2 På sjelfva juldagen, klockan 3 och 35 minuter eftermiddagen, sätter jag mig att skrifva. Olyckligtvis för de stackars postiljonerna är det måndag, arbetsdag, ehuru jul, och kl. 6 afgår lösväskan. Pappa sofver middag, och jag borde sofva med – borde visst, ty i natt sof jag knappt fyra timmar, kl. ½ 6 åkte vi med klingande bjellror till kyrkan, till middagen hade vi skinka, ungsgröt och tortor, och i qväll faller det på min lott att roa fru Perlgren, den hederliga, präktiga, men rysligt långtradiga inspektorskan, som tillbringar alla jular hos oss. Men afundas mig, jag har fått en diamantpenna till julklapp, och den måste försökas, om också de länge hotade, mycket fruktade blåa strumporna skulle arrivera till nyårsg... Nej, vi stryka öfver de blåa, göra vi icke det, Gabriel?
3 Vår jul hade så nära blifvit triste nog, ty pappa har så länge bråkat med de indelta bataljonerna, att han alldeles, nära på alldeles försummat julklapparna, men bör man vara otacksam, när man fått sex pund lin, gullgult och mjukt som skön Ingeborgs hår, och dertill ännu »tio rubel till krimskrams», som min herr pappa behagade uttrycka sig? Fru Perlgren var just, full af beundran, sysselsatt att uträkna alnarna af den blifvande väfven, då din låda anlände med påskrift »Krimska äpplen åt Betty»,konsekvensändrat/normaliserat hvartill pappa anmärkte att krimska äpplen nuförtiden äro af jern och nog härdsmälta. Men i stället innehöll din låda så många glada och rara saker, bästa Gabriel, att pappa puttrande talade om nutidens ungdom, som slösar ett qvartals lön på »kramsfågel», men jag ... det är onödigt att säga dig hvad jag gjorde. Inte för det att det vore så farligt, det sägs ju dessutom att du är förlofvad ...
4 Jag förbigår nu de öfriga sakerna, tillochmed Leonna, hvars författarinna jag tror mig ha den äran att känna, och vill endast säga dig några ord till tack för Collans finska folkvisor.
5 Först måste jag likväl säga dig att de nya françäser du skickade mig ur Gluntarne gjort furore på Vanaja. Som vanligt, hade vi bjudit alla torparne på julgröt, och hela stora stugan på gården var täckt med halm öfver golfvet. När jag fann dina françäser i lådan, begärde jag pappas lof att be alla barnen ur stugan in till salongen, och sedan de gapat litet omkring sig, lät jag dem dansa efter Gluntarne. Jag medger att denna glada och dansanta musik kunnat finna en elegantare publik och större konstdomare, men jag tror det skulle ha roat både Gunnar Wennerberg och hans bearbetarinna hos oss att se den förunderligt muntra effekt, som Gluntarne gjorde på den lilla torparesocieteten.
6 Skall jag säga dig hvad jag tänker om Wennerberg? Wennerberg är, liksom Nybom, en genius, ämnad af Vår Herre att blifva stor och evärdelig, men tidens flärd har gjort honom, liksom Nybom, förgänglig och liten. Ack att äfven det högsta kan falla för synd! Och likväl måste man älska det – ja kanske mera derföre att det är menskligt svagt. Lik ett bi, suger jag det ljufvaste ur Wennerbergs musik, och jag låter det syndigt toma falla bort, och så får jag en dikt af toner så sköna, att aldrig en svensk ande diktat något skönare.
7 Men, Gabriel, huru många beundra ej skalet!
8 Det hör till saken, att när man spelat françäser för torpare, bör man sjunga torparevisor för de välborne. Der är sannt att pappa ej mycket vill höra talas om sin välborenhet. Musikus var han aldrig, knappt nog musikälskare, när jag undantar Bellman och några studentvisor, hvaraf han alltid blir upprymd, när han har tid. När jag satte mig att sjunga visorna, både de förr bekanta och de nya, men som alla fingo ny färg genom ett vackert ackompagnement, så inledde pappa en konversation med fru Perlgren om smör- och talgpriserna. Jag lät mig ej förskräcka, utan sjöng friskt uppå. Om en stund, vid fjerde visan tror jag, märkte jag att fru Perlgren ensam förde ordet och att pappa svarade med ett hm hm emellanåt. Till slut inföll han helt tvärt: hvem har skrifvit det der?
9 Hvem? upprepade jag. Det har folket gjort.
10 Kramsfågel! sade han buttert och begynte att tala om fodertillgången för vintern. Du bör veta, Gabriel, att ingen i verk och gerning kan älska folket mera och göra mera för dess väl i sitt kall, än pappa gör, men han talar aldrig derom och sjelfva ordet folk har för honom en viss bismak af fransk kommunism. Han är af gamla tiden, och de nya orden (när de stadna vid ord) äro för honom kramsfågel. Således – han började med fodertillgången, men det dröjde ej länge, innan fru Perlgren åter fick ensam försvara ladugårdens rättigheter. Till slut hade jag den triumfen att höra honom afklippa hövexten med ett tvärt: sjung om det der!
11 Jag har ej insigt att bedöma hvilken rang visan bör intaga i musiken och poesin, men mig ha visan och sagan förekommit såsom öfver och utan all rang, på samma sätt som barn, för hvilka de 14 rangklasserna äro ett nonsens. Och likasom ett barn, är visan af mycket olika lynne, men dess väsen synes mig bestå i det innerliga och dess form i det enkelt melodiska. Alla vackra ljud i naturen, fågelsången och skogens sus och vågornas sakta sorl äro ingenting annat än fonder af visor utan ord och melodi, och hos dem har den förste sångaren gått i skola. Och ur denna dunkla omedvetna fond ha sedan ord och melodi uppspirat, som mångfärgade moln på en blå, men enformig himmel: det vackra i naturen har lärt sig tala, och har ej vetat huru och hvarföre, men det var så hjertats behof. Aldrig har någon dikt mer skönt och sannt beskrifvit visans uppkomst, än Kalevalarunan om kantele och ungmöns lockar. Detta ämne är rikt, Gabriel. Jag har med nöje läst en uppsats i Åbo Tidningar, som går något ditåt. »Tonernas rike» heter den.
12 Du förstår nu hvarföre man kan hålla af visan och ställa den i oskyldig mening högst, emedan den står naturens hjerta närmast. Att jemföra alla folkslags visor, deras syskontycke och deras olika lynnen, hvilket ämne för en bok! Jag tror att just för det visan först stigit fram ur naturens harmonier, är hon företrädesvis melodi. Men hvilken skiftning i melodiernas färg och hvilket olika sätt att kläda dem uti ord! Svenska och finska folkvisorna vid hvarandras sida, det är något mer äntillagt av utgivaren två sätt att sjunga, det är två sätt att vara och två att känna.
13 Man säger ju att musiken och måleriet äro kristliga konster, liksom romantiken också annars är en färgbrytning af kristendomens ljus emot verldens mörker. Jag tänker derföre att melodin är rikare hos de folk som ha rasat igenom en medeltid. Den yppigt melodiska svenska folkvisan är ett medeltidsarf. Men hvad skall man säga om våra visor? På hvilken botten stå de?
14 I ordens skönhet står finska folkvisan öfver den svenska; i melodin är hon mycket fattigare; i rhytmen gör hon ofta revolt mot seden i andra länder. Tror du ej att der i henne är en stark skymning af hedendom, med spridda ljusblinkar af en senare tid? Mins du den forntidsgråa, genomhedniska finska runomelodin? Har du märkt huru dess fattiga, men rörande fem toner gå som en fin silfvertråd genom nästan alla de nyare äkta folkvisorna? Modernisera dem? Omöjligt. Man ser på »kultani kukkuu»,konsekvensändrat/normaliserat som blifvit så ofta sjungen, spelad och varierad af utlänningar, huru den lidit deraf.
15 Lönnrot hörde för längesedan den älskeliga »Tuoll’ mun kultani» sjungas på melodin af en svensk pigvisa. Tjugu år senare, skrifver du, fann Collan en sjuttonårig vallflicka (Katri hette hon) uppe i Ilomants i Karelen, och hon sjöng samma visa på en förr okänd melodi, som efter henne skall sjungas i evärdeliga tider. Hade hon sjelf satt musiken? Ingen vet. Man ser endast att ord och melodi ej der ha uppkommit på samma gång. Men huru diktar då folket? Är det möjligt att ord och melodi uppstå på dess tunga skilda för sig?
16 En annan märkvärdighet är »Werinen poika» (Mistäs tulet). Dikten återfinnes i en skottsk ballad, i den svenska »Sven i rosengård» och jag tror ännu i andra nationers folkvisor. Huru har den kommit till oss? Hvar har den fått sin dystert sköna finska melodi? Fråga vinden. Sök fåran af den slup, som plöjde insjön i går. Ingen vet. Men ännu engång: huru diktar då folket?
17 Det vet jag blott, att sedan vi folk af salongen i långa tider med flyktig välvilja lyssnat till fyra eller fem finska folkmelodier, som gått och gällt för att vara nästan de enda, så finna vi efterhand till vår stora förundran, att vi härtills kännt en ganska liten del af en stor, en outtömlig skatt, outtömlig emedan den allt ännu fortfar att uppkomma. Våra visor komma till heder, Gabriel. Det är snällt af dem som samla – och de som sjunga, och de som älska de visorna, låt oss tacka också dem. Ty de samla och de sjunga och de älska ju våra egna kära ljufliga barndomsminnen.
18 Tacka Collan för det att han lofvar mera en annan gång. Jag går nu ut i stugan, att sjunga »Jäniksen poika» och »Nuoren tytön laulu» för torparebarnen. Adjö, adjö. Milda öde, låt mig undkomma fru Perlgrens klor ... jag hör henne redan rulta genom matsalen. Adjö, Gabr....
19 Nej ... förbi gick åskmolnet. Himlen är åter klar. Jag skall helsa dig från kantelespelerskan Greta. Hon mår bra och sjöng för två veckor sedan i NyCarleby.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Bref från Betty.
5.
(Om finska folkvisorna.)
1 Bästa Gabriel!
2 På sjelfva juldagen, klockan 3 och 35 minuter eftermiddagen, sätter jag mig att skrifva. Olyckligtvis för de stackars postiljonerna är det måndag, arbetsdag, ehuru jul, och kl. 6 afgår lösväskan. Pappa sofver middag, och jag borde sofva med – borde visst, ty i natt sof jag knappt fyra timmar, kl. ½ 6 åkte vi med klingande bjellror till kyrkan, till middagen hade vi skinka, ungsgröt och tortor, och i qväll faller det på min lott att roa fru Perlgren, den hederliga, präktiga, men rysligt långtradiga inspektorskan, som tillbringar alla jular hos oss. Men afundas mig, jag har fått en diamantpenna till julklapp, och den måste försökas, om också de länge hotade, mycket fruktade blåa strumporna skulle arrivera till nyårsg... Nej, vi stryka öfver de blåa, göra vi icke det, Gabriel?
3 Vår jul hade så nära blifvit triste nog, ty pappa har så länge bråkat med de indelta bataljonerna, att han alldeles, nära på alldeles försummat julklapparna, men bör man vara otacksam, när man fått sex pund lin, gullgult och mjukt som skön Ingeborgs hår, och dertill ännu »tio rubel till krimskrams», som min herr pappa behagade uttrycka sig? Fru Perlgren var just, full af beundran, sysselsatt att uträkna alnarna af den blifvande väfven, då din låda anlände med påskrift »Krimska äpplen åt Betty»,konsekvensändrat/normaliserat hvartill pappa anmärkte att krimska äpplen nuförtiden äro af jern och nog härdsmälta. Men i stället innehöll din låda så många glada och rara saker, bästa Gabriel, att pappa puttrande talade om nutidens ungdom, som slösar ett qvartals lön på »kramsfågel», men jag ... det är onödigt att säga dig hvad jag gjorde. Inte för det att det vore så farligt, det sägs ju dessutom att du är förlofvad ...
4 Jag förbigår nu de öfriga sakerna, tillochmed Leonna, hvars författarinna jag tror mig ha den äran att känna, och vill endast säga dig några ord till tack för Collans finska folkvisor.
5 Först måste jag likväl säga dig att de nya françäser du skickade mig ur Gluntarne gjort furore på Vanaja. Som vanligt, hade vi bjudit alla torparne på julgröt, och hela stora stugan på gården var täckt med halm öfver golfvet. När jag fann dina françäser i lådan, begärde jag pappas lof att be alla barnen ur stugan in till salongen, och sedan de gapat litet omkring sig, lät jag dem dansa efter Gluntarne. Jag medger att denna glada och dansanta musik kunnat finna en elegantare publik och större konstdomare, men jag tror det skulle ha roat både Gunnar Wennerberg och hans bearbetarinna hos oss att se den förunderligt muntra effekt, som Gluntarne gjorde på den lilla torparesocieteten.
6 Skall jag säga dig hvad jag tänker om Wennerberg? Wennerberg är, liksom Nybom, en genius, ämnad af Vår Herre att blifva stor och evärdelig, men tidens flärd har gjort honom, liksom Nybom, förgänglig och liten. Ack att äfven det högsta kan falla för synd! Och likväl måste man älska det – ja kanske mera derföre att det är menskligt svagt. Lik ett bi, suger jag det ljufvaste ur Wennerbergs musik, och jag låter det syndigt toma falla bort, och så får jag en dikt af toner så sköna, att aldrig en svensk ande diktat något skönare.
7 Men, Gabriel, huru många beundra ej skalet!
8 Det hör till saken, att när man spelat françäser för torpare, bör man sjunga torparevisor för de välborne. Der är sannt att pappa ej mycket vill höra talas om sin välborenhet. Musikus var han aldrig, knappt nog musikälskare, när jag undantar Bellman och några studentvisor, hvaraf han alltid blir upprymd, när han har tid. När jag satte mig att sjunga visorna, både de förr bekanta och de nya, men som alla fingo ny färg genom ett vackert ackompagnement, så inledde pappa en konversation med fru Perlgren om smör- och talgpriserna. Jag lät mig ej förskräcka, utan sjöng friskt uppå. Om en stund, vid fjerde visan tror jag, märkte jag att fru Perlgren ensam förde ordet och att pappa svarade med ett hm hm emellanåt. Till slut inföll han helt tvärt: hvem har skrifvit det der?
9 Hvem? upprepade jag. Det har folket gjort.
10 Kramsfågel! sade han buttert och begynte att tala om fodertillgången för vintern. Du bör veta, Gabriel, att ingen i verk och gerning kan älska folket mera och göra mera för dess väl i sitt kall, än pappa gör, men han talar aldrig derom och sjelfva ordet folk har för honom en viss bismak af fransk kommunism. Han är af gamla tiden, och de nya orden (när de stadna vid ord) äro för honom kramsfågel. Således – han började med fodertillgången, men det dröjde ej länge, innan fru Perlgren åter fick ensam försvara ladugårdens rättigheter. Till slut hade jag den triumfen att höra honom afklippa hövexten med ett tvärt: sjung om det der!
11 Jag har ej insigt att bedöma hvilken rang visan bör intaga i musiken och poesin, men mig ha visan och sagan förekommit såsom öfver och utan all rang, på samma sätt som barn, för hvilka de 14 rangklasserna äro ett nonsens. Och likasom ett barn, är visan af mycket olika lynne, men dess väsen synes mig bestå i det innerliga och dess form i det enkelt melodiska. Alla vackra ljud i naturen, fågelsången och skogens sus och vågornas sakta sorl äro ingenting annat än fonder af visor utan ord och melodi, och hos dem har den förste sångaren gått i skola. Och ur denna dunkla omedvetna fond ha sedan ord och melodi uppspirat, som mångfärgade moln på en blå, men enformig himmel: det vackra i naturen har lärt sig tala, och har ej vetat huru och hvarföre, men det var så hjertats behof. Aldrig har någon dikt mer skönt och sannt beskrifvit visans uppkomst, än Kalevalarunan om kantele och ungmöns lockar. Detta ämne är rikt, Gabriel. Jag har med nöje läst en uppsats i Åbo Tidningar, som går något ditåt. »Tonernas rike» heter den.
12 Du förstår nu hvarföre man kan hålla af visan och ställa den i oskyldig mening högst, emedan den står naturens hjerta närmast. Att jemföra alla folkslags visor, deras syskontycke och deras olika lynnen, hvilket ämne för en bok! Jag tror att just för det visan först stigit fram ur naturens harmonier, är hon företrädesvis melodi. Men hvilken skiftning i melodiernas färg och hvilket olika sätt att kläda dem uti ord! Svenska och finska folkvisorna vid hvarandras sida, det är något mer äntillagt av utgivaren två sätt att sjunga, det är två sätt att vara och två att känna.
13 Man säger ju att musiken och måleriet äro kristliga konster, liksom romantiken också annars är en färgbrytning af kristendomens ljus emot verldens mörker. Jag tänker derföre att melodin är rikare hos de folk som ha rasat igenom en medeltid. Den yppigt melodiska svenska folkvisan är ett medeltidsarf. Men hvad skall man säga om våra visor? På hvilken botten stå de?
14 I ordens skönhet står finska folkvisan öfver den svenska; i melodin är hon mycket fattigare; i rhytmen gör hon ofta revolt mot seden i andra länder. Tror du ej att der i henne är en stark skymning af hedendom, med spridda ljusblinkar af en senare tid? Mins du den forntidsgråa, genomhedniska finska runomelodin? Har du märkt huru dess fattiga, men rörande fem toner gå som en fin silfvertråd genom nästan alla de nyare äkta folkvisorna? Modernisera dem? Omöjligt. Man ser på »kultani kukkuu»,konsekvensändrat/normaliserat som blifvit så ofta sjungen, spelad och varierad af utlänningar, huru den lidit deraf.
15 Lönnrot hörde för längesedan den älskeliga »Tuoll’ mun kultani» sjungas på melodin af en svensk pigvisa. Tjugu år senare, skrifver du, fann Collan en sjuttonårig vallflicka (Katri hette hon) uppe i Ilomants i Karelen, och hon sjöng samma visa på en förr okänd melodi, som efter henne skall sjungas i evärdeliga tider. Hade hon sjelf satt musiken? Ingen vet. Man ser endast att ord och melodi ej der ha uppkommit på samma gång. Men huru diktar då folket? Är det möjligt att ord och melodi uppstå på dess tunga skilda för sig?
16 En annan märkvärdighet är »Werinen poika» (Mistäs tulet). Dikten återfinnes i en skottsk ballad, i den svenska »Sven i rosengård» och jag tror ännu i andra nationers folkvisor. Huru har den kommit till oss? Hvar har den fått sin dystert sköna finska melodi? Fråga vinden. Sök fåran af den slup, som plöjde insjön i går. Ingen vet. Men ännu engång: huru diktar då folket?
17 Det vet jag blott, att sedan vi folk af salongen i långa tider med flyktig välvilja lyssnat till fyra eller fem finska folkmelodier, som gått och gällt för att vara nästan de enda, så finna vi efterhand till vår stora förundran, att vi härtills kännt en ganska liten del af en stor, en outtömlig skatt, outtömlig emedan den allt ännu fortfar att uppkomma. Våra visor komma till heder, Gabriel. Det är snällt af dem som samla – och de som sjunga, och de som älska de visorna, låt oss tacka också dem. Ty de samla och de sjunga och de älska ju våra egna kära ljufliga barndomsminnen.
18 Tacka Collan för det att han lofvar mera en annan gång. Jag går nu ut i stugan, att sjunga »Jäniksen poika» och »Nuoren tytön laulu» för torparebarnen. Adjö, adjö. Milda öde, låt mig undkomma fru Perlgrens klor ... jag hör henne redan rulta genom matsalen. Adjö, Gabr....
19 Nej ... förbi gick åskmolnet. Himlen är åter klar. Jag skall helsa dig från kantelespelerskan Greta. Hon mår bra och sjöng för två veckor sedan i NyCarleby.