Historiska noter till skådespelet »Regina von Emmeritz»
Lukuteksti
Notisen/artikeln ingår i HT 16/4 1853:|29 2|
Historiska noter
till skådespelet »Regina von Emmeritz».
1 Detta skådespel kan och vill icke göra anspråk uppå att vara historiskt. Dess hufvudperson och flesta öfriga rôler äro diktens fria barn, som icke låta binda sig af annat, än den poetiska sanningen. Här förekomma anachronismer och namnförändringar, hvilka den stränga historien ej skulle tillåta sig; utom dess önskar stycket framför allt att vara en tafla ur hjertats verld.
2 Likväl kan icke förbises, att »Regina von Emmeritz» spelar på historisk botten och grund. Hotande och glansfull, upprörd af de våldsamaste passioner, de djerfvaste bragder och de största intressens strid, står trettioåra krigets blodiga dram som en fond af åskor och dagrar bakom denna förgrund af hjertats enskilda känslor. Gustaf Adolfs hjelteskepnad uppträder i styckets midt och slut; Finnarnes vapenbragder genljuda bortom århundradens natt. Allt detta ger stycket en historisk färg, som måhända fordrar några ord till belysning, för att icke synas stå der såsom blott och bart en dekoration, beräknad på effekt.
3 För dem af våra läsare, hvilka erinra sig novellen »Konungens Ring»,konsekvensändrat/normaliserat men icke haft tillfälle att se ifrågavarande skådespel, må anmärkas, att stycket icke är en dramatisering af novellen, ehuru första anledningen och några af personerna äro hämtade derifrån. Handlingen, som går sin sjelfständiga gång, hvälfver sig hufvudsakligen kring en svärmande flicka, som blifvit invecklad i de på sin tid ryktbara komplotterna mot konung Gustaf Adolfs frihet och lif.
4 Reginas icke-historiska personlighet kan i så måtto anses histoiskt berättigad, att hon uppträder som en inkarnation, ett förkroppsligande af sin tids religiösa och poetiska fanatism. Endast en så i dess innersta grund upprörd tid, endast ett religionskrig af så stora dimensioner kan framalstra så djupa förvillelser i känslan och fantasin. När hvarje parti kämpar en strid på lif och död för sin heligaste tro; när å ena sidan segerns öfvermod, å andra sidan nederlagets skymf och undergång uppjagat alla passioner till en i lugnare tider alldeles okänd höjd af gränslös förbittring – då uppstår icke sällan en förvirring af alla moraliska begrepp, som fattar äfven de ädlaste, renaste själar och adlar sjelfva brottet till dygd, allenast den heliga saken tror sig derigenom segra. Regina, uppfostrad i de läror, som omgåfvo en Ravaillacs namn med martyrens glans, väpnas af det katholska partiets mörkaste hat till lågheten af ett kungamord. Att hon sedan fullständigt bryter med detta hat, är en företeelse, som icke mera tillhör verldshistorien och en viss tid, utan menniskohjertats historia, i alla tider densamma.
5 I sjelfva verket var tiden näst efter slaget vid Breitenfeld en sådan tid, när för det katholska partiet allt stod på spel. Det första föraktet för »snömajestätet» hade snart gifvit vika för fruktan och förvåning. De klokaste och minst samvetsgranne bland katholikernes chefer begynte redan under pommerska fälttågen ana den stora faran af Gustaf Adolfs öfverlägsna personlighet och i hemlighet vara betänkta på medel att rödja honom ur vägen. Vi skola strax nämna försåtet vid Demmin. Det var dock Breitenfelds odödliga seger, som först lät de kejserlige ana hela vidden af den fara, som hotade dem i Gustaf Adolfs person. Deras ställning var förtviflad; deras härar förstörda, deras tillgångar uttömda, modlöshet omväxlande med vanmäktigt raseri, och rundtomkring ett omäteligt jubel af hela den protestantiska verlden, som ändtligen nu drog andan efter år af ångest. Man rådde konungen att tåga rakt på Wien. Han föredrog, sannolikt på goda skäl, att kasta sig öfver det katholska Franken. Ett förfärans anskri gick öfver »die Pfaffengasse»,konsekvensändrat/normaliserat de rika, bigotta, af ingen kättare härtills beträdda biskopsdömena Bamberg, Würtzburg och Mainz, när svenska hären bröt in genom Thüringerskogen. Folket i dessa länder är af sydländsk glöd; dess lifliga inbillning, uppjagad af fruktan och sägner, som flögo kring halfva Europa, föreställde sig Svenskarne – och än mera Finnarne – såsom hedningar och troll, föga bättre än menniskoätare. Förgäfves hade man i Thüringerskogen upprest det svenska helgonet Brigittas bild, för att afvända hennes landsmäns raseri; förgäfves hade hopar af bönder rotat sig tillsamman och sökt att stänga fiendens väg. Svenska hären bröt in i två afdelningar; allt föll för dess vapen eller ödmjukade sig för dess öfvermakt.
6 I denna nejd och i detta ögonblick (början af Oktober 1631) spelar stycket »Regina von Emmeritz».konsekvensändrat/normaliserat Verkligheten sjelf var i samma ögonblick den rikaste dram. Här kämpade stora andliga krafter i och vid sidan af stora materiela massor arm mot arm och bröst mot bröst; jublet och fasan, triumfen och nederlaget, trotset, förtviflan, fanatismen, hämden, makten, äran – alla dessa starka häfstänger för menskliga handlingar voro i rörelse och kämpade sina strider i städer, hyddor och slott. Diktens svaga hand behöfde endast samla dessa strålar i en brännpunkt, gjuta deri en gnista af kärlekens brand, och bilden var färdig.
7 Försåten mot Gustaf Adolf äro historie. Det ryktbaraste af dem var Qvinti del Ponte’s förräderi vid Demmin. Konungen red ut för att rekognoscera fienden och gaf befallning åt sjuttio finska ryttare att medfölja som eskort. Del Ponte, en falsk öfverlöpare från de kejserlige och i hemlig komplott med desse, smög sig genast öfver till generalen Conti vid Gartz och utbad sig af honom 1 500konsekvensändrat/normaliserat neapolitanske kuirassierer, för att lägga sig i bakhåll i en hålväg. De erhöllo befallning, att, om möjligt, taga konungen lefvande, hvarföre de förbjödos att aflossa något skott. Försåtet var nära att lyckas. Obekymrad red Gustaf Adolf med sina Finnar ned i dälden, då på engång fienden frambröt från alla håll. Finnarne slöto sig kring konungen som en mur af jern; här gåfvos friska hugg, och ingen tog pardon. De finska kulorna fällde mången Italienare, men desse lydde ordres och begagnade först endast hugg- och stickvapen, hvarigenom striden något jemnades. Slutligen blef dock manfallet så starkt och trängseln så stor, att konungen, omgifven af de få öfverblefne Finnarne, såg hästen skjutas under sig och togs till fånga af en bland Contis folk, som likväl icke kände värdet af sitt byte. Just i det ögonblick ryttaren ville öfverlemna sin fånge till Del Ponte, ankommo tre fanor rytteri i sporrsträck till konungens hjelp, höggo hurtigt in och jagade bort Neapolitanarne, som på valplatsen lemnade 400 döde och 200 fångar jemte sitt rof, den åter befriade konungen. Det var här som Gustaf Adolf yttrade sina bekanta sköna ord om de fallne Finnarne: »Huru mången bragd, skulle icke desse hjeltar hafva utfört, derest icke min oförsigtighet ledt dem till en förtidig död!»
8 Dikten har med sin vanliga frihet inflätat denna oförgätliga finska bragd, som dock här är en anakronism, ty Demmins hjeltar föllo redan i Augusti år 1630.
9 Mindre bekanta (likväl omtalade af Fryxell) äro andra försåt mot konungens lif. I Frankfurt hände sig en qväll, att en fanatisk munk fanns gömd bakom sänggardinerna i konungens sofrum. Tvenne latinska bref*)Införda i 18:de bandet af Handlingar rör. Skandinaviens historia, af en Kristoffer Sternkopf i Regensburg (1630) omtala en af bäjerske jesuiterne utsänd munk, som, förklädd till evangelisk prest, medhade ett bref beströdt med så fint giftpulfver, att konungen vid dess läsande skulle dödas genom blotta inandningen. Dessutom medförde han för samma ändamål en dolk. Dikten har i sina taflor anbragt äfven dessa tilldragelser.
10 Historiskt är äfven det sändebud från Moskva, som erbjöd konungen Rysslands härar till hjelp att krossa Sigismund i Polen. Detta utgör i skådespelet en episod, likväl nödvändig för att relevera konungens politiska storhet. För öfrigt är det bekant, att Gustaf Adolfs skarpblick långt innan någon annan förutsåg Rysslands framtida makt och följderna deraf för Sverige, ett förutseende, hvilket hans efterträdare ej voro nog stora att dela.
11 Dikten har insett hela vådan och djerfheten att mana ur grafven den store Gustaf Adolfs skugga. Den har derföre, der den så kunnat, omskrifvit hans egna ord. Att konungens heta Vasablod understundom sjöd öfver ända till orättvisa, är bekant och bevisar endast, att äfven hjeltens storhet är byggd uppå menniskans svaghet. Axel Lilje, den bekante barske, dock skämtsame höfdingen, som kort efter denna tid förlorade ena benet vid belägringen af Mainz, står här som adjutant vid konungens sida.
12 »Es ist gewiss» – säger en modern estetiker**)H. Hettner: »Das moderne Drame»;konsekvensändrat/normaliseratBraunschweig. 1852. »der Ernst der Zeit verlangt nach dem Mark der Geschichte».konsekvensändrat/normaliserat Alla folk be|29 3|höfva i djupa drag inandas den renade luften af en forntid, för att stärka sin ande i tidernas trångmål och bevara sig för månget osundt smittämne, som kringflyger i samtidens luft. Lyckligt det land, som äger bakom sig en stor historie; dess dramatiska konst behöfver endast utsträcka sin hand för att välja de största taflor ur verkligheten sjelf.
13 Svenska historien – hvilka rika och upphöjda ämnen för en stor dramatik! Och huru oförklarligt, att de så föga begagnats! Finska historien vid dess sida, – genom århundraden osjelfständig förd uti ledband – huru arm är icke den vid sidan af våra grannars! Hvarje gång vi gå tillbaka i seklerna, tvingas vi att söka för våra egna en plats i skuggan af de mäktiga. Dock göra vi det utan afund; också vi hafva en egen forntid att älska, men denna forntid är seklernas episka dikt; den har funnit sina sångare, och den skall finna än flera.
14 Ju större den är, den glans, hvilken »Regina von Emmeritz» har djerfts att låna från stora historie gestalter och tider – desto djupare och uppriktigare känner hon sjelf sin skildrings svaghet. Hon väntar och utber sig – för sakens skull, för konstens stora sak, som hon ställer vida högre än egen berömmelse – en sträng kritik, och skall, om hon faller för den, dock falla i det glada medvetandet att i sin mån ha banat väg för ett bättre.
*)Införda i 18:de bandet af Handlingar rör. Skandinaviens historia,
**)H. Hettner: »Das moderne Drame»;konsekvensändrat/normaliseratBraunschweig. 1852.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Historiska noter
till skådespelet »Regina von Emmeritz».
1 Detta skådespel kan och vill icke göra anspråk uppå att vara historiskt. Dess hufvudperson och flesta öfriga rôler äro diktens fria barn, som icke låta binda sig af annat, än den poetiska sanningen. Här förekomma anachronismer och namnförändringar, hvilka den stränga historien ej skulle tillåta sig; utom dess önskar stycket framför allt att vara en tafla ur hjertats verld.
2 Likväl kan icke förbises, att »Regina von Emmeritz» spelar på historisk botten och grund. Hotande och glansfull, upprörd af de våldsamaste passioner, de djerfvaste bragder och de största intressens strid, står trettioåra krigets blodiga dram som en fond af åskor och dagrar bakom denna förgrund af hjertats enskilda känslor. Gustaf Adolfs hjelteskepnad uppträder i styckets midt och slut; Finnarnes vapenbragder genljuda bortom århundradens natt. Allt detta ger stycket en historisk färg, som måhända fordrar några ord till belysning, för att icke synas stå der såsom blott och bart en dekoration, beräknad på effekt.
3 För dem af våra läsare, hvilka erinra sig novellen »Konungens Ring»,konsekvensändrat/normaliserat men icke haft tillfälle att se ifrågavarande skådespel, må anmärkas, att stycket icke är en dramatisering af novellen, ehuru första anledningen och några af personerna äro hämtade derifrån. Handlingen, som går sin sjelfständiga gång, hvälfver sig hufvudsakligen kring en svärmande flicka, som blifvit invecklad i de på sin tid ryktbara komplotterna mot konung Gustaf Adolfs frihet och lif.
4 Reginas icke-historiska personlighet kan i så måtto anses histoiskt berättigad, att hon uppträder som en inkarnation, ett förkroppsligande af sin tids religiösa och poetiska fanatism. Endast en så i dess innersta grund upprörd tid, endast ett religionskrig af så stora dimensioner kan framalstra så djupa förvillelser i känslan och fantasin. När hvarje parti kämpar en strid på lif och död för sin heligaste tro; när å ena sidan segerns öfvermod, å andra sidan nederlagets skymf och undergång uppjagat alla passioner till en i lugnare tider alldeles okänd höjd af gränslös förbittring – då uppstår icke sällan en förvirring af alla moraliska begrepp, som fattar äfven de ädlaste, renaste själar och adlar sjelfva brottet till dygd, allenast den heliga saken tror sig derigenom segra. Regina, uppfostrad i de läror, som omgåfvo en Ravaillacs namn med martyrens glans, väpnas af det katholska partiets mörkaste hat till lågheten af ett kungamord. Att hon sedan fullständigt bryter med detta hat, är en företeelse, som icke mera tillhör verldshistorien och en viss tid, utan menniskohjertats historia, i alla tider densamma.
5 I sjelfva verket var tiden näst efter slaget vid Breitenfeld en sådan tid, när för det katholska partiet allt stod på spel. Det första föraktet för »snömajestätet» hade snart gifvit vika för fruktan och förvåning. De klokaste och minst samvetsgranne bland katholikernes chefer begynte redan under pommerska fälttågen ana den stora faran af Gustaf Adolfs öfverlägsna personlighet och i hemlighet vara betänkta på medel att rödja honom ur vägen. Vi skola strax nämna försåtet vid Demmin. Det var dock Breitenfelds odödliga seger, som först lät de kejserlige ana hela vidden af den fara, som hotade dem i Gustaf Adolfs person. Deras ställning var förtviflad; deras härar förstörda, deras tillgångar uttömda, modlöshet omväxlande med vanmäktigt raseri, och rundtomkring ett omäteligt jubel af hela den protestantiska verlden, som ändtligen nu drog andan efter år af ångest. Man rådde konungen att tåga rakt på Wien. Han föredrog, sannolikt på goda skäl, att kasta sig öfver det katholska Franken. Ett förfärans anskri gick öfver »die Pfaffengasse»,konsekvensändrat/normaliserat de rika, bigotta, af ingen kättare härtills beträdda biskopsdömena Bamberg, Würtzburg och Mainz, när svenska hären bröt in genom Thüringerskogen. Folket i dessa länder är af sydländsk glöd; dess lifliga inbillning, uppjagad af fruktan och sägner, som flögo kring halfva Europa, föreställde sig Svenskarne – och än mera Finnarne – såsom hedningar och troll, föga bättre än menniskoätare. Förgäfves hade man i Thüringerskogen upprest det svenska helgonet Brigittas bild, för att afvända hennes landsmäns raseri; förgäfves hade hopar af bönder rotat sig tillsamman och sökt att stänga fiendens väg. Svenska hären bröt in i två afdelningar; allt föll för dess vapen eller ödmjukade sig för dess öfvermakt.
6 I denna nejd och i detta ögonblick (början af Oktober 1631) spelar stycket »Regina von Emmeritz».konsekvensändrat/normaliserat Verkligheten sjelf var i samma ögonblick den rikaste dram. Här kämpade stora andliga krafter i och vid sidan af stora materiela massor arm mot arm och bröst mot bröst; jublet och fasan, triumfen och nederlaget, trotset, förtviflan, fanatismen, hämden, makten, äran – alla dessa starka häfstänger för menskliga handlingar voro i rörelse och kämpade sina strider i städer, hyddor och slott. Diktens svaga hand behöfde endast samla dessa strålar i en brännpunkt, gjuta deri en gnista af kärlekens brand, och bilden var färdig.
7 Försåten mot Gustaf Adolf äro historie. Det ryktbaraste af dem var Qvinti del Ponte’s förräderi vid Demmin. Konungen red ut för att rekognoscera fienden och gaf befallning åt sjuttio finska ryttare att medfölja som eskort. Del Ponte, en falsk öfverlöpare från de kejserlige och i hemlig komplott med desse, smög sig genast öfver till generalen Conti vid Gartz och utbad sig af honom 1 500konsekvensändrat/normaliserat neapolitanske kuirassierer, för att lägga sig i bakhåll i en hålväg. De erhöllo befallning, att, om möjligt, taga konungen lefvande, hvarföre de förbjödos att aflossa något skott. Försåtet var nära att lyckas. Obekymrad red Gustaf Adolf med sina Finnar ned i dälden, då på engång fienden frambröt från alla håll. Finnarne slöto sig kring konungen som en mur af jern; här gåfvos friska hugg, och ingen tog pardon. De finska kulorna fällde mången Italienare, men desse lydde ordres och begagnade först endast hugg- och stickvapen, hvarigenom striden något jemnades. Slutligen blef dock manfallet så starkt och trängseln så stor, att konungen, omgifven af de få öfverblefne Finnarne, såg hästen skjutas under sig och togs till fånga af en bland Contis folk, som likväl icke kände värdet af sitt byte. Just i det ögonblick ryttaren ville öfverlemna sin fånge till Del Ponte, ankommo tre fanor rytteri i sporrsträck till konungens hjelp, höggo hurtigt in och jagade bort Neapolitanarne, som på valplatsen lemnade 400 döde och 200 fångar jemte sitt rof, den åter befriade konungen. Det var här som Gustaf Adolf yttrade sina bekanta sköna ord om de fallne Finnarne: »Huru mången bragd, skulle icke desse hjeltar hafva utfört, derest icke min oförsigtighet ledt dem till en förtidig död!»
8 Dikten har med sin vanliga frihet inflätat denna oförgätliga finska bragd, som dock här är en anakronism, ty Demmins hjeltar föllo redan i Augusti år 1630.
9 Mindre bekanta (likväl omtalade af Fryxell) äro andra försåt mot konungens lif. I Frankfurt hände sig en qväll, att en fanatisk munk fanns gömd bakom sänggardinerna i konungens sofrum. Tvenne latinska bref*)Införda i 18:de bandet af Handlingar rör. Skandinaviens historia, af en Kristoffer Sternkopf i Regensburg (1630) omtala en af bäjerske jesuiterne utsänd munk, som, förklädd till evangelisk prest, medhade ett bref beströdt med så fint giftpulfver, att konungen vid dess läsande skulle dödas genom blotta inandningen. Dessutom medförde han för samma ändamål en dolk. Dikten har i sina taflor anbragt äfven dessa tilldragelser.
10 Historiskt är äfven det sändebud från Moskva, som erbjöd konungen Rysslands härar till hjelp att krossa Sigismund i Polen. Detta utgör i skådespelet en episod, likväl nödvändig för att relevera konungens politiska storhet. För öfrigt är det bekant, att Gustaf Adolfs skarpblick långt innan någon annan förutsåg Rysslands framtida makt och följderna deraf för Sverige, ett förutseende, hvilket hans efterträdare ej voro nog stora att dela.
11 Dikten har insett hela vådan och djerfheten att mana ur grafven den store Gustaf Adolfs skugga. Den har derföre, der den så kunnat, omskrifvit hans egna ord. Att konungens heta Vasablod understundom sjöd öfver ända till orättvisa, är bekant och bevisar endast, att äfven hjeltens storhet är byggd uppå menniskans svaghet. Axel Lilje, den bekante barske, dock skämtsame höfdingen, som kort efter denna tid förlorade ena benet vid belägringen af Mainz, står här som adjutant vid konungens sida.
12 »Es ist gewiss» – säger en modern estetiker**)H. Hettner: »Das moderne Drame»;konsekvensändrat/normaliserat Braunschweig. 1852. »der Ernst der Zeit verlangt nach dem Mark der Geschichte».konsekvensändrat/normaliserat Alla folk be|29 3|höfva i djupa drag inandas den renade luften af en forntid, för att stärka sin ande i tidernas trångmål och bevara sig för månget osundt smittämne, som kringflyger i samtidens luft. Lyckligt det land, som äger bakom sig en stor historie; dess dramatiska konst behöfver endast utsträcka sin hand för att välja de största taflor ur verkligheten sjelf.
13 Svenska historien – hvilka rika och upphöjda ämnen för en stor dramatik! Och huru oförklarligt, att de så föga begagnats! Finska historien vid dess sida, – genom århundraden osjelfständig förd uti ledband – huru arm är icke den vid sidan af våra grannars! Hvarje gång vi gå tillbaka i seklerna, tvingas vi att söka för våra egna en plats i skuggan af de mäktiga. Dock göra vi det utan afund; också vi hafva en egen forntid att älska, men denna forntid är seklernas episka dikt; den har funnit sina sångare, och den skall finna än flera.
14 Ju större den är, den glans, hvilken »Regina von Emmeritz» har djerfts att låna från stora historie gestalter och tider – desto djupare och uppriktigare känner hon sjelf sin skildrings svaghet. Hon väntar och utber sig – för sakens skull, för konstens stora sak, som hon ställer vida högre än egen berömmelse – en sträng kritik, och skall, om hon faller för den, dock falla i det glada medvetandet att i sin mån ha banat väg för ett bättre.