Notisen/artikeln ingår i HT 13/2 1866:|36 2|

Konversation.

Den 10 Februari.

1 – När skall man här i landet komma ifrån den olyckliga vurmen att fälla sjöar? Det är med sjöarna som med skogarna; man tycker sig ha öfvernog af denna välsignade gudsgåvan, och så utrotar man skogarna, och så uttappar man sjöarna, allt hvad man hinner och råder med. Men utan sjö och skog är det ganska säkert att Finland vore en ödemark, – och »skall så bli», om man håller på. Af sådan tanke var framlidne baron Rosenkampff, »koski paroni», som temligen väl kände detta landet från Kuusamos fjällar till Finska Viken. När herrar eller bönder kommo till honom med hufvudet fullt af höskrindar och begärde en sjöfällning, afvägde och beräknade han med mycken försigtighet fördelarna mot olägenheterna. Af tre eller fyra sådana ansökningar hände att en blef beviljad, när det verkligen befanns att ett vattendränkt lågland, en odlingsbar mosse eller en redan till hälften försinad sjö blef derigenom fruktbar, frostfri mark, utan att fällningen skapade nya sumpmarker; men resten lades ad acta. Man måste önska, att senare vattenkommunikanter handla lika försigtigt. Ty det vissa är, att många sjöfällningar redan gjort oberäkneligt större skada än nytta. Det är med dem som med en jordbrukare, hvilken lånar pengar på framtiden och sedan får betäcka det första lånet med nya lån, tills hela egendomen är skuldsatt och går under klubban. I de flesta fall drager den ena sjöfällningen den andra efter sig, för att åter uttorka de nya, derigenom uppkomna sumpmarkerna, och så tär man på landets kapital. Går man konseqvent framåt, så skall man på detta sätt ändtligen lyckas för några tusen tunnland mager ängsmark förstöra våra naturliga kommunikationsvägar, våra stora förrådshus, våra välgörande moderatorer af klimatet, kort sagdt våra herrliga sjöar, och adjö då, icke allenast vackra Finland, utan äfven bördiga och för menskliga varelser beboeliga Finland!

2 – Det är icke mera jord vi behöfva; det är bättre skötsel af den jord vi redan ha. Men fördomen att vilja odla en stor jordvidd, och odla den slarfvigt, är ett gammalt arf från den tid, när sveden var allmän i landet. Det vore nu tid att vänja oss af dermed.

3 – Funnes här blott en liten dosis engelsk omtanke, skulle vi icke låta den i tidningarna föreslagna reformen för våra hållstugor gå in genom ena örat, och ut genom det andra. I stället att tusendetal af landets ungdom, liggande i hållskjuts, förnöter sin tid i lättja och odygd på flera hundra gästgifvargårdar, skulle man der inrätta ett slags folkbibliotheker, helt enkla och föga kostsamma, bestående af några goda folkskrifter och dito tidningar. För mindre vigtiga ändamål utom tjensten ha presterskap och ståndspersoner på landet blifvit tagne i anspråk. Der finnas två vilkor alldeles färdiga för en folkundervisning: tid och mötesplats. De vänta endast på klokt användande.

4 – I Fredrikshamn finnes allaredan en konsumförening, och en dylik håller på att bildas i Helsingfors. Saken är så enkel och fördelen så klar, att sådana snart skola uppstå i alla landets städer, allenast början är gjord. Hvad man ännu behöfver, är praktisk erfarenhet, och derföre vore önskligt att i tidningarna få läsa stadgar och redogörelser från dylika föreningar, till en början i Östersjöprovinserna och Tyskland.

5 – Om våra handlande fortfarande upp|36 3|fatta myntreformen så, att en rubel förvandlas till fyra mark och 20 procent vidare läggas till för betalning i ryskt mynt, – d. v. s. att ryska myntet fallit och det finska förblifvit detsamma, hvilken åsigt är grundfalsk – så kunna de vid första öppet vatten bereda sig på, att många konsumenter, med eller utan konsumföreningar, på egen hand förskaffa sig kuranta ryska och utländska artiklar. Villige importörer skola ej saknas. Och om värdshusvärdar m. fl., som trafikera till större delen med utländsk vara, följa samma system, så skall det uppväcka en konkurrens, som torde blifva dem oläglig. Konsumenterna ha härtills af ovana fogat sig i en prisstegring af 18 till 20 procent, men det skall ej dröja länge, innan de begripa affären.

6 – Midti tjensteqvartalernas magraste tid kommer bevillningen i Helsingfors på fettisdagen som en fastlagsbulla med hetvägg. Måtte den för staten vara en sund och närande spis, ty det sägs att fastan i år skall begås efter mosaiska lagens föreskrift.

7 – Annars har man anmärkt, att samma sak kan synas stor eller liten, allt efter det glas af kikaren, med hvilket man betraktar densamma. Bevillningen har af somliga blifvit sedd med förstoringsglas. Andra åter, och det har varit de betalande, ha lagt stora glaset af kikaren till ögat och sett sina inkomster ofantligt små i ett aflägset fjerran.

8 – Penningen är en fantasi: en bit papper föreställer berg af guld. Penningen är snö: han rinner ur händerna, och vintern är snöfattig. Penningen är en kärleksgud: fruntimmerna vagga honom i silke, och herrarne bära honom närmast sitt hjerta. Penningen är brud och brudgum: man gifter sig med honom. Penningen är en kejsare: man skrifver Rubel och Mark med stor bokstaf, liksom Hans Majestät. Penningen är Bosco: han gör tryffelpastejer af barkbröd, champagne af Saimavatten och sidenklädningar af en allmosa. Penningen är aktör: han spelar ömsom dandy, ömsom röfvare, ömsom tiggarmunk, ömsom Moloch, som uppslukar sina tillbedjare.

9 – Nu är karnaval, och den som så hafva kan stärker sig till fastan med blini och kaviar. Brasorna spraka, cigarrerna bolma, krinolinerna schjåpa sig. Apropos af krinoliner: om de sköna damerna förstode huru oändligt vackrare den enkla drägten af bondkjolar nyligen tog sig ut vid sidan af deras oformliga sockertoppar, så skulle de ej gifva sig någon ro, innan de minskat ringklocksfasonen med en eller par alnar i omfång. Och om den gäspande ungdomen i salongerna begrepe huru oändligt friskare, älskvärdare och gratiösare en väl utförd folkdans presenterar sig vid sidan af fadda och enformiga sittande francäser, skulle de skynda att tillegna sig åtminstone det glada af folklifvet, om de icke förstå att tillegna sig det allvarsama. Likasom folkvisorna redan infört ett kärnfriskt element i den sentimentala kammarmusiken, vore väl ändtligen tid att låta äfven folkdanserna andas en frisk luft från berg och dalar in i det styfva, sömniga, bortpjoskade finska sällskapslifvet, som icke ens eger det öfriga Europas pikanta peppar och salt i konversationen.

10 Bore.