1 Man läser dessa dagar bland »landsortsnyheter», ämnen af mer eller mindre vigt, den nyhet, att engelska krigsskepp plötsligen öfverraskat tvenne fredliga, öppna och värnlösa finska handelsstäder, brännt deras i hamnen liggande fartyg, deras skeppsvarf med derpå befintliga byggnader, deras upplag af exportartiklar, deras magasiner och förråder, landsatt väpnade skaror, visiterat bodarna, tilltvungit sig proviant, förjagat invånarne genom en alltför naturlig fruktan för ännu vildare våldsgerningar och derefter åter aflägsnat sig, utan tvifvel för att framställa det som en handling af ädelmod, att de icke ännu dertill nedbrännt och plundrat städerna sjelfva.
2 Den man, som verkställt dessa hjeltebragder, heter amiral Plumridge; och ehuruväl han ofelbart haft ordres af sina förmän att handla så som han handlat, kan ingen hjelpa, att ju hans namn skall inristas i alla finska hjertan med hela skymfen af en mordbrännares, med hela vanäran af en feg och föraktlig röfvares namn.
3 Det anstår icke ett manligt folk att klaga öfver våld. Och vi klaga ej heller; vi endast protestera i mensklighetens namn mot den skrymtande statskonst, som säger sig föra ett »civilisationens krig emot barbariet» – som säger sig införa »humanitetens» grundsatser i sjelfva krigets våld, – som säger sig vilja så mycket som möjligt »skona enskildes rätt» – och som likväl vid första tillfälle plötsligen angriper, härjar, tillintetgör den enskilda, uteslutande fredliga egendomen, som icke står i det ringaste samband med krigsoperationerna, eller på dem kan hafva något inflytande.
4 Vid sådana tillfällen må man förlåta oss och andra en uppvallning af känslan; ty vi kunna och vilja ej lofva att vara neutrala der ett fosterland blöder. Vi anse tvärtom en sådan ställning, om den ens vore möjlig, för falsk och olycksbringande, och vi tro att efterhand alla våra landsmän skola af händelsernas egen makt blifva tvungne att taga parti, ehuru ovanan att tänka sig en sådan sakernas ställning, som den nuvarande, i början insöft mer än en i den inbillningen, att man kunde stå der som åskådare och icke som part. Men vi vilja söka, så vidt möjligt, att äfven under stridens upprörda känslor icke förgäta sanning och rättvisa, att icke låta hat eller nit förblinda oss till den grad, att vi för dem skulle glömma krigets rätt, eller aktningen för en fiendes tapperhet och ädelmod, eller erkännandet af hans rättighet och pligt att, från sin ståndpunkt, genom alla med äran och folkrätten förenliga medel söka att föra striden till det mål han anser för det önskvärda och gagneliga.
5 Det är två frågor, hvilka, äfven ifrån den opartiske åskådarens synpunkt, kunna uppställas emot Engelsmännens förfarande i Brahestad och Uleåborg. Är detta handlingssätt förenligt med krigets rätt i allmänhet, från ståndpunkten af en ny tids civilisation? Är det förenligt med deras egna vid krigsförklaringen uttalade grundsatser?
6 Dessa båda frågor sammanhänga. Man har nemligen hört engelska regeringen förklara, att den »så mycket som möjligt vill mildra krigets olyckor».konsekvensändrat/normaliserat I denna syftning har väl regeringen ej direkt iklädt sig andra förbindelser, än att: 1) medgifva neutrala fartyg vissa förut omtvistade förmåner; 2) icke utfärda kaparebref och 3) medgifva ryska handelsfartyg en viss tid att lemna engelsk hamn och icke antastas på sjön samt ryske undersåter frihet att, under vissa vilkor, qvardröja i England. Men dessa medgifvanden innebära alla det tydliga erkännande, att civilisationen numera icke godkänner krigets fordna|45 3| barbariska våldsrätt att, med hvilka medel som helst, göra sin fiende den största möjliga skada, och specielt den princip, att enskild egendom, som icke står i någon gemenskap med krigsrörelserna, bör af de krigförande respekteras.
7 I sjelfva verket är denna princip erkänd långt förut, ehuru ofta, och isynnerhet af Napoleon, åsidosatt i tillämpningen. Att t. ex. utplundra eller bränna en oförsvarad stad, skulle numera af hvilken armé som helst anses för ett nidingsdåd. Man hade derföre något skäl att af engelska regeringens förklaring vänta en längre utsträckt humanitet. Men redan borttagandet af handelsfartyg på sjön var en mot förklaringens syfte stridande inkonseqvens, ty när ett fartyg tages, blir väl förlusten densamma, antingen det tages af en kapare eller af ett reguliert krigsfartyg. Ännu större var inkonseqvensen att ur fientlig hamn bortföra dessa samma fartyg, åt hvilka man några dagar förut (till d. 10 Maj) medgifvit frihet att ditsegla från engelsk hamn. Och uppenbart stridande mot förklaringens andemening är den vandalism, att ännu ytterligare bränna icke blott fartyg i hamn, utan äfven magasiner, skeppsvarf,tillagt av utgivaren exportvaror och lifsmedel, som icke haft ens ett sken af krigsförnödenheter.
8 Engelsmännen hafva i båda städerna anställt flitiga, men fåfänga visitationer efter »krigskontraband».konsekvensändrat/normaliserat När man härmed sammanlägger deras uppgift i Ratan, »att kapare skulle utrustas i de norra städerna»,konsekvensändrat/normaliserat är det klart, att de med denna förevändning skola bemantla sin nidingsbragd. Men att de sjelfva skulle trott derpå, är svårt att antaga. Att de, hvilka nu spela herrar på sjön och hvilkas flottor spärra alla våra kuster och dertill Öresund, ens ett ögonblick skulle trott på möjligheten af kapare, som icke ägde den ringaste utsigt att kapa något, det vore en enfald, hvilken man icke kan tilltro den brittiska slugheten. Rätta förhållandet är, att planen var uppgjord och orderna gifna långt förut, ehuru man blygdes och tog för tillfället den första förevändning man fick tag uti. Nästa gång skall man taga eller bränna utan förevändning. I Odessa hittade man på historien om parlamentären; i Libau fann man redan onödigt att möda sin uppfinningsförmåga med någon pretext.
9 Britternes försäkringar ha blifvit trodda. Alla våra landsmän kunna intyga, att få nationer varit så högt aktade, så prisade och med förtroende omfattade här i landet, som den engelska. Det är icke endast Britternes makt, deras rikedom, deras institutioner, den oerhörda utvecklingen af deras handel och industri, hvilka man städse beundrat som höjden af menskliga framsteg åt dessa håll; detta erkännande har äfven sträckt sig till en uppriktig beundran för den engelska nationalkarakteren, dess religiositet, dess praktiska redbarhet och kärnfulla soliditet, vare sig i materiela eller intelligenta sträfvanden. Köpmannen och sjömannen ha prisat deras öfverlägsenhet, tänkaren deras statsskick och samhällsordning, läsaren deras ypperliga literatur; bibelsällskaperna ha ännu för få månader tillbaka uttalat deras varma tacksamhet för den frikostighet, hvarmed Britterne öfver hela jordklotet utspridt det gudomliga ordet på alla verldens tungomål.
10 Derföre, när kriget brast ut, så lemnade man dess anledningar och syften derhän och sade: det är en olycka, och vår pligt ålägger oss att anse Britterne som fiender. Men det är en lycka i olyckan, att denne fiende är en af dem som stå främst i spetsen för Europas civilisation och som vi, det oaktadt, måste högakta. Han har förklarat sig vilja göra krigets hårda nödvändighet så skonsam som möjligt för den enskilde; han skall inskränka sig till krigets rätt i dess humanaste form; han skall icke fläcka sin och mensklighetens ära med dessa onödiga grymheter, på hvilka krigens historia i fordna tider tyvärr är så rik.
11 Så trodde man här och glömde att stater och folk i alla tider äro de mest egoistiska väsenden, när det gäller egna fördelar. Man glömde att handelspolitiken af all politik är den egennyttigaste och derföre äfven den skoningslösaste, den i valet af medel mest likgiltiga.
12 Handel och sjöfart voro insöfde i en förderflig säkerhet. Ganska få voro de, som under vintern, medan horizonten redan mulnade så starkt på alla håll, vidtagit några försigtighetsmått. Krigsförklaringen fann trefjerdedels af Finlands handelsflotta ute på aflägsna farvatten, lockad af gynnsama konjunkturer och oberedd på den nära hotande faran. Öfverraskningen var allmän och smärtsam. En stor mängd fartyg – sannolikt en tredjedel af hela handelsflottan – blefvo, så godt sig göra lät, försålde utrikes och betalades, för det stora behofvet af fartyg, bättre än man vågade hoppas. De öfriga voro på hemvägen, nästan alla med saltlast, då fiendens väldiga krigsflotta oförmodadt öfverföll dem, bortförde en mängd som priser och hetsade resten att under faror och förluster söka skydd i första och bästa neutrala hamn.
13 Vi säga oförmodadt, ty hvad åsigt man än må hysa om lord Clarendons förklaring angående medgifvandet af sex veckors fri seglats till den 10 Maj, så är det likväl obestridligt, att de sedan tagna finska fartygen ej varit nog dåraktiga att begifva sig rakt i vargmunnen, derest de icke af konsuler*)Äfven af franske konsuln i Köpenhamn. och kommissionärer, i de hamnar de anlöpte för att höra sig före, blifvit styrkte i denna tro.
14 Detta var det första svikna förtroendet till brittisk humanitet. Men man trodde ännu derpå. Man sade: fienden måste hafva sina skäl att undantagsvis handla så, – vare sig händelserna vid Sulinamynningen, eller dikten om Seymours qvarhållna effekter, eller andra bevekelsegrunder, dem man ej så noga kan känna. Undertiden kom Odessas bombardement, borttagandet af fartyg vid Åland, slutligen bortröfvandet – vi kunna ej finna ett mildare ord – af de åtta fartygen ur Libaus hamn, utan att tala om det som togs ifrån Ekenäs.
15 Detta var det andra svikna förtroendet till Engelsmännens rättskänsla. Det var svårt att i krigets rätt och nödvändighet finna en förklaring för dessa handlingar utan all gemenskap med de egentliga krigsoperationerna. Men man hoppades ännu att dessa fakta skulle vara enstaka undantag, framkallade af befälhafvares kittslighet, af besättningars roflystnad, och man kunde ännu icke förmå sig att tro, det Engelsmännen verkligen åsyftade att systematiskt och allmänt genomfora en så stor motsägelse emot deras humanitetsprinciper, ett så förvånande afsteg från den civilisation, för hvars främste och ypperste målsmän de så länge gällt äfven hos oss.
16 Nu komma händelserna i Brahestad och Uleåborg – och efter allt hvad man dock redan hört och erfarit om kriget, komma de så oväntade, så aldrig på förhand anade, att just denna öfverraskning borde vara för Engelsmännen den mest förödmjukande. Ty de måste ju deraf finna, att man i vårt land ansett dem, ehuru fiender, ändock för män af heder, samvete och mensklighet, och det måste för dem vara i hög grad nedslående att sjelfve så våldsamt vederlägga dessa tänkesätt. Hvarje värnlöst skepp i våra obevakade hamnar, hvarje qvinna och barn i våra obeväpnade städer måste ha varit för dem ett bevis uppå att man icke väntat dem dit som röfvare och mordbrännare. För en sydlänning med hjerta måste det ha varit en egen känsla, att för första gången i sin lefnad landstiga i den högsta norden och landstiga den 1 Juni vid midnattstid, icke för att stum af beundran prisa skaparens makt vid den sublima, den aldrig förr sedda anblicken af en natt utaf idel ljus, klarhet och fågelsång, utan för att i denna herrliga vårnatt utbreda lågor och förstöring öfver idoga bygder, öfver nejder, hvilkas aflägsenhet ansetts fritaga dem från det sorgliga ödet att indragas uti en strid så främmande för deras fredliga lif.
17 Detta var tredje gången den mildare, bättre tanke man hyste om Engländaren blef sviken af honom, och sviken så, att minnet deraf tyvärr skall lefva från slägte till slägte. Numera måste det vara klart för enhvar, att alla dessa föregående och efterföljande välgerningar icke äro enstaka, tillfälliga undantag, utan en på förhand öfverlagd plan att i grund ruinera handel, sjöfart, fredliga näringar, allmänt och enskildt välstånd, med ett ord, en plan så skoningslös, så tillintetgörande, att icke ens skenet af mensklighet och ädelmod mera för den kan åberopas. De ha skonat våra städer, säga de; – hyckleri! Hvad äro våra städer, sedan all deras handel och rörelse är förstörd? De ha skonat invånarnes frihet och lif; – hyckleri! Hvad äro frihet och lif, när alla medel för bergning och välstånd tillintetgöras? De säga sig föra ett krig, förmildradt af kristendomen och civilisationen, och de föra det så barbariskt, att hedendomens vikingar, som gingo i land på plundring och strandhugg, icke behöft blygas för desse deras efterföljare i det nittonde århundradet.
18 Sedan etthundratrettio år har Finland genomkämpat tre krig, men det har icke upplefvat en illbragd, som kunde jemföras med Engelsmännens bedrifter i Uleåborg och Brahestad. Hvad som förut blifvit i krigen förstördt, det har förstörts under stridens hetta, i hämd eller öfverilning. Desse hjeltar af d. 30 Maj och 1 Juni hafva utfört sitt verk med kall blod och berådt mod, efter en länge öfverlagd plan och utan att dervid behöfva blotta ett svärd. Och de vända sig ännu med guld och lockelser till våra redlige finske sjömän, för att tubba dem till förräderi mot sitt fädernesland – och de våga ännu – de och deras förtidige beundrare i andra länder – insultera Finland med den skymfliga förmodan, att det med deras bistånd vore färdigt att svika sin pligt!
19 Nu känne vi denna judaskyss. Hvad har det blifvit af Joniska öarne? Hvad har det blifvit af Grekeland? Hvad har det blifvit af Portugal? Hvad har det blifvit af alla de länder, stora eller små, rika eller fattiga, hvilka den engelska handelspolitiken omsnärjt med sina nät och förqväft med sina famntag?
20 Vi täcke vårt lands fiender för deras beredvillighet att, så ögonskenligt för hvar man, betaga oss ända till möjligheten af vidare illusioner om deras afsigter och handlingssätt.
21 Det ges likväl en tanke, som vid allt detta är sorgligare än enskilda förluster och allmänna olyckor, och som likväl sjelfmant tränger sig fram, utan hat, utan bitterhet, emedan den är upphöjd öfver alla stundens vexlingar. Det är den smärtande tanken, att den stora glänsande civilisation, öfver hvilken var tid är med rätta så stolt, detta stora allmänna broderskap, hvartill den kallat menniskorna i religionens, fredens, vetenskapens och industrins namn, dock äro en ljudande malm och en klingande bjellra, när den menskliga sjelfviskheten, högre, mäktigare än de, upphöjer sin röst. Knappt ett år eller par ha förgått, sedan man i hjertat af Europa hörde de sköna drömmarne om en evig fred, och redan stå millioner emot hvarandra med dragna svärd, och detta är endast början. Knappt tre år ha förflutit, sedan det stora Britannien samlade på Themsens stränder all verldens industri och uttalade högt det hopp, att från denna dag ett nytt och lyckligt tidehvarf af fredlig täflan skulle begynna för alla folk – detta samma Britannien, som nu uppbjuder alla sina väldiga krafter att tillintetgöra täflan, välstånd, industri hos en fiende, obekymradt om dess slag drabbar dem som aldrig ha lyftat ett svärd mot dess makt!
22 Vi, som nu stå midt i larmet af striden, skola kanske icke märka det strax under stundens betryck, men efteråt skola de som då lefva förnimma en stor och evärdelig lärdom deraf. De skola förnimma vingslagen af den stora ande, som går genom tidehvarfven och säger till menniskan: ödmjuka dig, ty all din vishet är en dårskap och all din Herrlighets glans är såsom en skugge inför den Högste! Du säger dig ha kufvat elementerna, och de uppsluka dig; du skrifver förgäfves lagar för naturen och kallar dig verldens herre. Frid, visdom, välde och herrlighet – vanskliga ord, vanskliga verk! De finnas icke här, i stundens förvillelser; de finnas i historiens blick öfver sekler och årtusenden, och äfven der blott ett återsken af det eviga förnuftet, den eviga rättvisan.
Krigets och mensklighetens rätt.
1 Man läser dessa dagar bland »landsortsnyheter», ämnen af mer eller mindre vigt, den nyhet, att engelska krigsskepp plötsligen öfverraskat tvenne fredliga, öppna och värnlösa finska handelsstäder, brännt deras i hamnen liggande fartyg, deras skeppsvarf med derpå befintliga byggnader, deras upplag af exportartiklar, deras magasiner och förråder, landsatt väpnade skaror, visiterat bodarna, tilltvungit sig proviant, förjagat invånarne genom en alltför naturlig fruktan för ännu vildare våldsgerningar och derefter åter aflägsnat sig, utan tvifvel för att framställa det som en handling af ädelmod, att de icke ännu dertill nedbrännt och plundrat städerna sjelfva.
2 Den man, som verkställt dessa hjeltebragder, heter amiral Plumridge; och ehuruväl han ofelbart haft ordres af sina förmän att handla så som han handlat, kan ingen hjelpa, att ju hans namn skall inristas i alla finska hjertan med hela skymfen af en mordbrännares, med hela vanäran af en feg och föraktlig röfvares namn.
3 Det anstår icke ett manligt folk att klaga öfver våld. Och vi klaga ej heller; vi endast protestera i mensklighetens namn mot den skrymtande statskonst, som säger sig föra ett »civilisationens krig emot barbariet» – som säger sig införa »humanitetens» grundsatser i sjelfva krigets våld, – som säger sig vilja så mycket som möjligt »skona enskildes rätt» – och som likväl vid första tillfälle plötsligen angriper, härjar, tillintetgör den enskilda, uteslutande fredliga egendomen, som icke står i det ringaste samband med krigsoperationerna, eller på dem kan hafva något inflytande.
4 Vid sådana tillfällen må man förlåta oss och andra en uppvallning af känslan; ty vi kunna och vilja ej lofva att vara neutrala der ett fosterland blöder. Vi anse tvärtom en sådan ställning, om den ens vore möjlig, för falsk och olycksbringande, och vi tro att efterhand alla våra landsmän skola af händelsernas egen makt blifva tvungne att taga parti, ehuru ovanan att tänka sig en sådan sakernas ställning, som den nuvarande, i början insöft mer än en i den inbillningen, att man kunde stå der som åskådare och icke som part. Men vi vilja söka, så vidt möjligt, att äfven under stridens upprörda känslor icke förgäta sanning och rättvisa, att icke låta hat eller nit förblinda oss till den grad, att vi för dem skulle glömma krigets rätt, eller aktningen för en fiendes tapperhet och ädelmod, eller erkännandet af hans rättighet och pligt att, från sin ståndpunkt, genom alla med äran och folkrätten förenliga medel söka att föra striden till det mål han anser för det önskvärda och gagneliga.
5 Det är två frågor, hvilka, äfven ifrån den opartiske åskådarens synpunkt, kunna uppställas emot Engelsmännens förfarande i Brahestad och Uleåborg. Är detta handlingssätt förenligt med krigets rätt i allmänhet, från ståndpunkten af en ny tids civilisation? Är det förenligt med deras egna vid krigsförklaringen uttalade grundsatser?
6 Dessa båda frågor sammanhänga. Man har nemligen hört engelska regeringen förklara, att den »så mycket som möjligt vill mildra krigets olyckor».konsekvensändrat/normaliserat I denna syftning har väl regeringen ej direkt iklädt sig andra förbindelser, än att: 1) medgifva neutrala fartyg vissa förut omtvistade förmåner; 2) icke utfärda kaparebref och 3) medgifva ryska handelsfartyg en viss tid att lemna engelsk hamn och icke antastas på sjön samt ryske undersåter frihet att, under vissa vilkor, qvardröja i England. Men dessa medgifvanden innebära alla det tydliga erkännande, att civilisationen numera icke godkänner krigets fordna|45 3| barbariska våldsrätt att, med hvilka medel som helst, göra sin fiende den största möjliga skada, och specielt den princip, att enskild egendom, som icke står i någon gemenskap med krigsrörelserna, bör af de krigförande respekteras.
7 I sjelfva verket är denna princip erkänd långt förut, ehuru ofta, och isynnerhet af Napoleon, åsidosatt i tillämpningen. Att t. ex. utplundra eller bränna en oförsvarad stad, skulle numera af hvilken armé som helst anses för ett nidingsdåd. Man hade derföre något skäl att af engelska regeringens förklaring vänta en längre utsträckt humanitet. Men redan borttagandet af handelsfartyg på sjön var en mot förklaringens syfte stridande inkonseqvens, ty när ett fartyg tages, blir väl förlusten densamma, antingen det tages af en kapare eller af ett reguliert krigsfartyg. Ännu större var inkonseqvensen att ur fientlig hamn bortföra dessa samma fartyg, åt hvilka man några dagar förut (till d. 10 Maj) medgifvit frihet att ditsegla från engelsk hamn. Och uppenbart stridande mot förklaringens andemening är den vandalism, att ännu ytterligare bränna icke blott fartyg i hamn, utan äfven magasiner, skeppsvarf,tillagt av utgivaren exportvaror och lifsmedel, som icke haft ens ett sken af krigsförnödenheter.
8 Engelsmännen hafva i båda städerna anställt flitiga, men fåfänga visitationer efter »krigskontraband».konsekvensändrat/normaliserat När man härmed sammanlägger deras uppgift i Ratan, »att kapare skulle utrustas i de norra städerna»,konsekvensändrat/normaliserat är det klart, att de med denna förevändning skola bemantla sin nidingsbragd. Men att de sjelfva skulle trott derpå, är svårt att antaga. Att de, hvilka nu spela herrar på sjön och hvilkas flottor spärra alla våra kuster och dertill Öresund, ens ett ögonblick skulle trott på möjligheten af kapare, som icke ägde den ringaste utsigt att kapa något, det vore en enfald, hvilken man icke kan tilltro den brittiska slugheten. Rätta förhållandet är, att planen var uppgjord och orderna gifna långt förut, ehuru man blygdes och tog för tillfället den första förevändning man fick tag uti. Nästa gång skall man taga eller bränna utan förevändning. I Odessa hittade man på historien om parlamentären; i Libau fann man redan onödigt att möda sin uppfinningsförmåga med någon pretext.
9 Britternes försäkringar ha blifvit trodda. Alla våra landsmän kunna intyga, att få nationer varit så högt aktade, så prisade och med förtroende omfattade här i landet, som den engelska. Det är icke endast Britternes makt, deras rikedom, deras institutioner, den oerhörda utvecklingen af deras handel och industri, hvilka man städse beundrat som höjden af menskliga framsteg åt dessa håll; detta erkännande har äfven sträckt sig till en uppriktig beundran för den engelska nationalkarakteren, dess religiositet, dess praktiska redbarhet och kärnfulla soliditet, vare sig i materiela eller intelligenta sträfvanden. Köpmannen och sjömannen ha prisat deras öfverlägsenhet, tänkaren deras statsskick och samhällsordning, läsaren deras ypperliga literatur; bibelsällskaperna ha ännu för få månader tillbaka uttalat deras varma tacksamhet för den frikostighet, hvarmed Britterne öfver hela jordklotet utspridt det gudomliga ordet på alla verldens tungomål.
10 Derföre, när kriget brast ut, så lemnade man dess anledningar och syften derhän och sade: det är en olycka, och vår pligt ålägger oss att anse Britterne som fiender. Men det är en lycka i olyckan, att denne fiende är en af dem som stå främst i spetsen för Europas civilisation och som vi, det oaktadt, måste högakta. Han har förklarat sig vilja göra krigets hårda nödvändighet så skonsam som möjligt för den enskilde; han skall inskränka sig till krigets rätt i dess humanaste form; han skall icke fläcka sin och mensklighetens ära med dessa onödiga grymheter, på hvilka krigens historia i fordna tider tyvärr är så rik.
11 Så trodde man här och glömde att stater och folk i alla tider äro de mest egoistiska väsenden, när det gäller egna fördelar. Man glömde att handelspolitiken af all politik är den egennyttigaste och derföre äfven den skoningslösaste, den i valet af medel mest likgiltiga.
12 Handel och sjöfart voro insöfde i en förderflig säkerhet. Ganska få voro de, som under vintern, medan horizonten redan mulnade så starkt på alla håll, vidtagit några försigtighetsmått. Krigsförklaringen fann trefjerdedels af Finlands handelsflotta ute på aflägsna farvatten, lockad af gynnsama konjunkturer och oberedd på den nära hotande faran. Öfverraskningen var allmän och smärtsam. En stor mängd fartyg – sannolikt en tredjedel af hela handelsflottan – blefvo, så godt sig göra lät, försålde utrikes och betalades, för det stora behofvet af fartyg, bättre än man vågade hoppas. De öfriga voro på hemvägen, nästan alla med saltlast, då fiendens väldiga krigsflotta oförmodadt öfverföll dem, bortförde en mängd som priser och hetsade resten att under faror och förluster söka skydd i första och bästa neutrala hamn.
13 Vi säga oförmodadt, ty hvad åsigt man än må hysa om lord Clarendons förklaring angående medgifvandet af sex veckors fri seglats till den 10 Maj, så är det likväl obestridligt, att de sedan tagna finska fartygen ej varit nog dåraktiga att begifva sig rakt i vargmunnen, derest de icke af konsuler*)Äfven af franske konsuln i Köpenhamn. och kommissionärer, i de hamnar de anlöpte för att höra sig före, blifvit styrkte i denna tro.
14 Detta var det första svikna förtroendet till brittisk humanitet. Men man trodde ännu derpå. Man sade: fienden måste hafva sina skäl att undantagsvis handla så, – vare sig händelserna vid Sulinamynningen, eller dikten om Seymours qvarhållna effekter, eller andra bevekelsegrunder, dem man ej så noga kan känna. Undertiden kom Odessas bombardement, borttagandet af fartyg vid Åland, slutligen bortröfvandet – vi kunna ej finna ett mildare ord – af de åtta fartygen ur Libaus hamn, utan att tala om det som togs ifrån Ekenäs.
15 Detta var det andra svikna förtroendet till Engelsmännens rättskänsla. Det var svårt att i krigets rätt och nödvändighet finna en förklaring för dessa handlingar utan all gemenskap med de egentliga krigsoperationerna. Men man hoppades ännu att dessa fakta skulle vara enstaka undantag, framkallade af befälhafvares kittslighet, af besättningars roflystnad, och man kunde ännu icke förmå sig att tro, det Engelsmännen verkligen åsyftade att systematiskt och allmänt genomfora en så stor motsägelse emot deras humanitetsprinciper, ett så förvånande afsteg från den civilisation, för hvars främste och ypperste målsmän de så länge gällt äfven hos oss.
16 Nu komma händelserna i Brahestad och Uleåborg – och efter allt hvad man dock redan hört och erfarit om kriget, komma de så oväntade, så aldrig på förhand anade, att just denna öfverraskning borde vara för Engelsmännen den mest förödmjukande. Ty de måste ju deraf finna, att man i vårt land ansett dem, ehuru fiender, ändock för män af heder, samvete och mensklighet, och det måste för dem vara i hög grad nedslående att sjelfve så våldsamt vederlägga dessa tänkesätt. Hvarje värnlöst skepp i våra obevakade hamnar, hvarje qvinna och barn i våra obeväpnade städer måste ha varit för dem ett bevis uppå att man icke väntat dem dit som röfvare och mordbrännare. För en sydlänning med hjerta måste det ha varit en egen känsla, att för första gången i sin lefnad landstiga i den högsta norden och landstiga den 1 Juni vid midnattstid, icke för att stum af beundran prisa skaparens makt vid den sublima, den aldrig förr sedda anblicken af en natt utaf idel ljus, klarhet och fågelsång, utan för att i denna herrliga vårnatt utbreda lågor och förstöring öfver idoga bygder, öfver nejder, hvilkas aflägsenhet ansetts fritaga dem från det sorgliga ödet att indragas uti en strid så främmande för deras fredliga lif.
17 Detta var tredje gången den mildare, bättre tanke man hyste om Engländaren blef sviken af honom, och sviken så, att minnet deraf tyvärr skall lefva från slägte till slägte. Numera måste det vara klart för enhvar, att alla dessa föregående och efterföljande välgerningar icke äro enstaka, tillfälliga undantag, utan en på förhand öfverlagd plan att i grund ruinera handel, sjöfart, fredliga näringar, allmänt och enskildt välstånd, med ett ord, en plan så skoningslös, så tillintetgörande, att icke ens skenet af mensklighet och ädelmod mera för den kan åberopas. De ha skonat våra städer, säga de; – hyckleri! Hvad äro våra städer, sedan all deras handel och rörelse är förstörd? De ha skonat invånarnes frihet och lif; – hyckleri! Hvad äro frihet och lif, när alla medel för bergning och välstånd tillintetgöras? De säga sig föra ett krig, förmildradt af kristendomen och civilisationen, och de föra det så barbariskt, att hedendomens vikingar, som gingo i land på plundring och strandhugg, icke behöft blygas för desse deras efterföljare i det nittonde århundradet.
18 Sedan etthundratrettio år har Finland genomkämpat tre krig, men det har icke upplefvat en illbragd, som kunde jemföras med Engelsmännens bedrifter i Uleåborg och Brahestad. Hvad som förut blifvit i krigen förstördt, det har förstörts under stridens hetta, i hämd eller öfverilning. Desse hjeltar af d. 30 Maj och 1 Juni hafva utfört sitt verk med kall blod och berådt mod, efter en länge öfverlagd plan och utan att dervid behöfva blotta ett svärd. Och de vända sig ännu med guld och lockelser till våra redlige finske sjömän, för att tubba dem till förräderi mot sitt fädernesland – och de våga ännu – de och deras förtidige beundrare i andra länder – insultera Finland med den skymfliga förmodan, att det med deras bistånd vore färdigt att svika sin pligt!
19 Nu känne vi denna judaskyss. Hvad har det blifvit af Joniska öarne? Hvad har det blifvit af Grekeland? Hvad har det blifvit af Portugal? Hvad har det blifvit af alla de länder, stora eller små, rika eller fattiga, hvilka den engelska handelspolitiken omsnärjt med sina nät och förqväft med sina famntag?
20 Vi täcke vårt lands fiender för deras beredvillighet att, så ögonskenligt för hvar man, betaga oss ända till möjligheten af vidare illusioner om deras afsigter och handlingssätt.
21 Det ges likväl en tanke, som vid allt detta är sorgligare än enskilda förluster och allmänna olyckor, och som likväl sjelfmant tränger sig fram, utan hat, utan bitterhet, emedan den är upphöjd öfver alla stundens vexlingar. Det är den smärtande tanken, att den stora glänsande civilisation, öfver hvilken var tid är med rätta så stolt, detta stora allmänna broderskap, hvartill den kallat menniskorna i religionens, fredens, vetenskapens och industrins namn, dock äro en ljudande malm och en klingande bjellra, när den menskliga sjelfviskheten, högre, mäktigare än de, upphöjer sin röst. Knappt ett år eller par ha förgått, sedan man i hjertat af Europa hörde de sköna drömmarne om en evig fred, och redan stå millioner emot hvarandra med dragna svärd, och detta är endast början. Knappt tre år ha förflutit, sedan det stora Britannien samlade på Themsens stränder all verldens industri och uttalade högt det hopp, att från denna dag ett nytt och lyckligt tidehvarf af fredlig täflan skulle begynna för alla folk – detta samma Britannien, som nu uppbjuder alla sina väldiga krafter att tillintetgöra täflan, välstånd, industri hos en fiende, obekymradt om dess slag drabbar dem som aldrig ha lyftat ett svärd mot dess makt!
22 Vi, som nu stå midt i larmet af striden, skola kanske icke märka det strax under stundens betryck, men efteråt skola de som då lefva förnimma en stor och evärdelig lärdom deraf. De skola förnimma vingslagen af den stora ande, som går genom tidehvarfven och säger till menniskan: ödmjuka dig, ty all din vishet är en dårskap och all din Herrlighets glans är såsom en skugge inför den Högste! Du säger dig ha kufvat elementerna, och de uppsluka dig; du skrifver förgäfves lagar för naturen och kallar dig verldens herre. Frid, visdom, välde och herrlighet – vanskliga ord, vanskliga verk! De finnas icke här, i stundens förvillelser; de finnas i historiens blick öfver sekler och årtusenden, och äfven der blott ett återsken af det eviga förnuftet, den eviga rättvisan.