Notisen/artikeln ingår i HT 5/12 1857:|95 2|

Den personliga ansvarigheten.

1 A. Ett ord, herr kollega! Har man lof att af en sottis göra en regel?

2 B. Hvad vill det säga? Vill ni svärta min tendens? Vill ni försvara den och den eller det och det? Åh, hvar och en vet af hvad ull ni är, herr kollega!

3 A. Här är ej fråga om den eller det, än mindre om er tendens. Här är fråga om man har rätt att vara anonym, när man anfaller en känd person.

4 B. Utan tvifvel har man rätt dertill, när man ej på annat sätt kan vederlägga honom. Hvar och en bör stå till svars för sin åsigt.

5 A. Det bör man. Och derföre bör äfven angriparen stå till svars för sin.

6 B. Nej, det är en helt annan sak. Hans åsigt »är nog allmän, för att vara känd i hela landet».konsekvensändrat/normaliserat

7 A. Och således bör den ena kläda skott för sin åsigt, men den andra få krypa till kojs bakom sin?

8 B. Jag ansvarar för honom, »såväl inför lagen, som icke-lagen».konsekvensändrat/normaliserat

9 A. För lagen räcker ert ansvar till, men icke derutöfver. Ingen bra karl ställer sig bakom den andras rygg och skjuter på den tredje.

10 B. Det ges förhållanden ...

11 A. Ja, och derföre kan också en ärlig skytt misstaga sig om sin plats; men då bör icke heller kamraten säga: den der platsen är ypperlig; håll dig bakom min rygg, så går du skottfri.

12 B. »Hvarje verklig förfäktare af en idé lefver och faller med sin sak, han är ett med densamma. Det är|95 3| personlighetens oafvisliga rättighet – och skyldighet. Det måste vara en skral sak, då man fruktar ett angrepp på sin person.»

13 A. Förträffligt. Obestridligt. Vänd er endast om, och säg allt det der åt kamraten bakom er rygg.

14 B. Hvad skulle det angå honom, som »utan tvekan»,konsekvensändrat/normaliserat utan »en feg och barnslig konsideration» angripit »upphofsmannen»?konsekvensändrat/normaliserat Tand mot tand. Tolerans kanhända? Kommer aldrig i fråga.

15 A. Det är klart. Min tro är den enda saliggörande, och alla kättare böra å båle brännas.

16 B. Derföre »slår man sin fiende hel och hållen, begagnande sig af hvarje sig erbjudande achilleshäl hos den oåtkomlige».konsekvensändrat/normaliserat

17 A. Naturligtvis. Ändamålet helgar medlen.

18 B. »Man slår, ty man hatar, – och man har rättighet dertill, ty man hatar af kärlek till det goda och sanna.»

19 A. Apropos, känner min herre någon dödlig på jordens rund, som hatar och icke tror sig hata af kärlek till det goda och sanna? Hvar fanns väl någonsin den fanatiker, den jesuit, som icke på denna grund måste anse sig »ha rättighet» att »begagna sig af sin fiendes achilleshäl»?konsekvensändrat/normaliserat Betänker min herre väl, i hvilket sällskap han inträder med dessa ihåliga skenfagra ord, som skola skyla hatets och fördömelsens lära och rättfärdiga det som aldrig kan rättfärdigas? Nej, var uppriktig, ni har icke betänkt det; – det föll sig bara så der, ty det let så bra. Ni kände uppå er att kamraten bakom er rygg hade klunsat, och så fick ni den olyckliga idén att taga honom under armarna i en dagartikel. På det sättet framföddes i all välmening theorin om Achilles’ häl, er och er vän till föga fromma och det sunda vettet till ännu ringare uppbyggelse. Akta er hädanefter för dagartiklar, det finns ingenting försåtligare; det är med dem som med den välbekante poetens skaldeådra:

20 »Långt sedan tanken är slut, lunkar dock versen sin gång.»