ZT–Sofia Topelius 17.3.1868

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 17.3.1868

Åbo tisdag 17 Mars 1868.

Min Älskade Mamma!

1 Hur skall jag nu kunna skrifva så redig stil, att Mamma kan läsa den utan svårighet? Ack de kära ögonen, som tjenat så troget i många Herrans år, skola de nu säga upp tjensten? Men vet Mamma, att jag liksom icke vill tro det. Ty sådana fördunklingar komma ofta hos äldre och yngre af blodkongestioner, som åter bero af tillfälliga orsaker och kunna försvinna. Mamma har ju också förut haft då och då känning deraf. Nu har Mamma varit nedstämd af Stinas bortgång, det har verkat på blodcirkulationen och den åter på ögonen. Derföre skola vi hoppas, att när det ena kommer på rätt igen, så kommer också det andra. En Larsmoresa, under skydd af de blå glasögonen mot snön, tror jag skulle bekomma Mamma väl. Men vill Mamma ha nya glasögon, så fås de ju lätt genom Emili, bara hon får veta nummern. – Ja, tack för det kära brefvet, som jag fick i går e. m., men Fannys bref till Emili måste dröja här till i morgon, ty i dag går ingen post till Hfors. Det var ju rätt att den gamla vännen fick plats med slägten och att mamma höll begrafningen. Trogen tjenst bör ju hedras äfven för exemplets skull. Kanske får jag utväg att bestå åt den gamla vännen ett enkelt jernkors.|| Mamma frågar hvad vi böra göra med qvarlåtenskapen. Det är nog svårt, att Mamma haft så stora utgifter, och derföre ber jag, att åter få bilägga ett litet (alltför litet!) bidrag af 25 mark. Men jag tycker, att begrafningen måste vi taga på vår del utan ersättning. Men om nu Mamma för andra kostnader vill hålla stugan och badstugan, som stå på vår mark, så borde äfven snåla arfvingar finna detta naturligt, och Mamma skulle åtminstone ha den fördelen att kunna disponera dem åt beskedligt folk efter eget val. Det öfriga tycker jag slägtingarna kunna taga, så slipper man allt prat och kanske processer; men har BritaKajsa skött Stina, så borde hon få något af det ringa bohaget. Icke kan något bevisas med lösa yttranden af Stina i lifstiden; det skall ju vara formligen tillkallade vittnen. Så att slägten må nu få reverserna, att roa sig med, och öfrigt löst.

2 Ledsamt är det med en så klen själavård. Nog skall jag säga åt erkebispen, men jag fruktar det föga hjelper; han har ingen att skicka. Det enda vore, att Simelius skulle få förordnande att biträda Kullman; men det borde åter Kullman sjelf begära, och han är väl rädd för arfvodet. Om ett par år bli prester i mängd, ty nu ha många åter vändt sig ditåt, men äro ej färdiga än. ||– Just nu har jag varit hos M. Essen och fått ziffrorna för Qveflax prestval. Det gick som man kunde förutse. Nordman fick 18⁶⁴⁹⁄₈,₆₄₀ mantal, Schalin 1⁵⁷⁷⁄₆₇₂ och Finelius bara ¹⁰⁹⁄₁₆₈ mantal. Således skjutspengar åt alla, och broder Wilhelm var ej den sämste. Det är väl bäst som sker, Man får säga som räfven om rönnbären, att det Qveflax lär dock vara en sur församling att sköta. De måste väl ännu en tid dväljas på sin ö, syskonen kära. Det sägs här, att Pederseborna ämna begära O. Helander till fjerde. Då kniper han det från Sohlberg, som annars anses sjelfskriven. Det sägs också, att Sunds församling begär en ung prest till fjerde, så att det brödstycket går den fattiga Hedberg ur händerna, och på samma gång mina 200 mark, som jag fått betala för Skäggarn. – Från Mille har jag nu haft några gladare bref. Bekymret med Anna fortfar, och hon har skrifvit till Häggströms, så få se, om de nu låta flickan stackare resa med Jeana. Anna lärer dock nu hosta mindre, sedan hon hållits inne. Mille sjelf lär nu vara mera mager och ombytlig till helsan, men barnen Gudilof härtills friska, och Toinis födelsedag|| skulle firas med pappersdockorna. Aina skrifver också snällt; alla sakna de Stina.

3 – Nå, nu börja vi ändtligen se en dager att sluta vårt arbete här i Åbo. Vi hålla nu på med bihanget, och det går betydligt raskare, än att lappa hop gammalt, så att hade vi användt åtta veckor på det, skulle vi fått ihop en passabel psalmbok. Det är mest öfversättningar vi göra, stundom bearbetningar, och sådana har jag till en början snart dussinet på min lott. Kanske törs jag sedan försöka något enda original, t. ex. en barnpsalm. Från Nya Svenska psalmboken låna vi som nödfallsutväg vidpass ett dussin psalmer, ej mer. Man måste beklaga den svenska kyrkan, som, i stället för enkelt och anderikt Guds ord, har fått en sådan bråte af tal på vers och iskalla reflexioner i konstigt tillsvarfvade fraser! Det var en högst olycklig tid för psalmer, när den boken skrefs; der skulle allt vara tillskuret efter den moderna franska snitten hos Leopold et cetera, och följden var, att så utmärkte män, som Wallin och Franzén omedvetet följde den stora hopen åt. Lille har fallit i största|| förundran. Han trodde, liksom erkebispen, att vi skulle få tre fjerdedelar af bihanget från nya svenska psalmboken, och så har han knappt hunnit läsa två rader högt derur, innan jag säger: det der begriper ingen enfaldig menniska! – Men, kära vän, säger han, det är ju så vackra tankar och så vackert språk! – Ja, om de vore hundra gånger vackrare, säger jag, så förstå de det intet, och hvad tjenar det då till? – I den punkten är jag obeveklig, och följden är visst att vi få dubbelt mera arbete med bihanget, men för Guds rike få vi ju icke fråga derefter, vi måste ju handla efter samvete och öfvertygelse. Jag är så glad, att jag haft Schauman på min sida, ty annars hade väl min ringa röst ej blifvit hörd, men nu drifva vi två igenom, att allt skrifves så enkelt och anderikt som möjligt och beräknas för enfaldiga kristnas fattningsförmåga. Det roliga är, att nu har också Lille, som är en hjertans välmenande man, begynt komma på samma tankar och säger emellanåt: jag kan ej begripa hvad de svenskarne tänkt uppå!|| Går det nu framåt, som det gått dessa dagar, så hoppas jag vi skola vara något så när färdiga till slutet af månaden och då ha ett bihang af cirka 100 nya psalmer, bland hvilka ett blifvande kyrkomöte sedan får göra ett urval för den definitiva psalmbok, som då kommer att påbjudas efter fyra eller fem år och efterhand införas, så att hvem som vill får under ännu ett visst antal år begagna sin gamla psalmbok i kyrkan. – Vi ha också denna vecka lefvat tyst och arbetsamt. En afton voro vi på en qvartettmusik uti litet sällskap, och i söndags på middag hos erkebispen, som, jemte hela familjen, fortfar att vara mycket vänlig mot oss. Hos Renvalls lära vi snart bli bjudne till fadder för hans nyfödde pilt. – Härom dagen var Lisette från Nådendal inrest uti affärer och helsade på mig. Hon mådde väl och helsade till Mamma och Fanny. Från Johannes har hon ej på länge haft bref, men det är icke att undra på, när man flackar omkring i Lappmarken.

||

4 – Så hade jag i veckan bref af en gengångare, som kallar sig Zachris Topelius (med ett p), nemligen provisorn, ende son till Brasta gubben. Gossen skref från Salo köping till Helsingfors och bad mig rekommendera honom till en tjenst vid jernvägen. Emili skickade brefvet, och jag svarade honom i går, att han gör klokast att hålla sig på den qvist, der han sitter, tilldess han får en bättre. Kanhända kommer han hit att helsa på mig. Det var eget att skrifva hans adress på brefvet: provisor Z. T. – jag tyckte jag skref till mig sjelf. Skata Simon brukade ju titulera mig provisorn. –

5 Hos Appelgrens har jag varit på ett f. m. kaffe, objuden – annars ingen enda visit, utom något besök hos Ekman. Det är högst oartigt, men utom den dyrbara tiden, så tycker jag mest om att sitta liksom alldeles gömd och glömd; det är mycket trefligare, än att behöfva skämmas ögonen ur sig för folks grannlåter.

6 Nå, Mamma, som skall ha en så|| stor middagsbjudning! Det aflöper ej heller utan kostnader, men måtte Han, som sprisade tre tusen menniskor med några fiskar och bröd, äfven gifva sin välsignelse åt denna och alla dylika måltider! Jag ville den dagen vara med; om nu Mamma skulle riktigt berätta huru det var. Gud välsigne Mamma äfven för detta! Här sitter jag med fyra rätter vid middagsbordet, och mången gång vore jag färdig att gråta deråt. Också till Åbo börja nu allt större skaror inströmma; många sjukas och dö, men icke lär det vara mycket sjukligt i staden. – Ja, nog har NyCarleby stad äfven tunga bekymmer. Är det då platt omöjligt att få någon arbetsinrättning i gång? Det är ju förskräckligt, att hela den svärmen skall dag ut och dag in gå sysslolös och vänjas vid lättja och alla laster! Nu i en mildare årstid kunde kanske den ryktbara rian på Remalsbacken inredas för ett sådant ändamål.

7 – Må väl, älskade Mamma och Fanny! Gud beskydde eder, våra kära, och oss alla. Mammas egen

Z.

8 Zache S. lär vilja hem på ett år. – Han hade hellre bordt få vara hem ett år innan han for, men nu är det svårt att afbryta kursen.

9 Helsa syskonen i Larsmo; jag hoppas de taga saken lugnt. Vet Wilhelm, att den nya kyrkolagen är stadfäst af Kejsaren men kommer ej att blifva gällande förrän 1870? – Här skyndar en hop prester att taga pastoralexamen, fastän de få lättare efter den nya lagen, men alla vilja nu fiska i de lediga notvarpen.

10 Helsa vännerna i staden, Dyhrns, Lybecks, moster Calamnius och alla bekanta – äfven Granholms.

11 Det var helt ynkligt att se två gamla gubbar stå som skolpojkar i pastoralexamen och förut i kathedern disputera med gymnasister.

12 Har Wilhelm något psalmförslag, så bedes att få med det allra första.