Finlands Kyrkohistoria af G. F. Helsingius. Första delen
Lukuteksti
Notisen/artikeln ingår i HT 11/4 1855:|28 3|
Finlands Kyrkohistoria
af G. F. Helsingius. Första delen.
1 Den inåtvända djupa riktningen af finska lynnet öfverhufvud har nödvändigt utpräglat sig i folkets kulturhistoriska bana. Kom der än uppå tankens sinnrikhet, eller känslans innerlighet, eller sedernas rotfäste, eller vanornas seghet, eller gifna åskådningars vidhållande – kom gåtan med sin klyftighet, eller ordspråket med sin visdom, eller sången med sin ljufhet, eller trollkonsten med sin mystiska makt, – beständigt funno sådana intryck en botten i folkets bröst, som återspeglade dem, utbildade dem och fasthöll dem genom seklerna. Kom der åter en fordran på sjelfmant utåtgående verksamhet, på samhällsutvecklingen, på praktiska reformer, på initiativer, impulser, förändringar af alla slag, som grepo utåt och öfver de närmaste behofverna eller intrycken, då fann denna fordran en trög genklang, ett långt öfvervägande, en sen, stundom otillräcklig handling till svar.
2 I troslifvet isynnerhet måste denna bestämda riktning skarpt utprägla sig. Redan i den hedniska finska mythen finner man samma fenomen, som ännu så tydligt röjer sig i folkpoesin och folkmelodin – ett förvånande djup och en stor innerlighet under en jemförelsevis svag, fattig och outbildad form. Kristendomen hämtade sina former färdiga med sig utifrån; allt var der på förhand ordnadt, från trosartiklar och dogmer ända ned till den minst betydande kyrkoceremoni, och deruti hade Finnen egentligen ingenting annat att göra, än taga emot och gifva dessa färdiga former lif och innehåll genom sin tro. Men hvilket svårt och långvarigt arbete har det icke varit, redan detta emottagande, som kunde synas så passivt och som verkligen hos andra folk gått vida både hastigare och lättare! Medan kristendomen fann en så tacksam jordmån i det finska lynnets medfödda resignation och innerlighet; medan sjelfva dess mysterier hade något så anslående för det med mystiska makter förtrogna folksinnet; medan dess första helgonadyrkan erbjöd en lätt anknytningspunkt för det hedniska mångguderiet; medan alltså en djup tillbedjan, en religiös hängifvenhet ganska tidigt utbildade sig här uppå kristlig botten; – under allt detta är det högst märkvärdigt att se, huru kristendomen likväl behöfde mer än ett halft årtusende, för att arbeta in sina dogmer till fullständig sanning i folktron, och huru ihärdigt hedendomen, på sin gamla grund och med sina gamla föreställningar, kämpade deremot och fortfar, i döende efterdyningar, att kämpa i denna stund.
3 Det är visst icke sällsynt, att hos andra folk finna spår af hedniskt-mythiska föreställningar ännu långt in i den kristna tiden och ända till våra dagar qvarlefvande. Dit höra t. ex. vissa vidskepliga bruk; och det torde väl hända, att man ännu någon gång i svenska skogsbygderna hör Thor och Odin åkallas af gammal vana. Men dessa vanor ha varit spridda återljud, utan erkändt samband sinsemellan, utan djupare grund och utan allmänna föreningspunkter. I Finland deremot har hedendomen haft sin muntliga bibel i de till våra dagar qvarlefvande runorna och sitt lefvande allmänna uttryck i den likaså mäktiga tron på trolldomens allmakt. Båda dessa bärare för hedendomen ha småningom, efter det segaste motstånd, blifvit undergräfda, så att i den mån runorna för den kristliga folktron kommit att framstå såsom hedniskt gudlösa, ha de blifvit först blott tolererade, sedan till och med afskydda och under tyngden af denna likgiltighet eller denna afsky dött ut.*)Den finska poesins historia kommer en dag att utreda i i hvad mån andra orsaker dertill medverkat. I vår tanke är likväl kristendomen den förnämsta utödaren af den gamla runopoesin. Trolldomen åter har efterhand förlorat den storhet, man kunde säga den renhet, som runorna intyga att den fordom haft, och, medan den uppblandats med kristna föreställningar och varit tvungen att gömma sig under en halfkristen täckmantel, förfallit till allehanda usel vidskepelse, som i nattens mörker smyger kring kyrkogårdarne och läser sina besvärjelser i badstugans imma. Under detta förfall har den likväl bibehållit sin förnämsta mening och roten till dess storhet, nemligen ordets makt. Och grundtanken deri, ehuru skenbart kristlig, är till sin natur den mest fientliga mot kristendomen. Magins lära är nemligen den, att Guds förnuft och menniskans förnuft äro ett, så att menniskan, genom att uppfatta denna enhet, upphäfver sig till naturens herre och skapare, ja till Gud sjelf. Kristendomen åter är byggd på den satsen, att det menskliga förnuftet är från Gud affallet och i sin naturlighet mot Gud fientligt, blindt och prisgifvet åt evigt mörker, derest icke försoningen kommer emellan och återställer enheten. Dessa snörrätt stridande läror kunde aldrig förlikas, och derföre se vi den gamle Väinämöinen döma det nyfödda Jesusbarnet att föras ut på kärret och krossas med en klubba; men barnet åter angriper sin fiende i sjelfva den fientliga principen och säger:
4 »Du en trollkarl från Karelen» etc.**)Kalevala, äldre uppl. 32: 230 ff. I den nya är stället ändradt.
5 Vår tanke är derföre, att de kristna dogmernas landvinning i folktron och folkets innersta lif med temmelig visshet kan mätas efter runornas utdöende och trolldomens successiva aftynande.***)Folkbildningens inverkan utom det religiösa gebitet bör måhända på en eller annan ort tagas i betraktande derjemte, men på allmänna djupt rotade föreställningar har dess inflytande härtills varit alltför svagt. Och med den ledning denna måttstock ger oss, finne vi att kristendomens, kristna kyrkans arbete i Finland varit ett af de långvarigaste, ett af de svåraste, som något folks historia har att uppvisa, och i samma mån måste en finsk kyrkohistoria, derest den, jemte kristendomens yttre byggnad, med uppmärksamhet följer det inre troslifvets utveckling, erbjuda det rikaste ämne för eftertanken och tillika ett det vigtigaste bidrag till upplysning för landets förgångna tid och folkets genomlefda bildningsstadier.
6 Detta kristendomens inarbetande, denna genom seklerna fortgående assimilationsprocess, denna väldiga|28 3| inre kamp mellan tvenne verldsmakter, ett nytt Kalevala och ett nytt Pohjola, är redan för sig en egen historia.*)Den finska historiens vara eller icke vara före Porthan och före folkets tillbakakastande på sig sjelf 1809 väckte, när frågan framkastades för snart tolf år sedan, mycket motstånd och fortfar ännu att understundom spöka i axelryckningar. Så paradox den frågan syntes och verkligen var i sin ensidighet, innebar den i grunden intet annat än hvarje histories oeftergifliga fordran på ett positivt nationelt innehåll – en fordran, som här kan och bör modifieras med afseende å det svenska elementet, men som icke destomindre för alla tider och folk måste anses vara i hufvudsaken en af de rättmätligaste. Det är klart, att icke allenast kyrkan, utan alla former af lifvet, yttre eller inre, erfarit en återverkan af så djupt gående rörelser. Resultatet af den långa striden har blifvit – eller blir – en så fullständig kristendomens seger i folktron, att om man kunde tänka sig en ny fientlig makt, t. ex. en rationalistisk hedendom, som ville försöka att uttränga kristendomen ur finska folkets hjerta, så skulle denna makt – derest den hade kraft dertill – behöfva, om icke lika lång tid, ty det kan bero på lärornas lättare spridning, så likväl ett lika hårdt arbete, som kristendomen hade, för att i sina tros- eller otrosartiklar indraga hela landet.
7 Märkvärdigt nog synas de förste katholske biskoparne i Finland, åtminstone den ryktbare Thomas, ha umgåtts med den planen att här upprätta ett slags theokrati eller prestvälde, oberoende af konungen i Sverige samt underlydande endast den helige fadren i Rom. Anledningen dertill behöfver ej sökas annorstädes än i den romerska kyrkans allmänna sträfvanden att lösgöra sig från verldslig öfvermakt, hvilken tendens här gynnades af landets afskilda läge och inbördes strider i Sverige. Men den tanken ligger dock nära, att, då en man, hvilken, likt biskop Thomas, hade lidit så mycket genom hedningarnes vilda motstånd, likväl kunde hysa sådana planer, sjelfva jordmånen, folklynnet, måste ha befunnits lämpliga för ett herradöme, som regerade i osynliga heliga makters namn. Till Finlands lycka gick planen om intet, och med den – såsom riktigt anmärkts – ett korsriddareväsende jemte thy åtföljande lifegenskap, som sedan ej kom i fråga under de svenske regenternes verdsliga, milda och på det hela välgörande spira.
8 Katholska kyrkans byggnad i Finland vittnar om en utomordentlig ihärdighet. Ett helt sekel igenom hade hon att kämpa för lifvet och derefter ännu i nära ett sekel för makten. Gång efter gång ödelades hon och hennes bekännare af elden, af svärdet, af hämden, och midtunder detta eldsdop fick hon ännu att kämpa mot grekiska kyrkan i hennes närhet. Beständigt reste hon sig åter opp, färdig ånyo att i sjelfva sitt nederlag göra anspråk på herraväldet öfver verlden. Blotta politiska motiver skulle ej förmått att åstadkomma så mäktiga ting. Der var i främsta rummet ett trosnit af stor kraft och uppriktighet, om ock andra tider bedöma medlen efter en annan måttstock. Finlands svenska eröfring, som medförde dess yttre omvändelse, begynte några år efter andra korståget till orienten och slöts några år efter Ptolemais' återeröfring af Saracenerne. Redan tiden säger oss således, att det icke måste ha varit ett enstaka politiskt företag, uppkommet af en eller annan svensk konungs eröfringslystnad, utan fastmer en produkt af tidsandan, en rad af verkliga korståg, sådana som vältrade millioner emot Asiens stränder och sådana som Gregorius IX verkligen lät predika mot korsets fiender vid Finska vikens kust. Det är denna uppriktighet äfven hos eröfraren, som gör den religiöst-politiska striden om Finlands besittning så aktningsbjudande. Eröfraren kom den gången med korset i ena, svärdet i andra handen, fullt öfvertygad om att han stred för utbredandet af Guds rike på jorden. Den anfallne stod der vid sina nedhuggna offerlunder, på sin våldförda strand, lika fullkomligt öfvertygad om att han stred för sitt land, sina gudar, sin frihet och allt sitt heligaste. Under sådana förhållanden måste striden blifva blodig, men seger eller nederlag lika ärofulla.
9 Det är en svårighet, men tillika en lycka för Finlands kyrkohistoria, att hon i dessa första tider nödgas omfatta nästan allt, emedan kyrkan var allt. Kyrkan var skola och akademi, vetenskap och konst; hon var guvernör, kronofogde och länsman, rådskammare, domstol, lagtolkare, verkställare, förvaltare och styresman för alla landets angelägenheter. En svårighet ligger deri, emedan kyrkohistorien derigenom tvingas att gå utom sitt ämne; en lycka, emedan hennes ämne derigenom, ensamt bland alla, blifvit i någon mån belyst utaf häfderna. Långt bort i natten af vår forntid liknar hon dessa tempel, som glädja vandrarens blick i den mörka julmorgonen. Rundtomkring äro skugga och tystnad; kyrkan allena strålar af ljus, och de första toner som genomtränga tystnaden äro en psalm.
10 Ganska naturligt var Åbo domkyrkas svartbok den första inhemska urkundsamling. Den första skrifna finska historia var en biskopskrönika. Den första allmänna belysning af landets häfder och sjelfva deras egentliga början var Porthans kommentarier öfver samma biskopskrönika, der han af de få knapphändiga bladen gjorde en stor evärdelig bok. Nästefter Porthan och hans Chronicon, hans Sylloge Monumentorum, voro »Handlingar till upplysning af Finlands kyrkohistoria» af W. G. Lagus den första större och ordnade samling af finska urkunder, som utkom i tryck.
11 Man har derföre någon rätt att kalla kyrkan den finska historiens moder, såsom hon ock i verkligheten var en moder ej blott för det svenska väldet, men för hela den vesterländska civilisationen i Finland. Det är således i sin ordning, att kyrkans historia föregår den allmänna finska till tiden, likasom till ämnet. Hon framträder här i hr Helsingii arbete på den punkt af landet der hon föddes, i skuggan af det gamla Åbos vördnadsvärda domkyrka, lifvad af alla de minnen, som der omgifva henne. De citerade källorna under texten i hr Helsingii bok bära vittne om huru en sådan bok nu först blifvit möjlig, ty källorna, mest inhemska, äro till större delen en frukt af de sednaste tjugu årens samlingar och forskningar.
12 Hr Helsingii framställning är en handbok, sådan som behofvet närmast påkallat, och öfverlemnar en utförligare behandling af ämnet åt framtiden.*)Vi tro oss veta, att professoren i kyrkohistorien D:r Lille en längre tid samlat materialer för ett sådant arbete. Äfven om detta arbete ej varit det första – hvilket i hög grad ökat dess svårigheter – så har det för ingen del varit en lätt uppgift att på 291 sidor sammantränga ett så omfattande innehåll, som Finnarnes invandring, Finnarnas mythologi, Finlands omvändelse och hela katholska tidehvarfvet med dess vidlyftiga hierarkiska byggnad, dess kloster, skolor och andra inrättningar, dess skiftande öden, dess biskopars karakteristik, dess samband med Rom och tidehvarfvet, dess förhållande till statsmakten, dess tvister med ståndsbröder eller underlydande, slutligen hela det kyrkliga och kristliga lifvet, som måste utgöra framställningens kärna och som så oändligen djupt ingriper på alla håll. Utrymmets strid med ämnets mångfald begränsar i flera delar framställningen för trångt, så att man (t. ex. rörande ordensväsendet) skulle önskat större fullständighet. Dessa och andra brister kunna utan svårighet framdeles rättas. Öfverhufvud har förf. löst den svåra uppgiften på ett för ändamålet tillfredsställande sätt; der är jemnhet i behandlingen, sakrikhet i detaljerna, klarhet och korthet i stilen, jemte ett flitigt sammanletande af hvad för ämnet varit att tillgå. Såvidt det tillkommer dessa rader, som endast vilja häntyda på ämnets vigt, anse vi hr Helsingii bok som ett berömligt och för landets historiska literatur högeligen välkommet arbete.
13 Ifrån det att, som nämndes, kyrkan var allt, är det märkeligt att se huru hon skiftar bo med den verldsliga makten och gör det så skickligt, att hon behåller brorslotten af både anseende, makt och ägodelar, medan tidernas tunga lastas för det mesta på staten. Kyrkans furste i Åbo fortfor i unionstidens villor att vara Finlands verklige kung. En lång rad af utmärkte män beklädde biskopsstolen. Sällan, om någonsin, har detta land frambragt en så väldig herrskarenatur, som Magnus Olai Tavast.*)Magnus II. Vi skulle ansett det bättre, om hr H. bibehållit dessa furstliga ziffror, som, till lättnad för öfversigten, gjort en regentlängd af Finlands katholske biskopar. I honom nådde katholicismen sin blomma. Hans fel voro hierarkins; hans dygder egna. Under detta tidehvarf af hierarkins och det kyrkliga lifvets djupaste förfall i det öfriga Europa är det upplyftade att se, huru i detta land, som beständigt kämpade mot naturens karskhet, fienders härjningar och inre oredor under en slapp konungamakt, kyrkan och det kyrkliga lifvet stodo högre än annorstädes, ordnande, försonande, sammanhållande och, efter sitt mått, upplysande. Katholska kyrkan gaf Finland hvad hon kunde gifva. Hon gaf kristendomen som ett mysterium, hvilket folket vördade utan att förstå det. Hon gaf den första verldsliga lärdomen i sina skolor och den första slöjdfärdigheten i sina kloster. Hon tryckte den första bok för Finland, Missale Aboense. Hon mildrade råheten, tämde passionerna, stiftade goda lagar. Hon ritade ofta Popilii ring kring den verldsliga maktens våld. Borgerlig näring begynte under hennes hägn. Hon odlade och bebyggde landet; hon gaf det föreningspunkter i kyrkorna. I allmänhet förde hon Finlands talan provincielt och stundom oberoende. Vid henriksmessomarknaden och i Åbo domkyrka kände Finland först att det var ett helt.
14 Det allt gör katholska kyrkan värdig ett tacksamt minne. Skuggsidorna äro oftare framhållna. Största skuggan, likasom största glansen, faller dock alltid från Rom. Katholicismen sträfvade, mot mästarens hud, till ett »rike af denna verlden»; hon var en verldsmakt och talade ett verldsspråk; hennes tyngdpunkt låg utom hvarje land särskildt, och så förnekade hon nationernas frihet, likasom hon förnekade tankefriheten, i det hon lade deras högsta mål utom dem sjelfva.
15 I Finland blef hon dock aldrig rätt hemma. Man ser henne göra svaga försök att utbreda sina armar i ordensväsendet, men allt hvad hon deri förmådde var 6 kloster af ringa betydenhet och några efemeriska gillen, af hvilka blott namnen stå qvar. Bättre lyckades hon att bygga ut sina former i kyrkostadgar, ceremonier och kapitelväsende. Men det var egentligen medelpunkten som glänste. Domkyrkans förgyllda vaxljus förmådde endast kasta en svag återglans på de aflägsna landskyrkornas målade fönster.
16 Så kom en ny tid. Katholska kyrkan stod der för folktron egentligen som ett förnekande af hedendomen, ty hvad hon sjelf var, hvad hon innehar, det kunde folket aldrig rätt begripa. Derföre föll hon så lätt, nästan ljudlöst för lutherdomen, hvilken förde till folket en Gud som kunde tala finska, ej endast latin, och snart derpå uppslog bibeln vid sidan af korset. I sednare delen af hr Helsingii kyrkohistoria få vi läsa märkvärdiga följder häraf. Vi få der se formerna stiga i skuggan och troslifvet träda fram; vi få se lutherska kyrkan förneka sin egen princip och domna bort i död orthodoxi, men blott för att med beundransvärd lifskraft åter uppvälla i nya, friskare ådror ur det uppenbarade ordets eviga ungdomskälla.
*)Den finska poesins historia kommer en dag att utreda i i hvad mån andra orsaker dertill medverkat. I vår tanke är likväl kristendomen den förnämsta utödaren af den gamla runopoesin.
**)Kalevala, äldre uppl. 32: 230 ff. I den nya är stället ändradt.
***)Folkbildningens inverkan utom det religiösa gebitet bör måhända på en eller annan ort tagas i betraktande derjemte, men på allmänna djupt rotade föreställningar har dess inflytande härtills varit alltför svagt.
*)Den finska historiens vara eller icke vara före Porthan och före folkets tillbakakastande på sig sjelf 1809 väckte, när frågan framkastades för snart tolf år sedan, mycket motstånd och fortfar ännu att understundom spöka i axelryckningar. Så paradox den frågan syntes och verkligen var i sin ensidighet, innebar den i grunden intet annat än hvarje histories oeftergifliga fordran på ett positivt nationelt innehåll – en fordran, som här kan och bör modifieras med afseende å det svenska elementet, men som icke destomindre för alla tider och folk måste anses vara i hufvudsaken en af de rättmätligaste.
*)Vi tro oss veta, att professoren i kyrkohistorien D:r Lille en längre tid samlat materialer för ett sådant arbete.
*)Magnus II. Vi skulle ansett det bättre, om hr H. bibehållit dessa furstliga ziffror, som, till lättnad för öfversigten, gjort en regentlängd af Finlands katholske biskopar.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Finlands Kyrkohistoria
af G. F. Helsingius. Första delen.
1 Den inåtvända djupa riktningen af finska lynnet öfverhufvud har nödvändigt utpräglat sig i folkets kulturhistoriska bana. Kom der än uppå tankens sinnrikhet, eller känslans innerlighet, eller sedernas rotfäste, eller vanornas seghet, eller gifna åskådningars vidhållande – kom gåtan med sin klyftighet, eller ordspråket med sin visdom, eller sången med sin ljufhet, eller trollkonsten med sin mystiska makt, – beständigt funno sådana intryck en botten i folkets bröst, som återspeglade dem, utbildade dem och fasthöll dem genom seklerna. Kom der åter en fordran på sjelfmant utåtgående verksamhet, på samhällsutvecklingen, på praktiska reformer, på initiativer, impulser, förändringar af alla slag, som grepo utåt och öfver de närmaste behofverna eller intrycken, då fann denna fordran en trög genklang, ett långt öfvervägande, en sen, stundom otillräcklig handling till svar.
2 I troslifvet isynnerhet måste denna bestämda riktning skarpt utprägla sig. Redan i den hedniska finska mythen finner man samma fenomen, som ännu så tydligt röjer sig i folkpoesin och folkmelodin – ett förvånande djup och en stor innerlighet under en jemförelsevis svag, fattig och outbildad form. Kristendomen hämtade sina former färdiga med sig utifrån; allt var der på förhand ordnadt, från trosartiklar och dogmer ända ned till den minst betydande kyrkoceremoni, och deruti hade Finnen egentligen ingenting annat att göra, än taga emot och gifva dessa färdiga former lif och innehåll genom sin tro. Men hvilket svårt och långvarigt arbete har det icke varit, redan detta emottagande, som kunde synas så passivt och som verkligen hos andra folk gått vida både hastigare och lättare! Medan kristendomen fann en så tacksam jordmån i det finska lynnets medfödda resignation och innerlighet; medan sjelfva dess mysterier hade något så anslående för det med mystiska makter förtrogna folksinnet; medan dess första helgonadyrkan erbjöd en lätt anknytningspunkt för det hedniska mångguderiet; medan alltså en djup tillbedjan, en religiös hängifvenhet ganska tidigt utbildade sig här uppå kristlig botten; – under allt detta är det högst märkvärdigt att se, huru kristendomen likväl behöfde mer än ett halft årtusende, för att arbeta in sina dogmer till fullständig sanning i folktron, och huru ihärdigt hedendomen, på sin gamla grund och med sina gamla föreställningar, kämpade deremot och fortfar, i döende efterdyningar, att kämpa i denna stund.
3 Det är visst icke sällsynt, att hos andra folk finna spår af hedniskt-mythiska föreställningar ännu långt in i den kristna tiden och ända till våra dagar qvarlefvande. Dit höra t. ex. vissa vidskepliga bruk; och det torde väl hända, att man ännu någon gång i svenska skogsbygderna hör Thor och Odin åkallas af gammal vana. Men dessa vanor ha varit spridda återljud, utan erkändt samband sinsemellan, utan djupare grund och utan allmänna föreningspunkter. I Finland deremot har hedendomen haft sin muntliga bibel i de till våra dagar qvarlefvande runorna och sitt lefvande allmänna uttryck i den likaså mäktiga tron på trolldomens allmakt. Båda dessa bärare för hedendomen ha småningom, efter det segaste motstånd, blifvit undergräfda, så att i den mån runorna för den kristliga folktron kommit att framstå såsom hedniskt gudlösa, ha de blifvit först blott tolererade, sedan till och med afskydda och under tyngden af denna likgiltighet eller denna afsky dött ut.*)Den finska poesins historia kommer en dag att utreda i i hvad mån andra orsaker dertill medverkat. I vår tanke är likväl kristendomen den förnämsta utödaren af den gamla runopoesin. Trolldomen åter har efterhand förlorat den storhet, man kunde säga den renhet, som runorna intyga att den fordom haft, och, medan den uppblandats med kristna föreställningar och varit tvungen att gömma sig under en halfkristen täckmantel, förfallit till allehanda usel vidskepelse, som i nattens mörker smyger kring kyrkogårdarne och läser sina besvärjelser i badstugans imma. Under detta förfall har den likväl bibehållit sin förnämsta mening och roten till dess storhet, nemligen ordets makt. Och grundtanken deri, ehuru skenbart kristlig, är till sin natur den mest fientliga mot kristendomen. Magins lära är nemligen den, att Guds förnuft och menniskans förnuft äro ett, så att menniskan, genom att uppfatta denna enhet, upphäfver sig till naturens herre och skapare, ja till Gud sjelf. Kristendomen åter är byggd på den satsen, att det menskliga förnuftet är från Gud affallet och i sin naturlighet mot Gud fientligt, blindt och prisgifvet åt evigt mörker, derest icke försoningen kommer emellan och återställer enheten. Dessa snörrätt stridande läror kunde aldrig förlikas, och derföre se vi den gamle Väinämöinen döma det nyfödda Jesusbarnet att föras ut på kärret och krossas med en klubba; men barnet åter angriper sin fiende i sjelfva den fientliga principen och säger:
4 »Du en trollkarl från Karelen» etc.**)Kalevala, äldre uppl. 32: 230 ff. I den nya är stället ändradt.
5 Vår tanke är derföre, att de kristna dogmernas landvinning i folktron och folkets innersta lif med temmelig visshet kan mätas efter runornas utdöende och trolldomens successiva aftynande.***)Folkbildningens inverkan utom det religiösa gebitet bör måhända på en eller annan ort tagas i betraktande derjemte, men på allmänna djupt rotade föreställningar har dess inflytande härtills varit alltför svagt. Och med den ledning denna måttstock ger oss, finne vi att kristendomens, kristna kyrkans arbete i Finland varit ett af de långvarigaste, ett af de svåraste, som något folks historia har att uppvisa, och i samma mån måste en finsk kyrkohistoria, derest den, jemte kristendomens yttre byggnad, med uppmärksamhet följer det inre troslifvets utveckling, erbjuda det rikaste ämne för eftertanken och tillika ett det vigtigaste bidrag till upplysning för landets förgångna tid och folkets genomlefda bildningsstadier.
6 Detta kristendomens inarbetande, denna genom seklerna fortgående assimilationsprocess, denna väldiga|28 3| inre kamp mellan tvenne verldsmakter, ett nytt Kalevala och ett nytt Pohjola, är redan för sig en egen historia.*)Den finska historiens vara eller icke vara före Porthan och före folkets tillbakakastande på sig sjelf 1809 väckte, när frågan framkastades för snart tolf år sedan, mycket motstånd och fortfar ännu att understundom spöka i axelryckningar. Så paradox den frågan syntes och verkligen var i sin ensidighet, innebar den i grunden intet annat än hvarje histories oeftergifliga fordran på ett positivt nationelt innehåll – en fordran, som här kan och bör modifieras med afseende å det svenska elementet, men som icke destomindre för alla tider och folk måste anses vara i hufvudsaken en af de rättmätligaste. Det är klart, att icke allenast kyrkan, utan alla former af lifvet, yttre eller inre, erfarit en återverkan af så djupt gående rörelser. Resultatet af den långa striden har blifvit – eller blir – en så fullständig kristendomens seger i folktron, att om man kunde tänka sig en ny fientlig makt, t. ex. en rationalistisk hedendom, som ville försöka att uttränga kristendomen ur finska folkets hjerta, så skulle denna makt – derest den hade kraft dertill – behöfva, om icke lika lång tid, ty det kan bero på lärornas lättare spridning, så likväl ett lika hårdt arbete, som kristendomen hade, för att i sina tros- eller otrosartiklar indraga hela landet.
7 Märkvärdigt nog synas de förste katholske biskoparne i Finland, åtminstone den ryktbare Thomas, ha umgåtts med den planen att här upprätta ett slags theokrati eller prestvälde, oberoende af konungen i Sverige samt underlydande endast den helige fadren i Rom. Anledningen dertill behöfver ej sökas annorstädes än i den romerska kyrkans allmänna sträfvanden att lösgöra sig från verldslig öfvermakt, hvilken tendens här gynnades af landets afskilda läge och inbördes strider i Sverige. Men den tanken ligger dock nära, att, då en man, hvilken, likt biskop Thomas, hade lidit så mycket genom hedningarnes vilda motstånd, likväl kunde hysa sådana planer, sjelfva jordmånen, folklynnet, måste ha befunnits lämpliga för ett herradöme, som regerade i osynliga heliga makters namn. Till Finlands lycka gick planen om intet, och med den – såsom riktigt anmärkts – ett korsriddareväsende jemte thy åtföljande lifegenskap, som sedan ej kom i fråga under de svenske regenternes verdsliga, milda och på det hela välgörande spira.
8 Katholska kyrkans byggnad i Finland vittnar om en utomordentlig ihärdighet. Ett helt sekel igenom hade hon att kämpa för lifvet och derefter ännu i nära ett sekel för makten. Gång efter gång ödelades hon och hennes bekännare af elden, af svärdet, af hämden, och midtunder detta eldsdop fick hon ännu att kämpa mot grekiska kyrkan i hennes närhet. Beständigt reste hon sig åter opp, färdig ånyo att i sjelfva sitt nederlag göra anspråk på herraväldet öfver verlden. Blotta politiska motiver skulle ej förmått att åstadkomma så mäktiga ting. Der var i främsta rummet ett trosnit af stor kraft och uppriktighet, om ock andra tider bedöma medlen efter en annan måttstock. Finlands svenska eröfring, som medförde dess yttre omvändelse, begynte några år efter andra korståget till orienten och slöts några år efter Ptolemais' återeröfring af Saracenerne. Redan tiden säger oss således, att det icke måste ha varit ett enstaka politiskt företag, uppkommet af en eller annan svensk konungs eröfringslystnad, utan fastmer en produkt af tidsandan, en rad af verkliga korståg, sådana som vältrade millioner emot Asiens stränder och sådana som Gregorius IX verkligen lät predika mot korsets fiender vid Finska vikens kust. Det är denna uppriktighet äfven hos eröfraren, som gör den religiöst-politiska striden om Finlands besittning så aktningsbjudande. Eröfraren kom den gången med korset i ena, svärdet i andra handen, fullt öfvertygad om att han stred för utbredandet af Guds rike på jorden. Den anfallne stod der vid sina nedhuggna offerlunder, på sin våldförda strand, lika fullkomligt öfvertygad om att han stred för sitt land, sina gudar, sin frihet och allt sitt heligaste. Under sådana förhållanden måste striden blifva blodig, men seger eller nederlag lika ärofulla.
9 Det är en svårighet, men tillika en lycka för Finlands kyrkohistoria, att hon i dessa första tider nödgas omfatta nästan allt, emedan kyrkan var allt. Kyrkan var skola och akademi, vetenskap och konst; hon var guvernör, kronofogde och länsman, rådskammare, domstol, lagtolkare, verkställare, förvaltare och styresman för alla landets angelägenheter. En svårighet ligger deri, emedan kyrkohistorien derigenom tvingas att gå utom sitt ämne; en lycka, emedan hennes ämne derigenom, ensamt bland alla, blifvit i någon mån belyst utaf häfderna. Långt bort i natten af vår forntid liknar hon dessa tempel, som glädja vandrarens blick i den mörka julmorgonen. Rundtomkring äro skugga och tystnad; kyrkan allena strålar af ljus, och de första toner som genomtränga tystnaden äro en psalm.
10 Ganska naturligt var Åbo domkyrkas svartbok den första inhemska urkundsamling. Den första skrifna finska historia var en biskopskrönika. Den första allmänna belysning af landets häfder och sjelfva deras egentliga början var Porthans kommentarier öfver samma biskopskrönika, der han af de få knapphändiga bladen gjorde en stor evärdelig bok. Nästefter Porthan och hans Chronicon, hans Sylloge Monumentorum, voro »Handlingar till upplysning af Finlands kyrkohistoria» af W. G. Lagus den första större och ordnade samling af finska urkunder, som utkom i tryck.
11 Man har derföre någon rätt att kalla kyrkan den finska historiens moder, såsom hon ock i verkligheten var en moder ej blott för det svenska väldet, men för hela den vesterländska civilisationen i Finland. Det är således i sin ordning, att kyrkans historia föregår den allmänna finska till tiden, likasom till ämnet. Hon framträder här i hr Helsingii arbete på den punkt af landet der hon föddes, i skuggan af det gamla Åbos vördnadsvärda domkyrka, lifvad af alla de minnen, som der omgifva henne. De citerade källorna under texten i hr Helsingii bok bära vittne om huru en sådan bok nu först blifvit möjlig, ty källorna, mest inhemska, äro till större delen en frukt af de sednaste tjugu årens samlingar och forskningar.
12 Hr Helsingii framställning är en handbok, sådan som behofvet närmast påkallat, och öfverlemnar en utförligare behandling af ämnet åt framtiden.*)Vi tro oss veta, att professoren i kyrkohistorien D:r Lille en längre tid samlat materialer för ett sådant arbete. Äfven om detta arbete ej varit det första – hvilket i hög grad ökat dess svårigheter – så har det för ingen del varit en lätt uppgift att på 291 sidor sammantränga ett så omfattande innehåll, som Finnarnes invandring, Finnarnas mythologi, Finlands omvändelse och hela katholska tidehvarfvet med dess vidlyftiga hierarkiska byggnad, dess kloster, skolor och andra inrättningar, dess skiftande öden, dess biskopars karakteristik, dess samband med Rom och tidehvarfvet, dess förhållande till statsmakten, dess tvister med ståndsbröder eller underlydande, slutligen hela det kyrkliga och kristliga lifvet, som måste utgöra framställningens kärna och som så oändligen djupt ingriper på alla håll. Utrymmets strid med ämnets mångfald begränsar i flera delar framställningen för trångt, så att man (t. ex. rörande ordensväsendet) skulle önskat större fullständighet. Dessa och andra brister kunna utan svårighet framdeles rättas. Öfverhufvud har förf. löst den svåra uppgiften på ett för ändamålet tillfredsställande sätt; der är jemnhet i behandlingen, sakrikhet i detaljerna, klarhet och korthet i stilen, jemte ett flitigt sammanletande af hvad för ämnet varit att tillgå. Såvidt det tillkommer dessa rader, som endast vilja häntyda på ämnets vigt, anse vi hr Helsingii bok som ett berömligt och för landets historiska literatur högeligen välkommet arbete.
13 Ifrån det att, som nämndes, kyrkan var allt, är det märkeligt att se huru hon skiftar bo med den verldsliga makten och gör det så skickligt, att hon behåller brorslotten af både anseende, makt och ägodelar, medan tidernas tunga lastas för det mesta på staten. Kyrkans furste i Åbo fortfor i unionstidens villor att vara Finlands verklige kung. En lång rad af utmärkte män beklädde biskopsstolen. Sällan, om någonsin, har detta land frambragt en så väldig herrskarenatur, som Magnus Olai Tavast.*)Magnus II. Vi skulle ansett det bättre, om hr H. bibehållit dessa furstliga ziffror, som, till lättnad för öfversigten, gjort en regentlängd af Finlands katholske biskopar. I honom nådde katholicismen sin blomma. Hans fel voro hierarkins; hans dygder egna. Under detta tidehvarf af hierarkins och det kyrkliga lifvets djupaste förfall i det öfriga Europa är det upplyftade att se, huru i detta land, som beständigt kämpade mot naturens karskhet, fienders härjningar och inre oredor under en slapp konungamakt, kyrkan och det kyrkliga lifvet stodo högre än annorstädes, ordnande, försonande, sammanhållande och, efter sitt mått, upplysande. Katholska kyrkan gaf Finland hvad hon kunde gifva. Hon gaf kristendomen som ett mysterium, hvilket folket vördade utan att förstå det. Hon gaf den första verldsliga lärdomen i sina skolor och den första slöjdfärdigheten i sina kloster. Hon tryckte den första bok för Finland, Missale Aboense. Hon mildrade råheten, tämde passionerna, stiftade goda lagar. Hon ritade ofta Popilii ring kring den verldsliga maktens våld. Borgerlig näring begynte under hennes hägn. Hon odlade och bebyggde landet; hon gaf det föreningspunkter i kyrkorna. I allmänhet förde hon Finlands talan provincielt och stundom oberoende. Vid henriksmessomarknaden och i Åbo domkyrka kände Finland först att det var ett helt.
14 Det allt gör katholska kyrkan värdig ett tacksamt minne. Skuggsidorna äro oftare framhållna. Största skuggan, likasom största glansen, faller dock alltid från Rom. Katholicismen sträfvade, mot mästarens hud, till ett »rike af denna verlden»; hon var en verldsmakt och talade ett verldsspråk; hennes tyngdpunkt låg utom hvarje land särskildt, och så förnekade hon nationernas frihet, likasom hon förnekade tankefriheten, i det hon lade deras högsta mål utom dem sjelfva.
15 I Finland blef hon dock aldrig rätt hemma. Man ser henne göra svaga försök att utbreda sina armar i ordensväsendet, men allt hvad hon deri förmådde var 6 kloster af ringa betydenhet och några efemeriska gillen, af hvilka blott namnen stå qvar. Bättre lyckades hon att bygga ut sina former i kyrkostadgar, ceremonier och kapitelväsende. Men det var egentligen medelpunkten som glänste. Domkyrkans förgyllda vaxljus förmådde endast kasta en svag återglans på de aflägsna landskyrkornas målade fönster.
16 Så kom en ny tid. Katholska kyrkan stod der för folktron egentligen som ett förnekande af hedendomen, ty hvad hon sjelf var, hvad hon innehar, det kunde folket aldrig rätt begripa. Derföre föll hon så lätt, nästan ljudlöst för lutherdomen, hvilken förde till folket en Gud som kunde tala finska, ej endast latin, och snart derpå uppslog bibeln vid sidan af korset. I sednare delen af hr Helsingii kyrkohistoria få vi läsa märkvärdiga följder häraf. Vi få der se formerna stiga i skuggan och troslifvet träda fram; vi få se lutherska kyrkan förneka sin egen princip och domna bort i död orthodoxi, men blott för att med beundransvärd lifskraft åter uppvälla i nya, friskare ådror ur det uppenbarade ordets eviga ungdomskälla.