1 Det tyckes vara med kritiken ungefär som med de onda tiderna och med skogsbristen. Den blir allt värre och värre. Redan i början af seklet klagade Åbo Tidningar öfver »critiquens förfall». För mer än trettio år sedan förde Mnemosyne samma klagan. Nutidens skriftställare låta ofta förnimma samma olåt. Ingen recenseras värre än de stackars recensenterne. Tiga de, är det ej bra; tala de, är det ej bra. Men då det förra vanligtvis faller sig lättare, stöda sig de fleste på det gamla præstat tacere och iakttaga inför publikum en egyptisk tystnad, som ej hindrar dem att i enrum med goda vänner svänga kritikens gissel öfver samtidens magra produkter.
2 Men när recensenterne, när de af den kritiska hallrätten formligen stämplade, långa, knotiga spögubbarne med deras lärda skrud och tunga lunkentus-artiklar, envisas att tiga, – hvad händer? Jo då uppstår, tätt som myggor i Lappland, en skara af småfolk, kritikens dvergar och lillepytter, som husera efter behag med literatur och konst; som säga om en bok: den är bra, den är dålig, utan att säga hvarföre; om en tidning: den är så eller så; om ett spektakel: det var tråkigt; om en aktör: han är för mager; om en aktris: hon är för fet; om en konsert: den var för lång; om en tafla: den är kluddig; NB. i fall de ej råka säga att alltsammans är förtjusande, och det utan att det ringaste besvära sig med premisser, motiver, studier, logik och förnuft, blott emedan det så är deras bon plaisir, emot hvilket sedan ingen menniska, vid straff af skandal, har rätt till att mucka. Så uppstår den bekanta »kammarjungfru-kritiken, som kan hafva behag endast för dem, hvilka i theatersalongen befolka paradiset, höra konsertmusiken i farstun och läsa tidningen på vägen emellan boklådan och drängkammaren». Och af hvilka bedrifves då kammarjungfrukritiken? Af en hop inbilske tidningsredaktörer, som skrifva om en bok, emedan de fått den till skänks; om en tidning, för att ej vara sämre än andra; om en konsert eller ett spektakel, för det att de erhållit en fribiljett; om en tafla – nej om en tafla är det grufligen svårt att skrifva ens en kammarjungfrukritik; ej heller brukar man få sådana gratis.
3 Och hvems fel är allt detta? Jo recensenternes, de äkta hallstämplade recensenternes, d. v. s. (för att tala rätt allvarsamt) deras som i vissa literatur- eller konstgenrer ha specialstudier och derigenom blifva de verklige och kompetente domarne. Desse gode herrar bära skulden i dubbel måtto. Antingen skrifva de ingenting alls (hvilket är det vanligaste), eller ock skrifva de pligtskyldigt artiklar, som två läsare bland tusen möda sig att genombråka (hvilket icke heller är något ovanligt). Undra sedan att läsaren får en panisk skrämsel för recensioner och att kammarjungfrukritiken blomstrar på den lärda kritikens ruiner, likasom svampar på en gammal kullfallen och mossbelupen stock.
4 Nu kan väl mången tro, att ingen kritik alls vore bättre än en kammarjungfru-kritik. Den som det tror känner Adams söner och Evas döttrar rätt litet. Hvarje författare, hvarje konstnär, ja hvarje konstmakare har det naturliga anspråk att vilja bedömas. Det är icke tadlet som dödar, det är tystnaden. Det minsta offentliga ord om en literatur- efter konstprodukt innebär åtminstone det erkännande, att någon behagat taga notis om dess tillvaro. Tystnad förekommer de flesta som föraktets tystnad, såsom ett insegel uppå att den eller den produkten är under all kritik.
5 Se här ett litet exempel derpå. För en rund tid sedan, de första åren vi vågade oss in på den slippriga publicistiska banan, hade vi försyn att, utom i stort nödfall, skrifva theaterkritiker, af det naturliga skäl att vi ingalunda ansågo oss ämnet vuxne. Kom så en god svensk trupp, begynte spela och spelade några veckor, utan att H:fors Tidn. understodo sig, att knystra ett ord om dess prestationer. Då kommer en dag theaterföreståndaren till oss. Herre, hvad är meningen med er tystnad? Vill ni ruinera oss? – För ingen del. Det är af aktning för både konsten ochtillagt av utgivaren er, som tidningen tiger, ty dess red. är ej kompetent att bedöma er, och ingen mera kompetent har åtagit sig kritiken. – Och likväl, fortfor skådespelaren, är er och andras tystnad just det rätta sättet att på det kännbaraste både skada oss och förolämpa oss. Skrif hvad ni vill, klandra oss, nedsätt oss, om ni behagar, kalla oss lindansare efter hvad som helst, kasta öfver oss alla dessa fraser, för hvilka ni ej behöfver mer än ett passabelt minne, sedan ni läst andra tidningskritiker, men skrif, jag ber er, skrif då i himmelens namn helst något, som påminner om att vi ändock finnas till, ty denna tystnad är vår ruin*)Den gången öfverskattades visst en tidnings inflytande. Sådana notabiliteter, som Torsslow, F. Deland, fru Wilson, voro i alla händelser höjda deröfver inför tänkande åskådare. Men den stora publiken är i alla länder ett barn. ...
6 Och så voro vi tvungne att skrifva och recensera, och det är sannerligen föga roligt. Visste blott alla de, som nu nagga på kammarjungfru-kritiken, huru gerna en tidningsskrifvare afstode den skänkta boken, den fria biljetten o. s. v. för nöjet att få läsa ett arbete, efter höra en konsert, efter se på ett spektakel i fred och ro, utan alla recensentbekymmer, likasom andre hederlige medborgare, hvilka vid sådana tillfällen agera publik, så skulle de hellre säga till de hallstämplade recensenterne: hafven då engång förbarmande med de stackars tidningarna, som nödgas invita Minerva prata saker som de icke förstå, och skrifven enhvar i er sak, men, gode herrar, skrifven då ock så menskligt och så litet lärdt som möjligt, att menniskor förstå er och menniskor läsa er, annars är det tyvärr föga bevändt med allt ert skrifvande.
7 Posito emellertid det otroliga, att de en eller två eller tre personer, som här i Finland redigera en tidning, verkligen vore sådana ljus, att de skulle slå sig ut med allt slags kritik, literatur, theater, musik, måleri etc. etc., hvar ville de väl få plats för alla dessa omständliga recensioner, som, för att icke läsas »mellan boklådan och drängkammaren», borde innehålla resuméer, motiver, praktiska råd m. m. dithörande? En enda bok, ett enda theaterstycke, en enda musiknummer, en enda tafla skulle då uppsluka en hel tidnings utrymme för dagen. Och likväl vet enhvar, att våra tidningar, för att kunna existera, måste innehålla en hop saker, med hvilka kritiken har föga eller intet att skaffa. Den som någonsin skrifvit efter tumstock vet hvad det vill säga, när tryckeriet, likt ödet, förkunnar sitt veto: hucusque ibis, härintill, men icke vidare! Det är sannerligen ofta både lättare och gladare att kunna motivera en sak, än att nödgas skrifva i stenstil sådana skenbart diktatoriska omdömen, som den ofta-besagde kammarjungfrukritiken. Men säg det åt kritikens Cæsarer, Alexandrar och Napoleoner!
8 De skola säga: Hfors Tidn. försvara den gamla slentrianen! Hfors Tidn. mäta literaturens utveckling, nationens bildning etc. etc. efter den lilla måttstocken af sina vanor, sina beqvämligheter, sitt inskränkta pund! Nej, Hfors Tidn. göra så litet allt detta, att de ingenting hellre önska, än att jungfrurnas kritik med det snaraste må lemna rum för något bättre, något mera förenligt med kritikens värdighet, med literaturens och konstens sanna intressen.
9 Huru skall detta bli möjligt?
10 Så länge inga specialtidningar bära sig här i landet, finnes blott ett blad, som, med sin vidsträckta tendens att verka för allmän medborgerlig bildning, i någon mån kan uppbära kritikens domarekall som rättighet och som pligt. Detta blad är Literaturbladet. De öfriga må vara obetaget att yttra sig när de gitta och kunna. Men Ltbl. ensamt har dertill utrymme och kallelse. Har det också motsvarande krafter?
11 Icke sålänge en enda penna, om också en utmärkt, för dess talan. Det är väl underligt att vilja på en enda mans skullror lasta en sådan Atlas-börda. Derföre må det vara ursäktligt, om Ltbl. tillsvidare förklarar sig recensera endast utmärktare arbeten, ehuru rätteligen allt, som icke är under kritik, har anspråk uppå att med något ord ihågkommas, helst i ett land der krafterna äro ringa och nybörjaren så väl behöfver uppmuntran och råd. Lika ursäktligt, men också en lika stor brist är, att nuvar. Ltbl. har föga eller intet att säga i konst. Ännu har man ej der läst en enda artikel, som för inhemsk konstproduktion skulle ersätta jungfrukritiken.
12 Fördenskull vända vi oss ödmjukeligen och vördsamt, såsom det anstår en ringa bönhase uti kritikens skrå, till de konsterfarne herrar mästare uti yrket, till dem som besitta erforderlig fack-kännedom i sig företeende fall, med den oegennyttiga begäran, att de hädanefter ville skrifva, och skrifva kort och begripligt, äfven för andre än skråbröder, samt derefter inskicka deras artiklar till Literaturbladet. När detta engång blir vana och regel, i stället för sällsynt undantag; när skriftställaren, skådespelaren, musikern, målaren kunna räkna på ett motiveradt omdöme i den allmänna bildningens namn, i dess moderata språk och i dess främsta organ; när ändtligen äfven allmänheten deraf lär sig, att fordra skäl i stället för tycken, upplysning i stället för näsledning; då, men också först då, äro vi öfvertygade att kammarjungfru-kritiken skall upphöra af sig sjelf, eller dock förlora krediten, och vi skola ej vara de siste att villigt nedlägga den skenbart så lätta, men i verkligheten rätt tunga jungfrufjädern, sägande med glada förhoppningar: ille faciet.
*)Den gången öfverskattades visst en tidnings inflytande. Sådana notabiliteter, som Torsslow, F. Deland, fru Wilson, voro i alla händelser höjda deröfver inför tänkande åskådare. Men den stora publiken är i alla länder ett barn.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Kritiken här i landet.
1 Det tyckes vara med kritiken ungefär som med de onda tiderna och med skogsbristen. Den blir allt värre och värre. Redan i början af seklet klagade Åbo Tidningar öfver »critiquens förfall». För mer än trettio år sedan förde Mnemosyne samma klagan. Nutidens skriftställare låta ofta förnimma samma olåt. Ingen recenseras värre än de stackars recensenterne. Tiga de, är det ej bra; tala de, är det ej bra. Men då det förra vanligtvis faller sig lättare, stöda sig de fleste på det gamla præstat tacere och iakttaga inför publikum en egyptisk tystnad, som ej hindrar dem att i enrum med goda vänner svänga kritikens gissel öfver samtidens magra produkter.
2 Men när recensenterne, när de af den kritiska hallrätten formligen stämplade, långa, knotiga spögubbarne med deras lärda skrud och tunga lunkentus-artiklar, envisas att tiga, – hvad händer? Jo då uppstår, tätt som myggor i Lappland, en skara af småfolk, kritikens dvergar och lillepytter, som husera efter behag med literatur och konst; som säga om en bok: den är bra, den är dålig, utan att säga hvarföre; om en tidning: den är så eller så; om ett spektakel: det var tråkigt; om en aktör: han är för mager; om en aktris: hon är för fet; om en konsert: den var för lång; om en tafla: den är kluddig; NB. i fall de ej råka säga att alltsammans är förtjusande, och det utan att det ringaste besvära sig med premisser, motiver, studier, logik och förnuft, blott emedan det så är deras bon plaisir, emot hvilket sedan ingen menniska, vid straff af skandal, har rätt till att mucka. Så uppstår den bekanta »kammarjungfru-kritiken, som kan hafva behag endast för dem, hvilka i theatersalongen befolka paradiset, höra konsertmusiken i farstun och läsa tidningen på vägen emellan boklådan och drängkammaren». Och af hvilka bedrifves då kammarjungfrukritiken? Af en hop inbilske tidningsredaktörer, som skrifva om en bok, emedan de fått den till skänks; om en tidning, för att ej vara sämre än andra; om en konsert eller ett spektakel, för det att de erhållit en fribiljett; om en tafla – nej om en tafla är det grufligen svårt att skrifva ens en kammarjungfrukritik; ej heller brukar man få sådana gratis.
3 Och hvems fel är allt detta? Jo recensenternes, de äkta hallstämplade recensenternes, d. v. s. (för att tala rätt allvarsamt) deras som i vissa literatur- eller konstgenrer ha specialstudier och derigenom blifva de verklige och kompetente domarne. Desse gode herrar bära skulden i dubbel måtto. Antingen skrifva de ingenting alls (hvilket är det vanligaste), eller ock skrifva de pligtskyldigt artiklar, som två läsare bland tusen möda sig att genombråka (hvilket icke heller är något ovanligt). Undra sedan att läsaren får en panisk skrämsel för recensioner och att kammarjungfrukritiken blomstrar på den lärda kritikens ruiner, likasom svampar på en gammal kullfallen och mossbelupen stock.
4 Nu kan väl mången tro, att ingen kritik alls vore bättre än en kammarjungfru-kritik. Den som det tror känner Adams söner och Evas döttrar rätt litet. Hvarje författare, hvarje konstnär, ja hvarje konstmakare har det naturliga anspråk att vilja bedömas. Det är icke tadlet som dödar, det är tystnaden. Det minsta offentliga ord om en literatur- efter konstprodukt innebär åtminstone det erkännande, att någon behagat taga notis om dess tillvaro. Tystnad förekommer de flesta som föraktets tystnad, såsom ett insegel uppå att den eller den produkten är under all kritik.
5 Se här ett litet exempel derpå. För en rund tid sedan, de första åren vi vågade oss in på den slippriga publicistiska banan, hade vi försyn att, utom i stort nödfall, skrifva theaterkritiker, af det naturliga skäl att vi ingalunda ansågo oss ämnet vuxne. Kom så en god svensk trupp, begynte spela och spelade några veckor, utan att H:fors Tidn. understodo sig, att knystra ett ord om dess prestationer. Då kommer en dag theaterföreståndaren till oss. Herre, hvad är meningen med er tystnad? Vill ni ruinera oss? – För ingen del. Det är af aktning för både konsten ochtillagt av utgivaren er, som tidningen tiger, ty dess red. är ej kompetent att bedöma er, och ingen mera kompetent har åtagit sig kritiken. – Och likväl, fortfor skådespelaren, är er och andras tystnad just det rätta sättet att på det kännbaraste både skada oss och förolämpa oss. Skrif hvad ni vill, klandra oss, nedsätt oss, om ni behagar, kalla oss lindansare efter hvad som helst, kasta öfver oss alla dessa fraser, för hvilka ni ej behöfver mer än ett passabelt minne, sedan ni läst andra tidningskritiker, men skrif, jag ber er, skrif då i himmelens namn helst något, som påminner om att vi ändock finnas till, ty denna tystnad är vår ruin*)Den gången öfverskattades visst en tidnings inflytande. Sådana notabiliteter, som Torsslow, F. Deland, fru Wilson, voro i alla händelser höjda deröfver inför tänkande åskådare. Men den stora publiken är i alla länder ett barn. ...
6 Och så voro vi tvungne att skrifva och recensera, och det är sannerligen föga roligt. Visste blott alla de, som nu nagga på kammarjungfru-kritiken, huru gerna en tidningsskrifvare afstode den skänkta boken, den fria biljetten o. s. v. för nöjet att få läsa ett arbete, efter höra en konsert, efter se på ett spektakel i fred och ro, utan alla recensentbekymmer, likasom andre hederlige medborgare, hvilka vid sådana tillfällen agera publik, så skulle de hellre säga till de hallstämplade recensenterne: hafven då engång förbarmande med de stackars tidningarna, som nödgas invita Minerva prata saker som de icke förstå, och skrifven enhvar i er sak, men, gode herrar, skrifven då ock så menskligt och så litet lärdt som möjligt, att menniskor förstå er och menniskor läsa er, annars är det tyvärr föga bevändt med allt ert skrifvande.
7 Posito emellertid det otroliga, att de en eller två eller tre personer, som här i Finland redigera en tidning, verkligen vore sådana ljus, att de skulle slå sig ut med allt slags kritik, literatur, theater, musik, måleri etc. etc., hvar ville de väl få plats för alla dessa omständliga recensioner, som, för att icke läsas »mellan boklådan och drängkammaren», borde innehålla resuméer, motiver, praktiska råd m. m. dithörande? En enda bok, ett enda theaterstycke, en enda musiknummer, en enda tafla skulle då uppsluka en hel tidnings utrymme för dagen. Och likväl vet enhvar, att våra tidningar, för att kunna existera, måste innehålla en hop saker, med hvilka kritiken har föga eller intet att skaffa. Den som någonsin skrifvit efter tumstock vet hvad det vill säga, när tryckeriet, likt ödet, förkunnar sitt veto: hucusque ibis, härintill, men icke vidare! Det är sannerligen ofta både lättare och gladare att kunna motivera en sak, än att nödgas skrifva i stenstil sådana skenbart diktatoriska omdömen, som den ofta-besagde kammarjungfrukritiken. Men säg det åt kritikens Cæsarer, Alexandrar och Napoleoner!
8 De skola säga: Hfors Tidn. försvara den gamla slentrianen! Hfors Tidn. mäta literaturens utveckling, nationens bildning etc. etc. efter den lilla måttstocken af sina vanor, sina beqvämligheter, sitt inskränkta pund! Nej, Hfors Tidn. göra så litet allt detta, att de ingenting hellre önska, än att jungfrurnas kritik med det snaraste må lemna rum för något bättre, något mera förenligt med kritikens värdighet, med literaturens och konstens sanna intressen.
9 Huru skall detta bli möjligt?
10 Så länge inga specialtidningar bära sig här i landet, finnes blott ett blad, som, med sin vidsträckta tendens att verka för allmän medborgerlig bildning, i någon mån kan uppbära kritikens domarekall som rättighet och som pligt. Detta blad är Literaturbladet. De öfriga må vara obetaget att yttra sig när de gitta och kunna. Men Ltbl. ensamt har dertill utrymme och kallelse. Har det också motsvarande krafter?
11 Icke sålänge en enda penna, om också en utmärkt, för dess talan. Det är väl underligt att vilja på en enda mans skullror lasta en sådan Atlas-börda. Derföre må det vara ursäktligt, om Ltbl. tillsvidare förklarar sig recensera endast utmärktare arbeten, ehuru rätteligen allt, som icke är under kritik, har anspråk uppå att med något ord ihågkommas, helst i ett land der krafterna äro ringa och nybörjaren så väl behöfver uppmuntran och råd. Lika ursäktligt, men också en lika stor brist är, att nuvar. Ltbl. har föga eller intet att säga i konst. Ännu har man ej der läst en enda artikel, som för inhemsk konstproduktion skulle ersätta jungfrukritiken.
12 Fördenskull vända vi oss ödmjukeligen och vördsamt, såsom det anstår en ringa bönhase uti kritikens skrå, till de konsterfarne herrar mästare uti yrket, till dem som besitta erforderlig fack-kännedom i sig företeende fall, med den oegennyttiga begäran, att de hädanefter ville skrifva, och skrifva kort och begripligt, äfven för andre än skråbröder, samt derefter inskicka deras artiklar till Literaturbladet. När detta engång blir vana och regel, i stället för sällsynt undantag; när skriftställaren, skådespelaren, musikern, målaren kunna räkna på ett motiveradt omdöme i den allmänna bildningens namn, i dess moderata språk och i dess främsta organ; när ändtligen äfven allmänheten deraf lär sig, att fordra skäl i stället för tycken, upplysning i stället för näsledning; då, men också först då, äro vi öfvertygade att kammarjungfru-kritiken skall upphöra af sig sjelf, eller dock förlora krediten, och vi skola ej vara de siste att villigt nedlägga den skenbart så lätta, men i verkligheten rätt tunga jungfrufjädern, sägande med glada förhoppningar: ille faciet.