1 Näst frågan om Sebastopols vara eller icke vara, finnes intet märkvärdigare ämne, än väderleken. Det är outslitligt. Det är föremål för en obegränsad tryck-, tal- och tankefrihet. Enligt H:fors Tidningar, har det olyckliga S:t Jago ingen väderlek. Det är väl det hårdaste öde, som kan drabba ett samhälle. Den dödligt ledsama tiden är der en orm som biter sig i stjerten, utan början och utan slut.
2 Almanackan har kommit ur hakarna. Spådomskonsten erkänner sin vanmakt. Hösten och vintern regera hvar sin dag, som Eteokles och Polynices. Men vintern kommer nog till välde, och efter vintern våren, och efter våren Ragnarök.
3 I det lyckliga Frankrike, hvars öde beror af en enda menniskas bräckliga lif, der förstår man ändå att lefva som hvar dag vore den sista. Här deremot ser man stundom för litet, stundom för mycket framåt. Man arbetar för morgondagen, man tror i det längsta på den, men den står i en dimma. Här står en molnvägg vid solens uppgång och en vid dess nedgång. Man tycker sig vara ett ungt folk, som ännu borde ha länge att lefva.
4 Men så kommer julen med sin barnafröjd, och så glömmer man dagens bekymmer och morgondagens farhågor och besluter att andas fritt och att lefva. Julen är den enda verkliga folkfest här i norden. Då viker den trumpna uppsynen från nordbons rynkade panna, och han slår sig lös för en dag, en vecka eller par och äter och dricker mycket – det hör till klimatet – men glädes också hjertligare än vanligt – det hör till hans menskliga rätt. De dagarna är norden en jätte, som, krökt under bördan af 60 graders latitud, räter uppå sig, stryker rimfrosten ifrån sin panna och småler, som Kulneffs bild uti dikten – småler i ett ansigte af »bara skägg».konsekvensändrat/normaliserat
5 Något mera kunde likväl göras för julens trefnad. Spekulationen sofver, som vanligt. Med undantag af boklådornas julbord (som i år lära bli klenare än vanligt) har ännu ingen här kommit på det infallet att inrätta en julbazar, som så länge brukats i andra länder. Flera tusende rubel depenseras dessa dagar|97 3| ensamt i Helsingfors på leksaker för barn, och likväl har (utom en enda handelsbod) ingen kommit uppå den tanken att inrätta en marknad för dylika varor. Flera tusende rubel utgifvas för illa gjorda, plumpa och bräckliga utländska leksaker, som kunde hemma i landet göras mångfaldt bättre, och likväl har ingen fabrikant, ingen handtverkare råkat tänka uppå att han kunde göra dylika saker och utbjuda dem. I stället att finna på ett eller par ställen samladt allt hvad han söker, måste nu en köpare med otroligt besvär springa gata upp och gata ned, för att leta tillsamman hvad han behöfver för de sinas trefnad. Och det lilla som finnes är ofta orimligt dyrt. Handtverkaren, fabrikanten får ej i sitt hufvud den enkla saken att han förtjenar mera på att sälja billigt och mycket, än litet och dyrt. Hellre vill han sälja för 100 rubel med 30 procents vinst, än för 1 000konsekvensändrat/normaliserat rubel med 10 procents behållning.
6 Hvem har varit i Stockholm en jul och känner ej Tit. Lejas julmarknad? Låt vara att hans idé är en judes uppfinning, den är i alla fall fyndig och bra. I ett rum har han småsaker från 1 och 2 till 8 skilling banko. Det är för alla de många som ej ha råd eller lust att köpa dyrare. I nästa rum finnas saker från 8 skillingars till 1 riksdalers värde. Det rummet är också talrikt besökt. I tredje rummet finnas saker som kosta mer än en riksdaler. Det är för rika pappor, svaga mammor och gifmilde ungkarlar. Leja har på den enkla sorteringen skördat otroliga summor. Men går man här t. ex. till Hr Wallman, som kunde göra en lika god marknad, så är silfverrubeln ett så ringa ting, att man knappt vågar bjuda så litet.
7 Kanske skall man säga att det nu är krigstid. Mycket möjligt, men fredstiderna ha ej varit en smula bättre i den vägen.
8 Allt skall också det arma kriget rå för. T. ex. maltet stiger och ölet stiger, det kan man begripa. Men maltet faller och ölet stiger ändå, det hör till det obegripliga här i verlden. Det rår kriget för. Kriget duger till allt, liksom revalenta arabica.
9 Ölet kunde förtjena sitt eget kapittel, ty det har nu blifvit en formelig makt i staten. Helsingfors ensamt konsumerar 1 000konsekvensändrat/normaliserat buteljer om dagen. Priset är en sak; vore HelsingforsMünchen, så skulle här ha varit mer än en revolution i år. Men vore HelsingforsMünchen, så skulle ock ett sådant öl, som man stundom här får dricka, höra till omöjligheterna. Qvaliteten är en annan sak. Bryggerierna inse icke att det gått med ölet alldeles som med cigarrerna. Så länge det dracks af några och smakades vid högtidliga tillfällen af andra, så kunde man också inbilla mängden att det man drack var öl. Men alltsom konsumtionen steg, begynte allt flera göra skillnad mellan öl och surt svagdricka. Och derföre bär sig nu en dålig vara (när den är dålig, ty stundom är den bra) endast i brist på konkurrens. Men nu leder en stark konsumtion ofelbart till konkurrens, och den är i antågande. Från Reval har ett större parti öl kommit öfver. Från Åbo har man ibland sett små partier, men nu sednast till det orimliga priset af 25 kopek per butelj. Tavastehus har godt öl – men väntar på jernvägen. Allt detta är dock en droppe i hafvet. Men ryktet förmäler att ett nytt bryggeri i stor skala anlägges, med en centralbutik i Schiefnerska huset. Kommer det till stånd, så göra alla bryggerier klokast att öppna tapparna för en dålig brygd och låta den rinna ut på backen.
10 I en tid när drufvorna vexa i Torneå och champagnen hämtas från Brahestad, skola ölets ihärdigaste motståndare medgifva dess riksgagneliga betydelse för det allmänna bästa.
11 Nu några ord om mindre materiela ämnen.
12 Märkvärdigt nog äro konst och literatur de som tyckas stadigast vidhålla tron på en framtid. Konstföreningen fortfar att hålla sin äldste och längst gångne elev, Hr Löfgren, under armarne i Düsseldorf. Hans altartafla lärer nu vara färdig och hitförväntas, om möjligt, i vinter. Hr W. Holmberg och Hr Ekman junior studera flitigt, äfven i Düsseldorf. Af den förre hitväntas flera taflor. Hr Ekman senior har fulländat sina sköna alfreskomålningar i Åbo domkyrkas chor. En Italienare har bosatt sig här för vintern och säljer gipsarbeten, bättre och sämre, men somliga vackra nog. Musiken har åter vaknat till lif, den har bjudit på tre eller fyra konserter, och en sångförening förljufvar den kulna hösten.
13 En saknad stämma har tystnat; Betty Boijes djupa vackra alt är stum för alltid. Hennes sångaretid var kort, hon började sent, kanske för sent, men hon vann både vänskap och erkännande. Sina lyckligaste dagar har hon tillbragt i Åbo och Helsingfors, der man ännu mins henne med välvilja och saknad. Sveriges hufvudstad ville tillegna sig henne, när hennes rykte var störst, men ehuru hon ej saknade framgång också der, försvann hennes lugn bland kungl, theaterns intriger. Sedan dess gjorde hon blott ett eller par korta besök i hemlandet. Som sin fordne lärares maka, besökte hon med honom den nya verlden, men återvände snart med bruten helsa till Sverige och fann der sin tidiga graf.
14 Literaturen har lidit af lång fasta på svensk föda; men de finska pressarna ha ej varit alldeles sysslolösa. Vi äro ej bortskämda med stor produktivitet, och det ringa som hösten frambragt härtills är qvantitativt ej ringare än under vanliga tider. Tidningspressen lofvar till och med förstärka sina leder. Detta år har antalet varit 21, nästa år blir det 22. Teknisk Tidskrift, berömlig i åminnelse, afträder från skådebanan. Deremot framträda två nya: Mönsterblad för handtverkare och det nya Wiborg. Af dessa 22 hoppas 8 hålla sig uppe utan dagens begärligaste lockmat, de politiska nyheterna, och äfven bland de 16, som meddela sådana, finnes blott ett egentligen politiskt blad, det allmänna. Alla de öfriga nöja sig med mer eller mindre korta sammandrag af det vigtigaste.
15 Theatern har stått öde, så öde, att icke ens en konstmakare, en lindansare, en taskspelare under hösten bevärdigat Helsingfors med sina hokuspokus. Absolut vacuum.
16 Hr Hessler spelar i Åbo, Hr Roos är försvunnen i obekanta öden. Från Stockholm förljudes, att Hr Stjernström firat ett lysande bröllopp på hôtel Fenix och sedan hemkomstöl. På tredje dagen gafs Don Cesar de Bazano på Mindre theatern, och Hr Stjernström i sin gamla bravurrol framlockade med en lyckligt placerad anspelning på sitt giftermål en skur af bravorop. Pierre Deland spelar i Malmö, och på hans första spektakel »Efter femtio år» blef der blindt alarm, emedan en lampa antände taket i buffeten, men alltsamman aflopp med blotta skrämseln. Hr och Fru Rohde äro engagerade hos Broman & Weselius vid Södra theatern i Stockholm. Några andra f. d. medlemar af Hr Hesslers sällskap ha tagit engagement hos Oscar Andersson. Flera stycken af finskt ursprung eller bearbetning ha under hösten gifvits på Stockholms theatrar: Skärgårdsflickan, En Sommarafton, Gamle Målaren, Tredje delen första kapitlet och Kungens Läkare.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref från Helsingfors.
10.
11 Dec. 1854.
1 Näst frågan om Sebastopols vara eller icke vara, finnes intet märkvärdigare ämne, än väderleken. Det är outslitligt. Det är föremål för en obegränsad tryck-, tal- och tankefrihet. Enligt H:fors Tidningar, har det olyckliga S:t Jago ingen väderlek. Det är väl det hårdaste öde, som kan drabba ett samhälle. Den dödligt ledsama tiden är der en orm som biter sig i stjerten, utan början och utan slut.
2 Almanackan har kommit ur hakarna. Spådomskonsten erkänner sin vanmakt. Hösten och vintern regera hvar sin dag, som Eteokles och Polynices. Men vintern kommer nog till välde, och efter vintern våren, och efter våren Ragnarök.
3 I det lyckliga Frankrike, hvars öde beror af en enda menniskas bräckliga lif, der förstår man ändå att lefva som hvar dag vore den sista. Här deremot ser man stundom för litet, stundom för mycket framåt. Man arbetar för morgondagen, man tror i det längsta på den, men den står i en dimma. Här står en molnvägg vid solens uppgång och en vid dess nedgång. Man tycker sig vara ett ungt folk, som ännu borde ha länge att lefva.
4 Men så kommer julen med sin barnafröjd, och så glömmer man dagens bekymmer och morgondagens farhågor och besluter att andas fritt och att lefva. Julen är den enda verkliga folkfest här i norden. Då viker den trumpna uppsynen från nordbons rynkade panna, och han slår sig lös för en dag, en vecka eller par och äter och dricker mycket – det hör till klimatet – men glädes också hjertligare än vanligt – det hör till hans menskliga rätt. De dagarna är norden en jätte, som, krökt under bördan af 60 graders latitud, räter uppå sig, stryker rimfrosten ifrån sin panna och småler, som Kulneffs bild uti dikten – småler i ett ansigte af »bara skägg».konsekvensändrat/normaliserat
5 Något mera kunde likväl göras för julens trefnad. Spekulationen sofver, som vanligt. Med undantag af boklådornas julbord (som i år lära bli klenare än vanligt) har ännu ingen här kommit på det infallet att inrätta en julbazar, som så länge brukats i andra länder. Flera tusende rubel depenseras dessa dagar|97 3| ensamt i Helsingfors på leksaker för barn, och likväl har (utom en enda handelsbod) ingen kommit uppå den tanken att inrätta en marknad för dylika varor. Flera tusende rubel utgifvas för illa gjorda, plumpa och bräckliga utländska leksaker, som kunde hemma i landet göras mångfaldt bättre, och likväl har ingen fabrikant, ingen handtverkare råkat tänka uppå att han kunde göra dylika saker och utbjuda dem. I stället att finna på ett eller par ställen samladt allt hvad han söker, måste nu en köpare med otroligt besvär springa gata upp och gata ned, för att leta tillsamman hvad han behöfver för de sinas trefnad. Och det lilla som finnes är ofta orimligt dyrt. Handtverkaren, fabrikanten får ej i sitt hufvud den enkla saken att han förtjenar mera på att sälja billigt och mycket, än litet och dyrt. Hellre vill han sälja för 100 rubel med 30 procents vinst, än för 1 000konsekvensändrat/normaliserat rubel med 10 procents behållning.
6 Hvem har varit i Stockholm en jul och känner ej Tit. Lejas julmarknad? Låt vara att hans idé är en judes uppfinning, den är i alla fall fyndig och bra. I ett rum har han småsaker från 1 och 2 till 8 skilling banko. Det är för alla de många som ej ha råd eller lust att köpa dyrare. I nästa rum finnas saker från 8 skillingars till 1 riksdalers värde. Det rummet är också talrikt besökt. I tredje rummet finnas saker som kosta mer än en riksdaler. Det är för rika pappor, svaga mammor och gifmilde ungkarlar. Leja har på den enkla sorteringen skördat otroliga summor. Men går man här t. ex. till Hr Wallman, som kunde göra en lika god marknad, så är silfverrubeln ett så ringa ting, att man knappt vågar bjuda så litet.
7 Kanske skall man säga att det nu är krigstid. Mycket möjligt, men fredstiderna ha ej varit en smula bättre i den vägen.
8 Allt skall också det arma kriget rå för. T. ex. maltet stiger och ölet stiger, det kan man begripa. Men maltet faller och ölet stiger ändå, det hör till det obegripliga här i verlden. Det rår kriget för. Kriget duger till allt, liksom revalenta arabica.
9 Ölet kunde förtjena sitt eget kapittel, ty det har nu blifvit en formelig makt i staten. Helsingfors ensamt konsumerar 1 000konsekvensändrat/normaliserat buteljer om dagen. Priset är en sak; vore Helsingfors München, så skulle här ha varit mer än en revolution i år. Men vore Helsingfors München, så skulle ock ett sådant öl, som man stundom här får dricka, höra till omöjligheterna. Qvaliteten är en annan sak. Bryggerierna inse icke att det gått med ölet alldeles som med cigarrerna. Så länge det dracks af några och smakades vid högtidliga tillfällen af andra, så kunde man också inbilla mängden att det man drack var öl. Men alltsom konsumtionen steg, begynte allt flera göra skillnad mellan öl och surt svagdricka. Och derföre bär sig nu en dålig vara (när den är dålig, ty stundom är den bra) endast i brist på konkurrens. Men nu leder en stark konsumtion ofelbart till konkurrens, och den är i antågande. Från Reval har ett större parti öl kommit öfver. Från Åbo har man ibland sett små partier, men nu sednast till det orimliga priset af 25 kopek per butelj. Tavastehus har godt öl – men väntar på jernvägen. Allt detta är dock en droppe i hafvet. Men ryktet förmäler att ett nytt bryggeri i stor skala anlägges, med en centralbutik i Schiefnerska huset. Kommer det till stånd, så göra alla bryggerier klokast att öppna tapparna för en dålig brygd och låta den rinna ut på backen.
10 I en tid när drufvorna vexa i Torneå och champagnen hämtas från Brahestad, skola ölets ihärdigaste motståndare medgifva dess riksgagneliga betydelse för det allmänna bästa.
11 Nu några ord om mindre materiela ämnen.
12 Märkvärdigt nog äro konst och literatur de som tyckas stadigast vidhålla tron på en framtid. Konstföreningen fortfar att hålla sin äldste och längst gångne elev, Hr Löfgren, under armarne i Düsseldorf. Hans altartafla lärer nu vara färdig och hitförväntas, om möjligt, i vinter. Hr W. Holmberg och Hr Ekman junior studera flitigt, äfven i Düsseldorf. Af den förre hitväntas flera taflor. Hr Ekman senior har fulländat sina sköna alfreskomålningar i Åbo domkyrkas chor. En Italienare har bosatt sig här för vintern och säljer gipsarbeten, bättre och sämre, men somliga vackra nog. Musiken har åter vaknat till lif, den har bjudit på tre eller fyra konserter, och en sångförening förljufvar den kulna hösten.
13 En saknad stämma har tystnat; Betty Boijes djupa vackra alt är stum för alltid. Hennes sångaretid var kort, hon började sent, kanske för sent, men hon vann både vänskap och erkännande. Sina lyckligaste dagar har hon tillbragt i Åbo och Helsingfors, der man ännu mins henne med välvilja och saknad. Sveriges hufvudstad ville tillegna sig henne, när hennes rykte var störst, men ehuru hon ej saknade framgång också der, försvann hennes lugn bland kungl, theaterns intriger. Sedan dess gjorde hon blott ett eller par korta besök i hemlandet. Som sin fordne lärares maka, besökte hon med honom den nya verlden, men återvände snart med bruten helsa till Sverige och fann der sin tidiga graf.
14 Literaturen har lidit af lång fasta på svensk föda; men de finska pressarna ha ej varit alldeles sysslolösa. Vi äro ej bortskämda med stor produktivitet, och det ringa som hösten frambragt härtills är qvantitativt ej ringare än under vanliga tider. Tidningspressen lofvar till och med förstärka sina leder. Detta år har antalet varit 21, nästa år blir det 22. Teknisk Tidskrift, berömlig i åminnelse, afträder från skådebanan. Deremot framträda två nya: Mönsterblad för handtverkare och det nya Wiborg. Af dessa 22 hoppas 8 hålla sig uppe utan dagens begärligaste lockmat, de politiska nyheterna, och äfven bland de 16, som meddela sådana, finnes blott ett egentligen politiskt blad, det allmänna. Alla de öfriga nöja sig med mer eller mindre korta sammandrag af det vigtigaste.
15 Theatern har stått öde, så öde, att icke ens en konstmakare, en lindansare, en taskspelare under hösten bevärdigat Helsingfors med sina hokuspokus. Absolut vacuum.
16 Hr Hessler spelar i Åbo, Hr Roos är försvunnen i obekanta öden. Från Stockholm förljudes, att Hr Stjernström firat ett lysande bröllopp på hôtel Fenix och sedan hemkomstöl. På tredje dagen gafs Don Cesar de Bazano på Mindre theatern, och Hr Stjernström i sin gamla bravurrol framlockade med en lyckligt placerad anspelning på sitt giftermål en skur af bravorop. Pierre Deland spelar i Malmö, och på hans första spektakel »Efter femtio år» blef der blindt alarm, emedan en lampa antände taket i buffeten, men alltsamman aflopp med blotta skrämseln. Hr och Fru Rohde äro engagerade hos Broman & Weselius vid Södra theatern i Stockholm. Några andra f. d. medlemar af Hr Hesslers sällskap ha tagit engagement hos Oscar Andersson. Flera stycken af finskt ursprung eller bearbetning ha under hösten gifvits på Stockholms theatrar: Skärgårdsflickan, En Sommarafton, Gamle Målaren, Tredje delen första kapitlet och Kungens Läkare.