Notisen/artikeln ingår i HT 10/5 1848:|36 1|

Ögonkast.

Danmarks nöd.

1 Det finns för ögonblicket ingen politisk fråga, som med mera skäl tilldrager sig hela nordens uppmärksamhet, än Danmarks nöd och nödvärn. Danska armén är, efter tappraste motstånd, slagen i Slesvig af en dubbelt så stark armé Preussare; fördrifven från fastlandet, kamperar den på ön Als, medan Tyskarne öfversvämma hela Jutland. Ännu står det lilla Danmark alldeles ensamt mot den oerhörda öfvermakten; det värjer sig med det orubbligaste mod, med den ädlaste, den värdigaste resignation, men det står öfvergifvet af England, som garanterat dess område; af Norige, som med det delat ljuft och ledt i mer än fyra århundraden; af Sverige, som gjort så mycket väsen af sina skandinaviska sympathier, sålänge det gällde att – dricka skålar!

2 Och likväl är denna strid för Danmark en strid på lif och död. Redan i sitt nuvarande omfång är Danmark ett af de minsta konungariken i Europa. Räkna af Holstein; det är tyskt och skall snart icke mera stå med Danmark ens i personel union. Detta är billigt och bestrides af ingen. Men gif ännu dertill Slesvig bort, d. v. s. en tredjedel af det lilla rikets både område och folkmängd, och det lilla som återstår skall icke ens kunna bibehålla skuggan af sjelfständighet. Tyskheten har då ryckt Danmark in på lifvet och skall icke stadna förr än dess svart-röd-gula fana svajar från Helsingör och Skagenshorn. Detta kunna Ryssland och England, äfven efter politikens kallaste beräkning, aldrig tillåta. Danmarks position som portvakt vid Öresund och Bälten är för alla Nord- och Östersjömakter af yttersta vigt. I allas välförstådda intresse ligger att anförtro bevakandet af Östersjöns inlopp åt en neutral makt. Men neutral kan ingen vara, utan styrka att försvara sin neutralitet. Danmark får således ej försvagas. Det är ur denna synpunkt man sålänge tolererat den visserligen tryckande och förhatliga Öresunds|36 2|tullen, blott emedan den utgör Danmarks bästa inkomstkälla. Omöjligen kan man nu tillåta rikets styckning. Det vore att bräcka låset för Östersjöns port.

3 Tyskarne finna stundom för godt att slå an den öma genren och erbjuda Danmark sin broderliga famn. Det är hafvet, som säger till insjön: låt mig bryta din dam och jag skall unna dig att i mig förloras!

4 Det synes som ämnar engelska regeringen hålla sig neutral. Utan tvifvel vill den, under de hotande konjunkturerna i Frankrike, icke stöta sig med Tyskland. Den skulle derföre helst se att Danskarne hjelpte sig sjelfva. Men detta tör icke vara möjligt.

5 I Norige synes man hysa uppriktigt deltagande för Danskarne; men till dato har det stadnat vid verser, adresser och allmosesamlingar. Norrmännen ha aldrig varit synnerligen enthusiastiska för skandinavismen; de tyckas vilja vara sig sjelfvom nog. Om någon redbar hjelp derifrån är att vänta, synes ganska problematiskt.

6 Svenskarne, d. v. s. det unga Sverige, ha mycket äflats med de skandinaviska idéerna, dock utan att massan af nationen särdeles bekymrat sig derom. Äfven de samla nu penningar, skrifva adresser, lamentera i tidningarna*)»Ere edre Forsikkringer om Raad og Daad tomt Mundsveir?» heter det träffande nog i en dansk adress till Svenskarne. och – tillställa baler. Karakteristiskt är i detta afseende ett program af en simlärare Gjörcke. Han säger sig, »icke till följd af många offentliga uppmaningar till understöd af det för sitt sjelfbestånd och sin nationalära kämpande brödrariket Danmark, utan af det djupa intryck, som denna hemska tilldragelse ovillkorligt måste äga på hvarje för frihet och rätt klappande hjerta», »vördsamt inbjuda den resp. allmänheten till en bal» i De la Croix’ större lokal. Att behållningen deraf tillfaller Danskarne, anser Hr G. visst ganska bra för dem, men mest lägger han vigt uppå, »att hvarje sådan offentlig opinionsyttring, icke blott inom oss, men äfven i utlandet (med kursiv stil) torde vidga och styrka sympathierna för Danskarnes sak».

7 Lycklige Danskar, hvilka så kraftigt understödas! Hvem kan numera förtvifla om deras sak, sedan Stockholms löjtnanter polka åt dem Europas sympathier!

8 Sv. Minerva har i ett par välskrifna artiklar afstyrkt all väpnad inblandning från Sveriges och Norges sida i den danska saken. Denna sak är så rättvis, säger M., och hela detta krig mellan tvenne på sin frihet arbetande folk så onaturligt, att ett så tänkande folk som det tyska omöjligen länge kan dröja att inse sin obillighet, och således står en fredlig biläggning snart att vänta. Men en sådan skulle genom en svensk-norsk hjelpsändning förhindras, utom att hjelpen vore otillräcklig och skulle inleda Sverige i de mest brydsama förhållanden. – Utan tvifvel äger detta i botten egoistiska resonnemang under vanliga förhållanden sin riktighet. Men denna tidens kraf har M. ej förstått, när hon uppmanar ett så oroligt, antändligt, inom sig söndradt folk, som Svenskarne, att i lugn betrakta Danmarks nöd. En diversion åt det hållet vore sannolikt för Sveriges eget skum och gäsning afledande; en neutralitet deremot upphetsande. Icke lär M. på allvar tro, att Tyskarne godvilligt skola ge Slesvig tillbaka. Och tutal är, om ens en kallt beräknande politik bjuder Sverige att från sig aflägsna Danmarks sympathier på samma gång som det tillåter Tyskland att i stormsteg rycka fram till Östersjöns inlopp.

9 För öfrigt är Danskarnes ställning visst icke hopplös. Ön Als, der deras armé nu står, ligger på midten af Slesvigs östra kust. Från denna position skall armén alltid stå i Tyskarnes flank och göra dessas ställning osäker, medan flottan för kriget till alla Preussens hamnar. Ochså ropa nu Tyskarne öfverljudt på en flotta. De vilja i hast subskribera några millioner thaler, bygga ett par hundrade kanonbåtar och köpa krigsångfartyg i England, allt i denna sommar. De synas förgäta, att till en flotta fordras sjömän och sjöbefäl.

 

 

1. *)»Ere edre Forsikkringer om Raad og Daad tomt Mundsveir?» heter det träffande nog i en dansk adress till Svenskarne.