Notisen/artikeln ingår i HT 15/1 1851:|4 2|

Helsingfors Tidningars okände vän

i Åbo Underrättelser 1851 N:o 1, 2.

1 Utomlands, der man i många grenar af industrin är mera förfaren än här, händer ej sällan, att t. ex. en tidning eller en theater, som redan utslitit alla direkta sätt att puffa sig fram, begagnar ett indirekt, hvilket med skäl anses såsom det mest raffinerade af alla. Det består uti att skrifva, eller låta skrifva åt sig på något neutralt område, t. ex. i landsorten, en artikel uppfylld af det, som svenska språket så betecknande uppställer som motsatsen af vett, och att rikta hela denna störtskur mot sig sjelf, mot auktor, d. v. s. tidningen eller theatern, för hvilken man vill puffa. Allt beror uppå att göra anfallet så hetsigt som möjligt; desto bättre slår det förbi målet och verkar sin motsats. Man genomletar derföre alla käbblets förlegade ordböcker och väljer derifrån de kraftigaste uttrycken, såsom »oblygt charlataneri», »sammetslen beskyddareton», »pösande öfvermod», »illa åtsittande lejonhud», »kolossala fanfaronader» och annat mer; man citerar, men så att läsaren genast märker att man utelemnat det väsentligaste; man framkastar insinuationer, tillräckligt absurda för att vederläggas af det enklaste omdöme, och man kastar sig utan hejd och måtta på småsaker, medan man visligen aktar sig att beröra de verkligen svaga sidorna. När då en sådan sinnrik artikel kommer i läsarens hand – den oskyldige läsaren, som tager allt för kontant – så blir hans första tanke den: nu har Titulus N. N. fått grundligt på pelsen! – men den nästa och varaktiga blir den: Titulus N. N. måste hafva en god sak, efter man anfaller honom på sådant sätt och med sådana medel!

|4 3|

2 Så blir Titulus N. N. en martyr för sanning och skick; det var just derhän han syftade, och ingen anar, att han ler i smyg åt sin lyckade list.

3 Vi tillstå, att så mycket nöje vi njöto vid läsningen af den i Åbo Und:r insända anonyma artikeln »Något om H:fors Tidningar och dess sednaste tidningsrevy» – och så stor anledning vi äge att tacka vår okände vän för en så ampel indirekt puff – så allvarligt bekymrade oss från första stund den farhågan, att allmänheten, alltmera invigd i puffarnas industri, väl kunde komma på en så naturlig förmodan, som den, att nämnde artikel vore skickad härifrån till Åbo och att dess författare vore ingen annan än – Red. för H:fors Tidningar. Det vore visserligen högst smickrande för oss att blifva tilltrodda en vigilans, den vi äro långt ifrån att besitta; men vi skulle fela mot all publicistisk ärlighet, om vi icke härmedelst öppet, högtidligt och bindande förklarade;

4 att ifrågavarande artikel hvarken medelbart eller omedelbart härrör från Red. af H:fors Tidningar, samt

5 att vi, till vår ledsnad, nödgas frånsäga oss all vetskap om den okände vän, som, oss oombedda, utan tvifvel i god mening, dermed velat tjena oss. Till yttermera säkerhet finna vi oss befogade, att lika öppet, högtidligt och bindande tillägga:

6 Det är icke vi, som förebrått H:fors Tidningar: 1) att vara »det färskaste och rikaste blad i nyhetsväg»; 2) att resumera lånade notiser, i st. för att aftrycka dem, hvilket vore mycket beqvämare; 3) att hafva infört novellen »Hertiginnan af Finland»; 4) att hellre ha sett det goda än dess motsats, hvarhelst de funnits, samt att 5) inom publiciteten hafva påyrkat: tonens renande, käbblets utrotande, olika riktningar, begränsning af ämnen, fri konkurrens, ömsesidig kritik, synpunkters vidgande och öppen diskussion.

7 Det är vidare icke vi, som, också i god afsigt, underlåtit, att bland så många citationer citera H:fors Tidn:s upprepade yttranden om egen otillräcklighet*) »Vårt blad är häruti (neml. i diskusionen) lika ofullständigt som något annat.»konsekvensändrat/normaliserat Se H:fors T:s tidningsrevy 1850 N:o 101. För resten må nämnas, att om det berott af oss, hade H:fors T. långt för detta utkommit i fördubbladt omfång., det ringas nytta der ett större är outförbart, uppställandet af de högsta mål, om också oupphinneliga, och annat mer.

8 Det är icke vi, som åter uppsökt den sedan tio år förslitna frasen om en hög prenumerationsziffra såsom roten till allt ondt i H:fors Tidningar.

9 Det är icke vi, som, för att röja vår obegripliga oskuld, formalisera oss öfver pronomen Vi i alla dess böjningar.

10 Det är icke vi, som af »beräknande verldsklokhet» till den grad försigtigt vidröra tidningsrevyn, att hufvudsaken icke ens nämnes till namnet.

11 Det är icke vi, som velat upphöja anständigheten af H:fors Tidn:s ton och moderationen af deras omdömen, genom att sjelfva i nämnde artikel iakttaga ett motsatt beteende.

12 Med ett ord, det är icke vi, som genom ett maladresseradt anfall velat föra det sunda vettet och de moderata åsigterna på H:fors Tidn:s sida. Otroligt, men sannt! Vår okände vän har förutsett allt, tänkt på allt, utom på att bevisa sin identitet med sig sjelf. För vår skull ställer han sig der, den ädle vännen, som en lefvande sjelfförnekelse, en kropplös idé, en vindpust, ett ljud. Han uppoffrar sig för oss, och vi förneka honom. Det är ädelmodets lott att blifva en visa.

 

 

1. *) »Vårt blad är häruti (neml. i diskusionen) lika ofullständigt som något annat.»konsekvensändrat/normaliserat Se H:fors T:s tidningsrevy 1850 N:o 101. För resten må nämnas, att om det berott af oss, hade H:fors T. långt för detta utkommit i fördubbladt omfång.