Notisen/artikeln ingår i HT 25/11 1848:|92 2|

Literatur.

Läsebibliothek i Finland. Trollets Son af Kjellman Göranson.

1 Hr Widerholms läsebibliothek ger åt vissa af den nya svenska romanliteraturens alster en större spridning i Finland, än de troligen, annars vunnit. Vi anse oss derföre skyldiga dem en särskild uppmärksamhet, utan att dock förbinda oss till en så alldeles snar redogörelse för Läsebibliothekets innehåll.

2 Kjellman Göranson är sedan några år bekant som en af de mest lofvande pennor bland Sveriges yngre författare. Han har icke den glänsande stil, som gjort Kullbergs lycka; icke det lefvande och färgrika framställningssätt, som gjort Wetterbergs; icke den skoningslösa qvickhet, som förskaffat Orvar Odd hans ryktbarhet. Men han har framför dem en varm poetisk åskådning och en rikedom på fantasi, hvilken, stundom borttrasslad i bizarrier, likväl alltid ger sin ägare ett outtömligt material till nya och egenartade romantiska skapelser.

3 »Trollets Son», det största och, så vidt vi känna, äfven det bästa af Kjellman Göransons arbeten, är en historisk roman från förra hälften af 1200-taletkonsekvensändrat/normaliserat. Ämnet är Folkungarnes strid med Erik Läspe, slutad genom Knut den långes död och slaget vid Sparrsätra år 1234. Denna tid är i många afseenden af historiskt intresse: hedendomens sista utdöende, prestväldets stadgande under thronstridigheterna, adelns myndighet i sin första seger öfver den gamla odalfriheten, allt detta innefattas inom ramen af en tafla från Erik Läspes tid. Hvarföre svenska författare härtills negligerat 1200-taletkonsekvensändrat/normaliserat och medeltiden öfverhufvud samt hellre gifvit bild på bild från 15, 16 och 1700-talenkonsekvensändrat/normaliserat, låter till en del förklara sig af nationalstoltheten, som helst dröjer vid sitt folks glansperioder, men till en del äfven af svårigheten att i detalj skildra en så outvecklad, så inom sig söndrad och delvis så föga känd period, som den svenska medeltiden.

4 Kjellman Göransson har nödgats förbereda sig till sitt arbete genom ett dubbelt studium. Han har från Johannes Magnus och andre, äfven utländske författare, nödgats sammanleta alla de detaljer han behöft redan för dekorationen, och han har gjort det med flit och framgång. Hans bok har derigenom blifvit lärorik för dem som deri söka en åskådlig bild af medeltidens ofta sagolika lif; den upplyser mera än en lärd afhandling om antiqviteter och är naturligtvis mycket mera underhållande. Man kan endast beklaga, att förf. stundom anslagit de intressantaste ämnen, utan att genomföra dem. Sådant är t. ex. fallet med den i början införda alf- eller trollslägten, en qvarlefva af Sveriges äldsta inbyggare, men hvilken sedan något knapphändigt affärdas.

5 Ett annat studium har varit det af berömda föregångare i den historiska romanen. Som sådana synes förf. ha studerat Walter Scott och den danske Ingeman. De bästa partier af »Trollets Son» erinra om W. Scotts berömda Ivanhoe, men enheten, förbindelsen mellan det historiska underlaget och den diktade handlingen har förf. icke lyckats sammanhålla rätt. Isynnerhet mot slutet, der skildringen blir mattare, söndra sig de båda beståndsdelarne: dikten, som har att skaffa med tvenne ridderliga par samt deras vidlyftiga slägt, och historien, som oaflåteligt har sitt öga fästadt på konung Erik och Folkungarne, tills slutligen dikten förstummas och historien ensam intager sin herrskarethron.

6 Mot andra partier i boken kunde väl åtskilligt anmärkas. Ulf Slaga, den bistre röfvarriddaren, går i förtid undan, förfallen och kärlekssjuk, lik Brian de Bois Guilbert i Ivanhoe, men icke med det tragiska slut som denne. Hedningen Sunes jemte hans sons slägtförhållanden med påfven Gregovius och familjen Conti äro temligen trassliga och på sidan om handlingen. Slutligen kan anmärkas, hvad redan är antydt, att diktens hufvudpersoner mot slutet ledas från scenen alldeles i förbigående, för att lemna förf. rådrum att afsluta den historiska ändpunkten, slaget vid Sparrsätra.

7 Dessa brister hindra likväl icke »Trollets Son» att vara en af de bästa romaner svenska literaturen har att bjuda på. Vi ha ansett öfverflödigt att utpeka några af bokens förträffliga partier, emdan sådana förekomma alltigenom och de brister vi anmärkt ej kunna skymma de förra för läsarens ögon.