1 Teknologens N:o 15, 16 och 17, – hvari influtit en i almänhet sundt och praktiskt hållen uppsats »Om industrin i allmänhet och den finska i synnerhet, 1 art. Fabriks- och handtverksindustrin» – gifva oss anledning att i samma ämne våga några anmärkningar, hänvisande dem för öfrigt till sakkunniges bepröfvande och korrigerande.
2 Allt förordande och försvar för industri och dithörande borde i våra dagar vara så temligen öfverflödigt. Samtidens lynne är, i det hela taget, afgjordt praktiskt. Menniskans materiela välbefinnande och medlen dertill, lättaste utvägen att bereda folk och individer ej blott en betryggad exsistens, utan ock alla lifvets njutningar och bequämligheter – se der hufvudföremål för vår tids eftersinnande och verksamhet. Det gifves ögonblick, då betraktaren, vid anblicken af alla dessa snillets och penningekraftens kolossala ansträngningar att bereda menniskan en lyckligare jordisk tillvaro, tvekande frågar, hvad man då gjort för slägtets andliga förädling, för beredelsen till ett lif efter detta. Men äfven på dessa frågor har samtiden ett svar, om icke fullt tillfredsställande, dock ur flera synpunkter lugnande. De andliga intressena gå hand i hand med de materiela, likasom öfverhufvud, allestädes der utvecklingen är fri, det materiela välståndets blomma bär bildningens frukt. Hvad sednaste årtionden gjort för uppfostringsväsendet, för vetenskapen, för konsten, låtom oss tillägga för sjelfva religionen, det vore orättvist att förgäta. Omöjligen kan man förbise, att ju samtliga elementerne af den stora utvecklingsprocess, hvilken, skönjbar i sina resultater, man kallar civilisation, sedan femtio, ja trettio år tillbaka tagit en fart och en utsträckning, med hvilken nästföregående tider tåla ingen jemförelse.
3 Allt detta hindrar likväl ej, att ju samtidens förnämsta krafter kastat sig åt det praktiska hållet, d. ä.det är sysselsätta sig med att direkte på lifvet tillämpa och i detsama genomföra snillets uppfinningar och tankens verldsarbete. Framför andra ämnen är det just industrin, med sina näraliggande fördelar, sina för vettgirigheten, vinningslystnaden och företagsamheten lika lockande rön, som för detta praktiska tidslynne haft något högst anslående och i följd deraf äfven blifvit ett älsklingsämne för eftertanken och spekulationsandan. Sålunda för sig sjelf betraktad, behöfver industrin icke något förordande; den talar för sig sjelf. Men väl har den en ännu oafslutad kamp att uthärda på flera håll; mot ståndsfördomar, mot kapitalbrist, mot monopoler, mot klenmod, och slutligen en kamp inom sig sjelf mellan sina hufvudelementer: fabriks- och handtverks- samt jordbruksindustrin, såvida man ej hellre vill särskilja denna sednare såsom en för sig bestående gren af det materielas förädling till gagn för menniskan.
4 Ståndsfördomar? frågar man. Ja väl, vi vilja gå rakt på saken. De tider äro förbi, då handtverk och näringar ansågos förnedra en friboren mans hand och uteslutande öfverlemnades åt slafvar och lifegne. Men det gifves fördomar, hvilka, otroligt sega, genomlöpa seklerna, och bland dessa har handarbetets vanrykte varit en af de segaste. – Man förvånas, att ännu, så många århundraden efter borgareståndets och medelklassens emancipation, se de klasser, hvilka för sig monopolisera benämningen »bättre folk»,konsekvensändrat/normaliserat sky att sätta sina barn i handtverka|38 3|relära och öfverhufvud behandla handtverkaren och hans yrke med ett öfverseende, hvartill väl ofta hans låga bildningsgrad, men också ingenting annat, gifver en skengrund. I de länder, der de flesta handtverkerier vuxit ut till fabriker med stor omsättning i kapitaler och tillverkning, och der handtverkaren följaktligen till en stor del försmultit med fabrikanten, köpmannen, hvars rikedom och inflytande städse kommit honom att flyta öfverst inom borgareståndet, förmärkes också inom hela medelklassen föga någon annan rangskilnad, än den som härflyter af förmögenheten. I andra länder, såsom i Sverige och Finland, har handtverkarens torftiga, isolerade ställning och svårighet att komma sig upp bidragit att fortplanta de fördomar, man af ålder hyst mot hans yrke. Hvarochen känner huru det är beskaffadt med den saken. Några få tänkande undantagne, hvar finnes väl här den embetsman, den prest, den militär, den köpman, den skeppare, den possessionat, som, utan högsta nödfall, skickar sina söner i handtverkarelära eller öfverhufvudtaget egnar dem åt techniska studier? Anser han icke sina barn på en sådan bana nedstiga från rangen af »bättre folk»?konsekvensändrat/normaliserat Och det oaktadt ingen lärer vilja påstå, att landets handtverkare från moralisk sida gjort sig ovärdiga en lika god benämning och oaktadt de ej heller numera äro stängda från utsigten att genom flit och skicklighet förvärfva en ofta betydlig förmögenhet. Undertiden ökas trängseln på tjenstemannabanan, dit föräldrar af fåfänga eller oförståndig välvilja skicka sina barn tjogtals, om det är möjligt, och ofta utan att det ringaste undersöka, om de unga dertill hafva kallelse och om de icke möjligen visa afgjord fallenhet för techniska yrken. Följden häraf blir sådan den måste blifva: att ett stort antal af landets barn på samma gång stängas från den bana, för hvilken de af naturen äro danade, och inkastas på en annan, der de ständigt måste känna en hemlig otrefnad, förorsakad af medvetandet att befinna sig på oriktig plats i lifvet. Handtverkareklassen åter hindras genom dessa fördomar att i sig upptaga höjande elementer från de mera bildade klasserna och fasthänger derjemte envisare vid skråväsendet och det gamla, emedan sonen städse tycker sig böra komma fram med detsama som hans fader. Ett för handtverkerierna mera gynnsamt förhållande skall utan tvifvel framdeles inträda, då slöjd- och modellskolor m. m. dithörande gifva underbygnad åt handtverkarens färdighet, medan söndagsskolorna bibringa lärlingarne nödiga elementarkunskaper. Fruktan att se sina barn sjunka under sig i bildning – det enda rimliga skäl för ofvannämnda motvilja att sätta s. k. »bättre mans barn» i lära – skall då icke mera förefinnas och äfven studerande vid universitetet skola mindre af falsk blygsel afhållas att egna sig åt techniska yrken. Ty som sagdt, hvad utkomsten beträffar, erbjuder handtverkarens yrke, der det med skicklighet och drift bedrifves, ofta vida förmånligare utsigter, än mången gren af tjenstebanan, der vanligen den yngre embetsmannen i många och långa år får nöja sig med knappa sportlar och mödosamt arbete.
5 Man bör rättvisligen erkänna, att den kapitalbrist, hvaröfver tillförene klagats med så mycket skäl, numera och enkannerligen genom Styrelsens välvilliga omsorg i många delar är afhulpen. Man har så många exempel på räntefria eller annars förmånliga lån, beviljade till fromma för industriela företag, ja betydliga fonder bestämda enkom till detta ändamål, att väl mycken uppmuntran deraf kan hämtas för industrins uppkomst i landet. Då likväl dessa fonder och dessa lån omöjligen kunna räcka till åt alla behöfvande, och landets kapitaler, ehuru mera än förr concentrerade i hufvudstadens kassor, på ganska många orter befinnas otillräckliga för kostsamare industriela företag, är icke allenast varsamhet vid nya anläggningars grundande, utan jemväl en jemn fördelning af tillgångarne högeligen önskvärd. Att emellertid kapitalförmögenheten i landet stigit, kan slutas af räntefotens fallande. Dock fortfar denna att vara hög i förhållande till andra länders. Så länge man ej fick låna till mindre än 6 procent, och troligen äfven nu, hafva många af våra köpmän drifvit sin rörelse med engelska penningar, för hvilka 2, 3, högst 4 procent varit det vanliga. Det vådliga beroende af utländsk långifvare, som deraf varit en följd, faller lätt i ögonen, och om äfven denna engelska kredit gifvit handeln en ögonblicklig fart, vitna alltför många konkurser om dess faror. Vida förmånligare för landet hafva de få fall varit, då större fabriker, sådana som de i Tamerfors, anlagts med utländska kapitaler, och sålunda, äfven om ägaren en dag ville återutföra dess, arbetsförtjensten i alla fall komme att i landet quarstadna.
6 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 20/5 1846:|39 3|
Industrin och dess uppkomst i Finland.
(Forts. från föreg. N:r.)
7 Vill man med monopoler förstå sådana uteslutande rättigheter att drifva rörelse med en allmännare förbrukad vara, hvilka af ett lands styrelse förpaktas åt enskilde, så äro dylika numera sällsynta. Men det gifves en annan art monopoler, hvilka, utan att någonsin auktoriseras som sådana, gestalta sig sjelfva dertill, undertrycka all konkurrens och göra konsumenterne af sig beroende. Sådant inträffar, när på en hand, den må tillhöra en person eller ett bolag, så stora penninge- och arbetskrafter sättas i rörelse för en enskild gren af handeln eller industrin, att alla andra för samma ändamål använda krafter hvar för sig befinnas underlägsna och ej mera kunna uthärda någon täflan. Föreställom oss ett exempel. Stenkolsgrufvorna vid S:t Etienne i Frankrike voro tillförene delade mellan 16 bolag, hvilka af dem drogo blott en måttlig vinst hvardera, emedan konkurrensen nedsatte kolpriserna och arbetslönerna af samma orsak höllo sig skäligen höga. Nyligen förenade sig alla dessa 16 bolag i ett. Följden häraf blef den naturliga, att priserna på varan stegrades, men arbetslönerna deremot nedsattes, och sålunda uppstod för bolagsmännen en ansenlig vinst på konsumenternes och arbetarnes bekostnad. Härigenom blef nu koltillverkningen i denna del af Frankrike monopoliserad likasom på en hand och intet af de 16 bolagen skulle för sig ha förmått uthärda täflan med de förenade öfriga. Emellertid uppstodo under sistl. Mars och April månader vidtutgrenade oroligheter i kolgrufvorna, en följd af det svåra beroende, hvari arbetarne kommit genom de nu förenade grufägarnes makt att föreskrifva dem vilkor och dagspenning efter godtfinnande. Det är denna art af monopoler, som, understödd af tidens mäktiga associationsanda, gör den rike för hvar dag rikare, den fattige för hvar dag fattigare.
8 Ingenstädes framträder denna erfarenhet klarare, än i associationernas hembygd England. Det rikaste land på jorden täres på ett förfärligt sätt af samtidens vådligaste onda: pauperismen. Förr eller sednare måste mot penningens despotism en reaktion*)Det är i intresset af denna reaktion och för att tillvägabringa den på laglig väg, som Sir Robert Peel föreslagit sina ryktbara biller om den fria handeln. inträda och dess vålnad synes allaredan, än hotande, än tröstande, stå vid samtidens horizont. Det är denna reaktion i dess vilda, omstörtande, anarkiska form, som antagit skepnad af kommunism; men lyckligtvis äger den en mildare, fredligare, samhällsstärkande form i den betydelsefulla idé, hvilken man benämnt arbetets organisation, och hvarje medborgare kan med lugn emotse den framtid, som af denna idé på lagliga vägar beredes Europas sociala förhållanden.
9 Monopolerna och deras följder – rikedomens hopande hos några få, på bekostnad af alla öfriga – kunna således i hvarje land uppstå sjelfmant och utan att som sådana auktoriseras af styrelsen. Man ser dem i denna form hastigt gripa omkring sig i länder med stora penningetillgångar och höga skyddstullar, och man ser dessa länder nödgas tillgripa handelsfriheten såsom det enda verksama medel mot detta onda. Emellertid kan intet land vara tryggt i detta afseende, icke engång ett så föga bemedladt, som vårt. Vi erinre oss ej, om någon industrigren sålunda här monopoliserats, ehuru det väl är möjligt att sådant skett; i handeln deremot har man flera exempel i smått. Föreställom oss t. ex. i en sjöstad en köpman med ett rörelsekapital, öfverlägset de andra köpmännens. Det uppstår på utrikes ort en gynnande konjunktur för tjära, men tillgången på hemorten motsvarar ej behofvet för exporten. Tjäran stiger i pris, men för detta stigande gifves en gräns, öfver hvilken den mindre bemedlade köpmannen ej kan gå utan risk. Den rike åter kan underkasta sig denna risk, emedan det ena fartyget kan betala hvad det andra förlorar. Alltså köper han ensam all tjära som kan fås: exporten blir ett monopol i hans hand.
10 Sålänge en vara med tull inberäknad fås för lika eller billigare pris från utlandet, än den hemma tillverkas, kan samma vara naturligtvis icke på någon hand monopoliseras. Sker deremot tillverkningen, under hägn af skyddstull och med fördel, inom landet, händer sådant lätteligen. Antagom att en fabrik i största skala för sockerraffinad – en vara, som är belagd med kännbar importtull – i landet anlägges. Denna fabrik, som, med en mångfaldt större produktion än mindre dylika, likväl ej besväras af större förvaltningskostnad och derjemte äger flera fördelar, måste ofelbart uppsluka de mindre fabrikerna. Har detta väl skett och är den stora fabriken ensam, så kan den efter behag stegra sina priser, endast de icke öfverstiga det importerade sockrets. Der ha vi alltså ett komplett monopol, som väl för fabriksägarne kan blifva vinstgifvande, men ingalunda för konsumenterne och för landet.
11 Man skall förebrå oss, att vi med detta exempel antastat den tillämnade stora sockerfabriken i Åbo; och väl må vi bekänna, att den härvid föresväfvat oss och att vi af nyss anförda skäl drista anse dess anläggande i så stor skala föga önskvärdt. Men utom det att exemplet torde vara upplysande, kan numera åtminstone ingen hemlig mening derunder misstänkas, sedan det förljudes, att man i Åbo frångått planen i dess första vidlyftighet, – oss obekant huru och om den för öfrigt kommer att realiseras.
12 Må vara att Finland är fattigt, det äger dock en stor fördel deri, att förmögenheten är så temligen jemnt fördelad. I denna omständighet ligger allaredan ett värn mot monopolerna; ett omtänksam styrelse lärer nog sörja för resten. Utan tvifvel – vi dele häruti Teknologens mening – är det för Finland lyckligare, att flera mindre fabriker i skilda landsorter uppkomma och hugnas med understöd, än att en enda ort och en enda fabrik sträfvar att ensam tillrycka sig produktionen af en allmänt förbrukad vara. Helsingfors kan icke vilja ensamt förse landet med tobak, Åbo icke med socker, Tamerfors icke med bomullsgarn. Och i sjelfva verket ser man nu en ny tobaksfabrik och ett nytt bomullsspinneri uppstå i Åbo, medan åter nya sockerraffinerier förberedas i Helsingfors och Wiborg. Med skäl kunna dessa nya anläggningar anses som protester mot möjligen uppkommande monopoler på de tre förstnämnda orterna. Den omständighet, att fabriker finnas i alla delar af landet, hindrar icke, att ju en vara af bättre qualitet och pris vinner debit och afnämare i alla landsorter. I ett så vidsträckt land som Finland måste dock redan transport-kostnader göra det för hvarje provins önskeligt, att kunna medelst egen tillverkning fylla|39 4| sina allmännaste behofver af industriartiklar. Derhän hoppas vi ock att man skall komma*)Med rätta fäster Teknologen uppmärksamheten på den högst betydliga quantitetet bomullsgarn, som årligen importeras (1843 till Uleåborg ensamt 120 000konsekvensändrat/normaliserat skålpund). En så stor förbrukning måste gifva afsättning åt många spinnerier.. Österbotten t. ex., hvarest endast glas-, pappers- och tobaksfabriker i liten skala vegeterat, har härtills tagit nästan alla sina behofver från utlandet. Kommer man nu engång derhän att finna en inländsk tillverkning förmånligare, så må man ej föreställa sig att Österbotten tar sina behofver från det aflägsna Åbo. Med Österbottens talrika flotta, som importerar råämnet, med dess mäktiga strömdrag, som gynna fabrikers anläggning, vore sådant att gå öfver ån efter vatten. Åbo har ett förträffligt läge, en berömvärd samhällighetsanda, en god början till fabriksrörelse, och ännu dertill förmögna trakter i sin omgifning. Allt detta gör Åbo till Finlands första handelsstad och endast lokal partiskhet kan missunna staden detta företräde. Må man då låta Åbo utveckla sin industri med kraft och drift och lemna densama allt billigt understöd. Men icke må orten derföre gynnas på bekostnad af andra. Icke må den tillkonstla sig en export, som den ej kan finna i sin närhet. Icke må der sammanhopas inrättningar, hvilka, förlagda på andra orter, möjligen blifvit för landet mera allmänt gagnande. Icke må heller monopoler der uppkomma mer än annorstädes. Strömmen söker sig nog sin fåra sjelf, och det beror endast uppå att undanrödja naturhindren. Alltså äfven handeln och industrin. Är, såsom vi hoppas, en lycklig industriel och kommerciel framtid för Åbo bestämd, så må man vara viss, att den nog skall sjelfmant utbilda sig. Och deröfver kan ingen klaga, endast glädjas.
13 Utan att tillmäta oss något omdöme i den omtvistade frågan om manufakturindustrins beroende af och förhållande till jordbruksindustrin, må vi endast erinra dels om den ofantliga massa odlingsbar jord, som ännu i Finland är oupptagen, dels om den låga ståndpunkt, hvarpå ännu i denna stund, oaktadt Regeringens omsorger och Hushållnings-Sällskapets bemödanden, jordbruk och boskapsskjötsel i landet befinna sig.
14 Ett land, hvars hufvudnäringar befinna sig i detta ofulländade skick, kan näppeligen uppoffra stora kapital- och arbetskrafter på sin industriela förkofran. Export af industriartiklar kan således föga påräknas, men väl må landet söka för sitt behof bearbeta de råämnen, hvilka i förädladt skick ingå i lifvets dagliga nödtorft. I allmänhet egnar sig ett fabrikat af utländsk rudimaterie först då till inhemsk produktion, när detsama så allmänt förbrukas inom landet, att för konsumtionens tillfredsställande flera fabriker och en täflan åstadkommes, förutan hvilken näringsgrenen omöjligen kan fritt utveckla sig. För en sådan utveckling erfordras då visserligen ett skydd, så afpassadt, att fabrikationens uppkomst icke genast i början blir beroende af tillfälliga konjunkturer och omhvälfningar. Har deremot fabrikationen engång vunnit stadga och kredit, kan densama med mindre risk öfverlemnas åt sig sjelf. Man kan väl föreställa sig en tid, då Finland utrikes ifrån importerar endast salt, kolonialvaror, viner och lyxartiklar samt för resten idel råämnen, hvilka det sjelf i mån af behofvet förädlar. Men innan man kommit så långt, måste det se annorlunda ut med äng, åker, kärr och skog här i landet. Den praktiske fosterlandsvännen lemnar åsido drömmar och på kammaren uppgjorda beräkningar, för att med odelad kraft ingripa i det närvarandes behof och låter, när han gjort hvad sund klokhet och redlig vilja förmå, det öfriga gestalta sig sjelft.
15 Vi utbe oss att en annan gång få, såsom slut och korollarium till dessa anmärkningar, bifoga en artikel om sockerfabrikationen i landet, både för ämnets industriela intresse i sig sjelft och för de allmänna synpunkter, hvilka med anledning deraf egna sig för betraktelsen. De torde ej saknas, hvilka finna resonnementer, som, af brist på sak- och detaljkännedom, måste få en allmännare hållning, obefogade. Vi svare härtill, att landets praktiske och sakkunnige män må skylla sig sjelfva om, när de tiga, en i ämnet mindre hemmastadd vågar framkasta ett och annat ord, i den enda afsigt att framkalla en upplysande diskussion, och sedan sjelf med nöje stiga tillbaka i skuggan.
*)Det är i intresset af denna reaktion och för att tillvägabringa den på laglig väg, som Sir Robert Peel föreslagit sina ryktbara biller om den fria handeln.
*)Med rätta fäster Teknologen uppmärksamheten på den högst betydliga quantitetet bomullsgarn, som årligen importeras (1843 till Uleåborg ensamt 120 000konsekvensändrat/normaliserat skålpund). En så stor förbrukning måste gifva afsättning åt många spinnerier.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Industrin och dess uppkomst i Finland.
(Strödda anmärkningar.)
1 Teknologens N:o 15, 16 och 17, – hvari influtit en i almänhet sundt och praktiskt hållen uppsats »Om industrin i allmänhet och den finska i synnerhet, 1 art. Fabriks- och handtverksindustrin» – gifva oss anledning att i samma ämne våga några anmärkningar, hänvisande dem för öfrigt till sakkunniges bepröfvande och korrigerande.
2 Allt förordande och försvar för industri och dithörande borde i våra dagar vara så temligen öfverflödigt. Samtidens lynne är, i det hela taget, afgjordt praktiskt. Menniskans materiela välbefinnande och medlen dertill, lättaste utvägen att bereda folk och individer ej blott en betryggad exsistens, utan ock alla lifvets njutningar och bequämligheter – se der hufvudföremål för vår tids eftersinnande och verksamhet. Det gifves ögonblick, då betraktaren, vid anblicken af alla dessa snillets och penningekraftens kolossala ansträngningar att bereda menniskan en lyckligare jordisk tillvaro, tvekande frågar, hvad man då gjort för slägtets andliga förädling, för beredelsen till ett lif efter detta. Men äfven på dessa frågor har samtiden ett svar, om icke fullt tillfredsställande, dock ur flera synpunkter lugnande. De andliga intressena gå hand i hand med de materiela, likasom öfverhufvud, allestädes der utvecklingen är fri, det materiela välståndets blomma bär bildningens frukt. Hvad sednaste årtionden gjort för uppfostringsväsendet, för vetenskapen, för konsten, låtom oss tillägga för sjelfva religionen, det vore orättvist att förgäta. Omöjligen kan man förbise, att ju samtliga elementerne af den stora utvecklingsprocess, hvilken, skönjbar i sina resultater, man kallar civilisation, sedan femtio, ja trettio år tillbaka tagit en fart och en utsträckning, med hvilken nästföregående tider tåla ingen jemförelse.
3 Allt detta hindrar likväl ej, att ju samtidens förnämsta krafter kastat sig åt det praktiska hållet, d. ä.det är sysselsätta sig med att direkte på lifvet tillämpa och i detsama genomföra snillets uppfinningar och tankens verldsarbete. Framför andra ämnen är det just industrin, med sina näraliggande fördelar, sina för vettgirigheten, vinningslystnaden och företagsamheten lika lockande rön, som för detta praktiska tidslynne haft något högst anslående och i följd deraf äfven blifvit ett älsklingsämne för eftertanken och spekulationsandan. Sålunda för sig sjelf betraktad, behöfver industrin icke något förordande; den talar för sig sjelf. Men väl har den en ännu oafslutad kamp att uthärda på flera håll; mot ståndsfördomar, mot kapitalbrist, mot monopoler, mot klenmod, och slutligen en kamp inom sig sjelf mellan sina hufvudelementer: fabriks- och handtverks- samt jordbruksindustrin, såvida man ej hellre vill särskilja denna sednare såsom en för sig bestående gren af det materielas förädling till gagn för menniskan.
4 Ståndsfördomar? frågar man. Ja väl, vi vilja gå rakt på saken. De tider äro förbi, då handtverk och näringar ansågos förnedra en friboren mans hand och uteslutande öfverlemnades åt slafvar och lifegne. Men det gifves fördomar, hvilka, otroligt sega, genomlöpa seklerna, och bland dessa har handarbetets vanrykte varit en af de segaste. – Man förvånas, att ännu, så många århundraden efter borgareståndets och medelklassens emancipation, se de klasser, hvilka för sig monopolisera benämningen »bättre folk»,konsekvensändrat/normaliserat sky att sätta sina barn i handtverka|38 3|relära och öfverhufvud behandla handtverkaren och hans yrke med ett öfverseende, hvartill väl ofta hans låga bildningsgrad, men också ingenting annat, gifver en skengrund. I de länder, der de flesta handtverkerier vuxit ut till fabriker med stor omsättning i kapitaler och tillverkning, och der handtverkaren följaktligen till en stor del försmultit med fabrikanten, köpmannen, hvars rikedom och inflytande städse kommit honom att flyta öfverst inom borgareståndet, förmärkes också inom hela medelklassen föga någon annan rangskilnad, än den som härflyter af förmögenheten. I andra länder, såsom i Sverige och Finland, har handtverkarens torftiga, isolerade ställning och svårighet att komma sig upp bidragit att fortplanta de fördomar, man af ålder hyst mot hans yrke. Hvarochen känner huru det är beskaffadt med den saken. Några få tänkande undantagne, hvar finnes väl här den embetsman, den prest, den militär, den köpman, den skeppare, den possessionat, som, utan högsta nödfall, skickar sina söner i handtverkarelära eller öfverhufvudtaget egnar dem åt techniska studier? Anser han icke sina barn på en sådan bana nedstiga från rangen af »bättre folk»?konsekvensändrat/normaliserat Och det oaktadt ingen lärer vilja påstå, att landets handtverkare från moralisk sida gjort sig ovärdiga en lika god benämning och oaktadt de ej heller numera äro stängda från utsigten att genom flit och skicklighet förvärfva en ofta betydlig förmögenhet. Undertiden ökas trängseln på tjenstemannabanan, dit föräldrar af fåfänga eller oförståndig välvilja skicka sina barn tjogtals, om det är möjligt, och ofta utan att det ringaste undersöka, om de unga dertill hafva kallelse och om de icke möjligen visa afgjord fallenhet för techniska yrken. Följden häraf blir sådan den måste blifva: att ett stort antal af landets barn på samma gång stängas från den bana, för hvilken de af naturen äro danade, och inkastas på en annan, der de ständigt måste känna en hemlig otrefnad, förorsakad af medvetandet att befinna sig på oriktig plats i lifvet. Handtverkareklassen åter hindras genom dessa fördomar att i sig upptaga höjande elementer från de mera bildade klasserna och fasthänger derjemte envisare vid skråväsendet och det gamla, emedan sonen städse tycker sig böra komma fram med detsama som hans fader. Ett för handtverkerierna mera gynnsamt förhållande skall utan tvifvel framdeles inträda, då slöjd- och modellskolor m. m. dithörande gifva underbygnad åt handtverkarens färdighet, medan söndagsskolorna bibringa lärlingarne nödiga elementarkunskaper. Fruktan att se sina barn sjunka under sig i bildning – det enda rimliga skäl för ofvannämnda motvilja att sätta s. k. »bättre mans barn» i lära – skall då icke mera förefinnas och äfven studerande vid universitetet skola mindre af falsk blygsel afhållas att egna sig åt techniska yrken. Ty som sagdt, hvad utkomsten beträffar, erbjuder handtverkarens yrke, der det med skicklighet och drift bedrifves, ofta vida förmånligare utsigter, än mången gren af tjenstebanan, der vanligen den yngre embetsmannen i många och långa år får nöja sig med knappa sportlar och mödosamt arbete.
5 Man bör rättvisligen erkänna, att den kapitalbrist, hvaröfver tillförene klagats med så mycket skäl, numera och enkannerligen genom Styrelsens välvilliga omsorg i många delar är afhulpen. Man har så många exempel på räntefria eller annars förmånliga lån, beviljade till fromma för industriela företag, ja betydliga fonder bestämda enkom till detta ändamål, att väl mycken uppmuntran deraf kan hämtas för industrins uppkomst i landet. Då likväl dessa fonder och dessa lån omöjligen kunna räcka till åt alla behöfvande, och landets kapitaler, ehuru mera än förr concentrerade i hufvudstadens kassor, på ganska många orter befinnas otillräckliga för kostsamare industriela företag, är icke allenast varsamhet vid nya anläggningars grundande, utan jemväl en jemn fördelning af tillgångarne högeligen önskvärd. Att emellertid kapitalförmögenheten i landet stigit, kan slutas af räntefotens fallande. Dock fortfar denna att vara hög i förhållande till andra länders. Så länge man ej fick låna till mindre än 6 procent, och troligen äfven nu, hafva många af våra köpmän drifvit sin rörelse med engelska penningar, för hvilka 2, 3, högst 4 procent varit det vanliga. Det vådliga beroende af utländsk långifvare, som deraf varit en följd, faller lätt i ögonen, och om äfven denna engelska kredit gifvit handeln en ögonblicklig fart, vitna alltför många konkurser om dess faror. Vida förmånligare för landet hafva de få fall varit, då större fabriker, sådana som de i Tamerfors, anlagts med utländska kapitaler, och sålunda, äfven om ägaren en dag ville återutföra dess, arbetsförtjensten i alla fall komme att i landet quarstadna.
6 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 20/5 1846:|39 3|Industrin och dess uppkomst i Finland.
(Forts. från föreg. N:r.)
7 Vill man med monopoler förstå sådana uteslutande rättigheter att drifva rörelse med en allmännare förbrukad vara, hvilka af ett lands styrelse förpaktas åt enskilde, så äro dylika numera sällsynta. Men det gifves en annan art monopoler, hvilka, utan att någonsin auktoriseras som sådana, gestalta sig sjelfva dertill, undertrycka all konkurrens och göra konsumenterne af sig beroende. Sådant inträffar, när på en hand, den må tillhöra en person eller ett bolag, så stora penninge- och arbetskrafter sättas i rörelse för en enskild gren af handeln eller industrin, att alla andra för samma ändamål använda krafter hvar för sig befinnas underlägsna och ej mera kunna uthärda någon täflan. Föreställom oss ett exempel. Stenkolsgrufvorna vid S:t Etienne i Frankrike voro tillförene delade mellan 16 bolag, hvilka af dem drogo blott en måttlig vinst hvardera, emedan konkurrensen nedsatte kolpriserna och arbetslönerna af samma orsak höllo sig skäligen höga. Nyligen förenade sig alla dessa 16 bolag i ett. Följden häraf blef den naturliga, att priserna på varan stegrades, men arbetslönerna deremot nedsattes, och sålunda uppstod för bolagsmännen en ansenlig vinst på konsumenternes och arbetarnes bekostnad. Härigenom blef nu koltillverkningen i denna del af Frankrike monopoliserad likasom på en hand och intet af de 16 bolagen skulle för sig ha förmått uthärda täflan med de förenade öfriga. Emellertid uppstodo under sistl. Mars och April månader vidtutgrenade oroligheter i kolgrufvorna, en följd af det svåra beroende, hvari arbetarne kommit genom de nu förenade grufägarnes makt att föreskrifva dem vilkor och dagspenning efter godtfinnande. Det är denna art af monopoler, som, understödd af tidens mäktiga associationsanda, gör den rike för hvar dag rikare, den fattige för hvar dag fattigare.
8 Ingenstädes framträder denna erfarenhet klarare, än i associationernas hembygd England. Det rikaste land på jorden täres på ett förfärligt sätt af samtidens vådligaste onda: pauperismen. Förr eller sednare måste mot penningens despotism en reaktion*)Det är i intresset af denna reaktion och för att tillvägabringa den på laglig väg, som Sir Robert Peel föreslagit sina ryktbara biller om den fria handeln. inträda och dess vålnad synes allaredan, än hotande, än tröstande, stå vid samtidens horizont. Det är denna reaktion i dess vilda, omstörtande, anarkiska form, som antagit skepnad af kommunism; men lyckligtvis äger den en mildare, fredligare, samhällsstärkande form i den betydelsefulla idé, hvilken man benämnt arbetets organisation, och hvarje medborgare kan med lugn emotse den framtid, som af denna idé på lagliga vägar beredes Europas sociala förhållanden.
9 Monopolerna och deras följder – rikedomens hopande hos några få, på bekostnad af alla öfriga – kunna således i hvarje land uppstå sjelfmant och utan att som sådana auktoriseras af styrelsen. Man ser dem i denna form hastigt gripa omkring sig i länder med stora penningetillgångar och höga skyddstullar, och man ser dessa länder nödgas tillgripa handelsfriheten såsom det enda verksama medel mot detta onda. Emellertid kan intet land vara tryggt i detta afseende, icke engång ett så föga bemedladt, som vårt. Vi erinre oss ej, om någon industrigren sålunda här monopoliserats, ehuru det väl är möjligt att sådant skett; i handeln deremot har man flera exempel i smått. Föreställom oss t. ex. i en sjöstad en köpman med ett rörelsekapital, öfverlägset de andra köpmännens. Det uppstår på utrikes ort en gynnande konjunktur för tjära, men tillgången på hemorten motsvarar ej behofvet för exporten. Tjäran stiger i pris, men för detta stigande gifves en gräns, öfver hvilken den mindre bemedlade köpmannen ej kan gå utan risk. Den rike åter kan underkasta sig denna risk, emedan det ena fartyget kan betala hvad det andra förlorar. Alltså köper han ensam all tjära som kan fås: exporten blir ett monopol i hans hand.
10 Sålänge en vara med tull inberäknad fås för lika eller billigare pris från utlandet, än den hemma tillverkas, kan samma vara naturligtvis icke på någon hand monopoliseras. Sker deremot tillverkningen, under hägn af skyddstull och med fördel, inom landet, händer sådant lätteligen. Antagom att en fabrik i största skala för sockerraffinad – en vara, som är belagd med kännbar importtull – i landet anlägges. Denna fabrik, som, med en mångfaldt större produktion än mindre dylika, likväl ej besväras af större förvaltningskostnad och derjemte äger flera fördelar, måste ofelbart uppsluka de mindre fabrikerna. Har detta väl skett och är den stora fabriken ensam, så kan den efter behag stegra sina priser, endast de icke öfverstiga det importerade sockrets. Der ha vi alltså ett komplett monopol, som väl för fabriksägarne kan blifva vinstgifvande, men ingalunda för konsumenterne och för landet.
11 Man skall förebrå oss, att vi med detta exempel antastat den tillämnade stora sockerfabriken i Åbo; och väl må vi bekänna, att den härvid föresväfvat oss och att vi af nyss anförda skäl drista anse dess anläggande i så stor skala föga önskvärdt. Men utom det att exemplet torde vara upplysande, kan numera åtminstone ingen hemlig mening derunder misstänkas, sedan det förljudes, att man i Åbo frångått planen i dess första vidlyftighet, – oss obekant huru och om den för öfrigt kommer att realiseras.
12 Må vara att Finland är fattigt, det äger dock en stor fördel deri, att förmögenheten är så temligen jemnt fördelad. I denna omständighet ligger allaredan ett värn mot monopolerna; ett omtänksam styrelse lärer nog sörja för resten. Utan tvifvel – vi dele häruti Teknologens mening – är det för Finland lyckligare, att flera mindre fabriker i skilda landsorter uppkomma och hugnas med understöd, än att en enda ort och en enda fabrik sträfvar att ensam tillrycka sig produktionen af en allmänt förbrukad vara. Helsingfors kan icke vilja ensamt förse landet med tobak, Åbo icke med socker, Tamerfors icke med bomullsgarn. Och i sjelfva verket ser man nu en ny tobaksfabrik och ett nytt bomullsspinneri uppstå i Åbo, medan åter nya sockerraffinerier förberedas i Helsingfors och Wiborg. Med skäl kunna dessa nya anläggningar anses som protester mot möjligen uppkommande monopoler på de tre förstnämnda orterna. Den omständighet, att fabriker finnas i alla delar af landet, hindrar icke, att ju en vara af bättre qualitet och pris vinner debit och afnämare i alla landsorter. I ett så vidsträckt land som Finland måste dock redan transport-kostnader göra det för hvarje provins önskeligt, att kunna medelst egen tillverkning fylla|39 4| sina allmännaste behofver af industriartiklar. Derhän hoppas vi ock att man skall komma*)Med rätta fäster Teknologen uppmärksamheten på den högst betydliga quantitetet bomullsgarn, som årligen importeras (1843 till Uleåborg ensamt 120 000konsekvensändrat/normaliserat skålpund). En så stor förbrukning måste gifva afsättning åt många spinnerier.. Österbotten t. ex., hvarest endast glas-, pappers- och tobaksfabriker i liten skala vegeterat, har härtills tagit nästan alla sina behofver från utlandet. Kommer man nu engång derhän att finna en inländsk tillverkning förmånligare, så må man ej föreställa sig att Österbotten tar sina behofver från det aflägsna Åbo. Med Österbottens talrika flotta, som importerar råämnet, med dess mäktiga strömdrag, som gynna fabrikers anläggning, vore sådant att gå öfver ån efter vatten. Åbo har ett förträffligt läge, en berömvärd samhällighetsanda, en god början till fabriksrörelse, och ännu dertill förmögna trakter i sin omgifning. Allt detta gör Åbo till Finlands första handelsstad och endast lokal partiskhet kan missunna staden detta företräde. Må man då låta Åbo utveckla sin industri med kraft och drift och lemna densama allt billigt understöd. Men icke må orten derföre gynnas på bekostnad af andra. Icke må den tillkonstla sig en export, som den ej kan finna i sin närhet. Icke må der sammanhopas inrättningar, hvilka, förlagda på andra orter, möjligen blifvit för landet mera allmänt gagnande. Icke må heller monopoler der uppkomma mer än annorstädes. Strömmen söker sig nog sin fåra sjelf, och det beror endast uppå att undanrödja naturhindren. Alltså äfven handeln och industrin. Är, såsom vi hoppas, en lycklig industriel och kommerciel framtid för Åbo bestämd, så må man vara viss, att den nog skall sjelfmant utbilda sig. Och deröfver kan ingen klaga, endast glädjas.
13 Utan att tillmäta oss något omdöme i den omtvistade frågan om manufakturindustrins beroende af och förhållande till jordbruksindustrin, må vi endast erinra dels om den ofantliga massa odlingsbar jord, som ännu i Finland är oupptagen, dels om den låga ståndpunkt, hvarpå ännu i denna stund, oaktadt Regeringens omsorger och Hushållnings-Sällskapets bemödanden, jordbruk och boskapsskjötsel i landet befinna sig.
14 Ett land, hvars hufvudnäringar befinna sig i detta ofulländade skick, kan näppeligen uppoffra stora kapital- och arbetskrafter på sin industriela förkofran. Export af industriartiklar kan således föga påräknas, men väl må landet söka för sitt behof bearbeta de råämnen, hvilka i förädladt skick ingå i lifvets dagliga nödtorft. I allmänhet egnar sig ett fabrikat af utländsk rudimaterie först då till inhemsk produktion, när detsama så allmänt förbrukas inom landet, att för konsumtionens tillfredsställande flera fabriker och en täflan åstadkommes, förutan hvilken näringsgrenen omöjligen kan fritt utveckla sig. För en sådan utveckling erfordras då visserligen ett skydd, så afpassadt, att fabrikationens uppkomst icke genast i början blir beroende af tillfälliga konjunkturer och omhvälfningar. Har deremot fabrikationen engång vunnit stadga och kredit, kan densama med mindre risk öfverlemnas åt sig sjelf. Man kan väl föreställa sig en tid, då Finland utrikes ifrån importerar endast salt, kolonialvaror, viner och lyxartiklar samt för resten idel råämnen, hvilka det sjelf i mån af behofvet förädlar. Men innan man kommit så långt, måste det se annorlunda ut med äng, åker, kärr och skog här i landet. Den praktiske fosterlandsvännen lemnar åsido drömmar och på kammaren uppgjorda beräkningar, för att med odelad kraft ingripa i det närvarandes behof och låter, när han gjort hvad sund klokhet och redlig vilja förmå, det öfriga gestalta sig sjelft.
15 Vi utbe oss att en annan gång få, såsom slut och korollarium till dessa anmärkningar, bifoga en artikel om sockerfabrikationen i landet, både för ämnets industriela intresse i sig sjelft och för de allmänna synpunkter, hvilka med anledning deraf egna sig för betraktelsen. De torde ej saknas, hvilka finna resonnementer, som, af brist på sak- och detaljkännedom, måste få en allmännare hållning, obefogade. Vi svare härtill, att landets praktiske och sakkunnige män må skylla sig sjelfva om, när de tiga, en i ämnet mindre hemmastadd vågar framkasta ett och annat ord, i den enda afsigt att framkalla en upplysande diskussion, och sedan sjelf med nöje stiga tillbaka i skuggan.