Notisen/artikeln ingår i HT 30/9 1854:|76 3|

Kajsaniemi.

1 I det stora allmänneliga bråket med flyttningstiden, ser man äfven invånare och bohagsting från Helsingforsarnes välbekanta Kajsaniemi framskymta mellan de gulnade löfven i parken under flyttning till staden. Der har varit auktion; den förra innehafvarinnan, Mamsell Emelie Myhrman, har vid ställets utarrenderande på fem år blifvit öfverbjuden af värdshusidkaren Nyholm på hôtel Phœnix och retirerar. Hr Nyholm annonserar sitt högtidliga intag med färgade lyktor och vattenkonster på sjelfva marknadsdagen.

2 »Kajsaniemi är sprängdt i luften», säger Morgonbladet och tillägger derom några skämtsama och vänliga ord, hvilka, uppriktigt sagdt, äro bland de vackrare artiklar man läser i Morgonbladet. »Bara ett värdshus!» – men det hade ock sin betydelse, och det är derom vi be att få tillägga några ord.

3 Salig major Granatenhjelm, – när han lät bädda sin ensliga graf på kullen der det qvittade honom »lika mycket» om verlden visste hvem som hvilade der – kunde icke ana att just hans tysta hvilorum skulle blifva en allmän promenad, der hundrade och tusende gingo ut att andas sommarens grönska. Det kunde ej hjelpas; naturen hade så velat, och menniskorna hade varit mer än blinda, om de ej förstått dess vink. Helsingfors hade ej många år vuxit i rang och värdighet, innan den fordna trädgården och den närgränsande beteshagen vårdades, planerades, förseddes med gångar och planteringar samt upphöjdes till »sällskapsträdgård». Någon tid förgick, man begynte att finna den vackra udden enslig; man såg sig om efter en bänk att sitta på, ett glas att släcka sin törst; – den yppersta värdshusvärdinnan i landet, den gamla och välbetrodda mamsell Katharina Wahllund ingick på förslaget att här uppföra byggnader, som efter tidernas förlopp skulle inlösas af staden; Kajsaniemi byggdes 1838 och erhöll, först på skämt, derpå genom vana och häfd sitt namn efter anläggarinnan.

4 Visserligen hade åtskilligt kunnat blifva riktigare och bättre än det blef. Det något trånga huset uppfördes icke på den herrliga kullen, utan nere vid stranden, men så att dess gäster sågo allt annat utom det de helst ville se, nemligen sjön; och för att göra misstaget komplett, stängdes utsigten ytterligare några år derefter af en annan byggnad, men denna hade dock en vacker salong, der återskenet af hela Thölövikens vågor glimmade i aftonsolen. Huru det var, så förlät man Kajsaniemi dess små brister, de flesta tänkte icke derpå och trifdes godt. Tiderna gingo, den gamla Kajsa Wahllund gick till hvila från sina många bestyr, efterträdarinnan fortgick berömligen i hennes fotspår, och Kajsaniemi upplefde många öden och merändels glada. Der kom en revolution som landsförviste de täcka bindmössorna, och mången förutspådde ställets undergång, men det slog ej in. Kajsaniemi fortfor att alla vårar vara Helsingfors’ mest omtyckta mötesplats, der man lyssnade än på fågelsången, än på studentsången, åt förträffliga middagar och drack thé i det gröna. Om somrarna tog brunnsparken vanligtvis företrädet, och vintertid var dit stundom en Romresa i drifvorna, men också då glimmade fönstren ofta klart upplysta mellan tallarna på kullen. Kajsaniemi var och förblef Helsingforsarnes älsklingsställe; det blef en tradition, som vexte in uti stadens vanor och oskiljaktigt förenade sitt namn med all den trefnad man här hade att vänta utom hus.

5 Sådana traditioner böra respekteras, och sydlänningen skulle förstå det bättre än vi, som tillbringa vår mesta tid inomhus. Man kan afklippa bladet af en vext och säga: det är blott ett blad, och allt det vigtigaste finnes i behåll: rot, stam och grenar; men hur det är, så har dock vexten andats genom det bladet och lider af att det förloras.

6 Mången kan tycka att Kajsaniemi ännu står qvar och att det kan vara temligen likgiltigt i hvems händer, allenast restaurationen är god. Men dermed är bevändt på ett eget sätt.

7 Helsingfors har nemligen, utom promenaderna inne i staden, tre punkter för sitt lif i det fria, och hvardera af dem har sitt eget lynne. Brunnsparken med de stora hafsvyerna rundtomkring är en kosmopolitisk inrättning, af natur och konst bestämd att samla den briljanta verlden af främlingar och egne från alla väderstreck. Thölö, med sin stora trafik vid den mest besökta vägen från Helsingfors, är likaså passande för de stora massorna och för folknöjen. Kajsaniemi, på den åt sidan liggande, föga vidsträckta udden med dess trånga, men täcka insjövyer, är påtagligen ämnadt för mindre kretsar, för enklare, förtroligare sommarnöjen. Det är den mest landtliga i Helsingfors’ omgifningar; det är naturen en famille. Sådan vill den och förblifva – till och med i ett värdshus.

8 Det Kajsaniemi, som varit och nu efter 16 års tillvaro icke mera är, det har haft något af samma lynne. Det har haft en egenhet, som alls icke finnes|76 4| i moderna värdshus; man kände sig hemma der. Gumman och hennes folk voro af den gamla tiden; det röjde sig icke allenast i mat, dryck och räkningar, utan i hela huset. Var der mycket folk, så fick man trängas och vänta, ty Kajsaniemi kunde ej forceras till någon sorts spekulationsanda i större stil. Det bjöd »hvad huset förmådde» och tyckte ej om att blifva öfverlupet. Just deri låg hemligheten af dess trefnad.

9 Om den nye innehafvaren förstår sig på stället, så har han intet klokare att göra, än att så mycket som möjligt bibehålla Kajsaniemis enkla, man kunde säga husliga lynne. Förbättringar der de behöfvas, à la bonheur, men för all del, Hr Nyholm, för ställets och allmänhetens och egen skull, intet »Phœnix», ingen marknad, ingen vauxhall vid »frimurarns graf»!konsekvensändrat/normaliserat

10 Den dag skall komma, förr eller sednare, när ett nytt ståtligt hôtel skådar ned ifrån tallarnes kulle på Thölövikens älskliga våg. Men Kajsaniemis tomtebolycka, skall den flytta dit in? Hôteler har man i staden mer än nog; må man icke en dag förgäfves söka den täcka uddens fordna fristad och finna der allt, utom det som det enkla finska lynnet och den lugna finska naturen mest värdera: trefnad, förtrolig glädje och landtligt behag.