Sommarnatten, Skådespel af N. H. Pinello efter Heiberg. Musiken af C. Greve.
1 Det är första gången man i Helsingfors haft nöjet se ett dramatiskt stycke dirigeradt af författaren och kompositören personligen, samt utfördt med de ressurser en talrik personal af amatörer och en i dekorationerna lätt igenkänd mästarhand erbjuda. Skäl nog att egna ett sådant stycke några ord för sig, äfven om det icke ännu dertill vore det första större dramatiska arbete – låt vara ochså efter lånad idé – af finsk man.
2 Stycket angifver sig sjelf som en bearbetning efter Heiberg. Skulle ochså denna bekännelse beröfva förf. en del af uppfinningens förtjenst, så får man icke derföre uppskatta hans andel för lågt. Här är icke fråga om en lokalisering blott, der några ändrade namn, några inflickade lokala anspelningar med dito kostym göra tillfyllest. Här framträda historiska personer, stående i spetsen för deras tidehvarf och derföre nödvändigt sjelfva en trogen spegel af detta. En sådan omkastning af personalen måste, såvida den kan anses lyckad, gifva hela den dramatiska taflan en viss originalitet och på samma gång gifva bearbetaren rätt att kalla stycket sitt.
3 Vi ha icke haft tillfälle att taga notis om Heibergs original, men vi kunna dock tydligt särskilja de tvenne beståndsdelar, som derifrån öfvergått i Hr Pinellos Sommarnatt. Den ena delen är historisk, i folksagans romantiska lynne; den andra är ett dagens flyktiga skämt, klädt som en ljust flor kring de dunkla gestalterna från fordom.
4 Vändom oss först till det historiska.
5 Danska folksagan har på konung Valdemar (Atterdag) öfverfört en tradition, som ursprungligen berättats om Carl den store. Dvergakungens dotter har vunnit hans kärlek genom en förtrollad ring, en talisman. Så länge hon bär denna ring, kan konungen icke skilja sig från hennes åsyn; som död lägges hon obegrafven i en kista af glas; konungen kan ej skiljas vid liket. Men en page bortsnattar ringen; strax vänder sig konungens gunst till honom, till hvarochen som bär den olycksfulla klenoden, och när den ändtligen begrafves i djupet af sjön, då faller en börda från konungens bröst, han andas åter fritt, men sjön och nejden deromkring fortfara att vara honom ständigt kära.
6 Denna pikanta folksägen finnes nu i Sommarnatten öfverflyttad på hertig Johan och utgör den sammanhållande tråden i styckets historiska del. Ochså passar den ganska lyckligt in både på Johan III:s personlighet, som var svag, lätt ledd och vidskeplig, och på hans tidehvarf, som ännu var uppfyldt af medeltidens hexerier. Hertigens »vilda jagt» synes deremot ha tillkommit mera för den musikaliska ståten; behandlas ock som en bisak. Kring historien om ringen gruppera sig nu otvunget de förnämsta handlande personerna; hertigen sjelf, Catharina Jagellonica, Laginsky (som något oegentligt kallas »marsk»), poeten Torsten, hoftärnan Anna och småsvennen Christoffer. Samtliga äro lätt, men riktigt skizzerade; hertigen skildrad mera på djupet; ingen af dem gör några störande utvikningar från ämnet. Det enda man i detta afseende kunde anmärka, är den för stycket främmande inblandningen af biskopen i ÅboPetrus Follingius, en intrigör, som af Erik afsattes för sina ränker. Hofvets uppträdande hör till dekorationen.
7 Styckets andra parti, som likt ett skal omsluter det förra, spelar i nutiden. Det är ett sällskap beskedliga Åbobor, som en vacker sommardag lustfärda ut till Kathrinedal och pokulera i det gröna. Man finner bland dem en något råbarkad borgare Berglin med fru, hvilka tyrannisera ett par unga pupiller efter den s. k. gamla uppfostringsprincipen; vidare en jovialisk assessor, en sprättande vice häradshöfding och en nerfsvag majorska med en kokett brorsdotter. Af pupillerna är den ena, Christoffer, en lättsinnig pilt, som endast tänker på vackra kläder; den andra, Anna, en liten svärmerska med hufvudet fullt af drömmar om hertig Johan, eller rättare om poeten Torsten, som diktar vackra visor om Åbo slott och dess glans i hertigens tid. Dessa alla tillhöra, som skizzer betraktade, mera lustspelet än skådespelet. Deras uppträdande är något löst hållet, det saknar motiverad intrig; hela första akten faller sönder i bagateller. Vi föreställa oss att detta kommer sig af en för långt drifven imitation efter danska originalet. Heibergs lekande naivitet och sjelfva hans språk ha utan tvifvel i originalet gifvit dessa partier ett behag och en ledighet, som kommit åskådaren att öfverse med bristen på ett närmare intresse, men som saknas här. Särskildt är detta fallet med Christoffer; som original torde han vara naiv, som kopia förekommer han stundom för barnslig.
8 Sammanbindningen nu af dessa båda partier, forntiden och nutiden, skådespelet och lustspelet, det romantiska och det satiriska, är egen och sällsam. Syskonen Christoffer och Anna fly undan förmyndarens tyranni, komma till en ödslig plats och insomna der med tanken på hertig Johan och hans vilda jagt, som i nejden spöka. Hela det historiska och romantiska partiet, d. v. s. hela andra och halfva tredje akten, är då i sjelfva verket intet annat än de båda syskonens dröm, och när de vakna från denna, återfinnas de af det öfriga sällskapet, som natten igenom ströfvat kring skog och mark, för att, under många äfventyr, uppsöka de förrymda.
9 Att sålunda en och en half akt igenom framställa på scenen en dröm, hvilken icke sedan upplöser sig i verklighet, utan bortdunstar i en dimma, är, om icke exempellöst, likväl något vågadt. Fasthåller man nemligen illusionen af en dröm, så står man utom den dramatiska konstens område, der inga skuggor, endast diktens fulla verklighet, iklädd kött och blod, får rum. Låter man åter drömmen fara, nåväl, då står man med verklighetens hela sanning in i hertig Johans tid. Och till detta sednare ledes åskådaren omedvetet af dramen sjelf, som ej kan förneka sin natur. I sjelfva verket skall man finna att detta är fallet; man kan i den s. k. Drömmen endast finna illusionen af en illusion. Men detta åter verkar menligt på förbindelsen mellan de båda i så vidt skilda tider spelande hufvuddelarna. Borttages illusionen af en dröm, så faller stycket sönder i tvenne halfvor; och man ser icke mera en, utan två pjeser. Vi nödgas bekänna att så sker, men|11 3| vi skynda att tillägga, det denna stora bristfällighet så vidt möjligt godtgöres derigenom, att den romantiska delen bildar ett afrundadt helt för sig, sammanhållet af ringhistorien.
10 Ogerna uppoffra vi åt konstens fordringar den i sig sjelf så vackra och äfven väl insedda idén af drömmen. Om det varit möjligt, hade vi gerna önskat se illusionen underhållen derigenom att man under hela drömmen sett de sofvande; men hvad fantasin derpå vunnit, hade måhända konsten förlorat. Att tre personer spela i båda styckets afdelningar, är pikant, är romantiskt, men, af skäl som nämndes, icke dramatiskt. Dertill kommer att en af dem, poeten Torsten, ehuru omtalad, icke uppträder före drömmen, hvarföre man med någon förundran ser äfven honom göra ett saltomortale öfver 280 år.
11 Med dessa förtjenster och brister i den dramatiska behandlingen förenar stycket en liflig dialog och i den historiska delen ett vackert, poetiskt språk. Rhytmen är icke felfri, men ledig. Äfven utom sin sköna melodi, andas balladen N:o 6 i andra akten »Hertig Johan drager åstad på jagt» en den älskeligaste, täckaste lyrik, så mycket mera intagande, som den okonstladt spelar i folkvisans tonart. Det är ett drag af fint behag att låta flickan i drömmen sjunga denna älskvärda dikt, hvilken hon som vakande deklamerar. Den synes då som en klingande sträng i djupet af hennes väsende; men hvad hon som vakande endast till hälften anar, det framstår i drömmen helgjutet, förklaradt; dikten har klädt sig i musik. Och sådana fina drag finnas flera; vi nämna endast Christoffers ochså i drömmen ständigt återkommande barnsliga tycke för granna kläder och de båda syskonens omedvetna kärlek till hvarandra i samma dröm.
12 Hvad Hr Greves andel i stycket angår, musiken, anse vi oss inkompetente att derom fälla ett omdöme. Oss synes likväl, som vore den skön och i de flesta partier lyckad. Att den är dramatisk, våga vi påstå, och hänvisa i detta afseende, bland annat, på den mästerliga effekten af melodramen i början af andra akten, då klipporna brista i tu och visa det gamla Åbo slott i bakgrunden, – en effekt som hvar gång framkallat de lifligaste applåder. En annan ganska enkel, men ganska gripande musikalisk effekt är det enda ackordet vid ringens kastande i sjön, – »en suck ur naturens bröst», som den gamle marsken kallar det. Bland chörerna synas N:o 3 i första och N:o 7 i andra akten (jägarchören) hafva anslagit mest, likasom den nämnda balladen N:o 6 i musikaliskt hänseende torde få anses som en af de skönaste tondikter. Utförandet motsvarade kanske icke till alla delar kompositörens mening; isynnerhet var orkestern något blandad. Truppens egna få ressurser i sång fingo ett nödvändigt stöd i omkring 16 unga amatörer i kostym.
13 Af Hr Delands trupp utföres pjesen för öfrigt med den ensemble man är van att vänta. Hr Happe, ehuru ett hufvud kortare än hertig Johan i lifstiden, uppbär hans person som sig bör, med mera ståt än värdighet; ty hertigen, ehuru af ett präktigt utseende, saknade i sin hållning manlig energi. Fru Deland kopierar Catharina Jagellonicas stolthet och hängifvenhet på engång. Hr Åman, den gamle Laginsky, utför sin roll törhända med mera nerf, än de gråa håren medgifva; annars med värdighet. Bland nutidspersonnagerna finner man hos Assessor Silfverskruf Hr Delands kända bonhommie; hos häradsh. Liebeling (Hr Lagerqvist) en vigilans alldeles på sitt ställe i sprätthandtverket; hos majorskan (Fru Södergren) en trogen kopia af dessa sensibla tanter, som känna sig outsägligt olyckliga öfver ett par våta strumpor; hos niecen Constance (Fru Lagerqvist) kokettens taktik mildrad af det goda hjertats medlidsamhet; hos herrskapet Berglin (Hr och Fru Lindström) sträfhet och hvasshet parade, som rollen fordrar. M:lle Deland som Anna är intagande, särdeles i drömmen; att hon är »sentimental», det ligger i rollen. Christoffer (Hr Södergren) är mindre poetiskt stämd, att döma af den negligence, med hvilken han uttalar vers, men ledig och rolig är han som alltid. Torsten slutligen (Hr Pousette) utför sin roll måhända litet stelt, dock i öfrigt oklanderligt.
14 Hufvudpersonernas kostym är troget kopierad efter 1500-konsekvensändrat/normaliserattalets; chörens är till en del af sednare datum. Tre dekorationer äro målade af Hr Ekmans mästarehand: 1) Åbo slott år 1500; 2) en skogstrakt nära Åbo med ett förtjusande vackert sjöperspektiv i månsken samt 3) utsigt öfver en del af Åbo från Heikkilä berget. En fjerde dekoration, interieur och utsigt öfver en veranda, är ganska förtjenstfullt målad af Hr Kjellström härstädes. Slutligen bör som en förut här osedd scenisk apparat nämnas en imiterad dimma, som i tredje akten faller som en ridå mellan forntid och nutid.
15 Allt detta, vi upprepa det, har med rätta gifvit Sommarnatten en framgång, hittills oerhörd i Helsingfors, och om äfven förtjensten deraf i icke ringa mån bör tillskrifvas Hr Delands bemödanden, så äro vi skyldiga författaren och kompositören den rättvisa, att stycket redan i och för sig sjelft är af verkligt värde.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Theater.
Sommarnatten, Skådespel af N. H. Pinello efter Heiberg. Musiken af C. Greve.
1 Det är första gången man i Helsingfors haft nöjet se ett dramatiskt stycke dirigeradt af författaren och kompositören personligen, samt utfördt med de ressurser en talrik personal af amatörer och en i dekorationerna lätt igenkänd mästarhand erbjuda. Skäl nog att egna ett sådant stycke några ord för sig, äfven om det icke ännu dertill vore det första större dramatiska arbete – låt vara ochså efter lånad idé – af finsk man.
2 Stycket angifver sig sjelf som en bearbetning efter Heiberg. Skulle ochså denna bekännelse beröfva förf. en del af uppfinningens förtjenst, så får man icke derföre uppskatta hans andel för lågt. Här är icke fråga om en lokalisering blott, der några ändrade namn, några inflickade lokala anspelningar med dito kostym göra tillfyllest. Här framträda historiska personer, stående i spetsen för deras tidehvarf och derföre nödvändigt sjelfva en trogen spegel af detta. En sådan omkastning af personalen måste, såvida den kan anses lyckad, gifva hela den dramatiska taflan en viss originalitet och på samma gång gifva bearbetaren rätt att kalla stycket sitt.
3 Vi ha icke haft tillfälle att taga notis om Heibergs original, men vi kunna dock tydligt särskilja de tvenne beståndsdelar, som derifrån öfvergått i Hr Pinellos Sommarnatt. Den ena delen är historisk, i folksagans romantiska lynne; den andra är ett dagens flyktiga skämt, klädt som en ljust flor kring de dunkla gestalterna från fordom.
4 Vändom oss först till det historiska.
5 Danska folksagan har på konung Valdemar (Atterdag) öfverfört en tradition, som ursprungligen berättats om Carl den store. Dvergakungens dotter har vunnit hans kärlek genom en förtrollad ring, en talisman. Så länge hon bär denna ring, kan konungen icke skilja sig från hennes åsyn; som död lägges hon obegrafven i en kista af glas; konungen kan ej skiljas vid liket. Men en page bortsnattar ringen; strax vänder sig konungens gunst till honom, till hvarochen som bär den olycksfulla klenoden, och när den ändtligen begrafves i djupet af sjön, då faller en börda från konungens bröst, han andas åter fritt, men sjön och nejden deromkring fortfara att vara honom ständigt kära.
6 Denna pikanta folksägen finnes nu i Sommarnatten öfverflyttad på hertig Johan och utgör den sammanhållande tråden i styckets historiska del. Ochså passar den ganska lyckligt in både på Johan III:s personlighet, som var svag, lätt ledd och vidskeplig, och på hans tidehvarf, som ännu var uppfyldt af medeltidens hexerier. Hertigens »vilda jagt» synes deremot ha tillkommit mera för den musikaliska ståten; behandlas ock som en bisak. Kring historien om ringen gruppera sig nu otvunget de förnämsta handlande personerna; hertigen sjelf, Catharina Jagellonica, Laginsky (som något oegentligt kallas »marsk»), poeten Torsten, hoftärnan Anna och småsvennen Christoffer. Samtliga äro lätt, men riktigt skizzerade; hertigen skildrad mera på djupet; ingen af dem gör några störande utvikningar från ämnet. Det enda man i detta afseende kunde anmärka, är den för stycket främmande inblandningen af biskopen i Åbo Petrus Follingius, en intrigör, som af Erik afsattes för sina ränker. Hofvets uppträdande hör till dekorationen.
7 Styckets andra parti, som likt ett skal omsluter det förra, spelar i nutiden. Det är ett sällskap beskedliga Åbobor, som en vacker sommardag lustfärda ut till Kathrinedal och pokulera i det gröna. Man finner bland dem en något råbarkad borgare Berglin med fru, hvilka tyrannisera ett par unga pupiller efter den s. k. gamla uppfostringsprincipen; vidare en jovialisk assessor, en sprättande vice häradshöfding och en nerfsvag majorska med en kokett brorsdotter. Af pupillerna är den ena, Christoffer, en lättsinnig pilt, som endast tänker på vackra kläder; den andra, Anna, en liten svärmerska med hufvudet fullt af drömmar om hertig Johan, eller rättare om poeten Torsten, som diktar vackra visor om Åbo slott och dess glans i hertigens tid. Dessa alla tillhöra, som skizzer betraktade, mera lustspelet än skådespelet. Deras uppträdande är något löst hållet, det saknar motiverad intrig; hela första akten faller sönder i bagateller. Vi föreställa oss att detta kommer sig af en för långt drifven imitation efter danska originalet. Heibergs lekande naivitet och sjelfva hans språk ha utan tvifvel i originalet gifvit dessa partier ett behag och en ledighet, som kommit åskådaren att öfverse med bristen på ett närmare intresse, men som saknas här. Särskildt är detta fallet med Christoffer; som original torde han vara naiv, som kopia förekommer han stundom för barnslig.
8 Sammanbindningen nu af dessa båda partier, forntiden och nutiden, skådespelet och lustspelet, det romantiska och det satiriska, är egen och sällsam. Syskonen Christoffer och Anna fly undan förmyndarens tyranni, komma till en ödslig plats och insomna der med tanken på hertig Johan och hans vilda jagt, som i nejden spöka. Hela det historiska och romantiska partiet, d. v. s. hela andra och halfva tredje akten, är då i sjelfva verket intet annat än de båda syskonens dröm, och när de vakna från denna, återfinnas de af det öfriga sällskapet, som natten igenom ströfvat kring skog och mark, för att, under många äfventyr, uppsöka de förrymda.
9 Att sålunda en och en half akt igenom framställa på scenen en dröm, hvilken icke sedan upplöser sig i verklighet, utan bortdunstar i en dimma, är, om icke exempellöst, likväl något vågadt. Fasthåller man nemligen illusionen af en dröm, så står man utom den dramatiska konstens område, der inga skuggor, endast diktens fulla verklighet, iklädd kött och blod, får rum. Låter man åter drömmen fara, nåväl, då står man med verklighetens hela sanning in i hertig Johans tid. Och till detta sednare ledes åskådaren omedvetet af dramen sjelf, som ej kan förneka sin natur. I sjelfva verket skall man finna att detta är fallet; man kan i den s. k. Drömmen endast finna illusionen af en illusion. Men detta åter verkar menligt på förbindelsen mellan de båda i så vidt skilda tider spelande hufvuddelarna. Borttages illusionen af en dröm, så faller stycket sönder i tvenne halfvor; och man ser icke mera en, utan två pjeser. Vi nödgas bekänna att så sker, men|11 3| vi skynda att tillägga, det denna stora bristfällighet så vidt möjligt godtgöres derigenom, att den romantiska delen bildar ett afrundadt helt för sig, sammanhållet af ringhistorien.
10 Ogerna uppoffra vi åt konstens fordringar den i sig sjelf så vackra och äfven väl insedda idén af drömmen. Om det varit möjligt, hade vi gerna önskat se illusionen underhållen derigenom att man under hela drömmen sett de sofvande; men hvad fantasin derpå vunnit, hade måhända konsten förlorat. Att tre personer spela i båda styckets afdelningar, är pikant, är romantiskt, men, af skäl som nämndes, icke dramatiskt. Dertill kommer att en af dem, poeten Torsten, ehuru omtalad, icke uppträder före drömmen, hvarföre man med någon förundran ser äfven honom göra ett saltomortale öfver 280 år.
11 Med dessa förtjenster och brister i den dramatiska behandlingen förenar stycket en liflig dialog och i den historiska delen ett vackert, poetiskt språk. Rhytmen är icke felfri, men ledig. Äfven utom sin sköna melodi, andas balladen N:o 6 i andra akten »Hertig Johan drager åstad på jagt» en den älskeligaste, täckaste lyrik, så mycket mera intagande, som den okonstladt spelar i folkvisans tonart. Det är ett drag af fint behag att låta flickan i drömmen sjunga denna älskvärda dikt, hvilken hon som vakande deklamerar. Den synes då som en klingande sträng i djupet af hennes väsende; men hvad hon som vakande endast till hälften anar, det framstår i drömmen helgjutet, förklaradt; dikten har klädt sig i musik. Och sådana fina drag finnas flera; vi nämna endast Christoffers ochså i drömmen ständigt återkommande barnsliga tycke för granna kläder och de båda syskonens omedvetna kärlek till hvarandra i samma dröm.
12 Hvad Hr Greves andel i stycket angår, musiken, anse vi oss inkompetente att derom fälla ett omdöme. Oss synes likväl, som vore den skön och i de flesta partier lyckad. Att den är dramatisk, våga vi påstå, och hänvisa i detta afseende, bland annat, på den mästerliga effekten af melodramen i början af andra akten, då klipporna brista i tu och visa det gamla Åbo slott i bakgrunden, – en effekt som hvar gång framkallat de lifligaste applåder. En annan ganska enkel, men ganska gripande musikalisk effekt är det enda ackordet vid ringens kastande i sjön, – »en suck ur naturens bröst», som den gamle marsken kallar det. Bland chörerna synas N:o 3 i första och N:o 7 i andra akten (jägarchören) hafva anslagit mest, likasom den nämnda balladen N:o 6 i musikaliskt hänseende torde få anses som en af de skönaste tondikter. Utförandet motsvarade kanske icke till alla delar kompositörens mening; isynnerhet var orkestern något blandad. Truppens egna få ressurser i sång fingo ett nödvändigt stöd i omkring 16 unga amatörer i kostym.
13 Af Hr Delands trupp utföres pjesen för öfrigt med den ensemble man är van att vänta. Hr Happe, ehuru ett hufvud kortare än hertig Johan i lifstiden, uppbär hans person som sig bör, med mera ståt än värdighet; ty hertigen, ehuru af ett präktigt utseende, saknade i sin hållning manlig energi. Fru Deland kopierar Catharina Jagellonicas stolthet och hängifvenhet på engång. Hr Åman, den gamle Laginsky, utför sin roll törhända med mera nerf, än de gråa håren medgifva; annars med värdighet. Bland nutidspersonnagerna finner man hos Assessor Silfverskruf Hr Delands kända bonhommie; hos häradsh. Liebeling (Hr Lagerqvist) en vigilans alldeles på sitt ställe i sprätthandtverket; hos majorskan (Fru Södergren) en trogen kopia af dessa sensibla tanter, som känna sig outsägligt olyckliga öfver ett par våta strumpor; hos niecen Constance (Fru Lagerqvist) kokettens taktik mildrad af det goda hjertats medlidsamhet; hos herrskapet Berglin (Hr och Fru Lindström) sträfhet och hvasshet parade, som rollen fordrar. M:lle Deland som Anna är intagande, särdeles i drömmen; att hon är »sentimental», det ligger i rollen. Christoffer (Hr Södergren) är mindre poetiskt stämd, att döma af den negligence, med hvilken han uttalar vers, men ledig och rolig är han som alltid. Torsten slutligen (Hr Pousette) utför sin roll måhända litet stelt, dock i öfrigt oklanderligt.
14 Hufvudpersonernas kostym är troget kopierad efter 1500-konsekvensändrat/normaliserattalets; chörens är till en del af sednare datum. Tre dekorationer äro målade af Hr Ekmans mästarehand: 1) Åbo slott år 1500; 2) en skogstrakt nära Åbo med ett förtjusande vackert sjöperspektiv i månsken samt 3) utsigt öfver en del af Åbo från Heikkilä berget. En fjerde dekoration, interieur och utsigt öfver en veranda, är ganska förtjenstfullt målad af Hr Kjellström härstädes. Slutligen bör som en förut här osedd scenisk apparat nämnas en imiterad dimma, som i tredje akten faller som en ridå mellan forntid och nutid.
15 Allt detta, vi upprepa det, har med rätta gifvit Sommarnatten en framgång, hittills oerhörd i Helsingfors, och om äfven förtjensten deraf i icke ringa mån bör tillskrifvas Hr Delands bemödanden, så äro vi skyldiga författaren och kompositören den rättvisa, att stycket redan i och för sig sjelft är af verkligt värde.