Notisen/artikeln ingår i HT 17/11 1858:|91 2|

Theater.

Syrsan, romantiskt skådespel i 4 akter.

1 George Sand beskrifver i sin täcka, 1848 skrifna novell La petite Fadette ett par tvillingsbröder Barbeau, Landry och Sylvinet, om hvilka en klok gumma redan vid deras födelse sade, att derest ej föräldrarna tidigt åtskilde dem samt klädde och uppfostrade dem olika, skulle de blifva så oskiljaktiga, att deras nödvändiga skilsmessa framdeles skulle kosta endera af dem lifvet. Detta hade äfven så när slagit in framdeles, när Landry fattade kärlek för den lilla förvildade syrsan Fanchon eller Fadette, hvaröfver den svagare och klemigare Sylvinet blef till den grad jaloux, att han tvinade bort, tilldess han, räddad af Fadette genom blotta händernas påläggande, tog sitt parti och blef soldat under Napoleon. Men Fadette hade, oaktadt sin på allt sätt vårdslösade barndom, icke blott ett godt hufvud, som är mycket, utan äfven ett godt hjerta, som är mer, och i det att hon af Landry fick veta sina fel, utvecklas förhållandet mellan dem båda från afsky och förakt till en allt försakande kärlek, som slutar på det önskvärdaste sätt med en rik hemgift och ett af alla parter bekräftadt giftermål.

2 Af denna historia, hvars utmärkande förtjenst är en särdeles finhet och menniskokännedom i skildringen af de tre hufvudpersonerna, har nu madame Birchpfeiffer, med vanligt savoir faire, men ovanlig framgång, lyckats göra ett täckt skådespel, på tyska »Die Grille», på svenska »Syrsan» benämndt. Stycket har sedan ett eller par år passerat med afgjord lycka öfver alla Tysklands theatrar och särdeles i Wien varit så öfverlupet, att publiken i månader trängts hvarje eftermiddag mellan kl. 4 och 7|91 3| utanför biljettluckan. Härtill bidrog ej minst, att i Wien den firade Friederika Gossman, i Berlin den icke mindre omtyckta Augusta Formes spelat Syrsans rol och kommit otaliga glacéhandskar att brista under applåderna. När stycket sedan upptogs på kgl. theatern i Stockholm, hade det lyckan att äfven det finna i dåvarande mad:lle Jacobson, numera fru Hvasser, en utmärkt framställarinna af titelrollen; och likasom denna rol öfverallt skulle medföra lycka, har den äfven i Helsingfors med finhet och behag blifvit återgifven af mad:lle Hedvig Forsman.

3 Som redan nämndes, tillhör den ursprungliga idén George Sand; den tyska bearbetarinnan har med van hand format den efter scenens fordringar. Såsom oftast händer vid dramatiserade noveller, ha åtskilliga figurer blott till hälften fått plats på scenen, isynnerhet Sylvinet, som här kallas Didier och af hvilken nu endast återstår en klemig, godhjertad pojke, temligen utom handlingen. Vidare – och ifall man ej får tillskrifva detta några i otid strukna scener – blir åtskilligt, som motiveras i novellen, obegripligt i pjesen, särdeles hexan Fadette, som, med allt sitt okristliga hat (onödigtvis mycket skarpare framhållet i pjesen) och sin barbariska behandling af Syrsan, dock säges ha uppfostrat henne till gudsfruktan m. m. Likaså blir fadren Barbeaus förhexning af Syrsans vackra ögon i stycket nog hastig, men påskyndas i novellen genom åsynen af »20 ecus, som fattas i 40 000konsekvensändrat/normaliserat francs». Och jemte det madame B. bortförpassat en mängd bröder och systrar af slägten Barbeau samt en liten mauvais sujet, bror till Syrsan, vidare något ändrat historien om qvarndammen och tillagt den heliga jungfrun i Syrsans medaljong, har hon äfven varit alltför mån om att bortstryka den poetiska doft, som G. S. med sin takt låter vidlåda Syrsans trollkonster, så naturligt den lilla Fadette än sjelf förklarar dem. Deremot länder det bearbetarinnan till heder, att hon låtit karakterernas utveckling temligen ovidrörd fortgå som i novellen och med flink hand förstått att draga fördel deraf för scenen. »Syrsan» måste derigenom erkännas ha förtjent sin stora framgång, och det är någonting vackert, någonting för scenen glädjande deri, att det natursanna, det friska, det rena i detta stycke brutit sig öfverallt en väg till erkännande bland så många andra tendenser, goda eller dåliga, som kifvas om företrädet på nutidens theatertiljor. I detta afseende önska vi äfven framhålla »Syrsan», oaktadt hon ej som dramatisk produkt för öfrigt intager första rangen, såsom ett vädjande till den goda smaken och följaktligen såsom förtjent af ett hedersrum på alla theatrars repertoir.

4 Mad:lle Forsman har i titelrolen tagit mad:lle Jacobson till förebild, och det bör visst icke klandras. Tvärtom gör hvarje nybörjare på scenen rätt uti att börja med goda mönster; den sjelfständiga uppfattningen klarnar efterhand. Mad:lle F. lutar kanske för mycket åt det tragiska, för att vara egentligen hemma i Syrsans genre, hvars grundton är den naiva, och hon tar en del partier mer seriöst, än t. ex. Gossman och Formes tagit dem. Men emedan hon gör det med förstånd och känsla, är häri endast den skilnad, att hon färglägger dessa partier mera efter vårt nordiska sätt att uppfatta sådant; vi förstå denna Syrsa bättre, än vi skulle förstå den fransyska. Emellertid intresserar hon mer i de två förra, än i de två sednare akterna, och orsaken är att styckets naiva grundton der träder bättre fram. Ypperst är scenen med Landry i andra aktens andra tablå. Efter att ha sett denna scen, våga vi förutsäga mad:lle Forsman, att, om hon fortgår såsom hon börjat, skall hon en dag blifva en sann skådespelerska, hvars första steg på egen hand den finska scenen skall räkna för en heder att hafva uppmuntrat.

5 Stycket gifves för öfrigt med ganska god ensemble. Vi ha redan förut nämnt fru Andersson, hr Österberg, hr Peterson, hr A. Åhman såsom ganska varma i rolerna. Vi böra tillägga fru Planckh, som lyckadt återger den granna Madelone, och mad:lle Runnbom, som spelar mor Barbeau med ett välberäknadt lagom. Det är icke den minsta förtjensten att återgifva en biroll så, att den icke stiger fram mer än den bör.

6 Vi tacka hr Andersson för valet af Syrsan, som troligen kommer att gifva många goda hus, och hoppas att detta resultat skall blifva lika uppmuntrande för en god repertoir, som det vittnar om ett godt omdöme hos publiken.