Notisen/artikeln ingår i HT 16/5 1857:|38 2|

Tidskrift för Finska Kyrkan.

1 Första häftet af denna tidskrift har dessa dagar framträdt och låter hoppas en allvarlig sakförare, uppfylld af både kraft och kärlek, för kristendomens och kyrkans intressen i detta land. Må utgifvaren dertill förlänas helsa och hugnad, ty företaget kräfver både möda och mod.

2 Förordet nämner utgifv:s önskan att frambära sitt företag »såsom ett svagt tacksamhetsoffer i den finska kyrkans helgedom på dess stora jubelår».konsekvensändrat/normaliserat »Den finska kyrkan», säger han, »firar i år en jubelfest. Hon jublar vid det 700 åriga minnet af kristendomens införande i landet. Väl är det sannt, att kristendomen år 1157 i Finland predikades med svärdet i handen. Väl är det sannt, att Finnarne, då de emottogo kristendomen, förloradeoriginal: förlode sin yttre sjelfständighet. Väl är det sannt, att kristendomens ljus, sådant det då uppgick öfver Suomis byggder, var omgifvet af ett tjockt töcken. Men svärdet, våldet och töcknet hörde ej till kristendomen; de kommo af synden hos menniskorna, som förkunnade henne. Nej, kristendomen var och är och blir idel frid och försoning, idel kärlek och frihet, idel ljus och sanning; ty Christus är vår evige försonare och fridsfurste; Han är den evige konungen i kärlekens och frihetens, i ljusets och sanningens nådefulla och herrliga rike. Och Christi namn såsom vår försonare och konung blef för 700 år sedan första gången nämndt i Finland; Hans ord utgick då äfven öfver vårt land, och dopet i Hans namn förrättades äfven här; då nedlades hos det finska folket det första ringa frö, ur hvilket den finska kyrkans träd sedan uppvuxit. Derföre måste hvarje Finne, för hvilken Christus, Hans ord och Hans kyrka icke äro betydelselösa namn, utan den dyrbaraste verklighet, förutan hvilken hans lif saknade både sin rätta grund och sitt rätta mål, glädjas vid det jubelminne, som finska kyrkan i år firar. Ty om också Herrans ord för 700 år sedan förkunnades Finnarne på ett för dem främmande tungomål, så var också detta ej kristendomens skuld; kristendomen vill tvärtom, att ’alla tungor’ och alla tungomål ’skola bekänna att Christus är Herren, Gud Fader till ära’, liksom hon icke vill förstöra någon nationalitet, utan endast med sin anda genomtränga och förädla densamma, och sålunda göra hvarje folk, med bibehållande af dess egendomliga folk-karakter, till ett ’Guds egendoms folk’, ett heligt folk, ’det sig om goda gerningar beflitar’ och ’förkunnar Hans dygd, som dem kallat hafver af mörkret till sitt underliga ljus’. Glädjas må i vi derföre, och det desto mera, ju mera vi befinna, huru töcknet, som för 700 år sedan omgaf kristendomens ljus, alltmera blifvit skingradt; ty det vittnar om kraften af det ljus, som då uppgick öfver oss.» ...

3 Detta häfte innehåller: 1) Förord, sid. 1–2; 2) I. Afhandlingar: Om kyrkan och det kyrkliga embetet, med särskildt afseende på den s. k. ny-lutheranismen, sid. 3–18; 3) Historisk teckning af sättet för kyrkoherdeembetens tillsättande i Finland, meddelad af theol. kand. Palmros, sid. 19–34; 4) II. Literatur: öfversigt af kyrkligt-theologiska tidskrifter samt anmälan af 6 nyare skrifter, sid. 35–62; 5) III. Notiser: Finland, om sekteriska rörelser i några delar af östra Finland (Jakimvaara, Valkjärvi m. fl.), sid. 62–64.

4 Vi erinra om den anmälan, som stått att läsa jemväl i detta blad N:o 15 och hvaraf finnes, att prenumeration emottages å Frenckellska bokhandeln i Helsingfors med 1 r.rubel 20 k. s:rkopek silfver för årgångens 6 häften samt å alla postkontor i landsorten med tillägg af vanligt postarfvode.