Notisen/artikeln ingår i HT 31/3 1866:|74 2|

Konversation.

Den 29 Mars.

1 – Hvad vet verlden om Finland? Läser verlden finska tidningar? Är verlden af Allmänna Tidningens eller Dagbladets eller Helsingfors Tidningars åsigt om bankolånen, jernvägsfrågan och lakisanainen luettelo? Hvad menar verlden om mamsell X:s sång och herr Y:s spel på sista soiréen? Eller hvad tror verlden om de nya utnämningarna, det nya stjernfallet och om herr Ekbergs allranättaste snöberg? Hvad vet verlden om våra krigare, våra statsmän, våra lärde, våra konstnärer, våra fabrikanter och om den nya maskinen för takpertor? Förmodligen ganska litet. Ett par outtröttlige tyskar studera Kalevala, några engelsmän beundra Runeberg, några holländare tända sin pipa med Björneborgs tändstickor, och en förbigående hindu stafvar på dörren af en bambuhydda det för honom obegripliga namnet Suomi. Men allt, eller nästan allt som verlden deröfver vet om Finland, det är att landet har goda skepp och duktige sjömän.

2 – Vi äro ett folk af sjömän och borde känna oss stolte att vara det. Våra segel svälla för vinden på alla haf; vid Chinas och Perus kuster, vid Godahoppsudden, Sitka, Newfoundland, Smyrna och i alla Europas hamnar fladdrar vår vimpel – jag hade sånär sagt vår flagga – för nittonde seklets stormbyar, och våra matroser kunna med den stolte britten utropa: detta vatten är salt derföre är det vårt! Med våra skepp flyter Finland kring hela jordens rund, mättande sitt armod med rikedomar, hvilka vi förgäfves skulle söka att aftvinga vår frusna moderjord. Och hvar vårt ankare söker botten, der vet man att raska, sjövana armar gripa i vindspelet, och derföre löper man i kapp att locka dem från oss.

3 – Men hvad göra vi hemma för vår flotta och våra sjömän? Vi göra sjölagar på kammaren, dem vi nästa år måste göra om. Vi lägga tull på skeppsförnödenheter. Vi inknappa hyror, proviant och frisk luft i fartygen. Vi sörja otillräckligt för befälets bildning och alldeles icke för matrosens. Vi akta icke sjömannen som han förtjenar, och det är illa, ty om vi visade honom mera aktning, skulle han äfven göra sig förtjent deraf. Det är sannt, vi hafva lotsverk och båkar, assuransföreningar och sjömanshus; men är detta nog? Hvar äro alla de sjömannasällskaper, alla de skolor, alla de pristäflingar m. fl. sådana inrättningar och föreningar, hvarmed andra sjöfarande nationer utbilda, understöda och uppmuntra sina sjömän? Daggen, märsen, kojen och trogen, se der de föremål mellan hvilka den finska becktröjan är dömd att dela sitt lif. Och när han vantrifs hemma,tillagt av utgivaren vantrifs ombord, när han, barlastad med grogg, låter narra sig att rymma i främmande hamn och sedan ångrande vänder tillbaka, då helsa vi honom med tukthus och krigstjenst (ty spö lär ej mera komma i fråga), och på detta sätt tacka vi honom för ett lif af faror och för kronans och landets halfva inkomst.

4 – Detta i anledning af en uppsats i H:fors Tidningar om sjömanslifvet i Norge och Finland. Vi kunde ha något att lära af sådana jemförelser.

5 – När de gode herrar och fruar i landsorterna studera tidningspackorna från den finska hufvudstaden, ser man dem stundom skaka betänkligt på hufvudet. Nej, säga de, det går nästan för långt! Helsingfors gör ej annat än roar sig. Spektakler, baler, soiréer, konserter, gillen, slädpartier, kostymer, harpspelare, gåsmiddagar etcetera, så lefver man dag och natt i vår hufvudstad. Och detta just nu! Hvilken lyx! Hvilket lättsinne!

6 – Men de gode herrar och fruar kunna lugna sig. Helsingfors är icke alldeles sådant, som det synes i tidningarna. Skummet flyter på ytan och ligger öppnast i dagen, men derunder gå djupa strömdrag, som icke synas. Lyx och lättsinne finnas här nog: de kunde allt tåla mycken afskumning. Men vill du se det djupare strömdraget, så gå en söndag i kyrkan eller en onsdag i bibelförklaringen och betrakta de flera tusende af alla åldrar och stånd, som trängas i templen omkring det lefvande ordet, tätare och af mera inre behof, än i mången landsort.tillagt av utgivaren Eller gå in i familjerna, och du skall finna andra tusende och åter tusende just bland de bildade klasserna, hvilka lefva sitt stilla lif inom sig, såsom om aldrig ett hvimmel af nöjen surrade kring dem, och när de någon eller några gånger om året visa sig ute, söka de sådan glädje som anslår hjertat och talar till eftertanken. Men af allt detta synes i tidningarna knappt ett spår. De redogöra med största punktlighet för de små utsidorna af lifvet; för de inre och större hafva de sällan ett ord. Och huru skulle de i sina löpande frågors virrvarr hinna med allt? De äro mäklare på tidens marknadstorg; de äro språkrör, sorn uppfånga dagens ljud. Det bullrande ekar långt, det tysta arbetar obemärkt. Men derföre äro tidningarna endast speglar, som visa tingens ytor, och under ytorna lefver den förborgade anden, som en dag bryter fram, när hans tid är kommen, att dana samhället nytt.

7 – Apropos af skum. I Frankfurt am Mayn finnes en outtröttelig man, en af dessa mensklighetens välgörare, hvilka endast tänka uppå att göra andras lycka, och hans namn är Friedrich von Achten. Läsare, buga dig med vördnad för detta ryktbara namn, – jag vet ej säkert om han är baron, men han förtjente att vara det. – ty det är han, som åtagit sig att förvandla vår fattigdom till ett gyllene öfverflöd, medelst vinster på Hamburgerlotteriet.tillagt av utgivaren Det är åtmin|74 3|stone tio eller tolf år, som hr von Achten haft det besväret att oombedd skicka lottsedlar åt en mängd personer i Finland, hvilka åter å sin sida haft nöjet att lösa hans ofrankerade bref och njuta af hans vältalighet. Lottsedlarna ha vanligen åtföljts af en prospekt med de rörande summor af 200 000konsekvensändrat/normaliserat mark, 100 000konsekvensändrat/normaliserat mark (hamburger kurant) o. s. v., som varit att förtjena med den obetydliga uppoffringen af 60 rubel för hel aktie, och dessutom bifogas en bevekande uppmaning, med de bekanta snillrika orden: »Es ist jedes Menschen Pflicht dem Glücke seine Hand darzubieten.» Hvem skulle vara nog omensklig att försumma en så helig pligt! Men i år har hr von Achten öfverträffat sig sjelf. Hit ha nemligen anländt en mängd af hans bref på ryska språket, text och prospekt, för att bättre anslå våra ömma känslor, och när man läser denna text, återfinner man med beundran alldeles samma förmaning på ryska om pligten att räcka lyckan sin hand. Då man tillika läser att herr von Achtens kontor, nu som alltid, varit synnerligen gynnadt af lyckan med många och märkvärdiga vinster, så kan man ej annat förmoda, än att rätt många skola begagna ett så gynnande tillfälle.tillagt av utgivaren

8 Denna puff må tjena såsom tacksamhetsbevis för de lottsedlar herr von Achten nu i tio år haft det ädelmodet att, utan någonsin erhållet svar eller valuta, tillsända äfven den pligtförgätne

9 Bore.