Mathias Svedberg och hans Ljuskronor

Notisen/artikeln ingår i HT 14/12 1844:|99 1|

Mathias Svedberg och hans Ljuskronor.

1 På Allmänna Tidningen lästes i förrgår en så lydande annons: »Wackra Österbottniska Ljuskronor till billigt pris försäljas hos W. P. Uschakoff.» – Då denna fabrikation och dess tillverkare sannolikt äro de flesta af våra läsare obekanta, tage vi oss friheten härom meddela några notiser såsom motstycken till de underrättelser, vi förleden höst lemnade om Chronometermakaren Särkelä i Lochteå och Orgelbyggaren Granholm i NyCarleby. Borgå Tidning har för ett par år sedan fäst uppmärksamheten på berörde ljuskronor; möjligen äfven andra blad, ehuru vi ej erinre oss det. Nedanstående upplysningar äro oss mundtligen meddelade och härröra till större delen från den man, hvilken de närmast angå.

2 Omkring fem och tjugu år torde vara förflutna sedan en rotfattig gosse vandrade med sin laukku på ryggen från gård till gård i Malax socken i Österbotten. Byalaget drog försorg om den fader- och moderlöses första vexande år; sjelf ägde Matte ej mer än himmelens fåglar. Men tidigt sporde han en håg att blifva något i verlden, och sedan han en dag uppmärksamt betraktat en skomakare, som satt och sydde pjexor i bondstugan, beslöt han att egna sin lefnad åt sylen och lästen. Detta handtverk behagade honom ej i längden, och troligen har han ej sedan ångrat, att »skomakaren ej blef vid sin läst» den gången. En dag såg Matte en karl, som stod på en stege och rödfärgade en vägg. Den bjerta, lysande färgen behagade honom så mycket, att han bortkastade sylen, gaf|99 2| sig i målarlära och började stryka plank. Dermed fortfor han tills han gjorde bekantskap med en slägtinge i Vasa, en guldsmedsgesäll, som, när guld ej bestods alla dagar, äfven plägade befatta sig med silfver, messing och gjutgods. Sådant fann Matte vara något förmer än att sudda rödfärg, och då han var en klippsker pojke, började han hjelpa till och göra efter småningom. Det första han vågade på med, var att göra beslag till trädpipor. Sedan följde i ordningen krit- och compositionspipor, och slutligen fördristade han sig att göra silfverbeslag till sjöskumspipor, en ära, om hvilken han väl aldrig drömt när han vandrade mellan gårdarna. Andra arbeten följde derpå, och det var från denna tid Mathias Svedbergs bjellror, ljusstakar, klockor och ljuskronor började vinna rykte och afsättning i nejderna kring Vasa.

3 Svedberg har lika litet som någon annan drömt sig till den färdighet, om hvilken hans sednare arbeten vitnar till en grad, som man ej väntat. Med ett af naturen ljust hufvud och fallenhet för handslöjd, förenar han ett uppmärksamt öga för allt, hvaraf han kan hämta lärdom för sitt yrke. Af det lilla, fäderneslandet i denna väg kan erbjuda, har han sett det mesta. Som kusk följde han en handlande till Fiskars bruk och betraktade okänd dervarande verkstäder. De äldre tillverkarne af gjutgods i Österbotten (bröderne Helander m. fl.) äfvensom klockgjutarne i Luvia äro honom ej obekanta. Till Helsingfors har han gjort tvenne resor och haft lyckan der finna välvillige gynnare. I afsigt att utvidga sina insigter reste han till Stockholm, inrättade en verkstad och uppgjorde bolag med en svensk gyllenmakaregesäll, med hvilken han likväl ej trifdes tillsamman längre, än han af honom trodde för kunna lära något, hvarefter han återvände till Finland. – Äfven Svedberg skulle troligen, likt Särkelä, inhämta mycket genom en resa till Petersburg, helst han der i Gyllenmakaren Tegelstén, hemma från Ekenäs, äger en landsman af anseende och insigt i yrket, på hvars i stor skala etablerade verkstad han vore i tillfälle att inhämta en nyttig erfarenhet.

4 Svedberg är en man af fem eller sex och trettio år, väl vitsordad för redlighet och drift. Utan förmögenhet från början, har han på 50 (49?) år arrenderat några jordstycken af ett hemman i Malax och uppdrifvit afkastningen genom vexelbruk samt några af de nyare förbättringar i landtbruket, hvilka hans uppmärksama öga anmärkt på sydfinska egendomar. Sin mesta tid använder han likväl på gjutgods och gyllenmakeri. För omkring tre år sedan uppmanades han att medhämta till Helsingfors ett antal ljuskronor, hvilka vunno bifall och snar afsättning. Nu har han åter hitskickat 70 sådana mera fulländade, hvilka vi spå en lika hastig åtgång. Dessa kronor äga den vanliga formen af på kedjor hängande med matta rosetter prydda messingsskålar, med tre till sex utgående ljusarmar, och utmärka sig lika mycket genom arbetets duglighet, som genom dess glänsande polyr och billiga pris.

5 Således åter en man, som med ytterst få hjelpmedel arbetat sig upp till skicklighet och vinning. Finland, och särskildt Österbotten, äger att framvisa flera sådana. När nu icke så sällan inträffar, att fyndiga hufvuden, såsom en Särkelä och en Svedberg, sålunda besegra ett tryckande armod och så många andra missgynnande omständigheter, af ingen manade, uppmuntrade och undervisade; hvilka skatter af anlag måste då ej gå förlorade för det finska folket, blott af brist på sådana väckande och undervisande anstalter, hvarigenom andra länder befordra industrins förkofran ej mindre än den bokliga bildningens! – Vi erinre oss, att för flera år sedan inom en af de studerande afdelningarne vid Universitetet öppnades en subskription för att bilda en fond till understöd för en eller flera lofvande, men medellösa ynglingar af folket, enkom till förmån för studier i konst eller industri. Det var en vacker tanke, men gifvarne rådfrågade mera sin ädla afsigt, än sin förmåga, och fonden blef ej desto betydligare, än att den på engång bortskänktes, utan att något väsendtligt dermed uträttades. Hvad emellertid några knappt lottade studenter, mången med egna brödbekymmer, ej förmådde åstadkomma, det vore måhända en lätt tänkbar möjlighet för mäktigare viljor och bättre försedda börsar inom fosterlandet ....

6 Man kan ej dölja, att ju icke dessa män af folket, när de sålunda sjelfva arbetat sig upp till välstånd och anseende likt herremän, möta mången frestelse till öfverskattande af egen förtjenst, sjelfklokhet och slarf, på samma gång de lida alla halfbildningens vådor. Så mycket mera deltagande förtjena de, hvilka äfven under en oväntad framgång göra sig genom fortfarande duglighet deraf förtjenta och anspråkslöst qvarstadna inom allmogens kretsar.

7 Säkert skall det fägna mången, om äfven Svedberg förtjenar och vinner den uppmuntran, Särkelä vunnit. – Skulle för öfrigt något af ofvanstående tarfva rättelse, ville Wasa Tidning derom benäget upplysa.