Notisen/artikeln ingår i HT 13/9 1854:|71 2|

Nya Altartaflor.

1 Prof. Fredrik Cygnæus upplyser i Morgonbladet, att nyligen en fotografisk afbildning hitkommit af den altartafla, föreställande Christus i örtagården, hvarmed vår landsman E. J. Löfgrén i närmare ett år varit sysselsatt uti Düsseldorf. Denna tafla, som snart är fulländad, öfverskjuter 5½ alnar i höjd; dess bredd utgör 3½ alnar. Dess pris är ännu icke bestämdt, men torde blifva moderatare än andra taflor af lika konstvärde, ehuru, som Prof. C. välvilligt anmärker, det vore önskeligt att den anspråkslöse artistens sjelfförsakelse ej blefve ställd på alltför hårdt prof, emedan inkomsten deraf är oumbärlig för hans vidare artistiska utbildning. Konstakademien i Düsseldorf har på det fördelaktigaste vitsordat Hr Löfgréns flit och framsteg, och de af landets församlingar, hvilka vore i behof af ny altartafla samt önskade inköpa Hr Löfgréns vackra arbete, kunna skriftligen eller muntligen vända sig till Prof. Cygnæus, hos hvilken äfven fotografin står att beses.

2 Detta anbud, ehuru framställdt under en tid då sinnena äro upptagna af andra föremål, måste lifligt erinra församlingarnes närmaste styrelse om ett stort, ett efterhand ytterst kännbart behof. Man måste erinra sig huru mäktigt konsten förmår att höja den offentliga andakten, än genom sköna upplyftande bilder, än genom orgelns och sångens toner, än genom sjelfva templens värdiga arkitektur. Och huru litet är dock gjordt, och huru mycket återstår dock att göra? Den renare, ädlare byggnadsstilen i de kyrkor, som blifvit uppförda på nyare tider, har dock härutinnan gjort början. Kyrkosångens förbättrande, anskaffandet af nya och fullständigare orgelverk har äfven mera än förr legat mången om hjertat. Altartaflorna har man sist erinrat sig; äfven denna glömska har på några orter blifvit godtgjord, men dessa orter äro få och behofvet i många församlingar omisskänneligt.

3 Ty ur kristelig synpunkt är det i sanning nedslående, att mångenstädes ännu finna altarbilder så vidrigt fula, så osmakligt dåliga, att det heligaste, ja sjelfva frälsarens bild, på dem ej sällan framstår som en af mörkrets furste ditkastad karrikatyr, beräknad att störa och förvilla den kristliga andakten. Konstens intresse intager här endast andra rummet, men vi tillåta oss erinra derom, att altartaflorna vanligen äro de enda, som kunna gifva Finlands allmoge ett begrepp om den ädla och sköna målarekonsten, och sålänge flertalet af dem äro så underhaltiga, kan man ej undra, att den finske landtbon äfven i denna del af civilisationens välgerningar, hågen för och kännedomen af det sköna, står så långt efter andra nationer.

4 Vi äro långtifrån att tadla församlingarnes styresmän för det att härtills så föga blifvit gjordt för kyrkornas prydnad med värdiga målningar, ty hvarifrån skulle dessa erhållas? Men i detta afseende ha utsigterna mycket ljusnat på sednare tider. Hr Ekman i Åbo har egnat en del af sin dyrbara tid åt altartaflor; Hr Godenhjelm i Helsingfors har likaledes mottagit uppdrag om sådana; några af Konstföreningens elever ha, visserligen ännu med nybör|71 3|jande hand, försökt sig åt detta håll. Bland desse elever är Hr Löfgren utan tvifvel den som härtills gått längst och lemnar om sig det bästa hopp. Och nu, då tillfälle erbjudes, dels af Hr Löfgren, dels på andra håll, att anskaffa en upplyftande prydnad, ett mäktigt anslag för andakten, nu är det tid, om icke i dag, så i morgon, att församlingarne härtill använda en del af sina eller kyrkornas besparingar.

5 Intrycket af den nyss uppsatta altartaflan i Helsingfors äldre lutherska kyrka är hos de flesta af församlingens medlemar ännu friskt. I stället för det fordna enkla korset, hvilket visserligen som symbol hade den högsta betydelse, men för ögat och fantasin ingenting anslående, höjer sig nu taflan af en bland de mest rörande skildringar ur frälsarens historia: den stund, när han låter barnen komma till sig. Man står i det förflutna, mer än aderton sekler tillbaka; på afstånd flyter den blåa strömfåran af Jordan, och Zions tinnar glimma i solskenet. Frälsaren står der allvarlig och mild under palmernas skugga, omgifven af lärjungarne och mödrar med deras barn. På hans venstra arm hvilar ett litet barn, som med innerlig kärlek lutar sig emot hans bröst, och varnande höjes hans högra hand, i det han säger till dessa män och qvinnor med hjertan fyllda af verldens klokskap: »sannerligen säger jag eder, utan att I varden som barn, kunnen I icke ingå uti Guds rike.» Och åskådaren säger rörd i sitt hjerta vid denna anblick: Ja herre Jesu, låt mig hvila invid ditt bröst, liksom detta barn!

6 Är icke betraktandet af en sådan tafla med kristeligt sinne redan en gudstjenst för sig?