Notisen/artikeln ingår i HT 12/1 1853:|3 2|

Champagnen och Ölet.

Modern Myth.

1 Det är otroligt, men sannt: champagnen och ölet voro fordom menniskor.

2 Champagnen var markis, tjente vid franska gardet, duellerade, kurtiserade, bornerade och lefde ett högst äfventyrligt och poetiskt lif, till alla nyktra och ordningsälskande medborgares stora förargelse. Ölet åter var bryggare i Åbo, – var, liksom ett visst folk här i norden, »en trög natur full af hetsigheter», och gäste ofta öfver af vrede mot magistraten, maltpriserna, krögarmadamerna samt andra hedervärda personer och ting. I sådant sinnelag var han oregerlig som en svartsjuk Spanjor – för öfrigt handfast, ärlig, nykter och respekterad af alla som kände honom.

3 Nu hände sig att markisen blef död, och det på ett sätt som var hans tappra lefnad värdigt, ty när hans skepp blef äntradt af kapare, sprängde han sig i luften med alle man ombord. Äfven bryggaren blef död, och det lärer gått så till, att han en vinterdag i halkan bröt halsen af sig. Historien har icke förmått tillräckligt uppdaga denna märkvärdiga händelse i bryggarens lefnad, men visst är, att han efter döden blef förd inför Jupiters thron, och det blef äfven markisen.

4 Jupiter molnskockaren betraktade båda de nykomna med bistra olympiska ögonkast och lät Parkerna redogöra för deras förflutna lefnad. »Välan, sade gudars och menniskors fader, när redogörelsen var till ända, du markis och du bryggare, I hafven båda varit galna och oregerliga sällar på jorden; till straff derföre skolen I dit återvända att fortsätta ert fordna oväsende i skepnad af champagne och öl – och icke allenast I, utan alla edra likar, som hädanefter föras af Charon öfver Stygens böljor. Man skall inslå en plugg i eder hals att tämja edert öfvermod, och korkade i millioner exemplar, skolen I utgå öfver hela verlden att vittna om lättfärdigheten af en poetisk markis och den handfasta ärligheten af ett brushufvud till bryggare.»

5 Sagdt. Och i ögonblicket sågos de båda skuggorna fräsande, gäsande, rytande och flytande försvinna i skummet af tvenne drycker, som, likt en ny syndaflod, utbredde sig öfver hela det törstiga Europa, ja ock till andra verldenes ändar. Ack, denna verld var långtifrån obebodd före dem. Den var befolkad af bränvinet, Belsebubs trotjenare, af drufvans lustiga folk, af den akademiska punschen, den aristokratiska likören, den byråkratiska thoddyn, det jungfruliga mjödet och hundrade andra villoandar, födda af vattnets förmälning med det femte elementet alkohol. Men champagnen och ölet kämpade manligen och eröfrade länder och folk med otrolig vinningslystnad och seger.

6 Slutligen hade de nära nog uppnått sitt mål att vinna herraväldet öfver verlden, derest icke drufvan och bränvinet, deras vasaller, ännu stundom tillfogat dem kännbara nederlag. Dock ju mera deras makt blef stadgad, desto mera begynte deras afund att vexa inbördes, och slutligen kommo de i uppenbar fejd på alla deras ryktbaraste slagfält, värdshusen.

7 Champagnen hade en tid afgjord öfvervigt, så att den med sin granna uniformskrage af silfver eröfrade både fattiga och rika, och det uppkom en ursinnig begärelse att lyssna till smällarne af dess flygande korkar. Ja denna musik blef så allmänt på modet, att icke ens symfoniföreningen räknat så många anhängare, och värdshusvärdarne gnedo förnöjde sina händer, ty med champagnen, som gjorde de rika än stoltare, de fattiga än fattigare, byggde |3 3|sig värdarne stora hus, evärdeliga vittnen om menniskors dårskap och öfvermod, och de inskrefvo detta tidehvarf i historien såsom verldens andra silfverålder.

8 Detta gick ölet till sinnes, så att det gäste öfver af vrede och harm. Det byggde sig en fästning vid Sandviken i Helsingfors och gick derifrån ut i härnad mot champagnen. Denna åter stod i off- och defensiv allians med alla värdshus och kypare, och der stodo många heta strider vid diskar och bord, innan ölet avancerade så långt som från disken till bordet. Men ölet var en idé, medan champagnen var blott ett faktum, ett skum, och deri låg hemligheten af ölets seger. Slutligen vann ölet ett afgordt öfvertag, så att det icke allenast i de flesta fall behöll valplatsen, utan äfven enrollerade många fina fångar i skaran af sina pålitligaste kärntrupper. Men värdar och kypare ropade jemmer och ve, ty silfveråldern, när smällen af en kork betalades med värdet af en tunna korn, var nu för det mesta förbi, och kopparåldern begynte, – ölets krigskassa bestod ju af idel kopparkopeker.

9 Dödlige, som läsen denna märkvärdiga historia, glädjens åt bryggarens seger öfver den skummande markisen, ty bryggaren är vår landsman, ärlig, trofast och blott sällan uppbrusande i oträngdt mål. Men I dödlige, som sjungen med skalden: »drick, de förflyga, de brusande perlorna, drick!» – och som derföre älsken champagnens glöd, varen sparsame med den enthusiasm, som riktar värdshuset och utarmar fäderneslandet – låten icke förleda eder att sälja eder framtids oberoende för vålnaden af den franska markisen i hans glans af silfver, i hvars midt är en kork. Ty i markisens hof äro högmodet ceremonimästare, skulderna kammartjenare, kryperiet hofmästare, hedern en utnött rock och fäderneslandet en – spökhistoria.