Helsingfors i Juni.*)Till Tit. Henrik. Tredje Skildringen.
1 Jag hade ej längesedan nöjet att i Min Herres angenäma sällskap göra en hastig promenad genom Helsingfors i Maj, en tid, då vuerna med ovanligt bjerta och glänsande färger upprullade sig för betraktarens blick. Likt passagerare i en blixtsnabbt framilande ångvagn, hade vi knappt tid, att egna ett flyktigt ögonkast åt de mest imponerande föremål, hvilka skyndade oss förbi med täflande hast, gåfvo sin utsida åt oss till pris och försvunno. Här och der en grupp, ett utkast, en lätt contur, det var allt. I unga och starkt vexande städer, hvilka ännu ej hunnit vexa ihop i fogningarne och bilda ett egendomligt folklif inom sig, framställa sig vanligen grupperna så spridda och detaillerna hänga så löst tillsammans, att deras snabba ordnande till ett helt ej faller på ringare förmågors lott. Det utmärkande draget hos sådana städer, som nämndes, är rörligheten; betraktaren sjelf blir smittad deraf och hastar villrådig från vue till vue. Detta sätt att se är ytligt och otillfredsställande, men ej sällan det naturligaste och alltid det lättaste. Låt oss göra en promenad genom Helsingfors i Juni och föreställ er att vi, i snabb fart framrullande på en jernväg, anbragt öfver taken, se en och annan grupp à vue d'oiseau.
2 Naturen, min herre, från hvilken all djupsinnig betraktelse utgår, och således äfven vår, har, sedan vi sist hade nöjet göra hennes bekantskap i Esplanaderna och vid Cajsaniemi, hunnit den behagliga mognadsålder, då lugn, sans och trefnad efterträda vårstormarnas ras och barndomens pojkstreck. Försvinnande smeker oss ännu häggarnas doft, rönnar och syrener utandas sina parfumer i den soliga luften. Botaniska trädgården, denna pensionsanstalt för tusende täcka barn af en mildare sydhimmel, utvecklar sin färgprakt. Gardesträdgårdens ensliga alléer stå skuggrika, men förgätna i en bortgömd trakt. Bland enskildta anläggningar, hvilka årligen försköna sig sjelfva och nejden, anmärker min herre Comm.Råd. Sinebruchoffs och Geh. Råd. Baron Klinkowströms, båda utförda i stor stil med kostnad och smak. För att komma till den egentliga staden, hvilken för oss, höge resande, utbreder sina herrligheter som på en presenterbricka under våra fötter (erinrom oss att vi resa öfver taken), bemärka vi, förutom de fullfärdiga, strängt conservativa stadsdelarne, stora revolutionära rörelser i Gloet och det fordom öknämnda Kärret, hvilkas skenbart anarchiska virvarr skyndsamt ordnar sig i ljusa, snörräta gator, begränsade af sprittnya trädhus i långa hvita rader. Äfven stenstaden dröjer icke att fylla sina få luckor med byggnader af respektabla dimensioner, och nämne vi främst, för den vackra belägenhetens skull, Comm. Råd. Heidenstrauchs och Lieut. Rotkirchs nya colossala stenhus med fasaderna mot sjösidan, samt Prof. Lilles mot Sällskapsträdgården, anläggningar, som skola pryda den plats, de intagit. I närheten af Brunnslokalen bilda 7 villor en liten förhoppningsfull stad för sig, ett Windsor eller ett Versailles, om man så vill, och märkes bland de under byggnad varandes Furstinnan Youssupoffs praktfulla sommarslott af sten, närmast Badlokalen, samt Handl. Welénes och Assessoren Rabbes eleganta villor med utsigten åt hafssidan och Sveaborg, förenade med terasser och gångar, insprängda i granitklipporna vid stranden. Badinrättningarna vid Ulrikasborg hafva ytterligare utvidgats och vid den motsatta norra ändpunkten af staden har Handl. Langén etablerat en annan vidsträckt anläggning för samma ändamål.
3 Då vi nu betraktat så till sägande sjelfva det orörligas rörlighet, må vi kasta en blick på det rörligaste af allt, den verld, som hvimla under våra fötter. Vi ha en sublim ståndpunkt, min herre; upphöjde öfver dagens små intressen, skåde vi seraphiskt ned på de dödlige, som under oss roa sig efter bästa förmåga. Är min herre närsynt, kunne vi nedlåta oss att pröfva en af herrarna Tietzners lorgnetter, priserna sägas ju vara facila. Voila! Ett stort och allmänt changement har inträffat; vuerna hafva skiftat färg. Vi lemnade Helsingfors i sin Majdrägt; välkända ansigten mötte oss öfverallt, menniskorna sågo sig förgäfves om efter något nytt hos hvarandra, man hade sett hvarandra tusen gånger förut, man hade den lyckan eller olyckan att känna hvarandra alltför väl. Min herre ler måhända, om jag försäkrar, att ett tycke af hvitt och ljusrödt skimrade öfver societéerna i Maj; detta tycke har nu changerat till mörkrödt och svart. Ni går ut på gator och promenader, ni hedrar med er närvaro assembléer och soiréer. Hvad! Dessa grupper, som möta öfverallt, dessa drag som variera öfverallt, äro icke Helsingforska, icke Finska. Ett okändt, främmande tycke hvilar öfver dem, jag vågar säga, någon gång ett Asiatiskt. Ni har ej lyckan att känna våra talrika och ärade gäster, men ni igenkänner östern och södern hos dem i anletsdragens mörkare teint, i lifligheten af deras sätt att vara, i drägt, i språk, i allt. Det är de, som från slutet af Juni gifva en så egen färg åt sällskapslifvet, allt bjertare, ju längre det lider in på sommaren. Ni erinrar er Helsingfors under sommarmånaderna, för mindre än ett decennium tillbaka. Huru öde, huru tomt och otrefligt! Kritade fönster öfverallt, en fattig grönska, en brännande sol, hvilken en sparsam skugga svalkade, inga ångfartyg, inga främlingar, inga inrättningar för sommarnöje och sommarytta, korteligen ett stort öfverflöd på munterhetsbrist. Men tiderna ändra sig; sällskapslif, skugga, grönska, beqvämlighet, nytta och nöje, dem vi fordom saknat, hafva här till vår stora hugnad liksom genom ett trollslag framkallats. Innanför de fordom kritade rutorna logera nu muntra fremlingar, upplifva vuer och promenader, sucka öfver klimatet, men finna sig i längden belåtna och qvarlemna vid afresan mynt och minnen. Omtanken, att bereda|51 3| de resp. gästernas trefnad och fortfarande besök har föranledt åtskilliga förlustelser, och främst bland dessa nämne vi den Tyska instrumentalmusiken och Brunnsbalerna.
4 Vill min herre se allt hvad Helsingfors sommartiden har älskvärdt och elegant att erbjuda, så infinn er en mild och solklar morgon vid Brunnslokalen. Denna inrättning har tillvunnit sig ett rättvist rykte i en tid, då anspråken på nöjets förening med nyttan stigit högt. Hvad promenaderna inom staden och i sällskapsträdgården voro i Maj, det är en månad sednare Brunnslokalen och dess omgifvande park. Ledighet och frihet i umgängestonen, intressanta bekantskaper, en smakfull lokal af ett ljust, gladt och luftigt byggnadssätt, omgifven af en på engång leende och storartad natur och förenad med all önskvärd beqvämlighet, göra ert besök derstädes angenämt och ert sinne öppet för glada intryck. Återvänder ni sedan en Onsdags eller Söndagsqväll, finner ni på samma ställe en liten munter sommarbal, der ni likaledes njuter all den frihet, som humanitet och en bildad sällskapston medgifva. Och vandrar ni omkring i environerna, glöm då för all del ej att besöka den 1840 så poetiskt, besjungna »Stången»,konsekvensändrat/normaliserat eller tälten eller den vackra kägelbanan eller klipporna bortom parken med deras herrliga utsigt öfver Finska vikens omätliga vattenspegel och den underbara smala trappa, som midt igenom graniten leder dit opp. Haf godheten och förlåt de landtliga höstackarna och betrakta i stället de snöhvita coquetta svanorna i dammen. Medan ert öga tjusad af intagande vuer, edra luktorganer af blommornas doft, er smak af Herr Bodenhagens superba caffe (om ni, som jag, är en caffeälskare) och er känsla af den behagliga commoditeten på ett svigtande gungbräde, smekes ert öra af Herrar Neumanns samt Kollegers förträffliga instrumentalmusik, toner sprittande af ett elastiskt och mjukt behag, en ensemble som förtjenar att höras. Äfven vid H:rr Vohs och Bodenhagenstable d'hotes kan ni på bestämda tider profitera af detta nöje. Ni kan äfven – men tusen gånger om förlåtelse, min herre, jag förgäter alldeles att vi befinna oss på taken. Det blir er må hända för svalt och luftigt häroppe. Jag ville oändligt gerna ledsaga er till lägre regioner, men, för att nyttja Saphirs ord, »jag har icke tid, ty jag skall resa bort nästa vår».konsekvensändrat/normaliserat Och härmed önskar jag er en fortfarande agreabel sejour på er sublima ståndpunkt; er tjenare, min herre!
Helsingfors i Juni.*)Till Tit. Henrik. Tredje Skildringen.
1 Jag hade ej längesedan nöjet att i Min Herres angenäma sällskap göra en hastig promenad genom Helsingfors i Maj, en tid, då vuerna med ovanligt bjerta och glänsande färger upprullade sig för betraktarens blick. Likt passagerare i en blixtsnabbt framilande ångvagn, hade vi knappt tid, att egna ett flyktigt ögonkast åt de mest imponerande föremål, hvilka skyndade oss förbi med täflande hast, gåfvo sin utsida åt oss till pris och försvunno. Här och der en grupp, ett utkast, en lätt contur, det var allt. I unga och starkt vexande städer, hvilka ännu ej hunnit vexa ihop i fogningarne och bilda ett egendomligt folklif inom sig, framställa sig vanligen grupperna så spridda och detaillerna hänga så löst tillsammans, att deras snabba ordnande till ett helt ej faller på ringare förmågors lott. Det utmärkande draget hos sådana städer, som nämndes, är rörligheten; betraktaren sjelf blir smittad deraf och hastar villrådig från vue till vue. Detta sätt att se är ytligt och otillfredsställande, men ej sällan det naturligaste och alltid det lättaste. Låt oss göra en promenad genom Helsingfors i Juni och föreställ er att vi, i snabb fart framrullande på en jernväg, anbragt öfver taken, se en och annan grupp à vue d'oiseau.
2 Naturen, min herre, från hvilken all djupsinnig betraktelse utgår, och således äfven vår, har, sedan vi sist hade nöjet göra hennes bekantskap i Esplanaderna och vid Cajsaniemi, hunnit den behagliga mognadsålder, då lugn, sans och trefnad efterträda vårstormarnas ras och barndomens pojkstreck. Försvinnande smeker oss ännu häggarnas doft, rönnar och syrener utandas sina parfumer i den soliga luften. Botaniska trädgården, denna pensionsanstalt för tusende täcka barn af en mildare sydhimmel, utvecklar sin färgprakt. Gardesträdgårdens ensliga alléer stå skuggrika, men förgätna i en bortgömd trakt. Bland enskildta anläggningar, hvilka årligen försköna sig sjelfva och nejden, anmärker min herre Comm.Råd. Sinebruchoffs och Geh. Råd. Baron Klinkowströms, båda utförda i stor stil med kostnad och smak. För att komma till den egentliga staden, hvilken för oss, höge resande, utbreder sina herrligheter som på en presenterbricka under våra fötter (erinrom oss att vi resa öfver taken), bemärka vi, förutom de fullfärdiga, strängt conservativa stadsdelarne, stora revolutionära rörelser i Gloet och det fordom öknämnda Kärret, hvilkas skenbart anarchiska virvarr skyndsamt ordnar sig i ljusa, snörräta gator, begränsade af sprittnya trädhus i långa hvita rader. Äfven stenstaden dröjer icke att fylla sina få luckor med byggnader af respektabla dimensioner, och nämne vi främst, för den vackra belägenhetens skull, Comm. Råd. Heidenstrauchs och Lieut. Rotkirchs nya colossala stenhus med fasaderna mot sjösidan, samt Prof. Lilles mot Sällskapsträdgården, anläggningar, som skola pryda den plats, de intagit. I närheten af Brunnslokalen bilda 7 villor en liten förhoppningsfull stad för sig, ett Windsor eller ett Versailles, om man så vill, och märkes bland de under byggnad varandes Furstinnan Youssupoffs praktfulla sommarslott af sten, närmast Badlokalen, samt Handl. Welénes och Assessoren Rabbes eleganta villor med utsigten åt hafssidan och Sveaborg, förenade med terasser och gångar, insprängda i granitklipporna vid stranden. Badinrättningarna vid Ulrikasborg hafva ytterligare utvidgats och vid den motsatta norra ändpunkten af staden har Handl. Langén etablerat en annan vidsträckt anläggning för samma ändamål.
3 Då vi nu betraktat så till sägande sjelfva det orörligas rörlighet, må vi kasta en blick på det rörligaste af allt, den verld, som hvimla under våra fötter. Vi ha en sublim ståndpunkt, min herre; upphöjde öfver dagens små intressen, skåde vi seraphiskt ned på de dödlige, som under oss roa sig efter bästa förmåga. Är min herre närsynt, kunne vi nedlåta oss att pröfva en af herrarna Tietzners lorgnetter, priserna sägas ju vara facila. Voila! Ett stort och allmänt changement har inträffat; vuerna hafva skiftat färg. Vi lemnade Helsingfors i sin Majdrägt; välkända ansigten mötte oss öfverallt, menniskorna sågo sig förgäfves om efter något nytt hos hvarandra, man hade sett hvarandra tusen gånger förut, man hade den lyckan eller olyckan att känna hvarandra alltför väl. Min herre ler måhända, om jag försäkrar, att ett tycke af hvitt och ljusrödt skimrade öfver societéerna i Maj; detta tycke har nu changerat till mörkrödt och svart. Ni går ut på gator och promenader, ni hedrar med er närvaro assembléer och soiréer. Hvad! Dessa grupper, som möta öfverallt, dessa drag som variera öfverallt, äro icke Helsingforska, icke Finska. Ett okändt, främmande tycke hvilar öfver dem, jag vågar säga, någon gång ett Asiatiskt. Ni har ej lyckan att känna våra talrika och ärade gäster, men ni igenkänner östern och södern hos dem i anletsdragens mörkare teint, i lifligheten af deras sätt att vara, i drägt, i språk, i allt. Det är de, som från slutet af Juni gifva en så egen färg åt sällskapslifvet, allt bjertare, ju längre det lider in på sommaren. Ni erinrar er Helsingfors under sommarmånaderna, för mindre än ett decennium tillbaka. Huru öde, huru tomt och otrefligt! Kritade fönster öfverallt, en fattig grönska, en brännande sol, hvilken en sparsam skugga svalkade, inga ångfartyg, inga främlingar, inga inrättningar för sommarnöje och sommarytta, korteligen ett stort öfverflöd på munterhetsbrist. Men tiderna ändra sig; sällskapslif, skugga, grönska, beqvämlighet, nytta och nöje, dem vi fordom saknat, hafva här till vår stora hugnad liksom genom ett trollslag framkallats. Innanför de fordom kritade rutorna logera nu muntra fremlingar, upplifva vuer och promenader, sucka öfver klimatet, men finna sig i längden belåtna och qvarlemna vid afresan mynt och minnen. Omtanken, att bereda|51 3| de resp. gästernas trefnad och fortfarande besök har föranledt åtskilliga förlustelser, och främst bland dessa nämne vi den Tyska instrumentalmusiken och Brunnsbalerna.
4 Vill min herre se allt hvad Helsingfors sommartiden har älskvärdt och elegant att erbjuda, så infinn er en mild och solklar morgon vid Brunnslokalen. Denna inrättning har tillvunnit sig ett rättvist rykte i en tid, då anspråken på nöjets förening med nyttan stigit högt. Hvad promenaderna inom staden och i sällskapsträdgården voro i Maj, det är en månad sednare Brunnslokalen och dess omgifvande park. Ledighet och frihet i umgängestonen, intressanta bekantskaper, en smakfull lokal af ett ljust, gladt och luftigt byggnadssätt, omgifven af en på engång leende och storartad natur och förenad med all önskvärd beqvämlighet, göra ert besök derstädes angenämt och ert sinne öppet för glada intryck. Återvänder ni sedan en Onsdags eller Söndagsqväll, finner ni på samma ställe en liten munter sommarbal, der ni likaledes njuter all den frihet, som humanitet och en bildad sällskapston medgifva. Och vandrar ni omkring i environerna, glöm då för all del ej att besöka den 1840 så poetiskt, besjungna »Stången»,konsekvensändrat/normaliserat eller tälten eller den vackra kägelbanan eller klipporna bortom parken med deras herrliga utsigt öfver Finska vikens omätliga vattenspegel och den underbara smala trappa, som midt igenom graniten leder dit opp. Haf godheten och förlåt de landtliga höstackarna och betrakta i stället de snöhvita coquetta svanorna i dammen. Medan ert öga tjusad af intagande vuer, edra luktorganer af blommornas doft, er smak af Herr Bodenhagens superba caffe (om ni, som jag, är en caffeälskare) och er känsla af den behagliga commoditeten på ett svigtande gungbräde, smekes ert öra af Herrar Neumanns samt Kollegers förträffliga instrumentalmusik, toner sprittande af ett elastiskt och mjukt behag, en ensemble som förtjenar att höras. Äfven vid H:rr Vohs och Bodenhagens table d'hotes kan ni på bestämda tider profitera af detta nöje. Ni kan äfven – men tusen gånger om förlåtelse, min herre, jag förgäter alldeles att vi befinna oss på taken. Det blir er må hända för svalt och luftigt häroppe. Jag ville oändligt gerna ledsaga er till lägre regioner, men, för att nyttja Saphirs ord, »jag har icke tid, ty jag skall resa bort nästa vår».konsekvensändrat/normaliserat Och härmed önskar jag er en fortfarande agreabel sejour på er sublima ståndpunkt; er tjenare, min herre!