1 Man har nuförtiden så mycket att tänka på här i landet, så många »finska syften» och patriotiska funderingar, kanaler, assuranser, potatesbekymmer, kommittéer och lagförslager, läromethoder, läseföreningar, instituter och annat mer, att man väl föga gehör kan hoppas för ett ämne, som hvarken är kanal, assurans, potates, kommitté etc. etc., utan helt enkelt musik, och hvilket följaktligen af de allraflesta lärer anses höra till det onödiga här i verlden. Likafullt fördrista vi oss att härom framkasta några ord, »hingesprochen in den Wind»,konsekvensändrat/normaliserat i förmodan att den kära allmänheten åtminstone låter vår sjelfförsakelse rättvisa vederfaras, ty det måtte väl hvarochen erkänna, att det fordras en viss resignation för att berätta något, som man förut vet att ingen hör uppå.
2 Det underbara har händt, att tre inhemska musikaliska verk inom få månader dels framträdt, dels stå i begrepp att framträda: nemligen 1) »Första Elementerna i Sångläran»,konsekvensändrat/normaliserat af F. Ehrström, en liten högst behöflig, kort och redigt affattad lärobok för skolornas behof; 2) en samling flerstämmiga sångstycken af samme kompositör, ämnade att utkomma ännu i höst, samt 3) »Smärre Sånger vid Piano» af A. G. Ingelius, utgörande första häftet af en tillärnad större serie af musikstycken, som förl.förliden vår anmäldes till subscription. Väl har tillförene jul|81 2|klappsliteraturen i Finland äfven utpressat en och annan sång från stentrycket, och polkor för 25 kop.kopek silfver ha här skådat dagen i massa. Man behöfver likväl icke någon synnerlig bekantskap med våra förhållanden, för att inse, det ett nära samtidigt framträdande af tvenne större sångsamlingar och en musikalisk lärobok utgör ett evenement af ungefär lika märkvärdighet här, som om tre berömda operor på engång såge dagen i Paris eller som om tre gånger tre ryktbara aktörer vid kongl. theatern utandades sina musikaliska inspirationer på Hirsch's förlag i Stockholm. Skall man icke våga dra några slutsatser häraf? Är det måhända förmätet att häraf döma, det tonernas sköna konst åtminstone kunde hafva någon framtid i Finland?
3 Sannerligen, vi äre icke af det slags folk, som i sin patriotiska begeistring finna något utomordentligt i hvarje fosterländsk myggas surrande och gifva sig att förutspå en strålande morgonrodnad af hvarje förvillad ljusglimt, som visar sig i den gråa skymningen af landets nuvarande konsthorizont. Vi vilja icke ens, i Saimas tonart, framställa så ohemula frågor, som t. ex. hvilken uppmuntran har Hr Ehrström fått röna, denne anspråslöse kompositör, hvars sånger redan ett tiotal år sjungits i hvarje stad, på hvarje prestgård från Torneå till Helsingfors? eller: hvem har ens sagt ett välvilligt ord åt Hr Ingelius, denne obemärkte unge man, som oemotsägligen följt en inre kallelse då han slagit sig på musikens studium och som skulle profiterat så mycket af en ledande hand? Vi lemne allt detta derhän och fråge allenast: hvad gör man i vårt land för musiken?
4 Låtom oss vara billiga och erkänna att man dock icke varit stendöf på det örat. En god afsigt, som ej får misskännas, röjer sig i aflönandet af en sånglärare vid hvarje gymnasium, hvarje högre elementarskola, och i anställandet af en skicklig musiklärare vid landets universitet. Såmedelst har styrelsen åtminstone sörjt för den elementära underbyggnaden, ehuru den önskan beskedligt må tilläggas, att någon menniskovänlig författning måtte inplugga skalorna i den svärm af erbarmliga klockare och ännu uslare organister, som här i landet hutla med så många tusende åhörares tålmodiga öron. Till en början kan man icke billigtvis vänta mera af styrelsen. Ty att densama skulle depensera större summor på ett musikaliskt institut, ett conservatorium, der unge musici hade tillfälle att göra mera vidsträckta och theoretiska studier, kan icke rimligtvis begäras nu och vore att börja bygnaden från takåsen, då man ännu medhunnit så litet af det elementära.
5 Så mycket mindre är deremot gjordt från allmänhetens sida, ja det kan väl sättas i fråga om man gjort något alls. När har man uppmuntrat en musikalisk talent, som fått i sitt hufvud den vurmen att här i Finland bli hvad han skulle?*)Längre fram nämnas några undantag. Hvar gör man här skilnad mellan en musikus och en musikant? Hvar är den tonkonstnär, som här i landet blifvit rättvist bedömd, och hvilken man icke öfvergifvit för att löpa efter den första bästa gyckelmakare, som råkat träda honom i vägen? Hvar finnes den hushållskladd, der man icke för de musikaliska depenserna under rubriken »onödiga utgifter»?konsekvensändrat/normaliserat Hvar har man gjort sig något besvär med att förbättra kyrkosången? Och så vidare.
6 Häremot kan nu visserligen en mängd andra frågor uppställas till motvigt. Hvar finnes rättnu i hela Finland ett bildadt hus, der man icke haft eller har eller önskar att ha ett fortepiano? Hvar ser man numera en väluppfostrad flicka, som icke spelt eller spelar eller trugats att spela detta instrument? Hvar finns ett hus med flickor i, der man icke hör François Hüntens variationer hamras från morgon till qväll? Finns väl en stad så liten, att man der icke hört någon s. k. concert, en by så bortskymd, att man der ej förnummit tonerna af ett tyskt positiv? Huru lång tid, tror man, behöfde väl Strauss' Anna-polka för att göra sin rund kring hela Finlands sextusen qvadratmil? Kan man neka det factum, att Mineurska och Djurströmska trupperna spelat Jovial och Friarn från Åbo »med benäget biträde af herrar amatörer» öfverallt i småstäderna? Hvar finns en informator, som icke blåser flöjt eller en handelsbokhållare, som icke spelar guitarr? Hvar – men det behöfs icke mera, öfvervigten lutar ju bestämdt åt musikens sida.
7 Ack ändå, om de beskedlige fäderne visste, hvilket charlataneri man bedrifver med deras döttrars musik, och om de utländske herrar kompositörer kunde föreställa sig, huru jemmerligen man misshandlar dem, rådbråkar och förträar dem i deras snilleverk! Komme engång musikens genius på det olyckliga infallet att göra en inspektionsresa genom Finland, hvilka kätterier skulle han icke finna inrotade i detta sitt konstdistrikt, hvilka qvacksalfverier med denna själens läkedom, som tonkonsten med rätta kallas, ägde han icke här i massa att beifra! Ty den mest musikaliska natur, äfven om den genom stilig öfning vinner handalag och färdighet, behöfver, för sin högre utbildning, för vinnandet af ett riktigt och uttrycksfullt föredrag, höra musik derjemte, behöfver genom klassiska föredömen utveckla sin smak, och dertill finnes här i landet så få tillfällen, att redan deraf den allmänna bristen på sann musikalisk bildning förklaras på ett sätt, som icke behöfver några kommentarier. Att åter en sådan brist i sjelfva verket exsisterar, det är något som tör blifva temligen klart om man vågar taga några steg in på erfarenhetens gebit, – och det vilja vi nu varsamligen göra, till en början på kyrkomusikens område.
8 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 21/10 1846:|82 1|
Hvad gör man för musiken i Finland?
(Slut från föreg. N:r.)
9 Kyrkomusiken har det höga och vackra ändamål, att samla många menniskors andakt till ett stort gemensamt verk, en gudstjenst i upphöjdt sinnlig form, der ingen medlem i församlingen är så ringa och ingen stämma så svag, att den ej kan med lika rätt och glädje som hvarje annan bidraga till Guds förherrligande. Det finnes också intet mäktigare medel för känslans rening och förädling, än en vacker samstämmig sång – det visste redan forntidens vise och bland all sång är väl den gamla kristna psalmen, som lika ung och frisk framqväller ur förgångna årtusendens bröst, den i högsta mening heliga, upplyftande, andaktväckande. Och förenas dermed den ljufliga rösten af en god, ren och kraftig orgel, så må man väl anse en sådan musik som en verklig gudsgåfva, värd all möjlig omsorg och vård, icke ett sådant hutlande, som det, hvarmed den mångenstädes behandlas här i Finland.
10 Der, såsom i Åbo, en väldig orgel med sina tonmassor öfverröstar menniskostämman, står åhöraren betagen och aktar föga på sångens skröpligheter. Men föreställom oss en landskyrka utan orgel! Klockaren börjar – o jemmer! ju mera skränande, öronsprängande, desto bättre! Församlingen instämmer; qvinnornas gälla röster gå en eller par toner högre än som behöfs, och emedan de bilda egentliga massan och kärnan af sången, segra vanligen deras ansträngningar att uppskrufva tonarten. Karlarne, som hålla med klockaren, söka förgäfves att stå fast vid sin lägre tonart, qvinnoskriket drager dem med sig och alla försök att följa med i de högre tonerna misslyckas då på det olyckligaste sätt. Nu kan man föreställa sig, hvilken ensemble man får af en slik kyrkosång, och hvar och en kan höra en sådan alla söndagar i mången landskyrka, ehuru det måste medgifvas, att folkets musikaliska öra mångenstädes af naturligt gehör korrigerar de värsta missljuden.
11 Der orgel finnes, såsom i de flesta stadskyrkor, har den en stor makt att bevara författningen för frestelsen att klifva högre eller sjunka lägre i sången än vederbör. Men hvilken man är då organisten, som i förbund med klockaren är utsedd till församlingens musikaliske ledare? Mycket annat vanligen, måhända skräddare, skomakare eller dylikt, men allt utom musikus. Hvem skulle ock för aspekterna på en tjenst med 20 à 30 tunnors årlig inkomst ha lust att använda tid och kostnad på sin utbildning dertill? Derföre har ock händt, att landets samtliga orgelverk, närmare 40 till antalet, med fyra eller fem undantag på orter, der man betalar bättre, skötas af fuskare utan all musikalisk bildning och utan förmåga ens att underhålla ett dugligt orgelverk, som under deras händer förfares och förfaller till en sådan lungsigtig heshet, att det är ett elände att höra. Huruledes en sådan orgel, skött af en sådan organist, skall upphjelpa kyrkomusiken, behöfver ej vidare påpekas. Men väl kan man undra, 1) att presterskapet så sällan visar någon omtanke om kyrkosångens förbättrande och stämmors inöfvande, såsom flerstädes i Sverige; 2) att icke församlingar, som äga orgelverk, af blotta omtanken om dessas bestånd förmås att bättre aflöna sina organister, samt 3) såsom förut nämndes, att ännu inga skolor för blifvande klockares och organisters behof äro i landet tillfinnande. Det här i landet mest öfliga sättet att inlära dessa befattningar är att klockarelärlingen, något år eller par, hvarje söndag tar sin plats bredvid en i yrket tjenstgörande »kantor» närmast koret samt sjunger med full hals efter denne och sålunda lär sig psalmmelodierna utantill, hvarmed hans lärdom anses komplett; organistlärlingen deremot, ifall han ej sjelf har medel, lofvar sin mästare 50, kanske 100 rubel att utbetalas af framtida förväntad lön, och mot detta löfte får han lära sig det allranödtorftigaste af noterna samt tillåtes, när han börjar klimpra på egen hand, att vid gudstjenstens slut spela afgångsmarschen, som då naturligtvis utföres med alla möjliga krumbugter, till största fromma för åhöraren. Sålunda är organisten färdig, liksom klockaren, och menige man samt borgerskapet i församlingen tvista icke ett ögonblick, att de ju undfägnas med en kyrkomusik, så god som trots någon. Endast de som hört Hr Ramstedt i Vasa, Hr Möller i Åbo eller någon annan af de få musikaliske organister man äger, ville gerna tillstoppa öronen under gudstjensten, om det för anständighetens skull läte sig göra.
|82 2|
12 Det har sina betänkligheter att nagelfara med den musikaliska undervisningen i skolor och gymnasier, ehuru det billigt må erkännas, att den på sina ställen är öfver förväntan. Sker sådant, så sker det genom den underbara skickelse, att en musikaliskt bildad lärare råkar på orten bekläda andra befattningar, som göra det för honom möjligt att der subsistera. Ty med de små löner, dem sånglärare åtnjuta, lärer man ej på allvar förmenat sig kunna anskaffa lämplige män enkom för denna tjenst.
13 Vid universitetet har man, som kändt är, musikaliska stipendier, man har en lärare för den högre musiken samt ett musikaliskt kapell – d. v. s. öfningsrum och diverse tillbehör för ett sådant, hvars medlemmar för öfrigt bestå af musikdirektörens lärjungar. Den vinning musiken i landet härigenom har att påräkna får icke förbises. Dels bildas härigenom ett antal amatörer och dilettanter, hvilka, engång utgångna från universitetet, sprida musikalisk smak och bildning i landsorterna. Dels skapas härigenom en akademisk sångarchör, permanent som sådan, ehuru vexlande till sin personal; dels riktas hufvudstadens instrumentaliska ressurser genom förstärkning från nämnde kapell. Om emellertid, allt detta oaktadt, äfven universitetets musikaliska läroanstalt endast förmår att bilda dilettanter, amatörer för sällskapskretsarna, men inga egentliga musici, – att icke ens tala om virtuoser – så är orsaken härtill att söka i den omständighet, att musiken, och konsten öfverhufvud, ännu icke är i Finland erkänd såsom ett allmänt bildningsmedel, hvarken af staten eller af den ensklide. Härom vore mycket att säga, och något litet är jemväl sagdt, dessa sednaste tider. Vi inskränke oss nu till den erinran, att i hela Finland finnes blott en enda tjenst, vid hvilken en musikus kan hafva sin bergning, och att följaktligen, i ett land der bekymren äro lika vanliga och ursäktliga, som förmögenheten i allmänhet är ringa, ingen uppmuntran finnes för ett musikaliskt studium utöfver det vanliga dilettanteriet. Hvarhelst således utmärktare musikaliska anlag här sträfva att bryta sig fram, der uppstå i deras väg otaliga hinder, en nedslående likgiltighet från allmänhetens sida, förenad med dystra utsigter på en brödlös framtid, och så händer, att anlaget på allt sätt bortkrånglas, nedtryckes, och på sin höjd får luft i dilettantiska leksaker, medan den unge musikern, om han annars ej går till spillo, kommer att hamna på en bana, för hvilken han ingen lust äger och der han ständigt måste känna sitt kall förfeladt, ty, som man vet, äro musici det minst praktiska folk i verlden.
14 Frågar man åter, huruledes musikens enskilde vänner i landet bevisa sitt intresse för tonernas vackra konst, så finner man, att deras åtgöranden för det mesta bestå uti att biträda som amatörer vid concerterna, att protegera och fjäska för en och annan kringresande musicus, att förskrifva nya pianofortenoter för deras talentfulla fröknar och mamseller döttrar*)Månne någonsin en utländsk musikalisk tidskrift? Oss veterligen, prenumereras i landet på ett enda ex. af Leipz. Musikalische Zeitung. samt i bästa fall, att uppträda som anstiftare af regelbundna violinqvartetter en gång i veckan. Med allt detta uträttas lika litet som med allt slags paradering, konstsinnet förblifver lika sofvande, smaken lika litet utbildad som förr, de utan stöd lemnade anlagen förtvina som tillförene och allmänheten förstår lika litet att åtskilja från hvarandra en musicus och en musikant.
15 Och likväl huru rik och stor, huru bildande och förädlande är icke tonernas konst, huru förtjenar den ej att vårdas, och hvilken lucka förorsakar ej bristen deraf i ett lands bildning! Ganska få möda sig likväl att derföre taga ett steg eller att derpå uppoffra mer än en och annan concertbillet. Symphoniföreningen i Helsingfors, Hr Siebers inhemska kapell i Åbo*)Kunde ej Hr Ganzauges kapell i Helsingfors förbinda sig att uppfostra inhemske efterträdare?, sistnämnde stadsboers välvilliga understöd för den sedan på afvägar komne violinisten Sjöholm, utgöra några få bevis på verkligt intresse för musiken, hvilken dock vi upprepe detta, – likaså väl som allt annat vackert och ädelt, förtjenar att hoppas en framtid äfven i Finland.
Hvad gör man för musiken i Finland?
1 Man har nuförtiden så mycket att tänka på här i landet, så många »finska syften» och patriotiska funderingar, kanaler, assuranser, potatesbekymmer, kommittéer och lagförslager, läromethoder, läseföreningar, instituter och annat mer, att man väl föga gehör kan hoppas för ett ämne, som hvarken är kanal, assurans, potates, kommitté etc. etc., utan helt enkelt musik, och hvilket följaktligen af de allraflesta lärer anses höra till det onödiga här i verlden. Likafullt fördrista vi oss att härom framkasta några ord, »hingesprochen in den Wind»,konsekvensändrat/normaliserat i förmodan att den kära allmänheten åtminstone låter vår sjelfförsakelse rättvisa vederfaras, ty det måtte väl hvarochen erkänna, att det fordras en viss resignation för att berätta något, som man förut vet att ingen hör uppå.
2 Det underbara har händt, att tre inhemska musikaliska verk inom få månader dels framträdt, dels stå i begrepp att framträda: nemligen 1) »Första Elementerna i Sångläran»,konsekvensändrat/normaliserat af F. Ehrström, en liten högst behöflig, kort och redigt affattad lärobok för skolornas behof; 2) en samling flerstämmiga sångstycken af samme kompositör, ämnade att utkomma ännu i höst, samt 3) »Smärre Sånger vid Piano» af A. G. Ingelius, utgörande första häftet af en tillärnad större serie af musikstycken, som förl.förliden vår anmäldes till subscription. Väl har tillförene jul|81 2|klappsliteraturen i Finland äfven utpressat en och annan sång från stentrycket, och polkor för 25 kop.kopek silfver ha här skådat dagen i massa. Man behöfver likväl icke någon synnerlig bekantskap med våra förhållanden, för att inse, det ett nära samtidigt framträdande af tvenne större sångsamlingar och en musikalisk lärobok utgör ett evenement af ungefär lika märkvärdighet här, som om tre berömda operor på engång såge dagen i Paris eller som om tre gånger tre ryktbara aktörer vid kongl. theatern utandades sina musikaliska inspirationer på Hirsch's förlag i Stockholm. Skall man icke våga dra några slutsatser häraf? Är det måhända förmätet att häraf döma, det tonernas sköna konst åtminstone kunde hafva någon framtid i Finland?
3 Sannerligen, vi äre icke af det slags folk, som i sin patriotiska begeistring finna något utomordentligt i hvarje fosterländsk myggas surrande och gifva sig att förutspå en strålande morgonrodnad af hvarje förvillad ljusglimt, som visar sig i den gråa skymningen af landets nuvarande konsthorizont. Vi vilja icke ens, i Saimas tonart, framställa så ohemula frågor, som t. ex. hvilken uppmuntran har Hr Ehrström fått röna, denne anspråslöse kompositör, hvars sånger redan ett tiotal år sjungits i hvarje stad, på hvarje prestgård från Torneå till Helsingfors? eller: hvem har ens sagt ett välvilligt ord åt Hr Ingelius, denne obemärkte unge man, som oemotsägligen följt en inre kallelse då han slagit sig på musikens studium och som skulle profiterat så mycket af en ledande hand? Vi lemne allt detta derhän och fråge allenast: hvad gör man i vårt land för musiken?
4 Låtom oss vara billiga och erkänna att man dock icke varit stendöf på det örat. En god afsigt, som ej får misskännas, röjer sig i aflönandet af en sånglärare vid hvarje gymnasium, hvarje högre elementarskola, och i anställandet af en skicklig musiklärare vid landets universitet. Såmedelst har styrelsen åtminstone sörjt för den elementära underbyggnaden, ehuru den önskan beskedligt må tilläggas, att någon menniskovänlig författning måtte inplugga skalorna i den svärm af erbarmliga klockare och ännu uslare organister, som här i landet hutla med så många tusende åhörares tålmodiga öron. Till en början kan man icke billigtvis vänta mera af styrelsen. Ty att densama skulle depensera större summor på ett musikaliskt institut, ett conservatorium, der unge musici hade tillfälle att göra mera vidsträckta och theoretiska studier, kan icke rimligtvis begäras nu och vore att börja bygnaden från takåsen, då man ännu medhunnit så litet af det elementära.
5 Så mycket mindre är deremot gjordt från allmänhetens sida, ja det kan väl sättas i fråga om man gjort något alls. När har man uppmuntrat en musikalisk talent, som fått i sitt hufvud den vurmen att här i Finland bli hvad han skulle?*)Längre fram nämnas några undantag. Hvar gör man här skilnad mellan en musikus och en musikant? Hvar är den tonkonstnär, som här i landet blifvit rättvist bedömd, och hvilken man icke öfvergifvit för att löpa efter den första bästa gyckelmakare, som råkat träda honom i vägen? Hvar finnes den hushållskladd, der man icke för de musikaliska depenserna under rubriken »onödiga utgifter»?konsekvensändrat/normaliserat Hvar har man gjort sig något besvär med att förbättra kyrkosången? Och så vidare.
6 Häremot kan nu visserligen en mängd andra frågor uppställas till motvigt. Hvar finnes rättnu i hela Finland ett bildadt hus, der man icke haft eller har eller önskar att ha ett fortepiano? Hvar ser man numera en väluppfostrad flicka, som icke spelt eller spelar eller trugats att spela detta instrument? Hvar finns ett hus med flickor i, der man icke hör François Hüntens variationer hamras från morgon till qväll? Finns väl en stad så liten, att man der icke hört någon s. k. concert, en by så bortskymd, att man der ej förnummit tonerna af ett tyskt positiv? Huru lång tid, tror man, behöfde väl Strauss' Anna-polka för att göra sin rund kring hela Finlands sextusen qvadratmil? Kan man neka det factum, att Mineurska och Djurströmska trupperna spelat Jovial och Friarn från Åbo »med benäget biträde af herrar amatörer» öfverallt i småstäderna? Hvar finns en informator, som icke blåser flöjt eller en handelsbokhållare, som icke spelar guitarr? Hvar – men det behöfs icke mera, öfvervigten lutar ju bestämdt åt musikens sida.
7 Ack ändå, om de beskedlige fäderne visste, hvilket charlataneri man bedrifver med deras döttrars musik, och om de utländske herrar kompositörer kunde föreställa sig, huru jemmerligen man misshandlar dem, rådbråkar och förträar dem i deras snilleverk! Komme engång musikens genius på det olyckliga infallet att göra en inspektionsresa genom Finland, hvilka kätterier skulle han icke finna inrotade i detta sitt konstdistrikt, hvilka qvacksalfverier med denna själens läkedom, som tonkonsten med rätta kallas, ägde han icke här i massa att beifra! Ty den mest musikaliska natur, äfven om den genom stilig öfning vinner handalag och färdighet, behöfver, för sin högre utbildning, för vinnandet af ett riktigt och uttrycksfullt föredrag, höra musik derjemte, behöfver genom klassiska föredömen utveckla sin smak, och dertill finnes här i landet så få tillfällen, att redan deraf den allmänna bristen på sann musikalisk bildning förklaras på ett sätt, som icke behöfver några kommentarier. Att åter en sådan brist i sjelfva verket exsisterar, det är något som tör blifva temligen klart om man vågar taga några steg in på erfarenhetens gebit, – och det vilja vi nu varsamligen göra, till en början på kyrkomusikens område.
8 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 21/10 1846:|82 1|Hvad gör man för musiken i Finland?
(Slut från föreg. N:r.)
9 Kyrkomusiken har det höga och vackra ändamål, att samla många menniskors andakt till ett stort gemensamt verk, en gudstjenst i upphöjdt sinnlig form, der ingen medlem i församlingen är så ringa och ingen stämma så svag, att den ej kan med lika rätt och glädje som hvarje annan bidraga till Guds förherrligande. Det finnes också intet mäktigare medel för känslans rening och förädling, än en vacker samstämmig sång – det visste redan forntidens vise och bland all sång är väl den gamla kristna psalmen, som lika ung och frisk framqväller ur förgångna årtusendens bröst, den i högsta mening heliga, upplyftande, andaktväckande. Och förenas dermed den ljufliga rösten af en god, ren och kraftig orgel, så må man väl anse en sådan musik som en verklig gudsgåfva, värd all möjlig omsorg och vård, icke ett sådant hutlande, som det, hvarmed den mångenstädes behandlas här i Finland.
10 Der, såsom i Åbo, en väldig orgel med sina tonmassor öfverröstar menniskostämman, står åhöraren betagen och aktar föga på sångens skröpligheter. Men föreställom oss en landskyrka utan orgel! Klockaren börjar – o jemmer! ju mera skränande, öronsprängande, desto bättre! Församlingen instämmer; qvinnornas gälla röster gå en eller par toner högre än som behöfs, och emedan de bilda egentliga massan och kärnan af sången, segra vanligen deras ansträngningar att uppskrufva tonarten. Karlarne, som hålla med klockaren, söka förgäfves att stå fast vid sin lägre tonart, qvinnoskriket drager dem med sig och alla försök att följa med i de högre tonerna misslyckas då på det olyckligaste sätt. Nu kan man föreställa sig, hvilken ensemble man får af en slik kyrkosång, och hvar och en kan höra en sådan alla söndagar i mången landskyrka, ehuru det måste medgifvas, att folkets musikaliska öra mångenstädes af naturligt gehör korrigerar de värsta missljuden.
11 Der orgel finnes, såsom i de flesta stadskyrkor, har den en stor makt att bevara författningen för frestelsen att klifva högre eller sjunka lägre i sången än vederbör. Men hvilken man är då organisten, som i förbund med klockaren är utsedd till församlingens musikaliske ledare? Mycket annat vanligen, måhända skräddare, skomakare eller dylikt, men allt utom musikus. Hvem skulle ock för aspekterna på en tjenst med 20 à 30 tunnors årlig inkomst ha lust att använda tid och kostnad på sin utbildning dertill? Derföre har ock händt, att landets samtliga orgelverk, närmare 40 till antalet, med fyra eller fem undantag på orter, der man betalar bättre, skötas af fuskare utan all musikalisk bildning och utan förmåga ens att underhålla ett dugligt orgelverk, som under deras händer förfares och förfaller till en sådan lungsigtig heshet, att det är ett elände att höra. Huruledes en sådan orgel, skött af en sådan organist, skall upphjelpa kyrkomusiken, behöfver ej vidare påpekas. Men väl kan man undra, 1) att presterskapet så sällan visar någon omtanke om kyrkosångens förbättrande och stämmors inöfvande, såsom flerstädes i Sverige; 2) att icke församlingar, som äga orgelverk, af blotta omtanken om dessas bestånd förmås att bättre aflöna sina organister, samt 3) såsom förut nämndes, att ännu inga skolor för blifvande klockares och organisters behof äro i landet tillfinnande. Det här i landet mest öfliga sättet att inlära dessa befattningar är att klockarelärlingen, något år eller par, hvarje söndag tar sin plats bredvid en i yrket tjenstgörande »kantor» närmast koret samt sjunger med full hals efter denne och sålunda lär sig psalmmelodierna utantill, hvarmed hans lärdom anses komplett; organistlärlingen deremot, ifall han ej sjelf har medel, lofvar sin mästare 50, kanske 100 rubel att utbetalas af framtida förväntad lön, och mot detta löfte får han lära sig det allranödtorftigaste af noterna samt tillåtes, när han börjar klimpra på egen hand, att vid gudstjenstens slut spela afgångsmarschen, som då naturligtvis utföres med alla möjliga krumbugter, till största fromma för åhöraren. Sålunda är organisten färdig, liksom klockaren, och menige man samt borgerskapet i församlingen tvista icke ett ögonblick, att de ju undfägnas med en kyrkomusik, så god som trots någon. Endast de som hört Hr Ramstedt i Vasa, Hr Möller i Åbo eller någon annan af de få musikaliske organister man äger, ville gerna tillstoppa öronen under gudstjensten, om det för anständighetens skull läte sig göra.
|82 2|12 Det har sina betänkligheter att nagelfara med den musikaliska undervisningen i skolor och gymnasier, ehuru det billigt må erkännas, att den på sina ställen är öfver förväntan. Sker sådant, så sker det genom den underbara skickelse, att en musikaliskt bildad lärare råkar på orten bekläda andra befattningar, som göra det för honom möjligt att der subsistera. Ty med de små löner, dem sånglärare åtnjuta, lärer man ej på allvar förmenat sig kunna anskaffa lämplige män enkom för denna tjenst.
13 Vid universitetet har man, som kändt är, musikaliska stipendier, man har en lärare för den högre musiken samt ett musikaliskt kapell – d. v. s. öfningsrum och diverse tillbehör för ett sådant, hvars medlemmar för öfrigt bestå af musikdirektörens lärjungar. Den vinning musiken i landet härigenom har att påräkna får icke förbises. Dels bildas härigenom ett antal amatörer och dilettanter, hvilka, engång utgångna från universitetet, sprida musikalisk smak och bildning i landsorterna. Dels skapas härigenom en akademisk sångarchör, permanent som sådan, ehuru vexlande till sin personal; dels riktas hufvudstadens instrumentaliska ressurser genom förstärkning från nämnde kapell. Om emellertid, allt detta oaktadt, äfven universitetets musikaliska läroanstalt endast förmår att bilda dilettanter, amatörer för sällskapskretsarna, men inga egentliga musici, – att icke ens tala om virtuoser – så är orsaken härtill att söka i den omständighet, att musiken, och konsten öfverhufvud, ännu icke är i Finland erkänd såsom ett allmänt bildningsmedel, hvarken af staten eller af den ensklide. Härom vore mycket att säga, och något litet är jemväl sagdt, dessa sednaste tider. Vi inskränke oss nu till den erinran, att i hela Finland finnes blott en enda tjenst, vid hvilken en musikus kan hafva sin bergning, och att följaktligen, i ett land der bekymren äro lika vanliga och ursäktliga, som förmögenheten i allmänhet är ringa, ingen uppmuntran finnes för ett musikaliskt studium utöfver det vanliga dilettanteriet. Hvarhelst således utmärktare musikaliska anlag här sträfva att bryta sig fram, der uppstå i deras väg otaliga hinder, en nedslående likgiltighet från allmänhetens sida, förenad med dystra utsigter på en brödlös framtid, och så händer, att anlaget på allt sätt bortkrånglas, nedtryckes, och på sin höjd får luft i dilettantiska leksaker, medan den unge musikern, om han annars ej går till spillo, kommer att hamna på en bana, för hvilken han ingen lust äger och der han ständigt måste känna sitt kall förfeladt, ty, som man vet, äro musici det minst praktiska folk i verlden.
14 Frågar man åter, huruledes musikens enskilde vänner i landet bevisa sitt intresse för tonernas vackra konst, så finner man, att deras åtgöranden för det mesta bestå uti att biträda som amatörer vid concerterna, att protegera och fjäska för en och annan kringresande musicus, att förskrifva nya pianofortenoter för deras talentfulla fröknar och mamseller döttrar*)Månne någonsin en utländsk musikalisk tidskrift? Oss veterligen, prenumereras i landet på ett enda ex. af Leipz. Musikalische Zeitung. samt i bästa fall, att uppträda som anstiftare af regelbundna violinqvartetter en gång i veckan. Med allt detta uträttas lika litet som med allt slags paradering, konstsinnet förblifver lika sofvande, smaken lika litet utbildad som förr, de utan stöd lemnade anlagen förtvina som tillförene och allmänheten förstår lika litet att åtskilja från hvarandra en musicus och en musikant.
15 Och likväl huru rik och stor, huru bildande och förädlande är icke tonernas konst, huru förtjenar den ej att vårdas, och hvilken lucka förorsakar ej bristen deraf i ett lands bildning! Ganska få möda sig likväl att derföre taga ett steg eller att derpå uppoffra mer än en och annan concertbillet. Symphoniföreningen i Helsingfors, Hr Siebers inhemska kapell i Åbo*)Kunde ej Hr Ganzauges kapell i Helsingfors förbinda sig att uppfostra inhemske efterträdare?, sistnämnde stadsboers välvilliga understöd för den sedan på afvägar komne violinisten Sjöholm, utgöra några få bevis på verkligt intresse för musiken, hvilken dock vi upprepe detta, – likaså väl som allt annat vackert och ädelt, förtjenar att hoppas en framtid äfven i Finland.