Notisen/artikeln ingår i HT 19/6 1844:|48 2|

Om Kyrkofrid.

1 Förleden söndags gudstjenst, då svenska församlingens nattvardsungdom confirmerades i Helsingfors stads lutherska kyrka, har föranledt en anmärkning, hvilken, äfven tillförene uttalad, säkert påtränger sig hvarje vän af en stilla andakt i Guds hus. Denna anmärkning innehålles i frågan: Hvad hafva kungörelserna från predikstolen att skaffa med den offentliga gudstjensten?

2 När för sekler tillbaka den sed infördes, att från predikstolarna uppläsa öfverhetens samt presterskapets påbud|48 2| skedde detta i en tid, då alla allmänna förhållanden voro vida enklare ätt nu, således vida förre sådana påbud utgingo. Äfven nu är deras antal ej så stort, att de ej, såsom kortare afbrott, kunde i den offentliga gudstjensten medgifvas. Men efterhand utsträckte sig dessa kungörelser i kyrkan till vida mindre väsendtliga föremål, såsom auktioner och entreprenader, restlängder, efterlysningar, förloradt och tillvarataget gods, och mycket annat. Deraf uppstår redan i lands- och småstadskyrkor ett långvarigt och menligt störande af församlingens andakt. Men ännu vida bjertare framträder denna olägenhet i en hufvudstad, som Helsingfors, der mångfaldiga allmänna forhållanden föranleda en sådan mängd af kungörelser, att gudstjensten ofta – såsom pingstdagen och förleden söndag derigenom afbrytes en god quart timma och derutöfver. Då nu denna gudstjenst vanligen räcker omkring tvenne timmar, finnes, att en åttondedel af denna korta andaktsstund på det mest olämpliga och störande sätt förspilles för verdsliga omsorger.

3 I det skick som religiositeten för närvarande befinner sig, anse väl få menniskor nödigt, att åt lifvets och dödens vigtigaste bekymmer egna flera stunder i veckan, än dessa tvenne hastigt försvinnande timmar i Guds hus. Under dessa timmar vilja de samla tröst och mod för långa arbetsdagar, uppgöra sin räkning med Gud och sörja för sin själs väl i den evighet, dit de kunna kallas hvarje ögonblick. Och nu, när den heliga sången tystnat och Gud genom ordets tjenare manat sin församling till bättring, tro, ståndaktighet och fast hopp, – nu, när den späda nattvardsungdomen med bäfvande kärlek förnummit Guds andes röst i sitt hjertas innersta och står redo att i lifvets skönaste högtidsstund emottaga försoningens nåd, – nu afbryter predikanten tvärt och uppläser fjeskande eller staplande en massa af verldsliga bestyr, syner och mantalsskrifningar, auktioner på lösoren och gångkläder, förlorade kreatur, tillvaratagna persedlar och annat mer, hvilket allt, när menniskan känner sig stå inför Guds öga, dock måste kallas med skriftens ord: fåfängelighet. Hvem undrar, om vid ett så störande afbrott en kyla lägger sig öfver åhörarens varma andakt och om de unga nattvardsgäster ofta förgäfves se ned i sina psalmböcker, för att värja sig från det plågsamma intrycket af alla dessa obehöriga bestyr? I sanning, det är tid att tänka på kyrkofrid, äfven i vidsträcktare mening, än lagens bokstaf derom förmäler, och härom läsa hvad Math. 21:12, 13, berättar om vexlarena i templet.

4 Ingen skall så missförstå oss, som ville vi missakta vigtiga tillkännagifvanden, eller anklaga auktoriteter för ett gammalt missförhållande, som vuxit från en obetydlighet till ett störande ondt. Vi tro endast, att åhöraren antingen har ringa nytta af gudstjensten eller ock ringa gagn af kungörelserna, ettdera. Må man då aflägsna det vigtigare onda: gudstjenstens afbrott. Må man utfinna andra utvägar för kungörelsernas publicerande, såsom föreslaget varit, att desamma skulle i landsorterna efter gudstjensten och utom kyrkan för menigheten uppläsas. Städer, och särdeles Helsingfors, ha dertill många andra utvägar, såsom kungörelsernas publika anslående, införande i tidningarna, utropande i gathörnen, m. m.