1 Man har talat och skrifvit åtskilligt begrundansvärdt om uppkomsten af en national-literatur i Finland. Man har gått så långt, att man äfven gjort en början dermed, en början till omfattning ringa, men god i viljan och tapper i utförandet. Allt detta är godt.
2 Emellertid höre vi till dem, som tro att den svenska literaturen i Finland ännu en rund tid skall stå på öfverbalansen och, – för att säga ut vår mening, – vi tro, att den icke utan fara skall kunna någonsin alldeles utträngas, åtminstone icke i detta århundrade. Utan tvifvel bör hvarje folk, i literatur som i annat, sträfva till myndighet, till kraft att kunna förädla sig sjelf ur sig sjelf och genom sig sjelf. Men man misstar sig högeligen om uppkomsten och utvecklingen af all kultur, ifall man söker vara sig sjelf i allo nog, sveper sig in i sin forntid, sin nationalitet, sin egen bildningsgåfva och vill vara sjelftillräcklig i den mening, att man förkastar den mäktiga impulsen af en samtid utom en. Härtills har den finska bildningen respirerat med svenska lungor, talat för det mesta med svensk tunga. Inom densama danas nu småningom en egen organism, som ett barn i modersskötet; hjertat är redan finskt, tungan håller på att blifva det, men respirationsorganerna äro ännu dess moders och skola förblifva det, tills den nya verldsborgaren fulländad framgår ur moderlifvet, den svenska bildningen, och rör sig som ett fritt och sjelfständigt väsende.
3 Äger detta sin riktighet, så följer deraf, att det svenska skriftställeriet i Finland ännu en lång tid skall fortfa|6 2|ra, icke utom och bredvid det finska, utan innerligt med detsamma försmultet: två kroppar för samma själ, två uttrycksformer för samma väsendes andliga verksamhet. Det är derföre vi tro att det svenska skriftställeriets framtid i Finland, ehuru begränsad och i nedgående, icke bör och icke kan lemnas utan afseende.
4 Hvad här i vetenskaplig väg produceras på svenska språket är vida mindre än det kunde vara. Man vänder sig med sina förhoppningar i denna väg till universitetet, men finner i stället för lefvande utryck af dess sträfvanden på intelligensens gebit en död massa af lärda afhandlingar – död för samtid och efterverld, icke dödfödd likväl, som vi tro, utan död genom att förkroppsliga sig i ett balsameradt lik: latinska språket. Med beundran för en verldsliteratur, sådan som den romerska, stor medan dess språk lefde, gigantisk ännu sedan detta dött ut, med denna beundran kan man förena aktning för bestående form, för gammal sed, och likväl hysa den öfvertygelse, att vetenskapens emancipation från latinet är ett nödvändigt vilkor för dess fria utveckling, helst i ett land, som detta, der vetenskapen i universitetet måste söka sin enda omfattande verkningskrets. För en begränsad krets af mognade forskningar, det är sannt, finnes en möjlighet att i Vetenskaps Societetens annaler uttrycka sig på mindre hämmande språk; men den unge vetenskapsidkaren, som känner måhända mera ett behof att uttala resultaterna af sina studier, än en förhoppning att dermed bereda sin sak någon väsendtlig tjenst, han hänvisas i de flesta fall till latinets främmande verld och söker der att i antikens marmor utmejsla sina lefvande åskådningar. Hvem känner icke huru föga detta lyckas för flertalet? Det vissa är emellertid, att det myckna tryck, som årligen vid unversitetet produceras, blefve vida grundligare, vetenskapligare, lifligare, tacksamare, för lärde och olärde gagneligare, om det, i likhet med hvad utrikes är fallet, finge ikläda sig drägten af moderna språk.
5 Det finnes likväl inom universitetet en vetenskaplig krets, der det svenska skriftställeriet i Finland är mindre bundet och äfven på sednare tider med framgång försökt sig. Vi mena författandet af skolböcker. Utan att förkasta det goda Sverige i denna väg har att bjuda, måste man anse, att utvidgade läroämnen, nya skolförfattningar och olika förhållanden göra det högeligen önskvärdt att skol-lärare i sådana arbeten, som framförallt fordra praktisk användbarhet, ville nedlägga frukterna af sin erfarenhet. Väl löpa sådana arbeten stor risk att blifva förspilda, derest de icke befinnas antagliga i skolorna, men såvida författaren insänder manuskriptet till vederbörande auktoriteters pröfning, riskerar han endast arbetet, och detta kan dock, för sakens skull, vedervågas. Om eftertrycket af svenska skolböcker utbedja vi oss att längre fram yttra vår öfvertygelse.
6 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 29/1 1848:|8 1|
Det svenska Skriftsställeriet i Finland.
(Forts. och slut från N:o 6.)
7 Vi hafva framför oss Hr LilljasBibliographia hodierne Fenniæ, ett arbete, väl icke särdeles fullständigt*)Det bör anmärkas, att boken upptager endast sådana verk, som ännu äro tillgängliga i bokhandeln., men i alla fall upplysande och förtjenstfullt, såsom det första här i sitt slag. Deri upptagas under vetenskapliga rubriker 133 på svenska språket i Finland utkomna verk, ett antal, som likväl, efter afräkning af en mängd icke dithörande strögods, lämpligen kan reduceras till 83, skolböcker inberäknade, nemligen 4 i philosophi och pedagogik, 27 i de historiska vetenskaperna, 26 i philologi, 14 i mathematik, 5 i juridik och kameral, 7 i medicin o. s. v. Beräkningen är, som sagdt, ofullständig – i medicin t. ex. utkomma ett stort antal afhandlingar på svenska språket – men den kan emellertid gifva en idé om ringheten af Finlands vetenskapliga skriftställeri, sålänge det latinska språket fjettrar en så stor del af universitetets literära produktion.
8 Man skulle föreställa sig, att den andliga literaturen vore rikare, men så är det icke. Hr Lilljas förteckning upptager, förutom biblar, katcheser och psalmböcker, endast 35 här utkomna andeliga verk på svenska, och äfven dessa till större delen små ströskrifter. Samma rubrik är dock jemförelsevis rik på finska skrifter, ty den innehåller 126 sådana, utom psalmböcker etc.
9 Sköna literaturen har 41 arbeten att uppvisa, öfversättningar inberäknade. Och så vidare i fortsättning.
10 Fattigdomen af detta i landet vegeterande svenska skriftställeri – och man har upphört att deraf finna sig öfverraskad – har blifvit olika kommenterad. Bedrar oss ej vårt minne, sökte Saima deri ett bevis på engång för bildningens låga ståndpunkt i landet och för nödvändigheten af en national-literatur. Vi kunna ej fullt medgifva det förra af dessa påståenden.
|8 2|
11 Belgien är ett land, hvilket väl ingen lärer förneka bildningens ära, i hvilken mening man än må taga den. På ett underlag af folkmassor, sannolikt okunnigare än den finska allmogen, har en högt drifven industri och en mäktig handel skapat en medelklass, som från det närbelägna Frankrike insupit alla elementerna af samtidens upplysning. I detta Belgien, man kan vara viss derpå, läses mångfaldt mer än i Finland, likasom all praktisk verksamhet der tagit en mångfaldt raskare fart, och likväl – likväl hoppas vi ej misstaga oss, om vi påstå, att der skrives lika litet som i Finland, i jemförelse till folkmängden. Hvaraf kommer då detta?
12 Deraf, att icke blott det germaniska (flamandska) elementet der ligger under för det romaniska (franska) både i språk och utveckling för öfrigt, utan jemväl det belgiskt-fransyska skriftställeriet alldeles förlorar sig i massan af det som importeras från Frankrike och sprides i enorma qvantiteter genom de beryktade Brüsselska eftertrycken. De inhemska förmågorna nedtryckas, förbises, få ej ordet; de få ej ens en förläggare, ty hvem vill betala ett författarehonorarium, som gör boken dyrare, följaktligen mindre säljbar, då han för intet tillegnar sig ett fransyskt verk, eftertrycker det och säljer det för papperets värde? Följden blir den som nämndes, och den måste under liknande förhållanden blifva densamma öfverallt.
13 Hvem inser imellertid ej den likhet, som i detta afseende äger rum med Finland? Här som der ett i dubbel mening underliggande folk- och språkelement; här som der en främmande (svensk) literatur, med sin massa öfversvämmande och nedtryckande allt det skriftställeri som annars kunde produceras af den upplysta, den ensamt bildade delen af nationen. Så när som på eftertrycket, gestalta sig de finska literära förhållandena temligen lika de belgiska, och sjelfva detta eftertryck har åtminstone hotat att organisera sig på belgisk fot, ehuru det härtills ännu framträdt med en märkbar rädsla och blygsel öfver sig sjelf.
14 Detta exempel anse vi upplysande. Det förklarar, som oss synes, på ett för den finska bildningen mindre sårande sätt, hvarföre så föga svenskt skriftställeri här kommer sig fram. Den från Sverige importerade massan af literatur hindrar den utom dess betänksama och föga företagsna Finnen att pröfva sin förmåga i svensk skrift, så mycket mer, som förläggare, hvilka betala något, till dato varit här en sällsynthet. Det är ochså naturligt. En förläggare, som räknar på att afsätta 2 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar, känner sig ock hugad att betala mera än en annan, som blott räknar på 500, – ty, som bekant, gå af hvarjehanda skäl, ganska få finska förlager öfver till Sverige. Ej utan afsigt ha vi emellertid sökt en annan förklaringsgrund för torftigheten af landets vetenskapliga literatur, ty i denna väg kan Sverige ehuru i några grenar väl försedt, ännu på långt när ej fylla behofvet.
15 Antagom likväl, såsom vi antagit, att ett inhemskt skriftställeri på svenska språket ännu, till en tid åtminstone, är för landet af vigt och nytta. Frågas: huru skall det befordras? Skall importen af svenska böcker förbjudas? Det vore väl den största dårskap. Skola dessa böcker beläggas med tull? Detta har allaredan skett, men ännu har man icke försport att här utkomma förlager på svenska språket sålts till lika billigt eller billigare pris, än de svenska. Skola de svenska förlagerna eftertryckas? Häremot talar icke allenast Belgiens exempel, som, till rättvis näpst för sitt i system satta literära rofferi, dymedelst demoraliserat sig och förqväft sin egen literatur, utan äfven hederskänslan. Literär egendom – och en skrift tillhör sin författare eller den, åt hvilken han försålt sin rätt dertill – denna egendom är lika helig, bör vara af lagen lika skyddad, som någon annan. Eller skulle väl andens, tankens arbeten behandlas med mindre aktning, än handens, kroppens? Nej, eftertryck är en vanhedrande industri, och i vår tanke böra, just fördenskull, icke ens skolböcker på detta sätt göras tillgängliga, såvida icke deras svenska förläggare vägra att på antagliga vilkor öfverlåta förlagsrätten för Finland. Vägra de det, då må för skolornas bästa undantag äga rum, ifall boken är god.
16 Det länder den finska publiken till heder, att eftertrycken, der de försökts, haft föga framgång. Emellertid, då man ej kan gå i borgen för att ju icke andra åsigter kunna göra sig gällande framdeles, är det fägnesamt att erfara ett arangement, som, ehuru grundadt på eftertryck, respekterar äganderätten. Vi mena Hr Widerholms kontrakt med Hr Thomson i Stockholm angående »Läsebibliothek i Finland». Allmänheten får sin lektyr för billigare pris och kontrahenterne vinna på ökad afsättning. En annan fråga är, huruvida icke finska förläggare, och dymedelst äfven skriftställare, gå under, i följd af en öfvermäktig konkurrens.
17 Det inträffar nemligen, att, samtidigt med Läsebibliotheket, Hr Lillja i Åbo annonserar sin »Aura», en blifvande samling af endast inhemska arbeten i berättande stil, med en och annan hemgjord öfversättning i reserv. Hr Lillja, – som betalar författarearfvode och föga kan påräkna afsättning utom Finland, emedan hans Aura ej äger några berömda literära namn till sin rekommendation, – kan svårligen täfla med Hr Widerholm, som betalar jemförelsevis mycket mindre för manuskripterna, derföre kan sälja billigare och ännu dertill utbjuder Sveriges mest omtyckta författarenamn. Skall Hr Lilljas företag derigenom gå under? Det vore dock skada, vi bekänne det, ty dermed ginge man förlustig om den enda impuls, den enda utväg för finska författare att skrifva något i denna genre, och den lifligare literära produktivitet, man kunde vänta sig af Hr Lilljas företag, vore sålunda qväfd i sin början.
18 Emellertid, och då vi, skam till sägandes, bekänne oss till grundsatserna af »den fria konkurrensen», nödgas vi, för principens skull, bekämpa våra farhågor och unna Hr Widerholm lycka i sitt företag, på samma gång som vi på det lifligaste önska Hr Lillja framgång i sitt. Det vore en dårskap, likasom det vore en omöjlighet, att vilja, af inskränkt patriotism, utestänga den svenska romanliteraturen, och ett företag, som åsyftar att lätta dess spridande samt afböja eftertryck, är således i sin ordning. Man bör då hoppas, att välviljan för fosterländska ämnen och pennor skall förmå uppbära Aura jemte Läsebibliotheket, och detta bör vara en uppmaning till för Auras blifvande skrifställare att söka, om icke just täfla med de svenska literatörerne, ty något sådant är till en början otänkbart, men åtminstone göra sitt bästa att icke alltför mycket nedsättas genom jemförelsen.
19 Förhållandet mellan Läsebibliotheket och Aura, Hrr Widerholm och Lillja, är mera förtjent af uppmärksamhet|8 3| än det vid första påseendet kan synas. Det tjenar till prof på en täflan mellan de båda ländernas pressar, en täflan, som, engång väckt, sannolikt kommer att fortfara sålänge större delen af det literära Finland läser och skrifver på svenska språket och upphöra först då, när finska språket som skriftspråk inträdt i alla sina rättigheter. Tills detta skett, anse vi den svenska literaturen lika nödvändig för bildningens vidmakthållande och förkofran i Finland, som modrens andedrägt för det ofödda barnets lif, och den stund när allt svenskt skriftställeri här skulle antingen genom öfversvämning från vester förqväfvas eller genom andra förhållanden i förtid upphöra, denna stund vore beklagansvärd och skulle medföra vådor, om hvilka nu mången, i sin välmenta ifver för finskheten, icke drömmer.
20 Vi vete alltför väl, att andens fria verksamhet, bildningens behof att meddela sig, det i skrift förvarade uttrycket af allt hvad ett folk kännt, lärt och för sannt hållit, att med ett ord en literatur ej kallas i dagen genom uppmaningar, föresatser, påpuffningar och alla de hjelpsama handtag man må räcka den, såvida ej mäktigare krafter skjuta på. Vi ha likaledes antydt, att det svenska skriftställeriet i Finland endast har en begränsad framtid att påräkna. Men det finnes för detsamma ännu mycket att uttala, hvilket finskan i sin nuvarande utbredning och på sin nuvarande ståndpunkt ej förmår digerera: vetenskap, konst, en del skön literatur; samt mycket annat, som för de båda språkens omfattning är gemensamt: religion, praktika kunskaper, berättande dikt o. s. v. I alla dessaoriginal: de a kretsar är utrymme nog, behof nog för ett författareskap på svenska språket och det återstår blott att önska, det detsama måtte taga fart jemte finskan. Ty att ettdera af dessa språk, vare sig i tal eller skrift, nu skulle förmå göra det andra öfverflödigt, inse vi icke. Vi svenska skrifvande – man kan väl ej annorlunda uttrycka sig om en tidning på svenska – äro i Finland ett tillspillogifvet slägte, ett försvinnande moment, men i det vi med glädje gifva oss tillspillo, – förlorande oss som ett eftersken af den förgångna dagen i en ny morgons rodnad, – nödgas vi afvärja den ifver, som vill afhugga oss tvärt, – vi nödgas det, emedan vi känne oss ännu hafva en talan att föra, en impuls att gifva, en ärfd bildning att upprätthålla, och först när denna kärna försvunnit ur svenskheten i landet och den står själlös qvar som en vana, ett minne utan fäste i samtiden, då först – Finland i allt och alltid! Honny soit qui mal y pense!
*)Det bör anmärkas, att boken upptager endast sådana verk, som ännu äro tillgängliga i bokhandeln.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Det Svenska Skriftställeriet i Finland.
1 Man har talat och skrifvit åtskilligt begrundansvärdt om uppkomsten af en national-literatur i Finland. Man har gått så långt, att man äfven gjort en början dermed, en början till omfattning ringa, men god i viljan och tapper i utförandet. Allt detta är godt.
2 Emellertid höre vi till dem, som tro att den svenska literaturen i Finland ännu en rund tid skall stå på öfverbalansen och, – för att säga ut vår mening, – vi tro, att den icke utan fara skall kunna någonsin alldeles utträngas, åtminstone icke i detta århundrade. Utan tvifvel bör hvarje folk, i literatur som i annat, sträfva till myndighet, till kraft att kunna förädla sig sjelf ur sig sjelf och genom sig sjelf. Men man misstar sig högeligen om uppkomsten och utvecklingen af all kultur, ifall man söker vara sig sjelf i allo nog, sveper sig in i sin forntid, sin nationalitet, sin egen bildningsgåfva och vill vara sjelftillräcklig i den mening, att man förkastar den mäktiga impulsen af en samtid utom en. Härtills har den finska bildningen respirerat med svenska lungor, talat för det mesta med svensk tunga. Inom densama danas nu småningom en egen organism, som ett barn i modersskötet; hjertat är redan finskt, tungan håller på att blifva det, men respirationsorganerna äro ännu dess moders och skola förblifva det, tills den nya verldsborgaren fulländad framgår ur moderlifvet, den svenska bildningen, och rör sig som ett fritt och sjelfständigt väsende.
3 Äger detta sin riktighet, så följer deraf, att det svenska skriftställeriet i Finland ännu en lång tid skall fortfa|6 2|ra, icke utom och bredvid det finska, utan innerligt med detsamma försmultet: två kroppar för samma själ, två uttrycksformer för samma väsendes andliga verksamhet. Det är derföre vi tro att det svenska skriftställeriets framtid i Finland, ehuru begränsad och i nedgående, icke bör och icke kan lemnas utan afseende.
4 Hvad här i vetenskaplig väg produceras på svenska språket är vida mindre än det kunde vara. Man vänder sig med sina förhoppningar i denna väg till universitetet, men finner i stället för lefvande utryck af dess sträfvanden på intelligensens gebit en död massa af lärda afhandlingar – död för samtid och efterverld, icke dödfödd likväl, som vi tro, utan död genom att förkroppsliga sig i ett balsameradt lik: latinska språket. Med beundran för en verldsliteratur, sådan som den romerska, stor medan dess språk lefde, gigantisk ännu sedan detta dött ut, med denna beundran kan man förena aktning för bestående form, för gammal sed, och likväl hysa den öfvertygelse, att vetenskapens emancipation från latinet är ett nödvändigt vilkor för dess fria utveckling, helst i ett land, som detta, der vetenskapen i universitetet måste söka sin enda omfattande verkningskrets. För en begränsad krets af mognade forskningar, det är sannt, finnes en möjlighet att i Vetenskaps Societetens annaler uttrycka sig på mindre hämmande språk; men den unge vetenskapsidkaren, som känner måhända mera ett behof att uttala resultaterna af sina studier, än en förhoppning att dermed bereda sin sak någon väsendtlig tjenst, han hänvisas i de flesta fall till latinets främmande verld och söker der att i antikens marmor utmejsla sina lefvande åskådningar. Hvem känner icke huru föga detta lyckas för flertalet? Det vissa är emellertid, att det myckna tryck, som årligen vid unversitetet produceras, blefve vida grundligare, vetenskapligare, lifligare, tacksamare, för lärde och olärde gagneligare, om det, i likhet med hvad utrikes är fallet, finge ikläda sig drägten af moderna språk.
5 Det finnes likväl inom universitetet en vetenskaplig krets, der det svenska skriftställeriet i Finland är mindre bundet och äfven på sednare tider med framgång försökt sig. Vi mena författandet af skolböcker. Utan att förkasta det goda Sverige i denna väg har att bjuda, måste man anse, att utvidgade läroämnen, nya skolförfattningar och olika förhållanden göra det högeligen önskvärdt att skol-lärare i sådana arbeten, som framförallt fordra praktisk användbarhet, ville nedlägga frukterna af sin erfarenhet. Väl löpa sådana arbeten stor risk att blifva förspilda, derest de icke befinnas antagliga i skolorna, men såvida författaren insänder manuskriptet till vederbörande auktoriteters pröfning, riskerar han endast arbetet, och detta kan dock, för sakens skull, vedervågas. Om eftertrycket af svenska skolböcker utbedja vi oss att längre fram yttra vår öfvertygelse.
6 (Fortsättes.)
Notisen/artikeln ingår i HT 29/1 1848:|8 1|Det svenska Skriftsställeriet i Finland.
(Forts. och slut från N:o 6.)
7 Vi hafva framför oss Hr Lilljas Bibliographia hodierne Fenniæ, ett arbete, väl icke särdeles fullständigt*)Det bör anmärkas, att boken upptager endast sådana verk, som ännu äro tillgängliga i bokhandeln., men i alla fall upplysande och förtjenstfullt, såsom det första här i sitt slag. Deri upptagas under vetenskapliga rubriker 133 på svenska språket i Finland utkomna verk, ett antal, som likväl, efter afräkning af en mängd icke dithörande strögods, lämpligen kan reduceras till 83, skolböcker inberäknade, nemligen 4 i philosophi och pedagogik, 27 i de historiska vetenskaperna, 26 i philologi, 14 i mathematik, 5 i juridik och kameral, 7 i medicin o. s. v. Beräkningen är, som sagdt, ofullständig – i medicin t. ex. utkomma ett stort antal afhandlingar på svenska språket – men den kan emellertid gifva en idé om ringheten af Finlands vetenskapliga skriftställeri, sålänge det latinska språket fjettrar en så stor del af universitetets literära produktion.
8 Man skulle föreställa sig, att den andliga literaturen vore rikare, men så är det icke. Hr Lilljas förteckning upptager, förutom biblar, katcheser och psalmböcker, endast 35 här utkomna andeliga verk på svenska, och äfven dessa till större delen små ströskrifter. Samma rubrik är dock jemförelsevis rik på finska skrifter, ty den innehåller 126 sådana, utom psalmböcker etc.
9 Sköna literaturen har 41 arbeten att uppvisa, öfversättningar inberäknade. Och så vidare i fortsättning.
10 Fattigdomen af detta i landet vegeterande svenska skriftställeri – och man har upphört att deraf finna sig öfverraskad – har blifvit olika kommenterad. Bedrar oss ej vårt minne, sökte Saima deri ett bevis på engång för bildningens låga ståndpunkt i landet och för nödvändigheten af en national-literatur. Vi kunna ej fullt medgifva det förra af dessa påståenden.
|8 2|11 Belgien är ett land, hvilket väl ingen lärer förneka bildningens ära, i hvilken mening man än må taga den. På ett underlag af folkmassor, sannolikt okunnigare än den finska allmogen, har en högt drifven industri och en mäktig handel skapat en medelklass, som från det närbelägna Frankrike insupit alla elementerna af samtidens upplysning. I detta Belgien, man kan vara viss derpå, läses mångfaldt mer än i Finland, likasom all praktisk verksamhet der tagit en mångfaldt raskare fart, och likväl – likväl hoppas vi ej misstaga oss, om vi påstå, att der skrives lika litet som i Finland, i jemförelse till folkmängden. Hvaraf kommer då detta?
12 Deraf, att icke blott det germaniska (flamandska) elementet der ligger under för det romaniska (franska) både i språk och utveckling för öfrigt, utan jemväl det belgiskt-fransyska skriftställeriet alldeles förlorar sig i massan af det som importeras från Frankrike och sprides i enorma qvantiteter genom de beryktade Brüsselska eftertrycken. De inhemska förmågorna nedtryckas, förbises, få ej ordet; de få ej ens en förläggare, ty hvem vill betala ett författarehonorarium, som gör boken dyrare, följaktligen mindre säljbar, då han för intet tillegnar sig ett fransyskt verk, eftertrycker det och säljer det för papperets värde? Följden blir den som nämndes, och den måste under liknande förhållanden blifva densamma öfverallt.
13 Hvem inser imellertid ej den likhet, som i detta afseende äger rum med Finland? Här som der ett i dubbel mening underliggande folk- och språkelement; här som der en främmande (svensk) literatur, med sin massa öfversvämmande och nedtryckande allt det skriftställeri som annars kunde produceras af den upplysta, den ensamt bildade delen af nationen. Så när som på eftertrycket, gestalta sig de finska literära förhållandena temligen lika de belgiska, och sjelfva detta eftertryck har åtminstone hotat att organisera sig på belgisk fot, ehuru det härtills ännu framträdt med en märkbar rädsla och blygsel öfver sig sjelf.
14 Detta exempel anse vi upplysande. Det förklarar, som oss synes, på ett för den finska bildningen mindre sårande sätt, hvarföre så föga svenskt skriftställeri här kommer sig fram. Den från Sverige importerade massan af literatur hindrar den utom dess betänksama och föga företagsna Finnen att pröfva sin förmåga i svensk skrift, så mycket mer, som förläggare, hvilka betala något, till dato varit här en sällsynthet. Det är ochså naturligt. En förläggare, som räknar på att afsätta 2 000konsekvensändrat/normaliserat exemplar, känner sig ock hugad att betala mera än en annan, som blott räknar på 500, – ty, som bekant, gå af hvarjehanda skäl, ganska få finska förlager öfver till Sverige. Ej utan afsigt ha vi emellertid sökt en annan förklaringsgrund för torftigheten af landets vetenskapliga literatur, ty i denna väg kan Sverige ehuru i några grenar väl försedt, ännu på långt när ej fylla behofvet.
15 Antagom likväl, såsom vi antagit, att ett inhemskt skriftställeri på svenska språket ännu, till en tid åtminstone, är för landet af vigt och nytta. Frågas: huru skall det befordras? Skall importen af svenska böcker förbjudas? Det vore väl den största dårskap. Skola dessa böcker beläggas med tull? Detta har allaredan skett, men ännu har man icke försport att här utkomma förlager på svenska språket sålts till lika billigt eller billigare pris, än de svenska. Skola de svenska förlagerna eftertryckas? Häremot talar icke allenast Belgiens exempel, som, till rättvis näpst för sitt i system satta literära rofferi, dymedelst demoraliserat sig och förqväft sin egen literatur, utan äfven hederskänslan. Literär egendom – och en skrift tillhör sin författare eller den, åt hvilken han försålt sin rätt dertill – denna egendom är lika helig, bör vara af lagen lika skyddad, som någon annan. Eller skulle väl andens, tankens arbeten behandlas med mindre aktning, än handens, kroppens? Nej, eftertryck är en vanhedrande industri, och i vår tanke böra, just fördenskull, icke ens skolböcker på detta sätt göras tillgängliga, såvida icke deras svenska förläggare vägra att på antagliga vilkor öfverlåta förlagsrätten för Finland. Vägra de det, då må för skolornas bästa undantag äga rum, ifall boken är god.
16 Det länder den finska publiken till heder, att eftertrycken, der de försökts, haft föga framgång. Emellertid, då man ej kan gå i borgen för att ju icke andra åsigter kunna göra sig gällande framdeles, är det fägnesamt att erfara ett arangement, som, ehuru grundadt på eftertryck, respekterar äganderätten. Vi mena Hr Widerholms kontrakt med Hr Thomson i Stockholm angående »Läsebibliothek i Finland». Allmänheten får sin lektyr för billigare pris och kontrahenterne vinna på ökad afsättning. En annan fråga är, huruvida icke finska förläggare, och dymedelst äfven skriftställare, gå under, i följd af en öfvermäktig konkurrens.
17 Det inträffar nemligen, att, samtidigt med Läsebibliotheket, Hr Lillja i Åbo annonserar sin »Aura», en blifvande samling af endast inhemska arbeten i berättande stil, med en och annan hemgjord öfversättning i reserv. Hr Lillja, – som betalar författarearfvode och föga kan påräkna afsättning utom Finland, emedan hans Aura ej äger några berömda literära namn till sin rekommendation, – kan svårligen täfla med Hr Widerholm, som betalar jemförelsevis mycket mindre för manuskripterna, derföre kan sälja billigare och ännu dertill utbjuder Sveriges mest omtyckta författarenamn. Skall Hr Lilljas företag derigenom gå under? Det vore dock skada, vi bekänne det, ty dermed ginge man förlustig om den enda impuls, den enda utväg för finska författare att skrifva något i denna genre, och den lifligare literära produktivitet, man kunde vänta sig af Hr Lilljas företag, vore sålunda qväfd i sin början.
18 Emellertid, och då vi, skam till sägandes, bekänne oss till grundsatserna af »den fria konkurrensen», nödgas vi, för principens skull, bekämpa våra farhågor och unna Hr Widerholm lycka i sitt företag, på samma gång som vi på det lifligaste önska Hr Lillja framgång i sitt. Det vore en dårskap, likasom det vore en omöjlighet, att vilja, af inskränkt patriotism, utestänga den svenska romanliteraturen, och ett företag, som åsyftar att lätta dess spridande samt afböja eftertryck, är således i sin ordning. Man bör då hoppas, att välviljan för fosterländska ämnen och pennor skall förmå uppbära Aura jemte Läsebibliotheket, och detta bör vara en uppmaning till för Auras blifvande skrifställare att söka, om icke just täfla med de svenska literatörerne, ty något sådant är till en början otänkbart, men åtminstone göra sitt bästa att icke alltför mycket nedsättas genom jemförelsen.
19 Förhållandet mellan Läsebibliotheket och Aura, Hrr Widerholm och Lillja, är mera förtjent af uppmärksamhet|8 3| än det vid första påseendet kan synas. Det tjenar till prof på en täflan mellan de båda ländernas pressar, en täflan, som, engång väckt, sannolikt kommer att fortfara sålänge större delen af det literära Finland läser och skrifver på svenska språket och upphöra först då, när finska språket som skriftspråk inträdt i alla sina rättigheter. Tills detta skett, anse vi den svenska literaturen lika nödvändig för bildningens vidmakthållande och förkofran i Finland, som modrens andedrägt för det ofödda barnets lif, och den stund när allt svenskt skriftställeri här skulle antingen genom öfversvämning från vester förqväfvas eller genom andra förhållanden i förtid upphöra, denna stund vore beklagansvärd och skulle medföra vådor, om hvilka nu mången, i sin välmenta ifver för finskheten, icke drömmer.
20 Vi vete alltför väl, att andens fria verksamhet, bildningens behof att meddela sig, det i skrift förvarade uttrycket af allt hvad ett folk kännt, lärt och för sannt hållit, att med ett ord en literatur ej kallas i dagen genom uppmaningar, föresatser, påpuffningar och alla de hjelpsama handtag man må räcka den, såvida ej mäktigare krafter skjuta på. Vi ha likaledes antydt, att det svenska skriftställeriet i Finland endast har en begränsad framtid att påräkna. Men det finnes för detsamma ännu mycket att uttala, hvilket finskan i sin nuvarande utbredning och på sin nuvarande ståndpunkt ej förmår digerera: vetenskap, konst, en del skön literatur; samt mycket annat, som för de båda språkens omfattning är gemensamt: religion, praktika kunskaper, berättande dikt o. s. v. I alla dessaoriginal: de a kretsar är utrymme nog, behof nog för ett författareskap på svenska språket och det återstår blott att önska, det detsama måtte taga fart jemte finskan. Ty att ettdera af dessa språk, vare sig i tal eller skrift, nu skulle förmå göra det andra öfverflödigt, inse vi icke. Vi svenska skrifvande – man kan väl ej annorlunda uttrycka sig om en tidning på svenska – äro i Finland ett tillspillogifvet slägte, ett försvinnande moment, men i det vi med glädje gifva oss tillspillo, – förlorande oss som ett eftersken af den förgångna dagen i en ny morgons rodnad, – nödgas vi afvärja den ifver, som vill afhugga oss tvärt, – vi nödgas det, emedan vi känne oss ännu hafva en talan att föra, en impuls att gifva, en ärfd bildning att upprätthålla, och först när denna kärna försvunnit ur svenskheten i landet och den står själlös qvar som en vana, ett minne utan fäste i samtiden, då först – Finland i allt och alltid! Honny soit qui mal y pense!