ZT–Sofia Topelius 30.12.1861

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 30.12.1861

Helsingfors måndag 30 Dec. 61.

Älskade Mamma och Farmor!

1 Om piorna kan jag nu endast berätta att vi ännu hafva dem i behåll, men huru länge, det står allt i Guds hand. Eva är rask och vill bara upp – det är Toini stackare, som allt står på gränsen emellan detta lifvet och det kommande. Hennes sh. feber är icke svår, snarare lindrig, – det är halsen, den olyckliga halsen, som är så hårdt angripen. Som jag sist skref, så begynte halsrötan visa sig tredje dag jul och tilltog fjerde dag jul, i lördags så starkt, att vi redan gåfvo vår lilla pia förlorad, då Willebrand åter i går gaf oss mod. I dag säger han att den första är på god väg att läkas, den hvita skorpan lossnar och allt går som det bör, fastän långsamt; men olyckligtvis börjar det på nytt på ett annat ställe, och då kommer det an på om det arma barnet kan härda ut. I natt har Toini|| haft stark feber och något yrat, hvilket hon icke gjort förut, men ändå sitter hon ibland litet upp och har just lekt med sin nyaste julklapp – de ha ju fått löfte om en hvar dag, sålänge de ligga till sängs. Det är så grufligt svårt att pina henne med chlorkalium – hon bränns inte mera – Willebrand påstår att det här skulle vara skadligt, och vi ha ingen annan utväg än lyda – hon får chlorkalium en matsked hvar timme, och sedan hvita skorpan nu begynt falla af, svider det så att hon processar emot. Annars är hon så ovanligt villig, lydig och tålig, och så småförståndig och litet pjåkig, som mamma mins hon brukar vara. Flera gånger i dygnet gnider Emili hennes brännande kropp med ister, det tycker hon så om; håller hon längre ut, så blir det kanske öfverflödigt, emedan vi nu ha sjunde dygnet och tycka att utslaget börjar minskas.|| Mamma kan tänka att vårt hjerta smälter vid anblicken af dessa två, som nu ligga bredvid hvarandra i Milles och min säng uti sängkammaren; den ena munter och begifven på mat, den andra så grufligt sjuk! ”Woj voj ändå, om vi snart skulle få fara till Amuna!” sade Toini i förrgår. Och det kan så innerligt röra en, när hon deremellan muntrar upp Eva i andra sängen bredvid: ”gråt inte, Eva lilla, kanske Jesus ändå lagar oss båda friska!” – Dit står också allt vårt hopp, ty icke tror jag mycket på medicinen. Ja, Gud styre allt efter sin nådiga vilja; vi stackare förmå intet annat än bedja.

2 Mille har Gudskelof härtills burit sina bekymmer bra nog. Utom natten mot i går, då vi båda vakade, har hon sofvit en del af nätterna. Augusta Bäck har vakat här två nätter och Julius två. De andra barnen äro Gudilof raska ännu; Rosas öga är tillochmed bättre. Aina ville så gerna hjelpa sin mamma, men får ej komma in till de sjuka.

||

3 Intet annat nytt har jag nu, som kunde muntra upp Mamma – om icke att Schauman återtar tidningen från och med thorsdag d. 2 Jan. – Jag skall skicka Mamma ett exemplar som härtills.

4 Emili Lindfors är allt på bättring.

5 Jag glömde sist att tacka för de sköna mattorna, som pryda mitt rum. De äro redan nu så lagda att de förslå, och vi tycka alla så mycket om dem. Tack, goda Mamma för besväret – och kostnaden äro vi skyldige. Karlarna togo 1 rub.rubel 50 kop.kopek i forlön.

6 Måväl, älskade Mamma. Till fredags posten är det troligen afgjordt, om vi få behålla vår Toini. Nog har Willebrand hopp, men – Gud styr!

Mammas egnaste

Z. och E.

7 Detta genom Augusta, ifall Mamma är i Larsmo.