Notisen/artikeln ingår i HT 16/10 1852:|83 2|

Lösörebolagets fall.

1 Direktionen för allmänna brandstodsbolaget tillkännagifver i Finlands Allm. Tidn., att det tillämnade bolaget till försäkring af lösegendom ej kunnat komma till stånd, emedan den preliminärt försäkrade egendomen uppgått till endast 573 175konsekvensändrat/normaliserat rubel silfver i stället för det bestämda minimum af en million samma mynt. Dock kommer nytt förslag till ett bolag af samma syfte att uppgöras och till vederbörlig granskning »framdeles» öfverlemnas.

2 Detta oväntade resultat kunde, utan vidare kommentarier, antecknas såsom ett bidrag till adoptionernas historia i vårt land. Må läsaren likväl icke misstycka en kort erinran i ett blad, som tillförene egnat mer än en spalt åt lösörebolaget.

3 Vi begagna det ögonblick, då bolagen bortskjutet till en obestämd framtid, synes så godt som tillintetgjordt i dess början, för all erinra, huruledes detta företag är ett af dem, som icke kunna förfalla.

4 Så länge det finnes eld och förstörelse, omtanke och endrägt; sålänge lösegendom utgör många familjers hela eller mesta förmögenhet; så länge intet utländskt eller inhemskt privatbolag visar sig för samma ändamål äga samma garanti och samma billighet; sålänge skola faran och klokheten ständigt tvinga landsmän att återkomma till samma idé, nemligen egendomens försäkring under gemensam ansvarighet.

5 Sällan har försynen inom så kort tid gifvit så kraftiga påminnelser, som detta år. Hvilka omätliga förluster, hvilken dyrköpt erfarenhet i Björneborg och Vasa, att icke tala om andra orter! Man inbillar sig, att vid sådana stora förstörelser tid och rådrum dock alltid borde finnas, att berga det redbaraste af lösegendomen. Och likväl har man sett menniskors hela förmögenhet brinna, icke blott i husen, men på gårdar och gator, sett den förstöras, skingras, tillintetgöras genom sjelfva bergningen. Man glömmer förskräckelsen, brådskan, villervallan; man anser det omöjligt, att personer kunna gå in i sitt hus för att berga silfver eller penningar och återkomma derifrån med en trädsked eller en strut hampfrö. Sådant har inträffat i Vasa och Björneborg midtpå ljusa dagen. Lägg härtill en annan gång nattens mörker och sömnens villor, och man skall utan öfverdrift kunna antaga, att ständigt vid större eldsvådor två tredjedelar af lösegendomen äro tillspillogifna.

6 Eget nog ha sommarens stora brandskador, på samma gång som de utgjort en kraftig väckelse till försäkringar, lika kraftigt afskräcka derifrån. Den icke brandskadade vidkännes med häpnad de betydliga extra tillskotten i hans försäkringsafgifter. Och man måste medgifva, att om lösörebolaget kommit i stånd förliden höst med större teckningar i Vasa och Björneborg, vore det nu, utan statens bistånd, ruineradt i sin början. Allmänna brandstodsbolaget har haft den sällsynta lyckan att i en lång följd af år konsolidera sig utan andra stora förluster, än Fredrikshamn. Blott derigenom kan det ännu bestå. Ett nytt bolag kan icke räkna på lika lycka.

7 I hvad mån de förra stadgarna för lösörebolaget tarfva ändring, lemna vi åt sakkunnige. Vi tillägga blott den erinran, att lösörebolagets hela tendens går mera ut på att skydda den lilla egendomen, än den stora, och att följaktligen mycken varsamhet är nödvändig vid försäkring af varulager, fabriker o. m. d.och mera dylikt

8 Måtte alla de, som hafva något att förlora, snart och med endrägt förena sig om ett nytt bolag i samma syfte. Hvarje års uppskof är en fara mer, en säkerhet mindre.