ZT–Sofia Topelius 13.4.1868

Zacharias Topelius till Sofia Topelius 13.4.1868

Helsingfors andra dag påsk 1868.

Min Älskade Mamma!

1 Helsningar från Åbo! I tisdags försummade jag min norra post, men det kom sig deraf att jag satt på landsvägen mellan snödrifvorna. – Sista veckan i Åbo hade vi nästan hvar eftermiddag sammanträden hos erkebispen. Gubben var outtröttelig, vi arbetade till kl. ½ 12 på natten, och så fingo vi arbetet i yttre måtto så långt, att det kunde rapporteras till senaten som färdigt. Det var det gubben ville. Men färdigt är det visst icke, det behöfver ännu mycken rensning, som vi få göra här efteråt. I måndags d. 6 April underskrefvo vi hemställan till senaten, hvarmed svenska komitén afslöt sintt 14 åriga arbete från 1854, då den sammanträdde. I tisdags kl. 6 på morgonen afreste Lille och jag från Åbo, der vi rönt mycken både artighet och hjertlighet och der jag blef så god vän med en hop barn, att de helsade och nickade på gatorna, när jag kom. I Mamsell Heurlins flickskola var jag de sista dagarna på besök; der hurrade alla barnen.

||

2 Wi togo öfra vägen, emedan strandvägen sades vara bar; men just natten mot tisdag kom snö i massa med yrväder, och snart råkade vi i så hiskeliga drifvor, att jag deras make aldrig mins. I en del tåg fingo hästarne ordentligt simma fram, och vi med, vi måste ur och kafva oss fram bredvid. I andra tåg var en så smal ränna uppmåkad mellan snövällarne, att Lilles sufflett fastnade med vingarne och suflettjernen och ficks ej fram. Ena gången hjelptes vi af tre ryska soldater, andra gången måste folk med spadar efterskickas till byn. På det sättet hunno vi 8 mil på 18 timmar och kommo på natten till Somero, men derifrån gick det om onsdagen bättre. Lille for till Sjundeå, der en af hans prester dött och de två öfriga lågo sjuke, så att han sjelf får tjenstgöra under helgen. Jag for genom Wichtis hit och anlände oväntad kl. ½ 11 på afton, just när de höllo på att lägga sig. Mille väntade mig först om thorsdag med bantåget; Aina och Berndt lågo här öfver natten, för att mottaga mig andra morgonen. Det var mycket godt att åter vara|| hemma och träffa dem friska, så när som Annikka fattig: – hon har mycket fallit af, sen jag for, och tyvärr har man ej mycket att hoppas. Måtte hon helst komma väl hem till föräldrarna! Det är svårt att frukta för egna barn, men ändå värre att mista andras; vi ha pröfvat den saken! – Ja, Gudskelof, att vi för öfrigt äro helbregda tillsammans i dessa sjukliga tider. Alla de tre andra flickorna hade blifvit feta som paltar; Mille sjelf och Aina ha någorlunda repat sig. – Nå, kära Mamma, nu är det ju fråga om att resa till Sverige. Det fick jag veta i bref från Arppe d. 1 April, dagen efter mitt sednaste bref; det let som ett Aprilnarri. Oväntadt var det, men jag svarade genast ja med telegrafen. Icke kan jag säga att jag önskat det, eller just blef glad deröfver, ty jemte mycket intressant, är det kanske ännu mera tråkigt och bråkigt att stå och skyllra och hålla tal, som är det värsta jag vet. Jag har derföre tagit saken helt enkelt som en skickelse, hvilken jag underkastar mig, i hopp att min kamrat Lindelöf tager brorslotten af talen. Men nu är det ej så visst, om|| han reser, ty hans unga fru är mycket dålig i barnsängsfeber, sedan hon blef skrämd att ett skott, som en lättsinnig fågeljägare afskjöt utanför hennes fönster. – Min plan var genast att taga Mille med, och så gör jag, om annars Gud vill, ty icke är det värdt att göra upp långa planer på förhand; helsa och lif stå i Guds hand. Men förunnas det oss att vara friska, så händer det väl att vi omkring den 20 Maj resa på första ångbåt och skicka barnen med Jeana till farmor. Från Stockholm resa vi då på jernväg till Lund, och sedan beror det på kassa och omständigheter, om vi fara på några veckor att bada i Marstrand. Mille skulle behöfva det, och äfven mig skulle det göra godt. Vännerne säga här, att det vore en dårskap, om vi icke gjorde det, när vi äro så nära, ty sjelfva resan fram och åter är ändå den, som kostar mest. Nu består universitetet bara 500 mark, så det räcker ej långt, men det som nu hjelper till är att Åbo resan lemnar ett öfverskott af cirka 500 mark och att Juni qvartalet kanske blir ograveradt på förhand, utom hyran.|| Men åter, när jag tänker på Mammas bekymmer och de många nödlidande, är jag villrådig om hvad som vore det rätta. Så har jag dessutom kommit i mellanhand för Hinrik Bergsten; jag trodde mig göra en god gerning med att hjelpa en flitig och hoppfull gosse, som han äfven i början var, men tyvärr föll det på ovärdig hand; det befinns nu att han spelat, att han tre gånger förfalskat Kihlmans namn och slutligen rymt till Ryssland, hvarefter han blef relegerad från universitetet. Emellertid fick jag i julas först betala för honom 207 mark och står ännu i borgen för 800, utom ränta; så att det var tacken. Det är ledsamt att ännu som gammal karl få betala så dryga lärpengar, och kanske bli de icke de enda. Men det må nu vara; ger Gud helsan, så nog reder sig detta, och jag skall försöka se bättre upp. Det blir tids nog att uppgöra resplaner, om vi orka en månad framåt. I händelse vi resa till Marstrand, torde vi ändå komma i medlet af Juli till Mamma; vi ha hvarken råd eller lust att dröja längre.|| Huru det nu ställs med Annikka fattig, vet jag ej ännu; hon tål väl ej skaka på hjul, utan måste resa på ångbåt; kanske Agnes gör sällskap. – Jag har nu talt med erkebiskopen och domprosten hvad jag förmått för NyCarleby. De erkänna båda att behofvet der är mycket stort och skicka visst någon, om der någon kan fås i dessa tider, när så många församlingar slitas om prester. Der är en ung Mikander i Åbo, som skall ordineras dessa dagar, en hygglig och kristligt sinnad ung man, och han vill sjelf till NyCarleby, så nog skickas han, om det är möjligt och om han icke rycks bort till någon annan ort, som är platt utan. Han kom till Åbo i Januari att prestvigas, men sjuknade och är nu först återställd. Essen och Lille berömma honom mycket.

3 Nå, Mamma goda, det är väl allt bara fattigdom hos eder? April är en svår månad i menföret; Gud hjelpe vårt arma land nu till en tidig vår, så blir ändå någon utsigt, om ej annat så att få mossa och blomvass. Här beundras ännu Mammas blomvassprofver. Julin skickar omkring flera tusen små konvolut med hömjöl af välbergadt timothei. Det ser ganska aptitligt ut och smakar som spenat.|| Före 1 Maj hoppas jag kunna skicka Mamma några korn för Mammas fattiga, nemligen markar. Här invandra dagligen stora skaror nya tiggare – fullt i arbetshuset, fullt i alla trappor. Fru Karamsin har inrättat en stor soppkokning; det är bara skada att pojkar och slarfvar drifva kommers med polletterna och väl stundom spela kort om dem. Mille har lånat ut några små poster, som väl aldrig komma igen, bland annat åt två karlar från Flatanabban, slägt med Danil vid Åminne. De infunno sig i går att få mera af mig, men jag gaf ej. Danil lär ligga i tyfus på ett lasarett; sonen Damsten är åter frisk. – Vid jernvägen lär vara en röra – dagspenningen 60 penni, och derifrån afdragas 4 p. för familjerna och 2 p. för lasarettet. – Här har varit ett halloh om lefveransen af jernvägsskenorna. Engelska, tyska och belgiska agenter voro här och champagnerade i kapp för jernvägsdirektionen – Örn isynnerhet höll till godo och lät fotografera sig med de herrarne och med jernvägskartan framför sig – men gynnade i hemlighet belgiern Dorlodot, som också fick lefveransen på 2 ½ million mark – och de andra reste grufligt förbittrade på sin gode vän Örn, som lurat dem alla.

||

4 Zache S. var hos oss thorsdag och fredag, men kom ej till påskäggen och i går. Han skall nu fortsätta nästa år, men ej bo med Johanssönerne, som skingras, utan pappa Wilhelm har skrifvit att morbror skall utse qvarter åt honom. Vi tänkte först på mamsell Häggblom, efter det är så illa ställdt med våra rum, ty nästa år skall Mille bo i det rum, som nu bebos af Anna och Agnes, hon behöfver det nödvändigt, den lilla skrubben, som nu varit hennes sängkammare, är för mörk och för täppt. Nu ha vi ändå funderat, att Zache kunde bo i samma skrubb eller alkov, der moster Emili fått hålla till godo, och efter der är mörkt, kunde han läsa i matsaln. En svårighet är, att i ändan af samma alkov är husets väggfasta klosett, luft-tät, så att den ej generar alls, men hur skall den då begagnas? Både Mille och jag ha nu fått skräcken i oss för att mottaga andras barn, ty det är grufligt, om de bli sjuka; men båda tycka vi också, att Z. är oss så nära, att vi gerna ville erbjuda honom ett hem hos oss. Vi få nu fundera. Z. har blifvit fetare och tycks se friskare ut.

5 Må väl, älskade Mamma och Fanny! Gud beskydde eder och oss alla. Helsa hjertligt Johanssons, Dyhrns, Lybecks och alla vännerna från Mammas

Z.

6 Frön åt Mamma och Fanny skola sändas med posten. Icke lär det ännu brådska. Här voro 6 frostnätter efter d. 6 April – men nu åter blida och solsken – en del gator bara, men mycket snö på andra.

7 Efter här är godt om rum så måste äfven E. få helsa litet till er båda Det var en glädje när gubben kom hem! Ja, Gud vare innerligen lofvad! Nog vore det påkostande att låta honom fara igen bort öfver hafvet, men hvad kan det hjelpas om det så skall vara. Nog far jag gerna med, men visst är jag rädd att det är orätt då så mycken nöd är öfverallt. Om Gud ville visa mig sin vilja i det som i allt annat! Men ingalunda blir det någon längre vistelse i Sverige. Nog kunde Z. behöfva få bort frossan och all den chinin han äter, men inte blir det råd till bad i år.

8 Z-s vistelse i Åbo kostade precist så mycket som hushållet här i Hfors under tiden. I Hamburg samlas in otroligt för Finland, 5,000 mk äro komna, 10,000 komma snart och en stor konsert beredes der, sångare från Berlin äro reqvirerade dit till den. Om det sen skulle fördelas på rätta ställen. I Kuopio finns ej mjöl att köpa heller.

9 I dag kom en Halmstadlax, som vägde 112 riksdaler 24 skilling. Den sparas till resan och kommer väl tillpass. – Mille har hushållat mycket snällt här under min frånvaro.

10 Jag fick bref från Thilda Lundbom i Utsjoki, och ett rigtigt trefligt och godt bref, så hyggligt och allvarsamt vi tyckte alla att det var så roligt att se huru hon tar sitt lif nu rigtigt på allvar. Helsa moster Calamnius.

11 Just nyss kom ett långt bref till mig från Fru Kjerrulf i Gamla Carleby hon begär hjelp! Stackarn är 73 år, och ingen af hennes barn kan hjelpa henne det minsta. Inte vet jag huru jag skall få ihop något åt henne.