»Den nya tiden i vårt fosterland har ännu icke funnit sin tecknare.»
Kanawa.
1 Kanawa N:o 40, 41 har i tvenne korta, men välskrifna artiklar tagit ofvan rubricerade ämne i betraktande. Att Kanawa dervid behagat särskildt ihågkomma Helsingfors Tidningar, skall icke hindra oss att för vår del underskrifva de flesta af förenämnde blads åsigter, med tillägg af några anmärkningar öfver hvad i de öfriga synes oss skeft uppfattadt eller ofullständigt.
2 Allt sedan Saima, barsk i åminnelse, åtog sig att nedrifva de behagliga illusioner man här och der i landet börjat göra sig om en gryende literatur m. fl. goda framsteg, lärer knappt någon på allvar inbilla sig att Finland äger hvad man kunde kalla en skön literatur, vare sig på finska eller svenska språken. När man afräknar den egentliga folkdikten, hvars nyare ådror dessutom besväras af åtskilligt grummel, består det mesta härtills producerade dels af obetydliga fragmenter, dels af dikter, stående till färg och innehåll, åtminstone till form och språk, på svensk botten. Undantag härifrån göra endast Franzéns och Runebergs poetiska skapelser, hvilka man fåfängt ville bestrida en egendomlighet, sprungen ur sjelfva den finska naturens och folklynnets djupaste grund. Kanawas åsigt om den sköna literaturens stora fattigdom här i landet är således i hufvudsaken hvarken ny eller ens tvifvel underkastad. Detaljerne förtjena dock en närmare belysning.
3 Ofta nog, säger Kanawa, hör man våra tidningar orda om den inhemska sköna literaturens fattigdom. Årligen införas stora massor af denna literatur från utlandet, läses och glömmes utan spår. Den inhemska romanen är ännu ofödd; det är endast i de svenska tidningarnas, enkannerligen Morgonbladets och H:fors Tidningars, noveller man finner hemlandet vidrördt. Men dessa noveller sakna all literär betydelse, allt varaktigt värde, all förtrolig bekantskap med land och folk. De afmåla konturer och bilder ur hvardagslifvet; men dessa bilder sakna allt lif, allt högre intresse. Man lefver och röres der i de alldagligaste menniskors sällskap, bland flyktiga daguerrotypbilder utan själ. Det får erkännas, att vårt sällskapslif i sjelfva verket är fattigt och betydelselöst, som det afmålas i Hrr Berndtsons och Topelii noveller. Det kan ej frambringa en Schiller, en Eugéne Sue, en Bulwer. Det kan gifva upphof åt en mängd känslosamma, men hastigt förgätna visor om våren, kärleken, solen o. s. v., men det kan ej framalstra dikter som »Axel och Valborg»,konsekvensändrat/normaliserat – »Wallenstein»,konsekvensändrat/normaliserat Maria Stuart» m. fl. En novellist behöfver dock för ingen del låta fastspika sig vid liflösa sällskapsformer. Han bör ingjuta i bilderna sin själ; han bör efterbilda lifvet i dess ädla verksamhet, ej i dess förfall och vanmakt. Målar han en sed, en dårskap t. ex., bör denna igenkännas som något allmänt och derföre anslående. Så sker icke hos oss. Dag från dag får man hålla till godo med frierihistorier och salongskonversationer. Äfven den poetiska literaturen saknar betydelse. Runebergs större dikter vitna väl om stor fulländning, men de flesta öfriga diktare ha stadnat i sin början.
|87 3|
4 Efter denna kritik öfver romaner, noveller och poesier – ty »Murgrönan» nämnes i förbigående, äfvensom Runebergs dikter – söker Kanawa visa, att det finska folk- och sällskapslifvet likväl ingalunda är så fattigt på ämnen för diktaren och tecknaren, som man vid första påseendet kunde tro. »Vi äge, säger bladet, en egen högstyrelse, egna höge tjenstemän och embeten. Dessutom egna folkseder; ett nyssvaknadt bättre medvetande af en nationalitet, hvilket begynner att blifva hela folkets egendom. En dunkel och en gryende kunskap om vår fornhistoria. Flera nöjsama meddelanden ur Finska folklifvet i nyare tider. Allmogens lif, dess fördelar och brister. Den svenska civilisationens och finskhetens inbördes förhållande.» Kanawa tror derföre, att tjenstemannen med sin inflytelse samt dess bruk och missbruk, att sedemålningar och folktaflor, sällskapslifvets brister och bättre sidor, herrskande dårskaper o. s. v. böra gifva diktaren ämnen nog. Men om så är, hvarföre, frågar bladet, hafva ej författarne öst ur denna rika källa? Någon särdeles orsak måste vara dertill vållande, och denna är att söka i de förhållanden, hvari ungdomen uppvexer samt i bildningens ståndpunkt öfverhufvud. Den som ej känner sitt folk, kan ej afmåla det. Få äro de af landets barn, som vaknat till en ny tid, och deraf kommer sig, att den nya tiden i vårt land ännu icke har funnit sin tecknare. Den gamla tidens afbildare förlusta oss emellertid fortfarande med sina beskedliga och enfaldiga taflor om baler, frierier, vackra flickor och salongshjeltar. Vi måste då trösta oss med hoppet, att en kommande tid skall skänka oss författare, som i Anttila och Mattila finna andra roligheter, än den sedesama flickans lika sedesame fästman, som på prestgården ha öga för något annat än prestens döttrar och som göra annan skilnad mellan finske män, än den af salongshjelte och icke salongshjelte. Likväl, slutar Kanawa, tvifle vi, att denna tid någonsin inträffar inom det svenska skriftställeriet här i landet. Det är endast af en finsk literatur man kan hoppas något sådant; endast den kan troget återgifva finska taflor.
5 Man finner af denna korta resumé, att Kanawa, som dock i förbigående nämner Suometars noveller, med sitt tal om skön literatur i Finland egentligen afsett den på svenska språket. Vore icke detta meningen, så hade man svårt att inse, huru Kanawa kunnat förgäta Judéns folksagor, Kultala, dess egen förträffliga »Silmän Kääntäjä» samt flera andra lofvande telningar af literär nygröda på hemspråket, folkdikterna alldeles oberäknade. Bland svenska literaturen i Finland har Kanawa åter påtagligen inrymt alltför liten betydelse åt den poetiska. Stycken sådana som Franzéns »Den gamle Knekten» rymmas ej under rubriken kärleksvisor eller soleuppgångsstycken och Runebergs större arbeten, blomman af allt hvad i och om Finland den svenska sången diktat, affärdas ej med en knapphändig mention honorable åt deras författares snille. Och söker man sångens själ, vill man verkligen ej »fastspika» diktaren vid en fosterländskhet begränsad inom diktens ämne, så tör man ej utan orättvisa kunna förneka allt hvad för öfrigt på svenskt tungomål i landet sjungits en nationel betydelse.
6 I det Kanawa således, enligt vår tanke, förbisett det ädlaste och bästa, som skön literatur här producerat, har hon råkat fästa en alltför stor vigt vid det i sjelfva verket obetydliga, nemligen novellskrifveriet i tidningarna. Det har väl sin riktighet, att, vid bristen på romaner af finsk fabrik, novellerna till dato utgöra det enda i landet tillverkade gods af den sorten och, som sådant, på sätt och vis representera i skiljemynt hvad man i andra länder utströr i kapitaler. Men likaså säkert är, att »Hrr Berndtson och Topelius» m. fl. icke blifvit litet förundrade att se sina flyktiga utkast rubricerade som »skön literatur» och som sådan kriticerad. Sannerligen gör man icke dessa stundens hastverk, på hvilka bläcket icke hunnit torka innan de lemnas till tryckerierna, en alltför stor ära, genom att skärskåda dem i linie med snillets mogna skapelser (Kanawa nämnde ju Maria Stuart etc.!), ämnade för samtid och efterverld. Suom cuique. De stackars novellerna veta ju dock sitt öde, att, engång lästa, begagnas till strutpapper.
7 Dermed vilja vi för ingen del neka, att ju novellerna kunna vara bättre och mera sannt fosterländska, än de äro. Vi tänka dervid på Runebergs noveller i Morgonbladet, hvilka Kanawa förgätit, likasom mycket annat, när hon talar om »den gamla tidens afbildare».konsekvensändrat/normaliserat I allmänhet har Kanawa rätt i sina stränga omdömen om dem hon tar under upptuktelse. Upphöjda intressen, storartade skildringar, verkligt folklif saknas i de flesta. De röra sig mest inom ett matt och enformigt sällskapslif, och der de gå utom detta, snafva de i spökmörker och baxna för diablerier. Specielt ville vi lägga H:fors Tidningars noveller till last, att de nästan uteslutande äro bygda på situation och sakna karakterer. Kanawa dömer alltså icke vrångt, när hon anser novellerna underhaltiga i egenskap af »skön literatur»,konsekvensändrat/normaliserat och lika riktigt menar hon, att detta måtte hafva sin orsak. Således ett par ord om denna.
8 Vi äro fullkomligt ense med Kanawa deri, att vår finska samtid icke kan frambringa en Sue eller en Bulwer, att icke tala om en Schiller. Dertill behöfs mycket, bland annat ett mäktigt folklif. Vi kunde väl trösta oss med att t. ex. det bokynglande Tyskland, sedan Tiecks och Arndts hjessor hvitnat, ej mäktat uppställa deras vederlikar bland nu lefvande. Men vi äro ej högfärdiga af oss. Vi bekänne då fritt, att ochså vårt sällskapslif är hvad monsieurOrvar Odd skulle kalla »si så der justsom litet tråkigt».konsekvensändrat/normaliserat Men vi utsträcke ej detta omdöme så generelt som Kanawa, hvarigenom vi undgå den inkonseqvensen att en annan gång prisa samma sällskapslif såsom särdeles innehållsrikt. Vi tro att, under det enformighet och gäspningar dväljas i de sig såkallande »salongerna»,konsekvensändrat/normaliserat mången gång en okonstlad glädje och all lifvets friskhet trifvas i de enkla »salarna»,konsekvensändrat/normaliserat på landsbygden och i småstäderna. Här är alltså dock något att måla, och vi försmå ej ens de beskedliga prestmamsellerna. Vi tro oss då finna till och med flera ämnen, än Kanawa uppräknar.
9 Bristen på stora författare tro vi alltså härröra från saknaden af stora intressen, som mäktigt anslå ett folk och höja dess sträfvanden utöfver dagens. Bristen åter på folktecknare anse vi, med Kanawa, till stor del böra tillskrifvas den aflägsenhet från folket och dess inre lif, hvari det nu manbara slägtet af dess fäder och mödrar uppfödts. Rika naturer bryta väl egna banor. Dock, hade ej slumpen fört Runeberg in i Saarijärvis och Ruovesis ödemarker, aldrig hade hans Elgskyttar då sett dagen.
10 Vi kunde väl tillägga åtskilligt ännu. Vi kunde t. ex. fråga, hvilka rosor just blomstra på en skriftställarebana i Finland; hvilken uppmuntran här finnes för nybörjaren; hvilken ledning; hvilka förläggare*)»tillagt av utgivarenJag undrar just, med hvad den der herrn tänker ge ut sina dikter?» frågade en dag en äldre herre, som vid disken i Wasenii boklåda likgiltigt påögnade subskriptionslistan på första delen af Runebergs dikter. Han hade dervid småleende vändt sig till en obekant, som stod honom närmast och anade icke att denne obekante var Runeberg sjelf.. Sprunge ett moget snille fullfärdigt ur barnkammaren, nåväl, då|87 4| vore väl här ochså något till råds. Men då studier och öfning ej kunna umbäras ens af den lyckligast begåfvade, hvem ville väl egna sig åt en så brödlös bana, som en skriftställares i Finland? Måste icke under sådana förhållanden skriftställeriet alltid blifva en bisak, ett nöje, stulet undan mödorna af en mans egentliga yrke? Och hvad skall der blifva af en sådan bisaks-literatur?
11 Men frågorna leda för vida, och vi afbryte här. Kanawas mening, att det nu vuxna slägtet står för aflägset från folket, är ensam tillräcklig att förklara den sköna literaturens brist på en nationel betydelse här i landet. Vi instämma, för vår del, fullkomligt i samma mening, äfvensom i den, att blott en literatur på finska språket kan i Finland blifva fullt nationel.
*)»tillagt av utgivarenJag undrar just, med hvad den der herrn tänker ge ut sina dikter?» frågade en dag en äldre herre, som vid disken i Wasenii boklåda likgiltigt påögnade subskriptionslistan på första delen af Runebergs dikter. Han hade dervid småleende vändt sig till en obekant, som stod honom närmast och anade icke att denne obekante var Runeberg sjelf.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Skön Literatur i Finland.
»Den nya tiden i vårt fosterland
har ännu icke funnit sin tecknare.»
Kanawa.
1 Kanawa N:o 40, 41 har i tvenne korta, men välskrifna artiklar tagit ofvan rubricerade ämne i betraktande. Att Kanawa dervid behagat särskildt ihågkomma Helsingfors Tidningar, skall icke hindra oss att för vår del underskrifva de flesta af förenämnde blads åsigter, med tillägg af några anmärkningar öfver hvad i de öfriga synes oss skeft uppfattadt eller ofullständigt.
2 Allt sedan Saima, barsk i åminnelse, åtog sig att nedrifva de behagliga illusioner man här och der i landet börjat göra sig om en gryende literatur m. fl. goda framsteg, lärer knappt någon på allvar inbilla sig att Finland äger hvad man kunde kalla en skön literatur, vare sig på finska eller svenska språken. När man afräknar den egentliga folkdikten, hvars nyare ådror dessutom besväras af åtskilligt grummel, består det mesta härtills producerade dels af obetydliga fragmenter, dels af dikter, stående till färg och innehåll, åtminstone till form och språk, på svensk botten. Undantag härifrån göra endast Franzéns och Runebergs poetiska skapelser, hvilka man fåfängt ville bestrida en egendomlighet, sprungen ur sjelfva den finska naturens och folklynnets djupaste grund. Kanawas åsigt om den sköna literaturens stora fattigdom här i landet är således i hufvudsaken hvarken ny eller ens tvifvel underkastad. Detaljerne förtjena dock en närmare belysning.
3 Ofta nog, säger Kanawa, hör man våra tidningar orda om den inhemska sköna literaturens fattigdom. Årligen införas stora massor af denna literatur från utlandet, läses och glömmes utan spår. Den inhemska romanen är ännu ofödd; det är endast i de svenska tidningarnas, enkannerligen Morgonbladets och H:fors Tidningars, noveller man finner hemlandet vidrördt. Men dessa noveller sakna all literär betydelse, allt varaktigt värde, all förtrolig bekantskap med land och folk. De afmåla konturer och bilder ur hvardagslifvet; men dessa bilder sakna allt lif, allt högre intresse. Man lefver och röres der i de alldagligaste menniskors sällskap, bland flyktiga daguerrotypbilder utan själ. Det får erkännas, att vårt sällskapslif i sjelfva verket är fattigt och betydelselöst, som det afmålas i Hrr Berndtsons och Topelii noveller. Det kan ej frambringa en Schiller, en Eugéne Sue, en Bulwer. Det kan gifva upphof åt en mängd känslosamma, men hastigt förgätna visor om våren, kärleken, solen o. s. v., men det kan ej framalstra dikter som »Axel och Valborg»,konsekvensändrat/normaliserat – »Wallenstein»,konsekvensändrat/normaliserat Maria Stuart» m. fl. En novellist behöfver dock för ingen del låta fastspika sig vid liflösa sällskapsformer. Han bör ingjuta i bilderna sin själ; han bör efterbilda lifvet i dess ädla verksamhet, ej i dess förfall och vanmakt. Målar han en sed, en dårskap t. ex., bör denna igenkännas som något allmänt och derföre anslående. Så sker icke hos oss. Dag från dag får man hålla till godo med frierihistorier och salongskonversationer. Äfven den poetiska literaturen saknar betydelse. Runebergs större dikter vitna väl om stor fulländning, men de flesta öfriga diktare ha stadnat i sin början.
|87 3|4 Efter denna kritik öfver romaner, noveller och poesier – ty »Murgrönan» nämnes i förbigående, äfvensom Runebergs dikter – söker Kanawa visa, att det finska folk- och sällskapslifvet likväl ingalunda är så fattigt på ämnen för diktaren och tecknaren, som man vid första påseendet kunde tro. »Vi äge, säger bladet, en egen högstyrelse, egna höge tjenstemän och embeten. Dessutom egna folkseder; ett nyssvaknadt bättre medvetande af en nationalitet, hvilket begynner att blifva hela folkets egendom. En dunkel och en gryende kunskap om vår fornhistoria. Flera nöjsama meddelanden ur Finska folklifvet i nyare tider. Allmogens lif, dess fördelar och brister. Den svenska civilisationens och finskhetens inbördes förhållande.» Kanawa tror derföre, att tjenstemannen med sin inflytelse samt dess bruk och missbruk, att sedemålningar och folktaflor, sällskapslifvets brister och bättre sidor, herrskande dårskaper o. s. v. böra gifva diktaren ämnen nog. Men om så är, hvarföre, frågar bladet, hafva ej författarne öst ur denna rika källa? Någon särdeles orsak måste vara dertill vållande, och denna är att söka i de förhållanden, hvari ungdomen uppvexer samt i bildningens ståndpunkt öfverhufvud. Den som ej känner sitt folk, kan ej afmåla det. Få äro de af landets barn, som vaknat till en ny tid, och deraf kommer sig, att den nya tiden i vårt land ännu icke har funnit sin tecknare. Den gamla tidens afbildare förlusta oss emellertid fortfarande med sina beskedliga och enfaldiga taflor om baler, frierier, vackra flickor och salongshjeltar. Vi måste då trösta oss med hoppet, att en kommande tid skall skänka oss författare, som i Anttila och Mattila finna andra roligheter, än den sedesama flickans lika sedesame fästman, som på prestgården ha öga för något annat än prestens döttrar och som göra annan skilnad mellan finske män, än den af salongshjelte och icke salongshjelte. Likväl, slutar Kanawa, tvifle vi, att denna tid någonsin inträffar inom det svenska skriftställeriet här i landet. Det är endast af en finsk literatur man kan hoppas något sådant; endast den kan troget återgifva finska taflor.
5 Man finner af denna korta resumé, att Kanawa, som dock i förbigående nämner Suometars noveller, med sitt tal om skön literatur i Finland egentligen afsett den på svenska språket. Vore icke detta meningen, så hade man svårt att inse, huru Kanawa kunnat förgäta Judéns folksagor, Kultala, dess egen förträffliga »Silmän Kääntäjä» samt flera andra lofvande telningar af literär nygröda på hemspråket, folkdikterna alldeles oberäknade. Bland svenska literaturen i Finland har Kanawa åter påtagligen inrymt alltför liten betydelse åt den poetiska. Stycken sådana som Franzéns »Den gamle Knekten» rymmas ej under rubriken kärleksvisor eller soleuppgångsstycken och Runebergs större arbeten, blomman af allt hvad i och om Finland den svenska sången diktat, affärdas ej med en knapphändig mention honorable åt deras författares snille. Och söker man sångens själ, vill man verkligen ej »fastspika» diktaren vid en fosterländskhet begränsad inom diktens ämne, så tör man ej utan orättvisa kunna förneka allt hvad för öfrigt på svenskt tungomål i landet sjungits en nationel betydelse.
6 I det Kanawa således, enligt vår tanke, förbisett det ädlaste och bästa, som skön literatur här producerat, har hon råkat fästa en alltför stor vigt vid det i sjelfva verket obetydliga, nemligen novellskrifveriet i tidningarna. Det har väl sin riktighet, att, vid bristen på romaner af finsk fabrik, novellerna till dato utgöra det enda i landet tillverkade gods af den sorten och, som sådant, på sätt och vis representera i skiljemynt hvad man i andra länder utströr i kapitaler. Men likaså säkert är, att »Hrr Berndtson och Topelius» m. fl. icke blifvit litet förundrade att se sina flyktiga utkast rubricerade som »skön literatur» och som sådan kriticerad. Sannerligen gör man icke dessa stundens hastverk, på hvilka bläcket icke hunnit torka innan de lemnas till tryckerierna, en alltför stor ära, genom att skärskåda dem i linie med snillets mogna skapelser (Kanawa nämnde ju Maria Stuart etc.!), ämnade för samtid och efterverld. Suom cuique. De stackars novellerna veta ju dock sitt öde, att, engång lästa, begagnas till strutpapper.
7 Dermed vilja vi för ingen del neka, att ju novellerna kunna vara bättre och mera sannt fosterländska, än de äro. Vi tänka dervid på Runebergs noveller i Morgonbladet, hvilka Kanawa förgätit, likasom mycket annat, när hon talar om »den gamla tidens afbildare».konsekvensändrat/normaliserat I allmänhet har Kanawa rätt i sina stränga omdömen om dem hon tar under upptuktelse. Upphöjda intressen, storartade skildringar, verkligt folklif saknas i de flesta. De röra sig mest inom ett matt och enformigt sällskapslif, och der de gå utom detta, snafva de i spökmörker och baxna för diablerier. Specielt ville vi lägga H:fors Tidningars noveller till last, att de nästan uteslutande äro bygda på situation och sakna karakterer. Kanawa dömer alltså icke vrångt, när hon anser novellerna underhaltiga i egenskap af »skön literatur»,konsekvensändrat/normaliserat och lika riktigt menar hon, att detta måtte hafva sin orsak. Således ett par ord om denna.
8 Vi äro fullkomligt ense med Kanawa deri, att vår finska samtid icke kan frambringa en Sue eller en Bulwer, att icke tala om en Schiller. Dertill behöfs mycket, bland annat ett mäktigt folklif. Vi kunde väl trösta oss med att t. ex. det bokynglande Tyskland, sedan Tiecks och Arndts hjessor hvitnat, ej mäktat uppställa deras vederlikar bland nu lefvande. Men vi äro ej högfärdiga af oss. Vi bekänne då fritt, att ochså vårt sällskapslif är hvad monsieur Orvar Odd skulle kalla »si så der justsom litet tråkigt».konsekvensändrat/normaliserat Men vi utsträcke ej detta omdöme så generelt som Kanawa, hvarigenom vi undgå den inkonseqvensen att en annan gång prisa samma sällskapslif såsom särdeles innehållsrikt. Vi tro att, under det enformighet och gäspningar dväljas i de sig såkallande »salongerna»,konsekvensändrat/normaliserat mången gång en okonstlad glädje och all lifvets friskhet trifvas i de enkla »salarna»,konsekvensändrat/normaliserat på landsbygden och i småstäderna. Här är alltså dock något att måla, och vi försmå ej ens de beskedliga prestmamsellerna. Vi tro oss då finna till och med flera ämnen, än Kanawa uppräknar.
9 Bristen på stora författare tro vi alltså härröra från saknaden af stora intressen, som mäktigt anslå ett folk och höja dess sträfvanden utöfver dagens. Bristen åter på folktecknare anse vi, med Kanawa, till stor del böra tillskrifvas den aflägsenhet från folket och dess inre lif, hvari det nu manbara slägtet af dess fäder och mödrar uppfödts. Rika naturer bryta väl egna banor. Dock, hade ej slumpen fört Runeberg in i Saarijärvis och Ruovesis ödemarker, aldrig hade hans Elgskyttar då sett dagen.
10 Vi kunde väl tillägga åtskilligt ännu. Vi kunde t. ex. fråga, hvilka rosor just blomstra på en skriftställarebana i Finland; hvilken uppmuntran här finnes för nybörjaren; hvilken ledning; hvilka förläggare*)»tillagt av utgivarenJag undrar just, med hvad den der herrn tänker ge ut sina dikter?» frågade en dag en äldre herre, som vid disken i Wasenii boklåda likgiltigt påögnade subskriptionslistan på första delen af Runebergs dikter. Han hade dervid småleende vändt sig till en obekant, som stod honom närmast och anade icke att denne obekante var Runeberg sjelf.. Sprunge ett moget snille fullfärdigt ur barnkammaren, nåväl, då|87 4| vore väl här ochså något till råds. Men då studier och öfning ej kunna umbäras ens af den lyckligast begåfvade, hvem ville väl egna sig åt en så brödlös bana, som en skriftställares i Finland? Måste icke under sådana förhållanden skriftställeriet alltid blifva en bisak, ett nöje, stulet undan mödorna af en mans egentliga yrke? Och hvad skall der blifva af en sådan bisaks-literatur?
11 Men frågorna leda för vida, och vi afbryte här. Kanawas mening, att det nu vuxna slägtet står för aflägset från folket, är ensam tillräcklig att förklara den sköna literaturens brist på en nationel betydelse här i landet. Vi instämma, för vår del, fullkomligt i samma mening, äfvensom i den, att blott en literatur på finska språket kan i Finland blifva fullt nationel.