I. Verlds-Torkan.**)Den värde läsaren behagade observera, att den första getingen presenterar sitt portrait i uggleskepnad. Man vet, att insekterna undergå märkvärdiga förvandlingar. Så kan det möjligen hända, att efterkommande getingar uppträda såsom dufvor, tuppar, björnar och andra underliga beläten. En, av och högst besynnerlig upptäckt i naturalhistorien!
1 Det var engång en af våra käre landsmän, som i sin gömda vrå satt och spådde om luft och tid, men ingen trodde på hans »sträckelser». Ingen, mer än två: han sjelf – och jag. Det förekom mig, som om den lilla rankiga verlden seglade utan barlast och måste kantra endera dagen. Jag tyckte mig höra det aflägsna bruset af en kommande flod. I den skulle drakarna drunkna, men äfven de menlösa lam på jorden förgås. Hvad skulle|5 2| vi göra? Jag hade blifvit biten af tviflets rasande hund och en vattuskräck kom öfver mig.
2 Jag tog och samlade ihop allt skrifvet på jorden, pennans verk och tryckpressens, allt hvad menniskosnillet frambragt till Guds ära och allt hvad det sagt för att förguda sig sjelf. Deraf blef ett berg af papper och pergament, det ingen mäta eller väga kunde. Jag limmade detta papper tillsamman med alla tårar på jorden, det blef en ofantelig luftballon; jag tände derunder glädjens lusteldar och fyllde det ihåliga klotet med dunster af menniskotankar. Så steg det sakta mot höjden och jag band derunder en ark, större än Noachs. Skickade så budskap med alla luftens fyra väder och bad dem hit in församla allt flygande och krypande och gående och stående, folk och fän af alla läten och tungomål, de som bo på jorden och öfver jorden och under jorden, af allehanda skepnader, ett par af hvarje.
3 Men de ville icke komma. Somliga sade: låt floden svämma öfver, vi befrakta ångfartyget Storfursten och ankra på Ararat, som Noach gjorde. Andra sade: spår du i kort eller kaffe? Käre, gack till doktorn på Lappviken och beställ dig ett varmt rum. Åter andra gnolade:
konsekvensändrat/normaliseratWenn das atlantische Meer
Lauter Champagne wärkonsekvensändrat/normaliserat o. s. v.
5 Endast getingarne hörsamade mitt bud och samlade sig i arken, icke en eller två, utan till tusendetal. Ty det var en likstämmighet mellan oss: de arbetade och jag arbetade, och frukten af vårt gemensamma arbete blef – makulatur*)Se föreg. N:r om getingarnes bo..
6 Så väntade vi roligt på den stora floden, men i dess ställe kom något annat. I dess ställe kom en torka öfver verlden, så förskräckelig, att dess like aldrig varit, ej heller lär komma i någon tid. Djupets källor sinade ut, höjderna läto af att dugga öfver jorden sin friska dagg och sitt svala regn, och förgäfves diade floderna sjöarnas modersbröst, de kunde ingen näring gifva. Då tvinade all ting på jorden af brist på lefvande vatten, allt vexande suckade af törst och allt som andades hade stor vedermöda. Deraf förstod jag, att ingen syndaflod mera kunde komma, men att en stor och underbar syndatorka var nära att förgöra det vackra på jorden. Då sade jag till den första getingen: flyg ut i öster och vester och norr och söder och säg hvad det blifvit af hafvens vågskimmer och de rinnande vattnens brus.
7 Flög så getingen ut och var borta i tolf timmar och kom tillbaka och sade: hafven äro tapprunna och sjöarna utsilade; i Saimen drunknar ingen fluga mer och öfver Kyrialabotten**)Finska viken. hoppar en pojke med en stång. Oceanerna likna grodpölar och geografin är confunderad himmelsbefängdt. Engelsmannen står på sin strand och Amerikanaren på sin, så nära, att Britten frågar? how do you do? och den andre svarar: not well. De stora strömmarna äro så smala, som deras afbildande kroklinier på chartorna och Niagaras vattenfall är vordet en takdropp. Kosteliga ting äro funna på hafsbottnen, deribland spillrorna af tretusen städer, som förgingos i Noachs flod. Töcken och qualm förmörka luften, solen är så het, att Finlands moar ryka, Italiens stöfvel svedt sin sula, Sahara och Kobi hvitglödga. Så har jag i sanning sett, och till tecken medför jag i detta nötskal allt vatten, som fanns i Ladoga sjö.
8 Jag sade: onda sägner medför du. Flyg ut och se åt, hvad det blifvit af vexter och djur på jorden.
9 Flög så getingen ut och var borta i fyra och tjugu timmar och kom tillbaka och sade: det som vexte och blomstrade, det vexer och blommar icke mer. Löf och örter äro förgångna och icke en doft är quar af det täcka på jorden. Förgängelsen har gått öfver de stora skogar, de hafva törstat till döds och ängarnas vår är vorden en gulblek höst. Jag såg de evigt gröna granar purpurröda, de hårda ekar sköra som pilträd. Oliver och palmer äro utdöda, af vinrankan plockas russin och på fikonträdet skönjes hvad tiden lider. Platanen ger ingen skugga, myrtenlunderna ingen svalka, i mandelträdets grenar sjunger ingen näktergal. Fågelsång höres knappt på de högsta fjällar. Jag såg en gam, han hungrade efter rof och fann intet, jag såg en fläckig kungstiger i vassen vid Indus, han törstade efter blod och fann intet. Gazeller och antiloper hafva klättrat högt upp på Himlaya, der snövatten ännu finnes i klyftorna, rådjurs och dofhjortars ben ligga strödda kring flodbäddarna. Kring Cap-staden flämta elefanterna af törst och vada långt ut i hafsgytjan. Sjelfva kamelen dignar i öknarna, strutsen gömmer sitt hufvud under de vissnade bladen af Manioc. Jetteormarna kämpa i gytjan med krokodilerna, leguan-ödlorna i Orinoko gapa efter luft. Hajar och hvalar söka skydd i de fordom milsdjupa hafsdälder, sillstimmen hafva flyttat till polarnejderna. Jag talade med gräshopporna, de hafva på sina vingar Ω, det är uttydt: änden och det yttersta, det Skandinaverne kallat ragnarök och gudarnes skymning. Vi flögo tillsamman till sydpolen, till det nya landet Victoria, der finns vatten ännu, der har en stor mängd af det lefvande samlat sig och der grundas en ny verld. Men hvad jag sett i den gamla, det har jag sagt, och till sanfärdighets tecken medför jag ett murrhår af lejonet, som låg förgånget af törst vid den uttorkade källan i Bileduljerid.
10 Jag sade: allt värre budskap hämtar du. Flyg ut och se åt hvad mina fränder och vänner menniskorna taga sig före i denna torkans tid.
11 Flög så getingen ut och var borta i två och sjuttio timmar och kom tillbaka och sade: onda tidningar medför jag, men en god derjemte: lusten att le är icke förgången ännu. De kloka hufvuden se symboler i allt och skratta af hjertat, sålänge de icke äro törstiga. Sålänge de hafva porter, vin och hallonsaft i sina källare, kalla de torkan en myth. Men sanningen att säga, nu kostar en kanna vatten ur rinnande källor så mycket som fordom ett frälsegods, och en portion vattsoppa mer än en tryffelpastej. Alla vattenquarnar stå och hvar skola Tamerfors fabriker taga papper åt tidningarne? Alla fartyg gissna på det torra, sydkusterna äro hvita af salt, men ingen samlar det. Vattenkuren har kommit ur modet, man tager nu luftbad i stället. Man promoverar ej mer några simmagistrar, man behöfver ej mera några dykareklockor, ej mer några vattenskidor, och ångfartygsbolagen hafva bankrutterat. Nykterhetsvännerna förtvifla, flaskorna äro de enda, som hafva ett flytande innehåll. Artesiska brunnar borras öfverallt, vore icke de, så blefve det snart en stor missvext på menniskor.
12 Men torkan har ock gripit Adamiterna innantill. De hafva blifvit så förnuftiga, som pergamentsrullar, på hvilka aderton sekler dammat. Likt krakmandlar med för|5 3|torkad kärna, äga de intet hjerta i sina bröst, intet hjerta, men väl en sten; de visas sten? De samla sig kring orena brunnar och gå till de källor, som intet vatten hafva. Af idel förståndighet torka de till mumier och se så visa ut, som om de legat tretusen år i katakomberna. De hafva en politik utan nationalitet, en religion utan Gud, en menniskokärlek utan mensklighet, en ära utan förtjenst, en vetenskap utan visdom, en konst utan skönhet, en literatur utan framtid, en bokstaf utan ande. Det rätt ljufliga är gånget i rök, kärleken är en kär lek, men dygderna odlas flitigt i drifbänkar och talenterna vexa så frodigt, som borstneglikor i god trädgårdsmylla. Siroccovindar blåsa genom själarna, deraf dör deras fägring. När det kommer en torrtid öfver sädesfälten, gulna och mogna de hastigt, men utan must och kärna falla kornen till jorden och gro icke. Så menniskorna. Ty torka, qualm och solrök uppfylla lifvet.
13 Jag sade: min vän, se till att du ej, lik gallgetingen, stinger den friska eken och förvandlar dess frukt i galläppel. Ännu kan ej allt vara förtorkadt. Flyg ut till det landet Victoria och förtälj hvad du ser.
14 Flög så getingen ut och blef borta med allone. När jag väntat sju dagar och sju nätter, sade jag till den andra getingen: flyg ut till det landet Victoria och förtälj hvad du ser. Och han flög.
**)Den värde läsaren behagade observera, att den första getingen presenterar sitt portrait i uggleskepnad. Man vet, att insekterna undergå märkvärdiga förvandlingar. Så kan det möjligen hända, att efterkommande getingar uppträda såsom dufvor, tuppar, björnar och andra underliga beläten. En, av och högst besynnerlig upptäckt i naturalhistorien!
I. Verlds-Torkan.**)Den värde läsaren behagade observera, att den första getingen presenterar sitt portrait i uggleskepnad. Man vet, att insekterna undergå märkvärdiga förvandlingar. Så kan det möjligen hända, att efterkommande getingar uppträda såsom dufvor, tuppar, björnar och andra underliga beläten. En, av och högst besynnerlig upptäckt i naturalhistorien!
1 Det var engång en af våra käre landsmän, som i sin gömda vrå satt och spådde om luft och tid, men ingen trodde på hans »sträckelser». Ingen, mer än två: han sjelf – och jag. Det förekom mig, som om den lilla rankiga verlden seglade utan barlast och måste kantra endera dagen. Jag tyckte mig höra det aflägsna bruset af en kommande flod. I den skulle drakarna drunkna, men äfven de menlösa lam på jorden förgås. Hvad skulle|5 2| vi göra? Jag hade blifvit biten af tviflets rasande hund och en vattuskräck kom öfver mig.
2 Jag tog och samlade ihop allt skrifvet på jorden, pennans verk och tryckpressens, allt hvad menniskosnillet frambragt till Guds ära och allt hvad det sagt för att förguda sig sjelf. Deraf blef ett berg af papper och pergament, det ingen mäta eller väga kunde. Jag limmade detta papper tillsamman med alla tårar på jorden, det blef en ofantelig luftballon; jag tände derunder glädjens lusteldar och fyllde det ihåliga klotet med dunster af menniskotankar. Så steg det sakta mot höjden och jag band derunder en ark, större än Noachs. Skickade så budskap med alla luftens fyra väder och bad dem hit in församla allt flygande och krypande och gående och stående, folk och fän af alla läten och tungomål, de som bo på jorden och öfver jorden och under jorden, af allehanda skepnader, ett par af hvarje.
3 Men de ville icke komma. Somliga sade: låt floden svämma öfver, vi befrakta ångfartyget Storfursten och ankra på Ararat, som Noach gjorde. Andra sade: spår du i kort eller kaffe? Käre, gack till doktorn på Lappviken och beställ dig ett varmt rum. Åter andra gnolade:
konsekvensändrat/normaliseratWenn das atlantische Meer
Lauter Champagne wärkonsekvensändrat/normaliserat o. s. v.
5 Endast getingarne hörsamade mitt bud och samlade sig i arken, icke en eller två, utan till tusendetal. Ty det var en likstämmighet mellan oss: de arbetade och jag arbetade, och frukten af vårt gemensamma arbete blef – makulatur*)Se föreg. N:r om getingarnes bo..
6 Så väntade vi roligt på den stora floden, men i dess ställe kom något annat. I dess ställe kom en torka öfver verlden, så förskräckelig, att dess like aldrig varit, ej heller lär komma i någon tid. Djupets källor sinade ut, höjderna läto af att dugga öfver jorden sin friska dagg och sitt svala regn, och förgäfves diade floderna sjöarnas modersbröst, de kunde ingen näring gifva. Då tvinade all ting på jorden af brist på lefvande vatten, allt vexande suckade af törst och allt som andades hade stor vedermöda. Deraf förstod jag, att ingen syndaflod mera kunde komma, men att en stor och underbar syndatorka var nära att förgöra det vackra på jorden. Då sade jag till den första getingen: flyg ut i öster och vester och norr och söder och säg hvad det blifvit af hafvens vågskimmer och de rinnande vattnens brus.
7 Flög så getingen ut och var borta i tolf timmar och kom tillbaka och sade: hafven äro tapprunna och sjöarna utsilade; i Saimen drunknar ingen fluga mer och öfver Kyrialabotten**)Finska viken. hoppar en pojke med en stång. Oceanerna likna grodpölar och geografin är confunderad himmelsbefängdt. Engelsmannen står på sin strand och Amerikanaren på sin, så nära, att Britten frågar? how do you do? och den andre svarar: not well. De stora strömmarna äro så smala, som deras afbildande kroklinier på chartorna och Niagaras vattenfall är vordet en takdropp. Kosteliga ting äro funna på hafsbottnen, deribland spillrorna af tretusen städer, som förgingos i Noachs flod. Töcken och qualm förmörka luften, solen är så het, att Finlands moar ryka, Italiens stöfvel svedt sin sula, Sahara och Kobi hvitglödga. Så har jag i sanning sett, och till tecken medför jag i detta nötskal allt vatten, som fanns i Ladoga sjö.
8 Jag sade: onda sägner medför du. Flyg ut och se åt, hvad det blifvit af vexter och djur på jorden.
9 Flög så getingen ut och var borta i fyra och tjugu timmar och kom tillbaka och sade: det som vexte och blomstrade, det vexer och blommar icke mer. Löf och örter äro förgångna och icke en doft är quar af det täcka på jorden. Förgängelsen har gått öfver de stora skogar, de hafva törstat till döds och ängarnas vår är vorden en gulblek höst. Jag såg de evigt gröna granar purpurröda, de hårda ekar sköra som pilträd. Oliver och palmer äro utdöda, af vinrankan plockas russin och på fikonträdet skönjes hvad tiden lider. Platanen ger ingen skugga, myrtenlunderna ingen svalka, i mandelträdets grenar sjunger ingen näktergal. Fågelsång höres knappt på de högsta fjällar. Jag såg en gam, han hungrade efter rof och fann intet, jag såg en fläckig kungstiger i vassen vid Indus, han törstade efter blod och fann intet. Gazeller och antiloper hafva klättrat högt upp på Himlaya, der snövatten ännu finnes i klyftorna, rådjurs och dofhjortars ben ligga strödda kring flodbäddarna. Kring Cap-staden flämta elefanterna af törst och vada långt ut i hafsgytjan. Sjelfva kamelen dignar i öknarna, strutsen gömmer sitt hufvud under de vissnade bladen af Manioc. Jetteormarna kämpa i gytjan med krokodilerna, leguan-ödlorna i Orinoko gapa efter luft. Hajar och hvalar söka skydd i de fordom milsdjupa hafsdälder, sillstimmen hafva flyttat till polarnejderna. Jag talade med gräshopporna, de hafva på sina vingar Ω, det är uttydt: änden och det yttersta, det Skandinaverne kallat ragnarök och gudarnes skymning. Vi flögo tillsamman till sydpolen, till det nya landet Victoria, der finns vatten ännu, der har en stor mängd af det lefvande samlat sig och der grundas en ny verld. Men hvad jag sett i den gamla, det har jag sagt, och till sanfärdighets tecken medför jag ett murrhår af lejonet, som låg förgånget af törst vid den uttorkade källan i Bileduljerid.
10 Jag sade: allt värre budskap hämtar du. Flyg ut och se åt hvad mina fränder och vänner menniskorna taga sig före i denna torkans tid.
11 Flög så getingen ut och var borta i två och sjuttio timmar och kom tillbaka och sade: onda tidningar medför jag, men en god derjemte: lusten att le är icke förgången ännu. De kloka hufvuden se symboler i allt och skratta af hjertat, sålänge de icke äro törstiga. Sålänge de hafva porter, vin och hallonsaft i sina källare, kalla de torkan en myth. Men sanningen att säga, nu kostar en kanna vatten ur rinnande källor så mycket som fordom ett frälsegods, och en portion vattsoppa mer än en tryffelpastej. Alla vattenquarnar stå och hvar skola Tamerfors fabriker taga papper åt tidningarne? Alla fartyg gissna på det torra, sydkusterna äro hvita af salt, men ingen samlar det. Vattenkuren har kommit ur modet, man tager nu luftbad i stället. Man promoverar ej mer några simmagistrar, man behöfver ej mera några dykareklockor, ej mer några vattenskidor, och ångfartygsbolagen hafva bankrutterat. Nykterhetsvännerna förtvifla, flaskorna äro de enda, som hafva ett flytande innehåll. Artesiska brunnar borras öfverallt, vore icke de, så blefve det snart en stor missvext på menniskor.
12 Men torkan har ock gripit Adamiterna innantill. De hafva blifvit så förnuftiga, som pergamentsrullar, på hvilka aderton sekler dammat. Likt krakmandlar med för|5 3|torkad kärna, äga de intet hjerta i sina bröst, intet hjerta, men väl en sten; de visas sten? De samla sig kring orena brunnar och gå till de källor, som intet vatten hafva. Af idel förståndighet torka de till mumier och se så visa ut, som om de legat tretusen år i katakomberna. De hafva en politik utan nationalitet, en religion utan Gud, en menniskokärlek utan mensklighet, en ära utan förtjenst, en vetenskap utan visdom, en konst utan skönhet, en literatur utan framtid, en bokstaf utan ande. Det rätt ljufliga är gånget i rök, kärleken är en kär lek, men dygderna odlas flitigt i drifbänkar och talenterna vexa så frodigt, som borstneglikor i god trädgårdsmylla. Siroccovindar blåsa genom själarna, deraf dör deras fägring. När det kommer en torrtid öfver sädesfälten, gulna och mogna de hastigt, men utan must och kärna falla kornen till jorden och gro icke. Så menniskorna. Ty torka, qualm och solrök uppfylla lifvet.
13 Jag sade: min vän, se till att du ej, lik gallgetingen, stinger den friska eken och förvandlar dess frukt i galläppel. Ännu kan ej allt vara förtorkadt. Flyg ut till det landet Victoria och förtälj hvad du ser.
14 Flög så getingen ut och blef borta med allone. När jag väntat sju dagar och sju nätter, sade jag till den andra getingen: flyg ut till det landet Victoria och förtälj hvad du ser. Och han flög.