1 Morgonbladet N:o 97–99 innehåller en meddelad artikel, om hvars innehåll vi icke böra lemna våra läsare i okunnighet. Det gäller en af Hr Leduc författad och till en af Franska Republikens ministrar insänd uppsats, hvars närmaste ämne är en exposé af Hr Castréns redan ryktbara uppsats »Hvar låg det finska folkets vagga?» men som derjemte flerfaldigt uttalar sig om nyare finska förhållanden.
2 Man säger att nationalfåfängan äfven är af finsk börd, och vi vilja icke bestrida detta; gränslinien mellan den och|1 5| en ädlare känsla är stundom svår att uppdraga. Men säkert är, att ett högre intresse tillika knyter sig vid hvarje meddelande om detta vårt glömda land, och vi hafva sökt göra oss reda derför, när vi sednast nämnde Hr Leduc. Vi kunna tillägga, att hvarje gång vi upprepa detta namn, göra vi det med ökad aktning och erkänsla, ty hvarje gång hafve vi tillika att nämna ett nytt drag af denne främlings välvilliga intresse för det folk och det land, som äro oss dyrbarast.
3 Hr Leduc utgår från alla de hypotheser, hvilka härtills blifvit framkastade om Finnarnes ursprung. »Detta ämne, säger han, så otacksamt och illa anskrifvet, har likväl funnit en man, som beslutat att återgifva deråt dess betydelse och värde. Denne man är Hr Castrén. Finne till födseln och beherrskad af en brinnande kärlek till sitt fädernesland, har Hr Castrén menat, att uti hans förfäders primitiva historie fanns någonting högre, än blott en fråga af lokalt intresse. Han har sett deruti en princip för lösningen af de flesta problemer, som röra Asiens och Europas stora racer. Stark genom denna öfvertygelse, har han användt hvarje ögonblick af sitt lif, för att göra densamma gällande. Och det är ej blott i sin studerkammare han öfverlemnat sig åt sina forskningar. Han fattade vandringsstafven, och under ett tiotal år såg man honom genomströfva Sibiriens öknar, vidröra Chinas gränser, tränga in i Altais och de Sajanska bergens klyftor, icke förgätande något ställe, som bevarat spår af den finska folkvandringen, skakande stoftet från minnesmärkena, dechiffrerande inskrifterna, görande sig förtrolig med språkens mysterier, handterande cranierna, analyserande, jemförande. Måhända har ännu aldrig en undersökning blifvit bedrifven med så mycken kraft och utsträckning» ... Hr Leduc tillägger: »Ifall det vore mig tillåtet att uttala en önskan, gagnelig för mitt land, så vore det den, att se Hr Castréns namn intaga en plats bland medlemmarnes af Franska Institutet: det skulle ofelbart utgöra en bland Institutets skönaste prydnader».konsekvensändrat/normaliserat
4 Förf. nämner derefter med vänliga omdömen åtskilliga finska literatörer samt fortfar: »Bland alla dessa bör jag ställa vid Castréns sida Lönnrot, – Lönnrot, den finske Homerus, den outtröttlige samlarn af dessa tallösa folksånger, hvilkas underbara sammansättning bildar en epopé af ett alldeles nytt slag och rik på den mest grandiösa skönhet».konsekvensändrat/normaliserat
5 »Hvarje folk har sin egen ära, ty hvarje folk har sin bestämmelse, som det bör uppfylla, sina anlag, som det bör göra fruktbara, och det är ej en folkstam tillåtet, att under förevändning af mera bländande glans bryta förbindelsen och förneka sitt blod. Den bör tvärtom ihågkomma, att det gifves mellan racer af samma ursprung en oafvislig solidaritet, att den enas ära återstrålar afgjordt äfven på den andra, och att deras samvete bjuder dem alla, att hembära denna ära till deras enda och lifgifvande källa, hvarur hela folkfamiljen leder sitt ursprung ... För öfrigt hafva dessa Finnar inom sin stams annaler tillräckligt elementer, som mana godt för dem. Utgångna från Hög-Asien, hafva de kännt sina anlag utspricka vid elden af en österländsk sol, och de hafva blifvit delaktige af alla de under, hvilka dennas ingifvelse framkallar. Bröder med Turkar och Ungrare, kunna de pryda sitt sköldemärke med stridernas slagssvärd, med segrarnes diadem».konsekvensändrat/normaliserat ...
6 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 8/1 1851:|2 2|
Hr Leduc om Finland.
(Forts. och slut från föreg. N:r)
7 »Väl är det sannt, att finnarnes personliga öde ej företer någon likhet med sönernes af Attila eller med de krigares, som omgåfvo Othman. Sedan de engång blifvit kastade på utflyttningarnas bana, hafva de böjt sig under det ena främmande herrskareväldet efter det andra. Deras politiska existence har öfver dem gjutit endast ett flyende sken. Men då böjde de sig tillbaka på sig sjelfva, för att göra sin själ fruktbärande och förherrliga sig genom dygder. Trogna, arbetsamma, resignerade, hafva de uthärdat en städse segrande kamp emot en otacksam och steril natur. Man lemne dem endast en plats under solen, och de begära af ingen annan, än sig sjelfva, sin tillvarelses nödtorft. Hos dem har deras samvetsgranhet gjort sig till ett med deras karakter; laglydigheten har blifvit deras andra natur. Ibland jordens alla folk är det finska folket säkerligen det, åt hvilket en politisk herrskare kan tryggt öfverlemna den största vidd af frihet. Det skall aldrig missbruka denna. Finland skall tvertom välsigna den hand, som öppnat dess banor och som till det sagt: Tack! Oh! man skulle känna det finska folket oändeligen föga, ifall man ville böja det under misstankarnas ok. Man skulle då endast skapa i denna verld, hvarest så mycket lidande redan eger rum, ännu ett till, och detta så oförtjent, som det någonsin har funnits. Nej! må man genomleta den finska historiens tideböcker, man undersöke det finska folkets lynne, man betrakte alla dettas yttringar, och man skall ej förmå upptäcka ett enda factum, en enda flägt, som sänker det ned under misstänksamhetens välde. I denna omständighet ligger dess väsendes grund, dess orubbeliga grundbeskaffenhet. Sådant som det engång är, skall det finska folket utan tvifvel aldrig erbjuda hvarken senor eller muskler åt ett stort välde, men det skall städse blifva en af de herrligaste och klaraste diamanter uti dettas krona.
8 Ifall vi ifrån det finska folkets karakter öfvergå till dess intelligens, så skola vi ännu finna åt detta håll mer än ett fenomen att beundra. Vi hafva redan försatt dess vagga uti Hög-Asiens regioner. Det är der man måste uppsöka ursprunget till dess ingifvelser. Men i samma mån, som det finska folket drifvits emot norden, har denna ursprungseld afkylts grad efter grad, för att bryta sig omsider uti veka och melankoliska strålar. Och i alla fall uppenbarar sig ibland dessa strålar så månget lifligt och lysande sken, att man städse deri varsnar den första härden.
9 Det som utmärker framför allt den finska litteraturen är, om jag skulle våga så uttrycka mig, dess humana karakter. Och, i sanning, hvad kunde väl besjungas af ett folk, främmande eller likgiltigt för hvarje politisk rörelse, om icke menniskan sjelf. Se der också det som gifver i mina ögon åt denna litteratur ett oändligt värde. I våra dagar, då menniskan på sätt och vis tager äktenskapsskillnad ifrån sin individualitet, för att återkasta endast de yttre tilldragelserna, som omgifva henne, är det ljuft att anträffa ännu ett folk, hos hvilket intelligensens väsende respekteras än, och hvarest tanken gifver deråt den första platsen. En litteratur, hvars utmärkande drag äro sådana, genombryter ofelbart trängseln af ett lokalt intresse, för att framträda inom allmännelighetens område. Men då ibland alla föremål för inbillningskraften menniskan säkert är det mest fruktgifvande, eger denna litteratur en omätlig rikedom. Den finner sina organer icke allenast på vetenskapens höjder, utan tränger äfven in i det innersta af de ödmjukaste hyddor. De förenade ansträngningarna af ett helt sällskap samlare skulle knappt förslå att dechiffrera alla inskrifter, hopsamlade på dess monumenter. Jag har sagt, att den finska litteraturen tillhörde allmännelighetens område. Men denna litteratur har desutom det egna, att, medan den på ett märkeligt sätt återgifver de ingifvelser den ifrån sin vagga medfört, kastar den äfven en klar dager öfver de folkslags lynne, hvilkas tidigaste åldrar också blifvit af samma vagga hägnade. Sålunda finnes det mer än en undanskymd punkt uti Ungrarnes och Turkarnes och andra altaiska folkslags karakter, som endast kunna förklaras geom de Finska runorna. Medan dessa nationer förde krig, observerade och sjöngo finnarne, och sjungande i fredens sköte, kunde de bibehålla sina ursprungliga drag, hvilka måste försvagas eller åtminstone fördunklas midt bland vapenbullret och eröfringarnas förströelser. Sådan är intelligensens styrka, att der, hvarest det finska folket haft tid att lifligt intrycka sin nationalitet i någon jordmån, dess traditioner qvarstannat och tillochmed blandat sig med de folkslags, som efterföljt det uppå densamma. Den skandinaviska Eddan kunde lemna mer än ett bevis härpå.»
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Hr Leduc om Finland.
1 Morgonbladet N:o 97–99 innehåller en meddelad artikel, om hvars innehåll vi icke böra lemna våra läsare i okunnighet. Det gäller en af Hr Leduc författad och till en af Franska Republikens ministrar insänd uppsats, hvars närmaste ämne är en exposé af Hr Castréns redan ryktbara uppsats »Hvar låg det finska folkets vagga?» men som derjemte flerfaldigt uttalar sig om nyare finska förhållanden.
2 Man säger att nationalfåfängan äfven är af finsk börd, och vi vilja icke bestrida detta; gränslinien mellan den och|1 5| en ädlare känsla är stundom svår att uppdraga. Men säkert är, att ett högre intresse tillika knyter sig vid hvarje meddelande om detta vårt glömda land, och vi hafva sökt göra oss reda derför, när vi sednast nämnde Hr Leduc. Vi kunna tillägga, att hvarje gång vi upprepa detta namn, göra vi det med ökad aktning och erkänsla, ty hvarje gång hafve vi tillika att nämna ett nytt drag af denne främlings välvilliga intresse för det folk och det land, som äro oss dyrbarast.
3 Hr Leduc utgår från alla de hypotheser, hvilka härtills blifvit framkastade om Finnarnes ursprung. »Detta ämne, säger han, så otacksamt och illa anskrifvet, har likväl funnit en man, som beslutat att återgifva deråt dess betydelse och värde. Denne man är Hr Castrén. Finne till födseln och beherrskad af en brinnande kärlek till sitt fädernesland, har Hr Castrén menat, att uti hans förfäders primitiva historie fanns någonting högre, än blott en fråga af lokalt intresse. Han har sett deruti en princip för lösningen af de flesta problemer, som röra Asiens och Europas stora racer. Stark genom denna öfvertygelse, har han användt hvarje ögonblick af sitt lif, för att göra densamma gällande. Och det är ej blott i sin studerkammare han öfverlemnat sig åt sina forskningar. Han fattade vandringsstafven, och under ett tiotal år såg man honom genomströfva Sibiriens öknar, vidröra Chinas gränser, tränga in i Altais och de Sajanska bergens klyftor, icke förgätande något ställe, som bevarat spår af den finska folkvandringen, skakande stoftet från minnesmärkena, dechiffrerande inskrifterna, görande sig förtrolig med språkens mysterier, handterande cranierna, analyserande, jemförande. Måhända har ännu aldrig en undersökning blifvit bedrifven med så mycken kraft och utsträckning» ... Hr Leduc tillägger: »Ifall det vore mig tillåtet att uttala en önskan, gagnelig för mitt land, så vore det den, att se Hr Castréns namn intaga en plats bland medlemmarnes af Franska Institutet: det skulle ofelbart utgöra en bland Institutets skönaste prydnader».konsekvensändrat/normaliserat
4 Förf. nämner derefter med vänliga omdömen åtskilliga finska literatörer samt fortfar: »Bland alla dessa bör jag ställa vid Castréns sida Lönnrot, – Lönnrot, den finske Homerus, den outtröttlige samlarn af dessa tallösa folksånger, hvilkas underbara sammansättning bildar en epopé af ett alldeles nytt slag och rik på den mest grandiösa skönhet».konsekvensändrat/normaliserat
5 »Hvarje folk har sin egen ära, ty hvarje folk har sin bestämmelse, som det bör uppfylla, sina anlag, som det bör göra fruktbara, och det är ej en folkstam tillåtet, att under förevändning af mera bländande glans bryta förbindelsen och förneka sitt blod. Den bör tvärtom ihågkomma, att det gifves mellan racer af samma ursprung en oafvislig solidaritet, att den enas ära återstrålar afgjordt äfven på den andra, och att deras samvete bjuder dem alla, att hembära denna ära till deras enda och lifgifvande källa, hvarur hela folkfamiljen leder sitt ursprung ... För öfrigt hafva dessa Finnar inom sin stams annaler tillräckligt elementer, som mana godt för dem. Utgångna från Hög-Asien, hafva de kännt sina anlag utspricka vid elden af en österländsk sol, och de hafva blifvit delaktige af alla de under, hvilka dennas ingifvelse framkallar. Bröder med Turkar och Ungrare, kunna de pryda sitt sköldemärke med stridernas slagssvärd, med segrarnes diadem».konsekvensändrat/normaliserat ...
6 (Slut följer.)
Notisen/artikeln ingår i HT 8/1 1851:|2 2|Hr Leduc om Finland.
(Forts. och slut från föreg. N:r)
7 »Väl är det sannt, att finnarnes personliga öde ej företer någon likhet med sönernes af Attila eller med de krigares, som omgåfvo Othman. Sedan de engång blifvit kastade på utflyttningarnas bana, hafva de böjt sig under det ena främmande herrskareväldet efter det andra. Deras politiska existence har öfver dem gjutit endast ett flyende sken. Men då böjde de sig tillbaka på sig sjelfva, för att göra sin själ fruktbärande och förherrliga sig genom dygder. Trogna, arbetsamma, resignerade, hafva de uthärdat en städse segrande kamp emot en otacksam och steril natur. Man lemne dem endast en plats under solen, och de begära af ingen annan, än sig sjelfva, sin tillvarelses nödtorft. Hos dem har deras samvetsgranhet gjort sig till ett med deras karakter; laglydigheten har blifvit deras andra natur. Ibland jordens alla folk är det finska folket säkerligen det, åt hvilket en politisk herrskare kan tryggt öfverlemna den största vidd af frihet. Det skall aldrig missbruka denna. Finland skall tvertom välsigna den hand, som öppnat dess banor och som till det sagt: Tack! Oh! man skulle känna det finska folket oändeligen föga, ifall man ville böja det under misstankarnas ok. Man skulle då endast skapa i denna verld, hvarest så mycket lidande redan eger rum, ännu ett till, och detta så oförtjent, som det någonsin har funnits. Nej! må man genomleta den finska historiens tideböcker, man undersöke det finska folkets lynne, man betrakte alla dettas yttringar, och man skall ej förmå upptäcka ett enda factum, en enda flägt, som sänker det ned under misstänksamhetens välde. I denna omständighet ligger dess väsendes grund, dess orubbeliga grundbeskaffenhet. Sådant som det engång är, skall det finska folket utan tvifvel aldrig erbjuda hvarken senor eller muskler åt ett stort välde, men det skall städse blifva en af de herrligaste och klaraste diamanter uti dettas krona.
8 Ifall vi ifrån det finska folkets karakter öfvergå till dess intelligens, så skola vi ännu finna åt detta håll mer än ett fenomen att beundra. Vi hafva redan försatt dess vagga uti Hög-Asiens regioner. Det är der man måste uppsöka ursprunget till dess ingifvelser. Men i samma mån, som det finska folket drifvits emot norden, har denna ursprungseld afkylts grad efter grad, för att bryta sig omsider uti veka och melankoliska strålar. Och i alla fall uppenbarar sig ibland dessa strålar så månget lifligt och lysande sken, att man städse deri varsnar den första härden.
9 Det som utmärker framför allt den finska litteraturen är, om jag skulle våga så uttrycka mig, dess humana karakter. Och, i sanning, hvad kunde väl besjungas af ett folk, främmande eller likgiltigt för hvarje politisk rörelse, om icke menniskan sjelf. Se der också det som gifver i mina ögon åt denna litteratur ett oändligt värde. I våra dagar, då menniskan på sätt och vis tager äktenskapsskillnad ifrån sin individualitet, för att återkasta endast de yttre tilldragelserna, som omgifva henne, är det ljuft att anträffa ännu ett folk, hos hvilket intelligensens väsende respekteras än, och hvarest tanken gifver deråt den första platsen. En litteratur, hvars utmärkande drag äro sådana, genombryter ofelbart trängseln af ett lokalt intresse, för att framträda inom allmännelighetens område. Men då ibland alla föremål för inbillningskraften menniskan säkert är det mest fruktgifvande, eger denna litteratur en omätlig rikedom. Den finner sina organer icke allenast på vetenskapens höjder, utan tränger äfven in i det innersta af de ödmjukaste hyddor. De förenade ansträngningarna af ett helt sällskap samlare skulle knappt förslå att dechiffrera alla inskrifter, hopsamlade på dess monumenter. Jag har sagt, att den finska litteraturen tillhörde allmännelighetens område. Men denna litteratur har desutom det egna, att, medan den på ett märkeligt sätt återgifver de ingifvelser den ifrån sin vagga medfört, kastar den äfven en klar dager öfver de folkslags lynne, hvilkas tidigaste åldrar också blifvit af samma vagga hägnade. Sålunda finnes det mer än en undanskymd punkt uti Ungrarnes och Turkarnes och andra altaiska folkslags karakter, som endast kunna förklaras geom de Finska runorna. Medan dessa nationer förde krig, observerade och sjöngo finnarne, och sjungande i fredens sköte, kunde de bibehålla sina ursprungliga drag, hvilka måste försvagas eller åtminstone fördunklas midt bland vapenbullret och eröfringarnas förströelser. Sådan är intelligensens styrka, att der, hvarest det finska folket haft tid att lifligt intrycka sin nationalitet i någon jordmån, dess traditioner qvarstannat och tillochmed blandat sig med de folkslags, som efterföljt det uppå densamma. Den skandinaviska Eddan kunde lemna mer än ett bevis härpå.»