi en bastant middag, för att stärka oss efter den knappa kosten på Ahti. Kl. nära tre kommo vi till Lembois, och innan vi i solbaddet spatserat öfver näset och kommit i farten på Wanaja, var klockan öfver half fyra. Wanaja hade en pråm efter sig, likasom Lönnrot, och gjorde dessutom krokar till många stationer, så att innan vi voro halfvägs till Tavastehus, blef det mörkt. Wanaja måste då gå med half maskin, och det blef allt mörkare, ty månen g var icke uppgången. När vi då, tysta och de många fruntimmerna|| med hjertat i halsgropen, passerade det trånga och farliga Stjernsund, styrdes något för kärt åt höger, och knack, knack, knack, så stötte fartyget tre gånger mot stenar i bottnen och krängde med detsamma betydligt på sidan. Förskräckelsen blef stor bland de 50 passagerarne, några af fruntimren greto, barnen skreko – Emili darrade på benen, men utan ett ljud. ”Gå på !” skrek kaptenen. Maskinen gick på, fartyget rätte sig, och vi kommo öfver stengrundet. ”Silvan, se åt, om hon tar in vatten!” ropade åter kaptenen ned till maskinrummet, derifrån eldskenet lyste i det svarta mörkret. Silvan såg åt, och rapporterade att fartyget höll tätt. Vi andades åter och fortsatte så ett stycke framåt, hvarje ögonblick beredda på nya knackningar. Men ändtligen kommo vi sakteligen till Mierola, en mil från Tavastehus, och här ankrades kl. nära 9, med förklaring att vi skulle tillbringa natten ombord och fortsätta kl. 4 på morgonen, för att hinna till jernvägen. Dermed voro alla nöjda. Men nu var ångbåten ej beredd på nattgäster. Sedan vi fått köpa ljus från byn och en försvarlig sexa, instufvades|| fruntimmer och barn i den lilla kajutan, de flesta fördäckspassagerarne gingo i land och akterherrarne sökte sig platser på däck. Till all lycka var det en herrlig, mild och månljus natt, som gick försvarligt. Mille hade frusit så hon skakade, de öfriga såfvo. Wasastjerna sutto uppe vid ett glas punsch till klockan ½ 12 och lägrade oss sedan under barhimmel på en bänk, han med mammas skinnkappa och jag med lurfven öfver mig. Min talma blef (såsom den ofta varit) ovärderlig för ett par studenter, som lågo i tunna rockar på rygg på däcket. Kl. ½ 3 steg jag upp, men tyckte i det bleka månskenet att klockan var ½ 4, hvarpå jag gick och purrade upp kaptenen och kökspersonalen och lät koka kaffe. Herrarne lågo underbart kringströdda i månskenet, och Fina låg hopkrupen bakom lastgodset. Jag företog mig då att af mitt förråd bjuda malörtsdroppar i bränvin så långt det förslog, och det mottogs med synnerlig tacksamhet. Emellertid kommo vi på detta sätt nära en timma tidigare i farten och instufvades nu i en helt liten ångslup,|| ty Wanaja kan ej gå under Mierola bro. Slupen var hårdt lastad; bland annat hade vi några tusen kräftor (lefvande i korgar med mossa) på resa till Petersburg och stora lådor Tammerfors konfekt till Hfors marknad. Mörkt var det ännu och svagt månsken, gnistorna flögo öfver oss som en eldsky i natten. Denna färd var kanske icke mindre riskabel, ty jag begriper ej huru vi redt oss, om slupen stött på – han skulle ha sjunkit som jern sjunker – men vi hade likväl en mindre båt i släptåg. Emellertid kommo vi i dagningen lyckligt till Tavastehus, och knappt voro vi vid tvättbryggan (ty ångbåtsbryggan var öfversvämmad), innan en tät dimma utbredde sig öfver sjön, så att hade jag ej sett miste på klockan, skulle vi visst ej den dagen kommit till jernvägen. Nu voro vi der kl. ½ 6 och sedan kl. 10 på Michaelidagen välbehållna i Helsingfors. Guds englar hade beskyddat oss uti alla faror på sjelfva englarnas högtidsdag. – Här voro nu Mimmi, Nybergs och Ainas vänner|| emot oss, äfven Amalia – Nå, så när hade jag glömt berätta, att vår Berndt helt oförmodadt trädde emot i bangården i Tavastehus, enkom utrest att möta oss! Af honom fingo vi veta att Toini åter hade rosen i ansigtet och sjuknat häftigt med frossa i skolan, men var åter betydligt bättre. – Vi emottogos vid bangården med sång – der var eliten af våra närmaste vänner bland sångarne och hela Vårföreningen. – Efter tre visor skyndade vi till Toini – hon öppnade för oss tamburdörren, i tanke att det var farbror Hjelt, som kom att se efter henne, och så stodo vi alla tre med utbredda armar. Pian rodnade, och tårarna kommo henne i ögonen. Hon var brun af jod som en skäggugubbe, och läpparna ännu svullna, men för resten munter och rask. Om några dar får hon gå i skolan. Ledsamt är det med den rosen; hon hade fått den efter att några morgnar ha gått i stark dimma till skolan. Hjelt har nu lofvat oss nyttja gubben Wennerholms engelska salva på läpparna. Toini har vuxit på en månad, och Leopold T. hade ej kännt igen henne på gatan. Mimmi har magrat litet af saknad – de ha haft mycket ledsamt och voro nu båda så innerligen nöjda och lyckliga.

||

3 Litet häpen var jag att erfara huru den underliga sista natten skulle bekomma våra två patienter på resan, men Gudilof, de tyckas ej just ha någon känning deraf. Trött var gumman i går, och litet ännu i dag, men hon har sofvit i natt, och vårt lilla hemlif begynner nu, under Guds beskydd, att åter ordna sig med packningar och städningar. Vår trogne vän Hjelt har varit här både i går och i dag. Han säger att Emilis sjukdom är en magkatarrh, som efterlemnat en retlighet uti öfra tarmkanalen; det är den, som ännu känns af. Ingenting skall hon nyttja, utom litet diet och något halfbad. Inneliggande underrättelser om min maka är Mamma god och befordrar till vännen Forsius.

4 – Tant var här i går på ett ryck; Ninni har haft en dags kolerin, någorlunda häftig, men är åter bra. Sofi Leopold var också här att se efter Toini. De må alla bra. Utom lindrigare magsjukdomar tyckes här vara ganska friskt. På Sveaborg är kolera, men i staden lärer blott en patient ha funnits i går på klinikum. Om också enskilda fall förekomma, skola vi hoppas, att sjukdomen ej mera blir epidemi.

||

5 Här var allt full sommar ända till i går afton, och 18 grader i skuggan. Tänk, Mamma, en sådan försynes skickelse, att vi, efter en oafbruten sommar på hela resan, just anlände hit med den sista sommardagen, ty i natt gick vinden på nordlig; i dag är ett helt annat klimat med bara 10 à 12 grader i skuggan. Särdeles nytt vet jag ej, annat än att åter en rymt, nemligen auktionsmäklaren Schager (svensk) som säges ha medfört 27,000 mark uppburna auktionsmedel. Penningnöd är här på alla kanter. Likväl skall nya theatern invigas i morgon, helt anspråkslöst med en konsert, Gen. guvernören skall vara med. Aina är lycklig att blott få höra på och jag att blott se på. Cygnæus har skrifvit prologen. – I dag var jag på uppvaktning till vicekansler, som var vänlig. Maju rukkaspråk: finska kommer just så nöjd ifrån skolan; hon har fått absolution för sitt dröjsmål. Mille skrifver i dag till Augusta och helsar hjertligen, äfvensom barnen. Troligen skrifver hon i fredag. Må väl, min älskade Mamma! Vår helsning till Fanny, Stina och alla vänner. Vi omfamna eder hjertligen! Mammas egen

Z.

6 Fina beder helsa till alla sina vänner. – Goda Fanny, Nordlunds bref hade Emili tagit hit. Om du deremot skulle hitta min lilla Londemora, tobakspungen, så ber jag att få den vid tillfälle. Ingen brådska.

7 Fredrik sade sig ämna på vintern till Hfors, men för närvarande är här stor brist på arbete.

8 Aina har fått af Berndt ett nätt sybord och en soffa. Hanna Bzna var och tog emot oss vid jernvägen.

9 Borgströms må väl. – Nu skall jag ut att lyfta qvartalet.

10 Barnen äro så förtjusta – de ha fått två unga kanariefåglar, födda och uppfödda hos Deckers.

11 Helsa Dyhr – jag skrifver snart till honom – och till moster Calamnius.