Första brefvet, som handlar om stora och små begynnelsebokstäfver.
1 Min kära Carl! jag förmodar att du ännu mins våra samtal i somras om det man i lifvet borde anse för stort och det man borde anse för litet. Du med dina sexton år var så hänryckt öfver allt det höga och glänsande, som ter sig för menniskoögat – ljungeldens prakt, åskans dån, hafvets brus, ärans och maktens glans, döden för fosterland och ett odödligt namn – att dina tankar lätt och nästan föraktligt halkade öfver den lilla praktiska verld, i hvilken menniskan röres och hafver sin varelse under största delen af sitt lif, den alldagliga, jemna, af mängden trampade. Dubbelt äldre än du, och likväl nog ung att behålla en öppen själ för det högsta i lifvet, och nog enthusiast ännu att bedja Gud i all tid bevara mitt hjerta för mammons förstockelse, ser jag mycket i annan dager än du, och jag har gjort till mitt lifs studium att gifva det minsta sin plats invid det största, utan att förblanda båda. Förblandar man deras plats, så begabba de sig sjelfva: Napoleon i nattmössa och Tummeliten med Herkules’ klubba äro lika hemfallna satiren till rof. Låt oss då göra dem båda rättvisa, och om vi älska eller beundra den ena, så följer icke deraf att vi nödvändigt skola afsky eller förakta den andra.
2 Nåväl, om jag t. ex. läser något ädelt och vackert i skrift eller tryck, bör jag då stadna vid hvarje skriffel, tryckfel, eller språkfel, som der kan förekomma, – stadna och utropa: det var då tusan böflar, hvarföre kan ej karlen uttrycka sig som språket vill? Nej, min kära Carl, jag går felen förbi, jag glömmer dem, jag ser dem ej, emedan jag håller dem för ringa, såsom de ock äro i bredd med det stora och sköna skriften innehåller; men jag erkänner icke destomindre att de äro fel, och jag medger, att en fulländad form är en stor prydnad för ett vackert innehåll. Kallar du detta småaktigt, nå välan: om du en klar höstafton betraktar stjernorna och fördjupar dig i tanken på det oändliga, då är det ock småaktigt att väja undan stenen vid dina fötter, men är det bättre att du, uppslukad af det högsta och största, snafvar öfver det obetydligaste?
3 För att komma till svenska språket, hvarom vi ofta talat, så ha vi kommit öfverens derom, att så regelbundet det från början varit i sin organiska utveckling, så nyckfullt och oefterrättligt har det blifvit under de sednaste två eller tre seklerna, sedan det blifvit allmännare brukadt i skrift. Orsaken är att det, omplanteradt på kall jord, vissnat bort i de yttersta och finaste grenarna, och förlorat en god del af sin friska böjlighet, medan det ansenligt vuxit i massa, hårdnat och blifvit så att säga sprödare. Många främmande utvexter ha klibbat sig fast på dess stam och till en del rotat sig der, medan andra vidhänga lösa. Det allt lemna vi dock derhän och skola blott språka litet om orthografi, både emedan den af allt det regellösa är det regellösaste och emedan vi då alls icke behöfva fördjupa oss i grammatiken, hvars blotta namn är i stånd att skrämma på flykten jag hade så när sagt en hel gymnasist.
4 Om jag sade, att bland alla svenska författare knappast två skrifva sitt språk alldeles lika; att uppenbara fel och än mera uppenbara inkonsequenser på alla sidor begås, och att ingen rättskrifningslära, vore den ock gillad af Svenska Akademien, ännu på ett tillfredsställande sätt lyckats uppställa en allmänt gällande lag härutinnan, så har jag icke sagt för mycket om oredan, utan tvärtom för litet. Ty man kan gå längre och påstå att orubbliga lagar och sträng konsequens inom svenska språkets rättskrifning i denna stund äro omöjliga att genomföra, och att man antingen måste vända upp och ned på hela orthografin, för att från början omgöra alltsamman, hvilket är lika omöjligt, eller ock nöja sig med små reformer och jemkningar taliter qualiter, till dess ojemnheterna af tiden och språkets egen utveckling afnötas och försvinna.
5 Här, min kära Carl, har man alltså det märkvärdiga skådespelet af en anarki, en förvirring, som fullt upp kan mäta sig med den ryktbara tyska frågan och likaså litet går an att tvärt afhuggas, ehuru man det försökt. Men emedan språket är en lefvande organism, som oupphörligt sträfvar att blifva ense med sig sjelf, så arbetar det immerfort på sin egen pånyttfödelse också i yttre måtto till formen, och deri ligger det enda hoppet om något bättre. Rättskrifningen befinner sig, likasom hela språket, i en ständig revolution, som går flera mansåldrar tillbaka och som gunås blir allt radikalare, allt mera demokratisk, ja till den grad, att de mest konservativa pennor småningom indragas i hvirfveln. Jag skulle kunna anföra mitt eget exempel, huruledes jag, blott genom att ofta skrifva, blifvit under tio års tid från min strängt konservativa ståndpunkt (»oeconomie, copvaerdie, HofRättsRåd») drifven till en radikalism (ekonomi, kofferdi, hofrättsråd), som jag med bäfvan finner i vissa fall gränsa ända till den celebre Orvar Odds »schjangtila elokvangs». Men bör jag väl nämna så ringa exempel, när man har så utmärkta helt nära till hands, som Finlands Allmänna Tidning och sjelfva statskalendern, hvilkas åsigter i orthografin efterhand blifvit om icke totalt, dock i många väsendtliga stycken grundligt omkastade?
6 Med ett ord, den anarki, i hvilken svenska språkets rättskrifning nu befinner sig, är på god väg att hjelpa sig sjelf, dig och mig förutan, min kära Carl! Att lägga händerna i kors och vänta på framtiden, vore derföre utan tvifvel lika klokt, som beqvämt, derest icke denna framtid dröjde nog länge och små bidrag jemväl kunde ha sin verkan att påskynda den. Jag ämnar således säga dig min tanke, visst icke om allt hvad till ämnet hör, men dock om en del af det mest i ögonen fallande, och då jag alldeles icke ämnar påtruga dig eller någon annan min mening, så kan du efter behag taga den ad notam eller låta den förgås i hvimlet och svamlet af så många andra korsande meningar i dagens frågor.
7 Om det vore möjligt att uppställa en fullt konseqvent rättskrifningslära, så tillstår jag, att jag föredroge den framför hvarje annan som helst, blott för den enda förtjenstens skull. Nu är detta i närvarande stund omöjligt; återstår då att vara så litet inkonseqvent, man någonsin kan.
8 Min första sats blir derföre: låt din penna vara sig sjelf trogen. Den befängdaste orthografi af alla är den som ena gången skrifver så och andra gången så.
9 Vi skola strax se att man kan välja flera methoder: välj hvilken du vill, allenast du stadigt står fast vid den engång valda.
10 (Fortsättes).
Notisen/artikeln ingår i HT 2/10 1850:|78 2|
Bref till en gymnasist om svensk orthografi.
(Forts. från föreg. N:r).
11 Säg, min vän, har du gifvit akt på den egna skilnaden i utseendet, när man lägger en tysk bok vid sidan af en engelsk eller fransysk? En sida af den tyska förekommer dig ojemn, excentrisk, utsväfvande; bokstäfverna synas der utgöra ett blandadt och oförlikeligt sällskap, i hvilket den ena ständigt ser den andra öfver axeln, som vore han mycket förnämare än de öfriga. En sida i den fransyska eller engelska synes deremot så jemn och regelrätt, som vore den hyflad; här och der ser man en större matador, men han står der blott som råmärke och betyder föga mot hela den långa raden af jemnhöga gelikar. Ofelbart är den fransyska eller engelska vackrare än den tyska, och jag vill icke påstå att detta kommer sig blott af den latinska stil de förra begagna; nej det härrör lika mycket deraf, att Tyskarne börja alla sina substantiva med stor initial, medan Fransmän och Engelsmän så sällan som möjligt stoltisera med de stora. Man tycker sig se den nya tidens jemnande hand, som med sin lia afmejat bokstäfvernas aristokrati och tvungit hvarje ord att gälla hvad det kan genom sin inre betydelse, i stället att det förut med sin stora skylt i begynnelsen likasom ropat: här är jag! här är jag!
12 De hafva funnits, som gått ännu längre i sitt nivelleringssystem och aftoppat alla stora initialer, d. v. s. skrifvit öfverallt jemnhög stil. Hvad ha de åter vunnit? Deras rader stå der som en armé af idel soldater utan officerare, och man kan tänka sig den konfusion i lederna, som deraf blir en följd.
13 Låt oss då på våra rader inrymma de nödvändigaste stora initialerna, men så få som möjligt, ty vi betrakta dem nästan som ett nödvändigt ondt. Låt oss icke affektera att med dem utmärka några vissa ord, på hvilka vi lägga särdeles vigt, långt mindre i öfrigt inpassa dem, som många göra, för ro skull och huru det faller sig. Låt oss med dem begynna endast: 1) en period, 2) ett namn och 3) Gud. Icke mer och icke mindre.
14 Ett namn (nomen proprium) är nemligen så sjelfständigt och egenmäktigt, att det med något skäl kan ställa sig ett hufvud högre än andra ord. Men förvandlas det till adjektiv och låter sig behaga att blifva betjent åt alla möjliga andra ord, då kan det billigtvis icke mera äga några anspråk på högsätet. Vi skrifva således »Sverige under Gustaf III», men »svenska språket under gustavianska tidehvarfvet»; – »det finska Finland» o. s. v. Namnet är en styf grand med plym i baretten, dess adjektiv deremot en simpel hidalgo af adlig börd, men fattiga omständigheter och mjuk rygg.
15 Somliga borgerliga ord räta upp sig sjelfva till förnämiteter och få stora initialer, när de gå de förnämas ärender. Jag t. ex. »innesluter mig i Herr Guvernörens fortfarande ynnest», eller »förenar mig i Assessor N. N:s utlåtande». Orsaken är, att dessa parvenyer då antingen stå i namnets ställe eller höra som appendix dertill, t. ex. en titel. Men står titeln efter namnet, är han fullkomligt oberättigad att åtnjuta namnets rang och värdighet. Jag skrifver således: »s. d.samma dag är Kanslisten N. N. utnämnd till häradsskrifvare i N. N. härad.»konsekvensändrat/normaliserat Mot denna enkla åtskilnad bommar kurialstilen dagligen och stundligen, i det den utan urskillning, likasom af en djup respekt, förser alla möjliga embeten och värdigheter, ja t. o. m. län, härader, ting o. s. v. med stora initialer till den mängd, att dess rader likna Kejsar Souluques rike, der hvarannan invånare är baron, hvar tredje grefve och hvar fjerde prins.
16 Allrabefängdast är seden att placera stora bokstäfver inuti orden. Hvad synes dig t. ex. om »HofRättsRåd»? Hof, rätt och råd stå här så afplankade, att man ej utan stege kan komma från det ena till det andra. Med alldeles samma skäl kunde man skrifva »GräddPannKaka».
17 Men det finnes ännu ett ord, utom ordet Gud, hvilket man såtillvida bevisar gudomlig heder, att man utan all laglig befogenhet skrifver det med stor initial. Detta ord är rubel och dess resp. metall – »rågen kostar 4 Rubel Silfver» – rubeln, för hvilken menniskohjertat hyser en så stor vördnad och innerlig sympathi, att det helst bär honom så nära som möjligt – i bröstfickan.
18 Detta är till en början hvad jag har att säga dig om de stora initialerna. Visst är, att de, begagnade i mängd och utan åtskilnad, göra ett behagligt intryck der, hvarest man älskar att finna en täck oregelbundenhet, t. ex. uti ett fruntimmersbref, som icke handlar om toiletten eller köket. Men slösade annorstädes, göra de orden till en rad af riddareborgar med vindbryggor och torn vid hvart tionde steg, och en sådan rad är om icke ointageligt dock ganska mödosam att öfverklättra.
Notisen/artikeln ingår i HT 16/10 1850:|82 4|
Bref till en gymnasist om svensk orthografi.
Andra brefvet, som angår de främmande orden.
19 Derest du verkligen, min kära Carl, sväfvade i den villfarelsen att jag ämnade påbörda dig en fullständig kurs i orthografin – och jag delar din åsigt att lärda afhandlingar åt detta håll äro torra som skrifsand – så var lugn, min vän, din fruktan är ogrundad, och de luckor jag öfverhoppar äro derpå ett tillräckligt bevis. Vi ha samtalat om de stora initialerna, således en gränsefråga, efter den gäller periodernas råmärken. Vi gå nu med ett språng öfver allt det mellanliggande och stadna icke förr än vid den mötande legionen af utländska ord, hvilka per fas et nefas trängt sig in uti svenska språket, till en del genom att undanknuffa anspråkslösa infödingar, de der med någon hyfsning kunnat sköta alldeles samma besättning, som mången utlänning nu tillskansat sig.
20 Då vill jag prisa processen mot de stora initialerna: der ha vi en ren och klar fråga, afgjord på det sätt, att man utan vidare omvägar afsätter de högresta potentaterna från deras sinekurer, äfven om man, likt den berömde Geijer, derföre får uppbära beskyllningen för ett »aristokratfördömande i svenska historien». Men att processa bort de främmande orden, eller allenast att låta dem utbyta sin komediantkostym mot landsens ärliga sedvanor, detta, min vän, vore ett trettonde storverk, vida öfverträffade städningen af Augias’ stall, och hvars fullgörande vi alldeles icke kunna åtaga oss. Jag vill icke påstå, att frågan om de utländska ordens behandling möjligen kan gifva anledning till ett europeiskt krig; men säkert är, att den faller sig vida svårlösligare, än frågan om de främmande flyktingarnes behandling i Schweitz. Ty för det första är antalet af dessa ord så stort och behofvet af många bland dem så obestridligt, att de alldeles icke kunna i massa utrotas. För det andra hafva de, likt alla främmande kolonister, som en längre tid varit i landet bosatta, till stor del blifvit här hemmastadda, antagit landets skick och jag hade så när sagt: ingått giftermål med landets döttrar, hvilket ock ganska väl låter säga sig om en hel mängd utländska former, sammansatta med svenska. För det tredje slutligen kommer här den främmande orthografin med sina pockande anspråk och trasslar frågan till den grad, att man understundom icke vet om man bör tala såsom man skrifver eller skrifva såsom man talar.
21 Af det första följer, att de utländska orden icke kunna umbäras; af det andra, att de måste särskillas i osvenska, halfsvenska och fullkomligt försvenskade, samt af det tredje, att man bör rätta orthografin efter sistnämnde indelning.
22 Låtom oss se huru de utländska orden inkommit i språket.
23 Det är egentligen fyra främmande språk, som på svenskan haft ett mäktigt inflytande och i den inkastat många ord: latinet, fransyskan, tyskan och danskan. Latinets inverkan är ganska gammal och lätt förklarlig derigenom att det var bildningens språk ännu ett godt stycke in i nyare tiden. Men emedan detta språk var dödt och stelnadt i formerna, kunde det, ofta inblandadt, blott undantagsvis (såsom i orden altare, prest, biskop m. m.) med svenskan sammansmälta och generar henne ännu med den förargeliga ändelsen us (musicus, practicus o. s. v.), som en svensk tunga icke kan få bugt uppå hvarken i genitiv eller plural. Annat var förhållandet med de lefvande språken. Fransyskan är en yngre gäst på det svenska området, som af henne öfversvämmades på 1600-talet, men hon trifves der med den henne egna smidighet, så att många franska ord,|82 5| hvilka i början hängdes utanpå som glitter och konvenans, efterhand blifvit oumbärliga i umgängesspråket. Denna för- svenskningsprocess är ännu i full gång, och vi veta med hvilka misshandlingar den stackars fransyskan får plikta för sin fåfänga att öfverallt, också på hårda nordiska läppar, vilja »ljuga och komplimentera», som Tegnér så malitiöst uttrycker sig. Tyskan inkom tidigt som frände i huset och fick der mycket att säga. Kalmare-unionens drottningar, köpmän och soldater införde en stor mängd tyska ord; reformationens från tyskan öfversatta biblar och psalmer ökade dem och en nyare tids philosopher germaniserade svenskan ända till oigenkännelighet. Med undantag af den hårdsmälta philosophin har svenskan slukat tyska ord som hvalfisken slukar hela sillstimmar och blir fet deraf. Hvem mins ens numera att t. ex. orden jungfru och andakt äro tyska, att förstafvelserna an, be, bi, er och flera andra, som knytas samman med otaliga ord, likaledes äro tyska kolonister, ja att ändelserna dom, het, skap, som i tusende ord ha en rent svensk klang, för fyra, högst fem århundraden äro från tyskan inflyttade? Detsamma är fallet med danskan, som i mindre massa, men än större slägtskap blef intim i huset under unionstiden. Från detta umgänge daterar man de nu så allmänna ändelserna ning och else samt en mängd enskilda ord, af hvilka flera utmärka sig genom den förvrängning nationalhatet gifvit deras ursprungliga danska bemärkelse. Lägger man härtill några inflyttningar från grekiskan och engelskan, att icke tala om arabiskan, ryskan o. fl. a.och flera andra, så kan du föreställa dig, att svenskan, under ett så stort tillflöde af främmande elementer, understundom sjukats och vantrifvits. Man kan nemligen vara mycket gästfri och likväl icke gerna se sig uppäten af sina gäster. På sådana tider, såsom under Gustaf Vasa och i Dalins period af 1700-talet, har det skett en purifikation, en jagt efter utländska ord, som drifvits öfver gränsen, för att få svenskan ren. Hvilket ock någorlunda lyckats, så att man utrotat en mängd öfverflöd, som hängt löst utanpå. Deremot har man nödgats qvarlemna en ännu större mängd redan helt eller halft i svenskan insmälta gallicismer, germanismer, danicismer, ja t. o. m. ansenliga massor latin och grekiska, isynnerhet på vetenskapernas område.*)Det är bekant att den nuvarande medicinen utvecklar en utomordentlig lyx i latinsk och grekisk utstyrsel. Alltså blir det nödvändigt att foga sig i hvad ej mera kan hjelpas och betrakta äfven de främmande orden som ett nödvändigt ondt, på hvilket man måste tillämpa andra lagar, än dem man tillämpar på infödingarne.
24 Fasthåller man dervid den stränga fordran på största möjliga konseqvens, så stadnar man i valet mellan tvenne ytterligheter. Antingen skrifver man alla utländska ord så som de skrifvas på deras originalspråk, eller skrifver man likaledes alla så som de i svenskan uttalas, i det man ingen skilnad gör mellan dem och inhemska. Det förra sättet är omöjligt, det sednare icke blott omöjligt, utan äfven dertill löjligt, och slutligen äro båda sätten långtifrån konseqventa.
25 Sök nemligen att genomföra den förra af dessa methoder, och du skall i ögonblicket staka dig. Vill du, för deras främmande ursprung, föra orden anförvant, rikedom, förstöra till tyskan? Orden åskådning, försakelse till danskan? Nej, dessa språk införlifva sina uttryck i svenskan, för den nära slägtskapens skull. Men predika, det är ju latin? Theater, det är ju grekiska? Äfventyr, det är ju fransyska? Punsch, det är ju engelska? Tobak, det är ju spanska? Almanack, det är ju arabiska? Och så vidare i oändlighet. Således borde man enligt förra methoden skrifva praedica, avanture, al manah o. s. v.; men dertill lära hvarken du eller jag beqväma oss.
26 Ville vi deremot indraga alla främmande ord inom svenskans orthografi, så komme vi raka vägen till Orvar Odds befängdheter. Vi skulle då skrifva icke allenast sirkel, teori, som några göra, och löjtnant, kurtis, som än flere bruka, utan ock schurnal, manjifisangs, loschi, angbongpoäng m. fl. roligheter, att icke tala om nomina propra, såsom Win, Liong, Pari, Grinitsch, Laroschefokå och tusen dylika. Tidn. Bore anmärkte för någon tid sedan med mycket skäl, att en sådan method icke ens kan blifva sin egen grundsats trogen, nemligen den att skrifva efter uttalet. Man behöfver t. ex. icke vara långt kommen i fransyskan, för att begripa, att angbongpoäng alldeles icke är det rätta uttalet af embonpoint o. s. v., hvad än parlörerne derom må föregifva och hvad än den »ärliga finska magisterprononciationen» må derutinnan statuera som praktik.
27 Återstår då ingenting annat, än att förkasta äfven denna method som både oriktig och outförbar. Men hvarthän skall man sedan vända sig? Det synes då, som borde man äfven på orthografinoriginal: orhografin tillämpa den geniala och ryktbara tyska rikskonstitutionen af följande lydelse:
28 §. 1. Hvarochen må göra hvad han behagar.
29 §. 2. Också af §. 1 må ingen anse sig bunden.
30 §. 3. §§. 1 och 2 äro åter upphäfna.
31 (Fortsättes.)
*)Det är bekant att den nuvarande medicinen utvecklar en utomordentlig lyx i latinsk och grekisk utstyrsel.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref till en gymnasist om svensk orthografi.
Första brefvet, som handlar om stora och små begynnelsebokstäfver.
1 Min kära Carl! jag förmodar att du ännu mins våra samtal i somras om det man i lifvet borde anse för stort och det man borde anse för litet. Du med dina sexton år var så hänryckt öfver allt det höga och glänsande, som ter sig för menniskoögat – ljungeldens prakt, åskans dån, hafvets brus, ärans och maktens glans, döden för fosterland och ett odödligt namn – att dina tankar lätt och nästan föraktligt halkade öfver den lilla praktiska verld, i hvilken menniskan röres och hafver sin varelse under största delen af sitt lif, den alldagliga, jemna, af mängden trampade. Dubbelt äldre än du, och likväl nog ung att behålla en öppen själ för det högsta i lifvet, och nog enthusiast ännu att bedja Gud i all tid bevara mitt hjerta för mammons förstockelse, ser jag mycket i annan dager än du, och jag har gjort till mitt lifs studium att gifva det minsta sin plats invid det största, utan att förblanda båda. Förblandar man deras plats, så begabba de sig sjelfva: Napoleon i nattmössa och Tummeliten med Herkules’ klubba äro lika hemfallna satiren till rof. Låt oss då göra dem båda rättvisa, och om vi älska eller beundra den ena, så följer icke deraf att vi nödvändigt skola afsky eller förakta den andra.
2 Nåväl, om jag t. ex. läser något ädelt och vackert i skrift eller tryck, bör jag då stadna vid hvarje skriffel, tryckfel, eller språkfel, som der kan förekomma, – stadna och utropa: det var då tusan böflar, hvarföre kan ej karlen uttrycka sig som språket vill? Nej, min kära Carl, jag går felen förbi, jag glömmer dem, jag ser dem ej, emedan jag håller dem för ringa, såsom de ock äro i bredd med det stora och sköna skriften innehåller; men jag erkänner icke destomindre att de äro fel, och jag medger, att en fulländad form är en stor prydnad för ett vackert innehåll. Kallar du detta småaktigt, nå välan: om du en klar höstafton betraktar stjernorna och fördjupar dig i tanken på det oändliga, då är det ock småaktigt att väja undan stenen vid dina fötter, men är det bättre att du, uppslukad af det högsta och största, snafvar öfver det obetydligaste?
3 För att komma till svenska språket, hvarom vi ofta talat, så ha vi kommit öfverens derom, att så regelbundet det från början varit i sin organiska utveckling, så nyckfullt och oefterrättligt har det blifvit under de sednaste två eller tre seklerna, sedan det blifvit allmännare brukadt i skrift. Orsaken är att det, omplanteradt på kall jord, vissnat bort i de yttersta och finaste grenarna, och förlorat en god del af sin friska böjlighet, medan det ansenligt vuxit i massa, hårdnat och blifvit så att säga sprödare. Många främmande utvexter ha klibbat sig fast på dess stam och till en del rotat sig der, medan andra vidhänga lösa. Det allt lemna vi dock derhän och skola blott språka litet om orthografi, både emedan den af allt det regellösa är det regellösaste och emedan vi då alls icke behöfva fördjupa oss i grammatiken, hvars blotta namn är i stånd att skrämma på flykten jag hade så när sagt en hel gymnasist.
4 Om jag sade, att bland alla svenska författare knappast två skrifva sitt språk alldeles lika; att uppenbara fel och än mera uppenbara inkonsequenser på alla sidor begås, och att ingen rättskrifningslära, vore den ock gillad af Svenska Akademien, ännu på ett tillfredsställande sätt lyckats uppställa en allmänt gällande lag härutinnan, så har jag icke sagt för mycket om oredan, utan tvärtom för litet. Ty man kan gå längre och påstå att orubbliga lagar och sträng konsequens inom svenska språkets rättskrifning i denna stund äro omöjliga att genomföra, och att man antingen måste vända upp och ned på hela orthografin, för att från början omgöra alltsamman, hvilket är lika omöjligt, eller ock nöja sig med små reformer och jemkningar taliter qualiter, till dess ojemnheterna af tiden och språkets egen utveckling afnötas och försvinna.
5 Här, min kära Carl, har man alltså det märkvärdiga skådespelet af en anarki, en förvirring, som fullt upp kan mäta sig med den ryktbara tyska frågan och likaså litet går an att tvärt afhuggas, ehuru man det försökt. Men emedan språket är en lefvande organism, som oupphörligt sträfvar att blifva ense med sig sjelf, så arbetar det immerfort på sin egen pånyttfödelse också i yttre måtto till formen, och deri ligger det enda hoppet om något bättre. Rättskrifningen befinner sig, likasom hela språket, i en ständig revolution, som går flera mansåldrar tillbaka och som gunås blir allt radikalare, allt mera demokratisk, ja till den grad, att de mest konservativa pennor småningom indragas i hvirfveln. Jag skulle kunna anföra mitt eget exempel, huruledes jag, blott genom att ofta skrifva, blifvit under tio års tid från min strängt konservativa ståndpunkt (»oeconomie, copvaerdie, HofRättsRåd») drifven till en radikalism (ekonomi, kofferdi, hofrättsråd), som jag med bäfvan finner i vissa fall gränsa ända till den celebre Orvar Odds »schjangtila elokvangs». Men bör jag väl nämna så ringa exempel, när man har så utmärkta helt nära till hands, som Finlands Allmänna Tidning och sjelfva statskalendern, hvilkas åsigter i orthografin efterhand blifvit om icke totalt, dock i många väsendtliga stycken grundligt omkastade?
6 Med ett ord, den anarki, i hvilken svenska språkets rättskrifning nu befinner sig, är på god väg att hjelpa sig sjelf, dig och mig förutan, min kära Carl! Att lägga händerna i kors och vänta på framtiden, vore derföre utan tvifvel lika klokt, som beqvämt, derest icke denna framtid dröjde nog länge och små bidrag jemväl kunde ha sin verkan att påskynda den. Jag ämnar således säga dig min tanke, visst icke om allt hvad till ämnet hör, men dock om en del af det mest i ögonen fallande, och då jag alldeles icke ämnar påtruga dig eller någon annan min mening, så kan du efter behag taga den ad notam eller låta den förgås i hvimlet och svamlet af så många andra korsande meningar i dagens frågor.
7 Om det vore möjligt att uppställa en fullt konseqvent rättskrifningslära, så tillstår jag, att jag föredroge den framför hvarje annan som helst, blott för den enda förtjenstens skull. Nu är detta i närvarande stund omöjligt; återstår då att vara så litet inkonseqvent, man någonsin kan.
8 Min första sats blir derföre: låt din penna vara sig sjelf trogen. Den befängdaste orthografi af alla är den som ena gången skrifver så och andra gången så.
9 Vi skola strax se att man kan välja flera methoder: välj hvilken du vill, allenast du stadigt står fast vid den engång valda.
10 (Fortsättes).
Notisen/artikeln ingår i HT 2/10 1850:|78 2|Bref till en gymnasist om svensk orthografi.
(Forts. från föreg. N:r).
11 Säg, min vän, har du gifvit akt på den egna skilnaden i utseendet, när man lägger en tysk bok vid sidan af en engelsk eller fransysk? En sida af den tyska förekommer dig ojemn, excentrisk, utsväfvande; bokstäfverna synas der utgöra ett blandadt och oförlikeligt sällskap, i hvilket den ena ständigt ser den andra öfver axeln, som vore han mycket förnämare än de öfriga. En sida i den fransyska eller engelska synes deremot så jemn och regelrätt, som vore den hyflad; här och der ser man en större matador, men han står der blott som råmärke och betyder föga mot hela den långa raden af jemnhöga gelikar. Ofelbart är den fransyska eller engelska vackrare än den tyska, och jag vill icke påstå att detta kommer sig blott af den latinska stil de förra begagna; nej det härrör lika mycket deraf, att Tyskarne börja alla sina substantiva med stor initial, medan Fransmän och Engelsmän så sällan som möjligt stoltisera med de stora. Man tycker sig se den nya tidens jemnande hand, som med sin lia afmejat bokstäfvernas aristokrati och tvungit hvarje ord att gälla hvad det kan genom sin inre betydelse, i stället att det förut med sin stora skylt i begynnelsen likasom ropat: här är jag! här är jag!
12 De hafva funnits, som gått ännu längre i sitt nivelleringssystem och aftoppat alla stora initialer, d. v. s. skrifvit öfverallt jemnhög stil. Hvad ha de åter vunnit? Deras rader stå der som en armé af idel soldater utan officerare, och man kan tänka sig den konfusion i lederna, som deraf blir en följd.
13 Låt oss då på våra rader inrymma de nödvändigaste stora initialerna, men så få som möjligt, ty vi betrakta dem nästan som ett nödvändigt ondt. Låt oss icke affektera att med dem utmärka några vissa ord, på hvilka vi lägga särdeles vigt, långt mindre i öfrigt inpassa dem, som många göra, för ro skull och huru det faller sig. Låt oss med dem begynna endast: 1) en period, 2) ett namn och 3) Gud. Icke mer och icke mindre.
14 Ett namn (nomen proprium) är nemligen så sjelfständigt och egenmäktigt, att det med något skäl kan ställa sig ett hufvud högre än andra ord. Men förvandlas det till adjektiv och låter sig behaga att blifva betjent åt alla möjliga andra ord, då kan det billigtvis icke mera äga några anspråk på högsätet. Vi skrifva således »Sverige under Gustaf III», men »svenska språket under gustavianska tidehvarfvet»; – »det finska Finland» o. s. v. Namnet är en styf grand med plym i baretten, dess adjektiv deremot en simpel hidalgo af adlig börd, men fattiga omständigheter och mjuk rygg.
15 Somliga borgerliga ord räta upp sig sjelfva till förnämiteter och få stora initialer, när de gå de förnämas ärender. Jag t. ex. »innesluter mig i Herr Guvernörens fortfarande ynnest», eller »förenar mig i Assessor N. N:s utlåtande». Orsaken är, att dessa parvenyer då antingen stå i namnets ställe eller höra som appendix dertill, t. ex. en titel. Men står titeln efter namnet, är han fullkomligt oberättigad att åtnjuta namnets rang och värdighet. Jag skrifver således: »s. d.samma dag är Kanslisten N. N. utnämnd till häradsskrifvare i N. N. härad.»konsekvensändrat/normaliserat Mot denna enkla åtskilnad bommar kurialstilen dagligen och stundligen, i det den utan urskillning, likasom af en djup respekt, förser alla möjliga embeten och värdigheter, ja t. o. m. län, härader, ting o. s. v. med stora initialer till den mängd, att dess rader likna Kejsar Souluques rike, der hvarannan invånare är baron, hvar tredje grefve och hvar fjerde prins.
16 Allrabefängdast är seden att placera stora bokstäfver inuti orden. Hvad synes dig t. ex. om »HofRättsRåd»? Hof, rätt och råd stå här så afplankade, att man ej utan stege kan komma från det ena till det andra. Med alldeles samma skäl kunde man skrifva »GräddPannKaka».
17 Men det finnes ännu ett ord, utom ordet Gud, hvilket man såtillvida bevisar gudomlig heder, att man utan all laglig befogenhet skrifver det med stor initial. Detta ord är rubel och dess resp. metall – »rågen kostar 4 Rubel Silfver» – rubeln, för hvilken menniskohjertat hyser en så stor vördnad och innerlig sympathi, att det helst bär honom så nära som möjligt – i bröstfickan.
18 Detta är till en början hvad jag har att säga dig om de stora initialerna. Visst är, att de, begagnade i mängd och utan åtskilnad, göra ett behagligt intryck der, hvarest man älskar att finna en täck oregelbundenhet, t. ex. uti ett fruntimmersbref, som icke handlar om toiletten eller köket. Men slösade annorstädes, göra de orden till en rad af riddareborgar med vindbryggor och torn vid hvart tionde steg, och en sådan rad är om icke ointageligt dock ganska mödosam att öfverklättra.
Notisen/artikeln ingår i HT 16/10 1850:|82 4|Bref till en gymnasist om svensk orthografi.
Andra brefvet, som angår de främmande orden.
19 Derest du verkligen, min kära Carl, sväfvade i den villfarelsen att jag ämnade påbörda dig en fullständig kurs i orthografin – och jag delar din åsigt att lärda afhandlingar åt detta håll äro torra som skrifsand – så var lugn, min vän, din fruktan är ogrundad, och de luckor jag öfverhoppar äro derpå ett tillräckligt bevis. Vi ha samtalat om de stora initialerna, således en gränsefråga, efter den gäller periodernas råmärken. Vi gå nu med ett språng öfver allt det mellanliggande och stadna icke förr än vid den mötande legionen af utländska ord, hvilka per fas et nefas trängt sig in uti svenska språket, till en del genom att undanknuffa anspråkslösa infödingar, de der med någon hyfsning kunnat sköta alldeles samma besättning, som mången utlänning nu tillskansat sig.
20 Då vill jag prisa processen mot de stora initialerna: der ha vi en ren och klar fråga, afgjord på det sätt, att man utan vidare omvägar afsätter de högresta potentaterna från deras sinekurer, äfven om man, likt den berömde Geijer, derföre får uppbära beskyllningen för ett »aristokratfördömande i svenska historien». Men att processa bort de främmande orden, eller allenast att låta dem utbyta sin komediantkostym mot landsens ärliga sedvanor, detta, min vän, vore ett trettonde storverk, vida öfverträffade städningen af Augias’ stall, och hvars fullgörande vi alldeles icke kunna åtaga oss. Jag vill icke påstå, att frågan om de utländska ordens behandling möjligen kan gifva anledning till ett europeiskt krig; men säkert är, att den faller sig vida svårlösligare, än frågan om de främmande flyktingarnes behandling i Schweitz. Ty för det första är antalet af dessa ord så stort och behofvet af många bland dem så obestridligt, att de alldeles icke kunna i massa utrotas. För det andra hafva de, likt alla främmande kolonister, som en längre tid varit i landet bosatta, till stor del blifvit här hemmastadda, antagit landets skick och jag hade så när sagt: ingått giftermål med landets döttrar, hvilket ock ganska väl låter säga sig om en hel mängd utländska former, sammansatta med svenska. För det tredje slutligen kommer här den främmande orthografin med sina pockande anspråk och trasslar frågan till den grad, att man understundom icke vet om man bör tala såsom man skrifver eller skrifva såsom man talar.
21 Af det första följer, att de utländska orden icke kunna umbäras; af det andra, att de måste särskillas i osvenska, halfsvenska och fullkomligt försvenskade, samt af det tredje, att man bör rätta orthografin efter sistnämnde indelning.
22 Låtom oss se huru de utländska orden inkommit i språket.
23 Det är egentligen fyra främmande språk, som på svenskan haft ett mäktigt inflytande och i den inkastat många ord: latinet, fransyskan, tyskan och danskan. Latinets inverkan är ganska gammal och lätt förklarlig derigenom att det var bildningens språk ännu ett godt stycke in i nyare tiden. Men emedan detta språk var dödt och stelnadt i formerna, kunde det, ofta inblandadt, blott undantagsvis (såsom i orden altare, prest, biskop m. m.) med svenskan sammansmälta och generar henne ännu med den förargeliga ändelsen us (musicus, practicus o. s. v.), som en svensk tunga icke kan få bugt uppå hvarken i genitiv eller plural. Annat var förhållandet med de lefvande språken. Fransyskan är en yngre gäst på det svenska området, som af henne öfversvämmades på 1600-talet, men hon trifves der med den henne egna smidighet, så att många franska ord,|82 5| hvilka i början hängdes utanpå som glitter och konvenans, efterhand blifvit oumbärliga i umgängesspråket. Denna för- svenskningsprocess är ännu i full gång, och vi veta med hvilka misshandlingar den stackars fransyskan får plikta för sin fåfänga att öfverallt, också på hårda nordiska läppar, vilja »ljuga och komplimentera», som Tegnér så malitiöst uttrycker sig. Tyskan inkom tidigt som frände i huset och fick der mycket att säga. Kalmare-unionens drottningar, köpmän och soldater införde en stor mängd tyska ord; reformationens från tyskan öfversatta biblar och psalmer ökade dem och en nyare tids philosopher germaniserade svenskan ända till oigenkännelighet. Med undantag af den hårdsmälta philosophin har svenskan slukat tyska ord som hvalfisken slukar hela sillstimmar och blir fet deraf. Hvem mins ens numera att t. ex. orden jungfru och andakt äro tyska, att förstafvelserna an, be, bi, er och flera andra, som knytas samman med otaliga ord, likaledes äro tyska kolonister, ja att ändelserna dom, het, skap, som i tusende ord ha en rent svensk klang, för fyra, högst fem århundraden äro från tyskan inflyttade? Detsamma är fallet med danskan, som i mindre massa, men än större slägtskap blef intim i huset under unionstiden. Från detta umgänge daterar man de nu så allmänna ändelserna ning och else samt en mängd enskilda ord, af hvilka flera utmärka sig genom den förvrängning nationalhatet gifvit deras ursprungliga danska bemärkelse. Lägger man härtill några inflyttningar från grekiskan och engelskan, att icke tala om arabiskan, ryskan o. fl. a.och flera andra, så kan du föreställa dig, att svenskan, under ett så stort tillflöde af främmande elementer, understundom sjukats och vantrifvits. Man kan nemligen vara mycket gästfri och likväl icke gerna se sig uppäten af sina gäster. På sådana tider, såsom under Gustaf Vasa och i Dalins period af 1700-talet, har det skett en purifikation, en jagt efter utländska ord, som drifvits öfver gränsen, för att få svenskan ren. Hvilket ock någorlunda lyckats, så att man utrotat en mängd öfverflöd, som hängt löst utanpå. Deremot har man nödgats qvarlemna en ännu större mängd redan helt eller halft i svenskan insmälta gallicismer, germanismer, danicismer, ja t. o. m. ansenliga massor latin och grekiska, isynnerhet på vetenskapernas område.*)Det är bekant att den nuvarande medicinen utvecklar en utomordentlig lyx i latinsk och grekisk utstyrsel. Alltså blir det nödvändigt att foga sig i hvad ej mera kan hjelpas och betrakta äfven de främmande orden som ett nödvändigt ondt, på hvilket man måste tillämpa andra lagar, än dem man tillämpar på infödingarne.
24 Fasthåller man dervid den stränga fordran på största möjliga konseqvens, så stadnar man i valet mellan tvenne ytterligheter. Antingen skrifver man alla utländska ord så som de skrifvas på deras originalspråk, eller skrifver man likaledes alla så som de i svenskan uttalas, i det man ingen skilnad gör mellan dem och inhemska. Det förra sättet är omöjligt, det sednare icke blott omöjligt, utan äfven dertill löjligt, och slutligen äro båda sätten långtifrån konseqventa.
25 Sök nemligen att genomföra den förra af dessa methoder, och du skall i ögonblicket staka dig. Vill du, för deras främmande ursprung, föra orden anförvant, rikedom, förstöra till tyskan? Orden åskådning, försakelse till danskan? Nej, dessa språk införlifva sina uttryck i svenskan, för den nära slägtskapens skull. Men predika, det är ju latin? Theater, det är ju grekiska? Äfventyr, det är ju fransyska? Punsch, det är ju engelska? Tobak, det är ju spanska? Almanack, det är ju arabiska? Och så vidare i oändlighet. Således borde man enligt förra methoden skrifva praedica, avanture, al manah o. s. v.; men dertill lära hvarken du eller jag beqväma oss.
26 Ville vi deremot indraga alla främmande ord inom svenskans orthografi, så komme vi raka vägen till Orvar Odds befängdheter. Vi skulle då skrifva icke allenast sirkel, teori, som några göra, och löjtnant, kurtis, som än flere bruka, utan ock schurnal, manjifisangs, loschi, angbongpoäng m. fl. roligheter, att icke tala om nomina propra, såsom Win, Liong, Pari, Grinitsch, Laroschefokå och tusen dylika. Tidn. Bore anmärkte för någon tid sedan med mycket skäl, att en sådan method icke ens kan blifva sin egen grundsats trogen, nemligen den att skrifva efter uttalet. Man behöfver t. ex. icke vara långt kommen i fransyskan, för att begripa, att angbongpoäng alldeles icke är det rätta uttalet af embonpoint o. s. v., hvad än parlörerne derom må föregifva och hvad än den »ärliga finska magisterprononciationen» må derutinnan statuera som praktik.
27 Återstår då ingenting annat, än att förkasta äfven denna method som både oriktig och outförbar. Men hvarthän skall man sedan vända sig? Det synes då, som borde man äfven på orthografinoriginal: orhografin tillämpa den geniala och ryktbara tyska rikskonstitutionen af följande lydelse:
28 §. 1. Hvarochen må göra hvad han behagar.
29 §. 2. Också af §. 1 må ingen anse sig bunden.
30 §. 3. §§. 1 och 2 äro åter upphäfna.
31 (Fortsättes.)