ZT–Sofia Topelius 17.2.1868

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 17.2.1868

Åbo 17 Februari 1868. Måndagsqväll kl. 11.

Min Älskade Mamma!

1 Sedan mitt förra bref har jag ej haft någon underrättelse från Mamma och har heller inga anspråk att hvar vecka få någon rad. Jag är glad om jag får det hvarannan vecka. Jag vill dock hoppas att Mamma befinner sig så väl, som man i dessa bistra tider kan hafva. Hvar gång jag lägger bort arbetet, flyga mina tankar på kärlekens telegraftrådar mellan Helsingfors och Kuddnäs. Jag undrar då ofta, huru det nu månde se ut i min älskade hembygd och hvilka uppträden af nöden som der kunna förefalla. Mången gång prisar jag Guds godhet, som just i denna tid lyftat de dagliga bekymren från Mamma på en yngre och starkare skuldra, och jag önskar innerligt att Ezer må vara frisk och vid godt mod, både för Mammas skull och för hans egen, ty visst tog han sin nya befattning i en pröfningens tid.|| De dagliga omsorgerna gå nu likväl med det bröd, som Gud i sin nåd har gifvit oss framför många andra stackare och för hvilket vi ej kunna vara nog tacksama. Jag önskade att kunna med samma förtröstan lägga uti Hans händer äfven all omsorg om helsan; men det klenmodiga hjertat vill så mången gång tvifla. Här på afstånd gör också osäkerheten ofta att man föreställer sig det ena och andra. Från de mina har jag ej haft något bref sedan i thorsdags, men hoppas få, innan detta afsändes. Aina tycks nu Gudilof vara rask, men af de öfriga krasslar än Mille sjelf, än Toini, och Annas lungor äro allt mera bekymmersamma. Sådant kommer nu för mig här i ensamheten, men hvad är det värdt att tala derom? Wår gode Gud sörjer väl äfven för det, och jag skulle vara temligen lugn, om jag bara sluppe den tanken, att Gud har sparat mig någon större pröfning efter allt det onödiga bråkandet med min stackars person. Jag biktar nu så der för Mamma mitt|| hjertas ensliga tankar; för hvem skulle jag hellre göra det, än för min äldsta vän på jorden? Mamma skrifver också så moderligt och beder mig icke lägga detta verldsliga bråket på sinnet. Jag försöker visst, men det lyckas ej alltid, allraminst af min egen kraft. Der sitter dock alltid en afgud i hvarje menniskohjerta och är svår att utdrifva. Den besten har ofta var min plåga, efter Gud har gifvit mig mera kärlek och mera oförtjent lycka i lifvet, följaktligen också större frestelser, än otaliga andra. Jag ville så gerna alldeles kunna glömma mig sjelf och lefva för andra, men af frukterna känner man trädet, och det är just kärlekens verk emot andra, som jag märker mig sakna. När jag frågar mig just denna tid hvad jag gjort för de tusen, som lida, och när jag dervid tänker uppå huru jag alla dagar sitter vid fyra rätter och likväl ej torkat en enda tår, så måste jag ju blygas för min Gud och mig sjelf. Om jag dock kunde uträtta|| något på den plats, dit jag blifvit kallad i en så underlig tid, – om min svaga hand med Guds andes kraft kunde uträtta något för själarnes spis, efter det är skrifvet, att menniskan lefver icke endast af bröd, utan af hvarje ord som utgår af Guds mun, så vore jag nöjd. Men här kommer också månget tvifvel; jag tycker mig vara, med mina femti på nacken, en skolgosse, som går och stafvar på lexan eller skrifver på sina första skol-krior. Af min förra poesi duger här så godt som ingenting, på sin höjd någon vana att smida språket. Mamma kan helsa syster Sofi och bedja henne vara alldeles lugn för den saken: jag har ej satt och kommer ej att sätta några ljungblommor i psalmboken. Det är ett alldeles nytt fält. I går vågade jag mig första gången på att skrifva något nytt, sedan jag förut försökt mig i några öfversättningar. Det var Davids 126 psalm, som icke förut varit bearbetad och som jag nu blef anmodad att skrifva i stället för den|| psalmbokens N:o 96, hvilken vi efter, mycket bråk, blefvo ense om att utmönstra från gamla psalmboken, ehuru både Runeberg och Stenbäck bibehållit den. David 126 är oändligt vacker, och likväl blef detta mitt första försök så klent, att det icke dugde och måste omskrifvas. Detsamma händer mig ofta med små förslager till ändringar i Stenbäcks psalmbok. Bäst jag tycker att jag just hittat på, så får jag höra af mina medbröder att det platt icke duger, och det är verkligen en god skola; jag är tacksam derför. När de andra inbillat den der poeten att han är någonting, så gör det honom oändligen godt att bli som en skolpojke slagen på fingrarna och hänvisas till det ena eller andra hufvudstycket i lilla katekesen. Schauman är mycket sträng i sak och Lille i ord; här komma inga snedsprång i fråga. På det sättet gå vi ytterst samvetsgrannt till väga, – derföre också så långsamt, att vi med ganska träget arbete ännu ej hunnit längre, än till N:o 184 i gamla psalmboken. Både ord|| och anda vägas med lodbessman, men derföre behöfde vi också ett år, för att gå så noga till väga, som vi egentligen ville och borde. Tyvärr blir det oss icke möjligt, ty vi kunna hvarken försumma andra pligter, eller kosta kronan för dyra traktamenten; vi kosta den nog ändå. Derföre måste vi lemna åtskilligt ovidrördt, som vi ej äro nöjda med, särdeles i de nya förslagen, och så blir likväl denna psalmbok, som alla de andra, ett mycket, ett mycket bristfälligt verk, som en annan tid åter får göra om. Men något bättre hoppas vi likväl få den, mest derföre, att vi hysa andra åsigter, än alla våra föregångare och, i motsats mot dem, lägga mycket mera vigt på andan och enkelheten, än på den korrekta och finhyflade yttre formen. Sjelfva Stenbäck har gått långa krokvägar, för att undvika ett falskt rim, och så har han blandat bort de gamla psalmernas enfald med en hop klyftiga dogmatiska inpass. Men vår bok blir hvarken Wallins, eller Runebergs, eller Stenbäcks, eller Schaumans, eller Lilles eller Topelii|| psalmbok, utan om vi finge vår mening genomförd, skulle den rätt och slätt blifva den gamla psalmboken med de nödigaste förbättringar. – Nu har jag språkat bort en enslig afton med Mamma, likt och olikt, ty deraf hjertat är fullt, det talar munnen med sina käraste, och nu godnatt! Jag skall tillägga några ord i morgon bittida.

 

Tisdag morgon kl. ½ 9.

2 God morgon, söta Mamma! Jag hoppas Mamma har sofvit godt. Jag har latats så länge för det att jag var vaken ibland af små frosskänningar, men sådant bryr jag mig ej om, utan somnar igen om en stund. Jag har varit och är mycket frisk här i Åbo, skam få min tunga. Rummet är varmt och dragfritt; litet golfkyla får man ej räkna på. Wi ha nu åter blidvinter efter ett vildt yrväder i lördags. All trafik till torget går förbi våra fönster, så att här ser mycket lifligt ut. Så ha vi också nu en hel vecka lefvat alldeles tyst med vårt arbete utan en enda bjudning. I thorsdags slöt finska komitén sitt arbete, som blott gällde deras bihang. Det var just 50:de årsdagen af psalmbokskomiténs första sammanträde den 13 Febr. 1818.|| Wi hade allmänt sammanträde i domkapitlet till kl. ½ 9 vidpass och gingo derefter till en gemensam sexa i societetshuset (helt enkelt, bara komitén och domprosten), och der höllos många tal och var ganska vänskapligt. Fredag f. m. lät komitén gemensamt porträttera sig hos Aune, och på e. m. reste våra finska medbröder till hemorterna. Få se huru länge vi andra få stadna här. Schauman vill vara tillbaka i Borgå i början af Mars, och vi hoppades redan att få göra honom sällskap, men erkebispen vill att vi skola göra också vårt bihang i Åbo, och det vore värre. Kanske hittar man på en medelväg, så att större delen af bihanget kan utarbetas i Helsingfors till Maj, när allt bör vara i ordning att tryckas. – Selma reste igen i thorsdags, sedan hon fått sin mamsell frisk. Jag bjöd henne till Helsingfors, när hon får lägenhet.

3 Till bror Albert hinner jag nu ej skrifva. Mamma är god och helsar honom från mig: nog har jag räntan i minnet. Helsa hjertligen Fannina och Johanssons och Stina och alla vännerna från Mammas egen

Z.

4 Vid detta laget är Wilhelm på återväg från Qveflax och Sofi troligen honom till mötes hos Mamma. Helsa dem hjerteligen. Jag längtar att höra något från dem. Icke får han väl Qveflax?

5 Det är skada med den herrliga domkyrkan, att hon är så kall. Man blir genomfrusen, om man sitter der i par timmars tid, och derföre har jag ej öfvervarit mer än två gudstjenster der.

6 Här äro spektakler och soiréer för nöden. Resande berätta från Ikalis och Mouhijärvi, att der ätes mångenstädes ler, och fås en rågkaka, så malas hon sönder och bakas om till 6 eller 8 andra kakor. De stackrarne äro också bland det okunnigaste och handfallnaste folk i landet.

7 I dag skall jag till middag hos doktor Avellan, gammal kamrat kunde ej undvikas. – Få se hvad der blir af studenternes skrift emot rektor, i synnerhet, när svenska tidningar få tag deruti. Det kunde hända att universitetet stänges för vårterminen.

8 P. S. kl. 12. Jag hade nyss bref från Mille. De tyckas må hjelpligt – men jag hinner ej läsa det – komitén sitter.