Notisen/artikeln ingår i HT 6/11 1866:|259 3|

Konversation.

Den 5 November.

1 – Hr C. L. upptager i Dagbladet en af de vigtigaste ekonomiska frågor, den om sjöfällningarna i Finland. Han frågar: hvad vet man om dem? Man vet att de årligen kostat stora summor i penningar och arbetskraft. Hvad vet man mera? Man vet att de inbragt några tusende tunnland jord. Hurudan jord? Ingen vet. Hafva frosterna deraf minskats? Ingen vet. Hvar är då nyttan? Ingen vet. Ty om vårt land, som har ofantligt mycket mera jord, än armar att sköta den, vinner några tunnland till, det är en så ringa vinst, att den, som hr C. L. riktigt anmärker, egentligen kommer – lättjan till godo.

2 – Men väl finnas de, som anse att Finland på detta sätt arbetar direkt på sin undergång. Den oförnuftigaste hushållning har redan förstört sjöarna. Tag bort skog och sjö, och se sedan åt hvad som återstår utaf detta land! Med undantag af den högsta norden, har vårt land inga skyddande fjällar. Skogen och sjöarna (nemligen de djupa sjöarna) äro landets enda, oumbärliga skyddsmedel mot klimatets stränghet. Båda äro dessutom landets stora förrådskamrar. Styrelsen har vaknat och söker ändtligen, ehuru sent, att skydda skogarna. Men samma styrelse räcker sin hand åt jordbrukarens obetänksamhet, som går från arbetsdrygare nyodlingar att söka ett lättare byte i eröfringar ifrån sjön. Huru bittert skall icke en framtid ångra en sådan kortsynthet!

3 - Kommunikationer äro dagens lösen och ett af landets första behofver. Men för en vinst af några tunnland jord förstöras de skönaste farleder. Vi hafva ett nära exempel i ångbåtslederna mellan Tammerfors och Tavastehus. Genom sjöfällningarna ha dessa naturens herrliga kanaler numera blifvit, om icke förstörda, likväl till den grad försvårade, att en oafbruten förbindelse sjövägen mellan de nämnda städerna endast kan åstadkommas med stora uppoffringar. Kuokkala fors är för strid och grund. Hvad har man således vunnit på dessa sjöfällningar? Och hvad har man förlorat. Räkningen gör sig sjelf.

4 – Ångfartygen afsluta innan kort deras turer. Inträffa ej olycksfall vid slutet, så har årets seglats varit på det hela lycklig. Om den varit lika inbringande, torde kunna betviflas. Penningebristen har minskat rörelsen, isynnerhet på insjöarna, och behållningen blir sannolikt ringa eller ingen.

5 – I början af hösten, när ångfartygen ännu gingo reguliert och behjelpligen snabbt, mötte jag en familj, som reste landvägen från Uleåborg. Vägarna voro dåliga af det myckna regnet, vagnen hade gått sönder, och de resande hade utstått tusen besvärligheter. Men hvarför icke hellre resa på ångbåt? frågade jag.

6 – På ångbåt? sade min resande. Åh, vi ha försökt det. Vet ni hvad det kostar att resa på ångbåt i Finland? Jag säger ingenting om passagerareafgiften; den kunde vara lägre, men man står likväl ut dermed. Svårigheten ligger i att svälta med ära. Man dukar för er en middag, som ni måste betala antingen ni äter den eller ej, och ni, som kanske är van vid två rätter, serveras på ångbåt med fyra. Artighet mot artighet: ni betalar er middag med 2 mark 40 penni, eller något mer än dyraste värdshuspris. Min familj är fyra personer: en middag kostar oss således 9 mark 60 penni, om vi ej dricka öl. Men jag bekänner att vi dricka gerna en kopp kaffe. Min gumma påstår, att restauratören förtjenar minst 100 procent, om han debiterar oss 30 penni för koppen med bröd; men det vore ju oartigt mot sådana Kresusar, som finska ångbåtspassagerare, och derföre debiteras de med 60 penni för koppen. Det öfriga går i samma stil. Vivre för dagen, utan annat öfverflöd än två koppar kaffe, kostar för hvarje person 6 mark 40 penni. Res nu med familj och var edra sex eller åtta dagar på vägen, så gratulerar jag er reskassa. Man skall vara fullstoppad som Schager, för att stå ut med sådant. Derföre kan ni också vara säker på, att den, som kan hjelpa sig fram på annat sätt, reser ej gerna på ångbåt, och persontrafiken, vid kusten åtminstone, är icke hälften af hvad den kunde vara, om ett och annat ställdes på rätt, och deribland främst restaurationen.

7 – Men, invände jag, mången ångbåtsresande har pretention på en god middag.

8 – Riktigt. Låt honom lefva som en Lucullus, om han så vill, och låt honom betala derefter. Men tvinga icke för hans skull tarfliga resande med en måttlig kassa att också lefva såsom Luculler.

9 – De kunna resa och spisa i försalongen.

10 – Medgifves; om de ha den lyckan att vara ungkarlar och icke bekajade med en falsk ambition. Men om ni känner våra försalonger, vill ni knappast, på längre resor åtminstone, placera der en familj, som har anspråk, jag vill just ej säga på comfort, men på snygghet och nattro.

11 – Och huru vill ni, att man skall tillfredställa så olika anspråk?

12 – Helt enkelt såsom det sker på en mängd svenska ångbåtar, fastän icke på alla. Restauratören har sina fyra eller fem rätter och serverar à la carte. Lucullus angriper alla fem och reqvirerar derpå sitt vin eller sin porter, men herr Grönqvist, eller hvad vi andra må heta, reqvirerar sin ordentliga biffstek och kanske en torta åt barnen. På engelska båtar äro sjelfva Lucullerne nöjda med biffen, men vi Grönqvistar, som äro så ofanteligt rikare än engelsmännen, anses omöjligen kunna stå oss med mindre än fyra rätter.

13 – Ni fordrar för mycket af restauratören. Han måste vara försedd för femtio passagerare, och der komma kanhända tre.

14 – Hvarföre måste han vara försedd? Hans fartyg anlöper ju hamn hvarje dag. Hvad hindrar honom att hafva ombud i hvarje hamn och förse sig efter behof?

15 – Men han har åtagit sig att hålla fritt bord för befälet.

16 – Skall detta ske på passagerarnes bekostnad, så är det en dålig ekonomi.

17 – Trafiken är klen och ojemn. Restauratören måste hållas skadeslös genom högre priser.

18 – Och ju högre pris restauratören håller, desto klenare och ojemnare är persontrafiken. Medgif, att man på detta sätt går i en cirkel. Jag skulle anse, att både rederierna, restauratören, passagerarne och framförallt kommunikationen, som är en lifsfråga för landet, skulle vinna på ett motsatt förfarande.

19 – I alla händelser finnas andra olägenheter att öfvervinna för vår ångbåtstrafik. Dröjsmålet i de många hamnarna t. ex.

20 – Det är sannt. De stora kustbolagen ha varit för sin tid nödvändiga: de ha med dryga lärpenningar upparbetat linierna. Efter dem skola mindre bolag bygga flera båtar med färre mellanstationer, och då skall man resa både snabbare och billigare långs Finlands kuster. Men för närvarande ha våra båtar knappt någon vigtigare reform att göra för sin persontrafik, än att ordna sin restauration efter landets tillgångar. Må bolagen lägga detta på minnet till nästa år. Ty tills detta sker, reser jag och många hundrade andra Grönqvistar hellre landvägen.

21 – Men äran? Besinna äran, herr Grönqvist, att må som Lucullus!

22 – Tackar så mycket. Jag säger med stadsmajoren:

»Den äran är för stor!

Ödmjuka tjenare!»

24 Bore.