1 Nej, vi tala, vi tänka ej endast på krig, vi ha ännu ett hjerta för det goda och ett öga för det vackra; vi tro ännu uppå Gud och menniskor. Dimmorna stiga ur hafvet och skymma för oss den närmaste framtiden, men vi våga ännu genomtränga de hotande töcknen med hoppets blickar och skönja bakom dem en gladare tid. Blomstra i frid, du älskliga sippa, som vårsolen lockar ur smultna drifvor! Dofta i ro, du milda vår af en gryende konst! Öfver din späda grönska samla sig nattliga moln; öfver din rädda blomkalk rulla åskorna hän i öde rymder af skyn; men en dag när molnen klarnat och åskornas sista dån dött bort uti dalarnes ekon, – tro mig, du fredens barn, då lefver du oskadd än, då vecklar du åter ut dina hjertblad i glans och glädje, och nattens skuggor som skrämde dig nyss, de blifva en fond för nya dagrar.
2 Kom, låt oss gå ditbort till den vänliga fristad, der penslar doppade i vårt hemlands färger målat på duken vårt hemlands lif. Tänk ej, när du träder in i de tre små rummen, på Dresdens gallerier; mins ej, när du ser katalogen af fyra blad, den väldiga bok, som visar dig väg bland Louvrens taflor. Tänk och mins endast det, att för få år tillbaka fanns icke det som nu finns; för få år tillbaka fanns ingen sal, der vännerne af färger och bilder hade frihet att komma och gå, att se, att småle ibland, men ännu oftare glädjas.
3 Expositionen i år har 58 taflor, utom de äldre, som ej hafva nummer. Några af de nya äro nämnda förut; der är Ekmans stora komposition Wallin i öknen; der äro Ferdinand v. Wrightsoriginal: Wright älskliga dufvor; der äro Billings landskap; der är Erassis imponerande utsigt af Wiborg, dess gamla slott och dess långa bro, i klara lättfattliga färger, och en talrik skara figurer med omsorg tecknade. Der äro en hel mängd landskap, de flesta kopior, och icke få af vacker förtjenst; der äro andra bilder af mångfaldig art och flera, på hvilka ögat med nöje dröjer.
4 Bland dessa alla, låt oss erkänna hvad godt, hvad skönt och förtjenstfullt kan finnas hos dem. Men undra dock ej att vi stadna vid tvenne taflor, ej nämnda ännu. Här är Ferdinand v. Wrights »Utsigt vid Haminanlaks»,konsekvensändrat/normaliserat densamma som nyss blef skänkt till Konstföreningen af dess beskyddares hand. Stig åt sidan i den rätta dagern. Seså.
5 Det är en sommarafton i Augusti, när ljungen blommar och rönnbären blifvit röda. Här har målaren stått, hitom förgrunden, här vid den lilla backen med dess bleka ljung, med dess betande lam och dess herrliga stolta furor. Stilla smyger sig vid dess sida en spegelblank vik. Vid dess motsatta strand utskjuter i sjön den kullriga höga skogvuxna udden, toppar öfver toppar, grönska öfver grönska, nyans vid nyans, mjukhet, friskhet, värma, behag; vid stranden på afstånd beta några kor, och den lätta röken, som uppstiger från stugorna mellan träden, sprider sig lik en fin blå dimma i den genomskinliga aftonluften.
6 Hvad den uddens rundning är täck! Huru djerft den utmanar sjön! Huru systerligt älskande fjärden sluter den huldt i sin blåa famn! Borta till venster vid dess yttersta vikning smalnar ett sund, som för till de bugtande fjärdar af Kallavesi. Sommarens och qvällens skönhet le öfver dessa slumrande vatten. Stundom krusas deras yta lätt af en ströfvande fläkt, och mellan dessa dunklare speglar sträcka sig blanka strimmor i nyckfulla bugter, der strömmarna gå uti sjön och vinden hvilar. Der är ett segel, långt bort lik en simmande svan. Och de blågröna, lätt omtöcknade stränderna stå der på vakt så långt ögat kan se, och mellan dem förlorar sig fjärden åt norr i nya sund, nya fjärdar, anade, men ej sedda, beherrskade, men ej stängda af strändernas skog.
7 Aldrig har jag på duken sett Finland så skönt. Det är en vy från Savolaks; man känner strax dessa nejders lynne deri. Den höjdbildningen, den färgskiftningen äro egna för Savolaks. Och likväl är der något så allmänt finskt, som genast kommer hvart hjerta att klappa. Så älskande varmt kan man endast måla sin hembygds strand. Hela naturen strålar af kärlek och frid; man tycker sig andas skogarnas doft. Man ville segla på dessa sjöar; man ville bo på dessa stränder, med en vän vid sin sida, försonad med lifvet, glömmande all dess oro för den stilla sällheten af samvetets lugn och naturens skönhet – glömma allt, för att lefva, älska och tillbedja!
8 På denna tafla äro vi hemma med det bästa af vår själ. Den enda förtjensten är nog, och derföre talar jag ej om teckning och kolorit. Denna tafla är Finland. Det är nog för dess ära, det är nog för dess skönhet. Åt målaren hade jag unnat den lön att engång se in i de många ögon, som redan nu, när de sett på hans tafla, glimmat af en tår, utan att de visste det sjelfva.
9 Den andra taflan här till venster i salen är Hanna, målad af Mad:lle Blomqvist efter Runebergs dikt. Jag vill strax (för att slippa den enda anmärkningen) nämna att färgerna ej äro klara, emedan de ojemnt intorkat. Det är en tillfällig brist, som kan önskas vara borta, men som ej hindrar taflan att vara mycket täck.
10 Runebergs Hanna känner man nog. En friskare bild, en varmare själ, en huldare finsk flicka har ännu ej trädt från verkligheten in uti diktens solsken. Målarinnan är mycket att berömma för det att hon valt denna bild och så, genom att lyckas i sitt djerfva försök, har godtgjort hvad den platta, förkonstlade lithografin i första upplagan af Runebergs dikt har syndat emot sin urbilds skönhet. Och Hanna är dock lättare att måla, än de flesta andra diktens barn. Ty mer än de flesta är hon gripen rakt in utur verkligheten; redan i dikten står hon med lefvande säkra, jag ville nästan säga bastanta former, fyllig och blomstrande, utan annat smink, än helsans och aftonrodnadens glöd på sin kind, utan annat poetiskt »töcken»,konsekvensändrat/normaliserat än ett ungt oskyldigt hjertas sväfvande aningar. Redan i dikten ser man helt tydligt Hannas runda hvita arm uti väfstolen; penseln fångade lätt dess åskådliga bild, armen syntes på duken, hela gestalten flyttade öfver som ett aftryck ur fantasin, och Hanna stod der.
11 Man bör icke betrakta taflan, innan man ur första sången af Runebergs dikt återkallat i minnet följande ställe, som klart afritar situationen:
Men mellertid vid väfven, i hushållskammaren uppställd,
Satt hans dotter ännu, den sjuttonåriga Hanna.
Frisk satt flickan och röd som ett smultron vuxet i skuggan,
Fri i sin lediga drägt att sköta det ljufva bestyret.
Barmen i snören ej spänd, med ett maskfritt hjerta inunder,
Vidgades fullt och lyftes af andedrägten i vågor,
När med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen.
Men som en spegel klart var ögat och lyste af glädje.
Länge hon väfvit ännu, om helgens timme ej ingått,
Glad att skåda en rand allt efter en annan sig fylla;
Men då hon ljudet förnamm af klingande uret i kammarn,
Hörde hon opp att trampa sin väf, nedlade i korgen
Rullar och garn och strök ur pannan den svettiga locken.
Sedan besåg hon sitt verk af belåtenhet lockad att småle,
Fattade saxen ibland och jemnade trådar som brustit,
Tigande, men i sitt sinne likväl hon talade detta:
»Visst en sötare väf ej funnits än denna; hur vackert
Randas ej blått och rödt och en tråd af det gula i kanten!
Hade jag ren en klädning deraf att bära i morgon!
Visst då jag bär en sådan och kommer ur kyrkan en söndag,
Litet ifrån bondflickorna skild, och stannar på trappan,
Röd af värman och grann och nättare mycket än alla,
Sneglar en hvar på mig och afundsjukas i tysthet.
Men då den aktade herrn, den rike Befallningsman kommer,
Spotsk och förnäm, och alla med vördnad vika för honom,
Måste han stanna och kyssa min hand, så gammal hna än är.»
Så hon tänkte och log och gladdes i hjertat och uppsteg,
Öppnade än ett fönster och njöt lätt flämtande svalkan.
Medan syrenernas doft, med trädgårdshäggarnas blandad,
Strömmade in och fyllde det genomfläktade rummet.
15 Man kan ej neka att ju denna situation är väl vald, älskvärd och husesamt enkel på samma gång. Artistisk är den också, emedan den ger en hel bild, och poetisk, emedan den lefver i harmlösa aningars verld. Hvad dikten säger i ord, det uttalar taflan i den tankfulla ställningen, i den skälmska blicken, väf, blommor och sommarluft. Hanna är kopierad på engång troget och fritt. »Fri i sin lediga drägt har hon uppstått från väfven; hennes ena hand håller spolen ännu, den andra stryker locken ur pannan; fläktarna strömma in från det öppna fönstret, syrenerna blomma; i rummet är allt sig likt; en präktig väf, randad i blått och rödt ’med en tråd af det gula i kanten’,konsekvensändrat/normaliserat slingrar sig redan om bomen, och man väntar hvart ögonblick, att ’den gamla Susanna’ skall träda i dörren, för att skrytsamt anmäla ’befallningsmans’ ankomst.
16 Intrycket häraf är friskt och godt, varmt och behagfullt. Likasom melodin i en visa ställer orden i ny dager, så gör äfven målarens färg, när den ställer dikten sinnligt för ögat. Man ser huru innerligt konstens olika genrer äro med hvarandra förbundna; sjelfständiga hvar för sig, räcka de hvarandra systerligt handen, för att vexelvis klarna i högre fulländning.
17 Landskapet vid Haminanlaks är en ny vers af »Vårt land».konsekvensändrat/normaliserat Hanna, så dikt som tafla, är en ny utläggning af »Arvon mekin ansaitsemme»,konsekvensändrat/normaliserat den vers som handlar om »Suomen tyttö».konsekvensändrat/normaliserat Finlands flickor ha stor anledning att niga rätt djupt för Runeberg ock kyssa Mad:lle Blomqvist rätt systerligt – ifall de ej hellre ville göra tvärtom. Men säkert är det, att om man kunde flytta Mad:lle Blomqvists Hanna på v. Wrights landskap, blefve båda tillsamman en åskådlig bild af den mästerliga taflan vid sjön i tredje sången af Runebergs dikt.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Två taflor
på Konstföreningens exposition.
1 Nej, vi tala, vi tänka ej endast på krig, vi ha ännu ett hjerta för det goda och ett öga för det vackra; vi tro ännu uppå Gud och menniskor. Dimmorna stiga ur hafvet och skymma för oss den närmaste framtiden, men vi våga ännu genomtränga de hotande töcknen med hoppets blickar och skönja bakom dem en gladare tid. Blomstra i frid, du älskliga sippa, som vårsolen lockar ur smultna drifvor! Dofta i ro, du milda vår af en gryende konst! Öfver din späda grönska samla sig nattliga moln; öfver din rädda blomkalk rulla åskorna hän i öde rymder af skyn; men en dag när molnen klarnat och åskornas sista dån dött bort uti dalarnes ekon, – tro mig, du fredens barn, då lefver du oskadd än, då vecklar du åter ut dina hjertblad i glans och glädje, och nattens skuggor som skrämde dig nyss, de blifva en fond för nya dagrar.
2 Kom, låt oss gå ditbort till den vänliga fristad, der penslar doppade i vårt hemlands färger målat på duken vårt hemlands lif. Tänk ej, när du träder in i de tre små rummen, på Dresdens gallerier; mins ej, när du ser katalogen af fyra blad, den väldiga bok, som visar dig väg bland Louvrens taflor. Tänk och mins endast det, att för få år tillbaka fanns icke det som nu finns; för få år tillbaka fanns ingen sal, der vännerne af färger och bilder hade frihet att komma och gå, att se, att småle ibland, men ännu oftare glädjas.
3 Expositionen i år har 58 taflor, utom de äldre, som ej hafva nummer. Några af de nya äro nämnda förut; der är Ekmans stora komposition Wallin i öknen; der äro Ferdinand v. Wrightsoriginal: Wright älskliga dufvor; der äro Billings landskap; der är Erassis imponerande utsigt af Wiborg, dess gamla slott och dess långa bro, i klara lättfattliga färger, och en talrik skara figurer med omsorg tecknade. Der äro en hel mängd landskap, de flesta kopior, och icke få af vacker förtjenst; der äro andra bilder af mångfaldig art och flera, på hvilka ögat med nöje dröjer.
4 Bland dessa alla, låt oss erkänna hvad godt, hvad skönt och förtjenstfullt kan finnas hos dem. Men undra dock ej att vi stadna vid tvenne taflor, ej nämnda ännu. Här är Ferdinand v. Wrights »Utsigt vid Haminanlaks»,konsekvensändrat/normaliserat densamma som nyss blef skänkt till Konstföreningen af dess beskyddares hand. Stig åt sidan i den rätta dagern. Seså.
5 Det är en sommarafton i Augusti, när ljungen blommar och rönnbären blifvit röda. Här har målaren stått, hitom förgrunden, här vid den lilla backen med dess bleka ljung, med dess betande lam och dess herrliga stolta furor. Stilla smyger sig vid dess sida en spegelblank vik. Vid dess motsatta strand utskjuter i sjön den kullriga höga skogvuxna udden, toppar öfver toppar, grönska öfver grönska, nyans vid nyans, mjukhet, friskhet, värma, behag; vid stranden på afstånd beta några kor, och den lätta röken, som uppstiger från stugorna mellan träden, sprider sig lik en fin blå dimma i den genomskinliga aftonluften.
6 Hvad den uddens rundning är täck! Huru djerft den utmanar sjön! Huru systerligt älskande fjärden sluter den huldt i sin blåa famn! Borta till venster vid dess yttersta vikning smalnar ett sund, som för till de bugtande fjärdar af Kallavesi. Sommarens och qvällens skönhet le öfver dessa slumrande vatten. Stundom krusas deras yta lätt af en ströfvande fläkt, och mellan dessa dunklare speglar sträcka sig blanka strimmor i nyckfulla bugter, der strömmarna gå uti sjön och vinden hvilar. Der är ett segel, långt bort lik en simmande svan. Och de blågröna, lätt omtöcknade stränderna stå der på vakt så långt ögat kan se, och mellan dem förlorar sig fjärden åt norr i nya sund, nya fjärdar, anade, men ej sedda, beherrskade, men ej stängda af strändernas skog.
7 Aldrig har jag på duken sett Finland så skönt. Det är en vy från Savolaks; man känner strax dessa nejders lynne deri. Den höjdbildningen, den färgskiftningen äro egna för Savolaks. Och likväl är der något så allmänt finskt, som genast kommer hvart hjerta att klappa. Så älskande varmt kan man endast måla sin hembygds strand. Hela naturen strålar af kärlek och frid; man tycker sig andas skogarnas doft. Man ville segla på dessa sjöar; man ville bo på dessa stränder, med en vän vid sin sida, försonad med lifvet, glömmande all dess oro för den stilla sällheten af samvetets lugn och naturens skönhet – glömma allt, för att lefva, älska och tillbedja!
8 På denna tafla äro vi hemma med det bästa af vår själ. Den enda förtjensten är nog, och derföre talar jag ej om teckning och kolorit. Denna tafla är Finland. Det är nog för dess ära, det är nog för dess skönhet. Åt målaren hade jag unnat den lön att engång se in i de många ögon, som redan nu, när de sett på hans tafla, glimmat af en tår, utan att de visste det sjelfva.
9 Den andra taflan här till venster i salen är Hanna, målad af Mad:lle Blomqvist efter Runebergs dikt. Jag vill strax (för att slippa den enda anmärkningen) nämna att färgerna ej äro klara, emedan de ojemnt intorkat. Det är en tillfällig brist, som kan önskas vara borta, men som ej hindrar taflan att vara mycket täck.
10 Runebergs Hanna känner man nog. En friskare bild, en varmare själ, en huldare finsk flicka har ännu ej trädt från verkligheten in uti diktens solsken. Målarinnan är mycket att berömma för det att hon valt denna bild och så, genom att lyckas i sitt djerfva försök, har godtgjort hvad den platta, förkonstlade lithografin i första upplagan af Runebergs dikt har syndat emot sin urbilds skönhet. Och Hanna är dock lättare att måla, än de flesta andra diktens barn. Ty mer än de flesta är hon gripen rakt in utur verkligheten; redan i dikten står hon med lefvande säkra, jag ville nästan säga bastanta former, fyllig och blomstrande, utan annat smink, än helsans och aftonrodnadens glöd på sin kind, utan annat poetiskt »töcken»,konsekvensändrat/normaliserat än ett ungt oskyldigt hjertas sväfvande aningar. Redan i dikten ser man helt tydligt Hannas runda hvita arm uti väfstolen; penseln fångade lätt dess åskådliga bild, armen syntes på duken, hela gestalten flyttade öfver som ett aftryck ur fantasin, och Hanna stod der.
11 Man bör icke betrakta taflan, innan man ur första sången af Runebergs dikt återkallat i minnet följande ställe, som klart afritar situationen:
Men mellertid vid väfven, i hushållskammaren uppställd,
Satt hans dotter ännu, den sjuttonåriga Hanna.
Frisk satt flickan och röd som ett smultron vuxet i skuggan,
Fri i sin lediga drägt att sköta det ljufva bestyret.
Barmen i snören ej spänd, med ett maskfritt hjerta inunder,
Vidgades fullt och lyftes af andedrägten i vågor,
När med sin blottade arm hon slängde den rörliga spolen.
Men som en spegel klart var ögat och lyste af glädje.
Länge hon väfvit ännu, om helgens timme ej ingått,
Glad att skåda en rand allt efter en annan sig fylla;
Men då hon ljudet förnamm af klingande uret i kammarn,
Hörde hon opp att trampa sin väf, nedlade i korgen
Rullar och garn och strök ur pannan den svettiga locken.
Sedan besåg hon sitt verk af belåtenhet lockad att småle,
Fattade saxen ibland och jemnade trådar som brustit,
Tigande, men i sitt sinne likväl hon talade detta:
»Visst en sötare väf ej funnits än denna; hur vackert
Randas ej blått och rödt och en tråd af det gula i kanten!
Hade jag ren en klädning deraf att bära i morgon!
Visst då jag bär en sådan och kommer ur kyrkan en söndag,
Litet ifrån bondflickorna skild, och stannar på trappan,
Röd af värman och grann och nättare mycket än alla,
Sneglar en hvar på mig och afundsjukas i tysthet.
Men då den aktade herrn, den rike Befallningsman kommer,
Spotsk och förnäm, och alla med vördnad vika för honom,
Måste han stanna och kyssa min hand, så gammal hna än är.»
Så hon tänkte och log och gladdes i hjertat och uppsteg,
Öppnade än ett fönster och njöt lätt flämtande svalkan.
Medan syrenernas doft, med trädgårdshäggarnas blandad,
Strömmade in och fyllde det genomfläktade rummet.
15 Man kan ej neka att ju denna situation är väl vald, älskvärd och husesamt enkel på samma gång. Artistisk är den också, emedan den ger en hel bild, och poetisk, emedan den lefver i harmlösa aningars verld. Hvad dikten säger i ord, det uttalar taflan i den tankfulla ställningen, i den skälmska blicken, väf, blommor och sommarluft. Hanna är kopierad på engång troget och fritt. »Fri i sin lediga drägt har hon uppstått från väfven; hennes ena hand håller spolen ännu, den andra stryker locken ur pannan; fläktarna strömma in från det öppna fönstret, syrenerna blomma; i rummet är allt sig likt; en präktig väf, randad i blått och rödt ’med en tråd af det gula i kanten’,konsekvensändrat/normaliserat slingrar sig redan om bomen, och man väntar hvart ögonblick, att ’den gamla Susanna’ skall träda i dörren, för att skrytsamt anmäla ’befallningsmans’ ankomst.
16 Intrycket häraf är friskt och godt, varmt och behagfullt. Likasom melodin i en visa ställer orden i ny dager, så gör äfven målarens färg, när den ställer dikten sinnligt för ögat. Man ser huru innerligt konstens olika genrer äro med hvarandra förbundna; sjelfständiga hvar för sig, räcka de hvarandra systerligt handen, för att vexelvis klarna i högre fulländning.
17 Landskapet vid Haminanlaks är en ny vers af »Vårt land».konsekvensändrat/normaliserat Hanna, så dikt som tafla, är en ny utläggning af »Arvon mekin ansaitsemme»,konsekvensändrat/normaliserat den vers som handlar om »Suomen tyttö».konsekvensändrat/normaliserat Finlands flickor ha stor anledning att niga rätt djupt för Runeberg ock kyssa Mad:lle Blomqvist rätt systerligt – ifall de ej hellre ville göra tvärtom. Men säkert är det, att om man kunde flytta Mad:lle Blomqvists Hanna på v. Wrights landskap, blefve båda tillsamman en åskådlig bild af den mästerliga taflan vid sjön i tredje sången af Runebergs dikt.