Notisen/artikeln ingår i HT 6/11 1852:|89 2|

Kabylerne i Helsingfors.

1 Vi dela icke deras tanke, som anse gymnastiska öfningar på scenen oförtjenta af en bildad publiks uppmärksamhet. Det är sannt, man kan icke tillerkänna dem något konstvärde i och för sig, såframt de ej förädlas af behaget, i hvilket fall de torde få ställas på nära nog samma linie som dansen. Men vi upprepa hvad vi flera gånger, och sednast vid Rappos härvaro, uttalat: dessa öfningar hafva den stora betydelse, att åskådliggöra menniskans fysiska, kroppsliga utbildning och särskildt att påminna om nödvändigheten deraf det slägte, som nu uppvexer i studerkamrarnas vekliga stillhet, fastnagladt vid boken och vanligen framdrifvande själsförmögenheterna på bekostnad af den kroppsliga helsa och styrka, utan hvilka själens krafter icke vinna sin tillbörliga jemnvigt. Må man aldrig förglömma, att ingen andelig bildning, huru lysande som helst, förmår rädda ett kroppsligt förvekligadt folk från dess undergång.

2 Det kan icke nekas, att ju dessa den heta öknens söner midt i vår nordiska vinter äro en företeelse af ovanligt intresse. Icke för deras kroppsöfningar, hvilka synas vara utmärkta nog, men härtills åtminstone temligen enformiga, i det de kunna sammanfattas i pyramider och kullerbyttor*)I Stockholm lära Kabylerne vunnit det största bifall som skicklige konstryttare., och som äga ganska litet af det behag, hvilket utmärkte Rappos sällskap. Det finnes ett annat intresse, som, mer eller mindre medvetet, här som annorstädes, lockar till dem en talrik publik, och detta är den märkvärdiga anblicken af en för oss alldeles främmande och skarpt utpräglad nationalitet.

3 Man föreställe sig svartbrune, svarthårige, skäggige, undersättsige män med bara fötter, vida benkläder och snöhvita bluser, män, hvilkas hela hållning, åtbörder, rörelser ha, liksom deras anletsdrag något egendomligt främmande, något vildt fantastiskt, oaktadt den konvenans som nödvändigheten pålägger dem, och om hvilka man vet att de förneka Christus och bekänna Muhamed, österländernas profet. Ser man nu desse män i kullerbyttor och annat dylikt, som icke innebär något egendomligt och möjligen kan eftergöras af hvilka landsmän som helst, så går man till dem af blott nyfikenhet, som snart tillfredsställes och efter sig icke lemnar något intryck. Deremot vore deras uppträdande af vida större och varaktigare intresse, om deras sceniska framställningar stode i direkt förbindelse med deras så skarpt uttryckta nationalitet.

4 Vi ville säga till dessa söderns barn, som gifvit sig ut på så vida ströftåg: tron oss, de rådgifvare, som rådt eder att uppträda så, ha varit dåliga rådgifvare. I ären öknens söner; hvarföre framställen I icke på scenen edert hemlands mäkvärdiga företeelser? Låten oss i pantomimiska föreställningar skåda menniskans kamp mot öknen och vilddjuren, lejonjagten, karavanernas nattläger, slafvarnes flykt, ert folks lekar, sånger och underbara äfventyr, hela det sällsama främmande lif, i hvilket I uppvuxit. Gifven oss en bild af Atlas, som uppbär himmelens fästen, af Sahara, jordens största och fruktansvärdaste ödemark. Vi barn utaf norden skulle då strömma till er med undran och välvilja; vi skulle ha något att lära af er, och vi skulle behålla ett minne af er, sedan I vändt tillbaka till södern. Och eder roll ibland oss skulle då vara tacksamare och lättare, ty I voren eder sjelfva, i stället att, såsom nu, vara ett ofruktbart mellanting mellan öknen och civilisationen.

5 Så visst är det, att ett folk inför andra folk blott dergenom kan gälla något, att det förblifver sig sjelft.

 

 

1. *)I Stockholm lära Kabylerne vunnit det största bifall som skicklige konstryttare.