1 Ryssland reder sig att resa monumenter öfver Rurik, Sverige öfver Gustaf Wasa, den evangeliska kristenheten öfver Martin Luther och verlden öfver Alexander von Humboldt. Finland, som icke räknat bland sina söner rikens och dynastiers grundläggare, kristenhetens reformatorer, eller universalsnillen som bländat tidehvarfven, – Finland reder sig att resa en minnesstod öfver Porthan.
2 Hvem var då denne Porthan, som mer än ett halft århundrade efter sin död ännu lefver i ett så äradt minne, att hans folk aktar honom värdig att vara den, öfver hvilket det reser sin första ärestod? Var han en prisad fältherre och krigare, som vunnit lysande segrar och försvarat sitt land eller tillvunnit det makt och ära, en Claes Fleming, en Wittenberg, en Gustaf Horn, en Stålhandske, en Adlercreutz? Eller var han en utmärkt statsman, som i brydsama tider länkat landets öden, en Arvid Horn, en Rehbinder, en v. Haartman? Eller var han måhända annars en man af hög samhällsställning och stort inflytande, en G. M. Armfelt, en Gezelius, en Tengström? Intet af allt detta. Han var icke en gång en man af folket, en som skulle utgöra hjelten i dess sånger och sagor, eller som talat till folket så att hans ord ännu genljuda uti dess minnen. Han var professor vid Åbo universitet, född 1739, död 1804, och på sin tid en man, som visserligen ägde ett aktadt namn i vetenskapen och icke var okänd för någon person med lärd bildning i Finland, men som, det oaktadt, var både då och sedermera ganska litet känd af det stora flertalet, ja så litet, att säkerligen i denna dag mången förundrar sig, huru man kunnat falla på den tanken att resa åt honom en nationens minnesvård.
3 Skulle stora förtjenster mätas efter det larm en man åstadkommit i verlden, medan han lefde, hvar har man då ett mått för dem, hvilkas storhet och värde endast efterverlden förmår uppskatta? Swedenborg t. ex. ansågs på sin tid för en duglig assessor i bergskollegium och för resten för en beskedlig svärmare; men 60 eller 80 år efter hans död börjar verlden i honom beundra en af de störste tänkare, som någonsin lefvat, och det mest omfattande vetenskapliga snille, som Europa frambragt sedan Aristoteles tid. Någon jemförelse annars mellan Swedenborg och Porthan kan icke komma i fråga, men nu först begynner man fatta, att den flitige forskaren i Finlands häfder var för sitt folk en äfven så märkvärdig siare och profet, som någonsin Swedenborg var det för Europa och verlden.
4 Porthan var en högst aktningsvärd man, en grundlärd forskare och kritikus, en varm fosterlandsvän. Han var en man med romersk jernvilja, outtröttlig ihärdighet och rättmätigt anseende vid universitetet och i den lärda verlden; men man gör honom ingen orätt, om man säger att han icke var en tänkare af verldshistorisk betydenhet, eller ett skapande snille, som manade i dagen förvånande upptäckter. Allt hvad i yttre måtto är qvar af hans lif, det är en massa lärda disputationer och ett litet antal numera grånade och dag för dag glesnande lärjungar.
5 Det kan icke vara för dessa förtjenster, som Porthan lefver i kärt minne, ty i sådant fall vore mången annan dertill lika berättigad. Han var ingen stor man i sig sjelf, men han blef det genom den tanke, för hvilken han lefde, genom den ställning han intog såsom sitt folks målsman.
6 Hans betydelse för Finland kan utsägas i få ord: I Porthans verk igenkände finska folket för första gången sig sjelf.
7 Porthan hade flera föregångare. Före honom visste man ganska väl att det fanns bortåt en million finnar, som talade deras eget språk, hade ett eget underligt lynne, sjöngo runor och kunde trolla. Man hade redan fäst någon uppmärksamhet vid finska språket och brukat det i skrift; man skildrade sederna; man hade en ajantieto och krönikor öfver vissa märkvärdiga tilldragelser; man lofsjöng Finland på vers och prosa och gjorde finnarne den äran att härleda deras ursprung från Israels tolf stammar; ja det fanns författare, som välvilligt försågo Finlands forntid med egna konungar. Men förutom detta finska sagorike, som bortdunstade för en grundligare kritik, fanns der om Finland och finnarne endast en massa af oklara föreställningar, utan fast innehåll; och om det föll någon in, att det verkligen fanns ett finskt folk, hvilket Gud och naturen danat till en egendomlig utveckling efter dess eget lynne och anlag, så hade denna tanke intet fotfäste, ingen form och derföre heller inga vidare följder.
8 Då uppstod Porthan, skref ett verk om den finska folkpoesin och grundlade genom sina arbeten den finska historien. Man uppfattade detta i början såsom ganska lärdt och förtjenstfullt, efter som inbyggarne i den svenska provinsen Finland i sjelfva verket hade haft underliga öden och voro en besynnerlig afart af rikets öfrige innebyggare. Lägger man härtill en värma för eget land, hvilken ingen kritik kunde tillfyllest afkyla, så tog ej heller Porthan sin uppgift högre. Att ha räddat sitt lands minnen och spridt någon dager öfver dess dunkla ursprung, det syntes honom ära och vinning nog för en mans lifstid. Men denna ära, denna vinning blefvo icke de enda. Porthan anade, men upplefde icke den dag, när tidernas stormar år 1809 lösryckte Finland från Sverige. Först efter detta åskväder begynte hans verk att gro. Utan stödpunkt i gamla band och främmande för de nya, var Finland i sin kulturhistoriska utveckling kastadt tillbaka på sig sjelf, och först nu begynte man inse huru vigtigt det är för hvarje folk att känna sin forntid. Ett folk utan historia är en yngling utan fader; änskönt han icke rår derför, så nedtryckes han af en okunnighet som beröfvar honom fäders föredömen, kastar en skugga öfver hans börd och nedsätter honom i verldens ögon. Det framfarna står tillika med så oändligt många fina trådar i förbindelse med det närvarande, att detta omöjligen kan begripas utan insigt i det förgångna, hvari det har sin rot. I det framfarnas lästa skrin ligger nyckeln till framtidens dörr. Ett folk utan historia går med förbundna ögon en slipprig stig mot ett okändt mål.
9 Porthans historiska arbeten äro egentligen en för hans tid oväntadt rik och för alla tider kritiskt dyrbar materialsamling. Hade de varit sammanfattade i en populär form och skrifna på ett för den stora mängden begripligt språk, så hade man också förr förstått dem. I deras lärda akademiska omhölje lågo de länge okända för andra än forskaren, och Rühs’Finlands historia, sedermera omarbetad af Arwidsson, blef för mången en öfverraskande nyhet, ehuru detta arbete väsendtligen stöder sig på Porthans forskningar och utan dem varit omöjligt.
10 Det är också på den af Porthan lagda grunden som en sednare tids forskningar riktat Finlands häfder med nya och rika källor. Det kan endast öka mästarens ära, att lärjungarne gått i hans fotspår. Genom honom blef finska folkets historia möjlig.
11 Det är klart, att när en million menniskor af samma stam, språk och fädernesland, efter att alltsedan fars och farfars tid ha blifvit uppfostrade i den föreställningen att de äro blott ett litet bråk af en annan nation, en dag få läsa att deras förfäder, slägte efter slägte, gått igenom ett årtusende af skiftande öden och derunder ständigt utmärkt sig genom vissa egendomliga drag, hvilka än i denna dag kunna igenkännas hos det nu lefvande slägtet, – det är klart, säga vi, att dessa många spridda menniskor dervid måste känna ett starkare samband sig emellan och småningom fatta att de tillsammans utgöra ett folk för sig. Först derigenom bli enhet, endrägt, framskridande och nationel utveckling möjliga. Först när folket förstår sig sjelf, är fäderneslandet en verklighet.
12 Finland har derföre att tacka Henrik Gabriel Porthan för oändligen mycket. När frukten af krigarnes segrar längesedan gått förlorad; när statsmännens klokhet strandat mot ödenas öfvermakt; när dagens bråda äflan med dagen förgätits; då lefver och vexer och blommar ännu den tanke, som ligger på bottnen i den gamle Åboprofessorns verk, och utbreder sig såsom en rotfast lummig ek, i hvars skugga det finska folket samlas efter dagsarbetet, för att mäta sina skördar och hämta styrka för morgondagen.
13 Efter Porthans död lät hans samtid hugga hans byst i marmor vid Åbo akademi. Sammanskottet var då så tillräckligt, att det öfversteg kostnaden, och öfverskottet användes till förmån för universitetsbibliotheket. Bysten gick förlorad vid branden 1827.
14 Finska Literatursällskapet – stammen af denna ek, som Porthan planterat, – firar hvarje år hans dödsdag den 16 Mars såsom sin årsdag. Den 16 Mars 1854, 50 år efter hans död, beslöt Sällskapet anställa en subskription öfver hela landet för uppresande af en minnesvård på Porthans graf invid Åbo domkyrka.
15 Subskriptionen, som d. 13 April samma år erhöll generalguvernörens tillstånd, blef då för det mellankommande kriget uppskjuten, men träder nu i verkställighet. F. Literatursällskapet kringskickar för detta ändamål anteckningslistor kring hela Finland. Utförandet af minnesvården, som kommer att blifva en staty i sittande ställning och dubbel naturlig storlek, enligt den plan, som finnes antydd i berättelsen om F. Lit. sällskapets decembermöte sistlidet år, är anförtrodt åt bildhuggaren Sjöstrand, hvilken för närvarande vistas i Rom och torde komma att fullända arbetet i München. Hr Sjöstrand har förut modellerat i Helsingfors en synnerligen lyckad byst af Porthan, dervid han rådfrågat dels kopior af den förra bysten, dels porträtter, dels qvarlefvande samtidas minne. Denna byst utfördes först i gips och höggs sedan i marmor för universitetets räkning.
16 Statyn vid Åbo domkyrka kommer att gjutas antingen i zink eller bronz. Kostnaden är svår att på förhand bestämma. Den torde i ingen händelse komma att understiga 7 à 8 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, men sannolikt är, att den, äfven i zink, kommer att uppgå till 10 000konsekvensändrat/normaliserat rubel; och i bronz blir den ännu dyrare. Summan är betydlig och kan icke med få bidrag sammanbringas; men så fattigt är icke Finland, att det icke förmår resa sitt första nationalmonument åt sin förste häfdatecknare, åt den man, i hvars verk det för första gången återsåg sin forntid och igenkände sig sjelf.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Porthans Minnesvård.
1 Ryssland reder sig att resa monumenter öfver Rurik, Sverige öfver Gustaf Wasa, den evangeliska kristenheten öfver Martin Luther och verlden öfver Alexander von Humboldt. Finland, som icke räknat bland sina söner rikens och dynastiers grundläggare, kristenhetens reformatorer, eller universalsnillen som bländat tidehvarfven, – Finland reder sig att resa en minnesstod öfver Porthan.
2 Hvem var då denne Porthan, som mer än ett halft århundrade efter sin död ännu lefver i ett så äradt minne, att hans folk aktar honom värdig att vara den, öfver hvilket det reser sin första ärestod? Var han en prisad fältherre och krigare, som vunnit lysande segrar och försvarat sitt land eller tillvunnit det makt och ära, en Claes Fleming, en Wittenberg, en Gustaf Horn, en Stålhandske, en Adlercreutz? Eller var han en utmärkt statsman, som i brydsama tider länkat landets öden, en Arvid Horn, en Rehbinder, en v. Haartman? Eller var han måhända annars en man af hög samhällsställning och stort inflytande, en G. M. Armfelt, en Gezelius, en Tengström? Intet af allt detta. Han var icke en gång en man af folket, en som skulle utgöra hjelten i dess sånger och sagor, eller som talat till folket så att hans ord ännu genljuda uti dess minnen. Han var professor vid Åbo universitet, född 1739, död 1804, och på sin tid en man, som visserligen ägde ett aktadt namn i vetenskapen och icke var okänd för någon person med lärd bildning i Finland, men som, det oaktadt, var både då och sedermera ganska litet känd af det stora flertalet, ja så litet, att säkerligen i denna dag mången förundrar sig, huru man kunnat falla på den tanken att resa åt honom en nationens minnesvård.
3 Skulle stora förtjenster mätas efter det larm en man åstadkommit i verlden, medan han lefde, hvar har man då ett mått för dem, hvilkas storhet och värde endast efterverlden förmår uppskatta? Swedenborg t. ex. ansågs på sin tid för en duglig assessor i bergskollegium och för resten för en beskedlig svärmare; men 60 eller 80 år efter hans död börjar verlden i honom beundra en af de störste tänkare, som någonsin lefvat, och det mest omfattande vetenskapliga snille, som Europa frambragt sedan Aristoteles tid. Någon jemförelse annars mellan Swedenborg och Porthan kan icke komma i fråga, men nu först begynner man fatta, att den flitige forskaren i Finlands häfder var för sitt folk en äfven så märkvärdig siare och profet, som någonsin Swedenborg var det för Europa och verlden.
4 Porthan var en högst aktningsvärd man, en grundlärd forskare och kritikus, en varm fosterlandsvän. Han var en man med romersk jernvilja, outtröttlig ihärdighet och rättmätigt anseende vid universitetet och i den lärda verlden; men man gör honom ingen orätt, om man säger att han icke var en tänkare af verldshistorisk betydenhet, eller ett skapande snille, som manade i dagen förvånande upptäckter. Allt hvad i yttre måtto är qvar af hans lif, det är en massa lärda disputationer och ett litet antal numera grånade och dag för dag glesnande lärjungar.
5 Det kan icke vara för dessa förtjenster, som Porthan lefver i kärt minne, ty i sådant fall vore mången annan dertill lika berättigad. Han var ingen stor man i sig sjelf, men han blef det genom den tanke, för hvilken han lefde, genom den ställning han intog såsom sitt folks målsman.
6 Hans betydelse för Finland kan utsägas i få ord: I Porthans verk igenkände finska folket för första gången sig sjelf.
7 Porthan hade flera föregångare. Före honom visste man ganska väl att det fanns bortåt en million finnar, som talade deras eget språk, hade ett eget underligt lynne, sjöngo runor och kunde trolla. Man hade redan fäst någon uppmärksamhet vid finska språket och brukat det i skrift; man skildrade sederna; man hade en ajantieto och krönikor öfver vissa märkvärdiga tilldragelser; man lofsjöng Finland på vers och prosa och gjorde finnarne den äran att härleda deras ursprung från Israels tolf stammar; ja det fanns författare, som välvilligt försågo Finlands forntid med egna konungar. Men förutom detta finska sagorike, som bortdunstade för en grundligare kritik, fanns der om Finland och finnarne endast en massa af oklara föreställningar, utan fast innehåll; och om det föll någon in, att det verkligen fanns ett finskt folk, hvilket Gud och naturen danat till en egendomlig utveckling efter dess eget lynne och anlag, så hade denna tanke intet fotfäste, ingen form och derföre heller inga vidare följder.
8 Då uppstod Porthan, skref ett verk om den finska folkpoesin och grundlade genom sina arbeten den finska historien. Man uppfattade detta i början såsom ganska lärdt och förtjenstfullt, efter som inbyggarne i den svenska provinsen Finland i sjelfva verket hade haft underliga öden och voro en besynnerlig afart af rikets öfrige innebyggare. Lägger man härtill en värma för eget land, hvilken ingen kritik kunde tillfyllest afkyla, så tog ej heller Porthan sin uppgift högre. Att ha räddat sitt lands minnen och spridt någon dager öfver dess dunkla ursprung, det syntes honom ära och vinning nog för en mans lifstid. Men denna ära, denna vinning blefvo icke de enda. Porthan anade, men upplefde icke den dag, när tidernas stormar år 1809 lösryckte Finland från Sverige. Först efter detta åskväder begynte hans verk att gro. Utan stödpunkt i gamla band och främmande för de nya, var Finland i sin kulturhistoriska utveckling kastadt tillbaka på sig sjelf, och först nu begynte man inse huru vigtigt det är för hvarje folk att känna sin forntid. Ett folk utan historia är en yngling utan fader; änskönt han icke rår derför, så nedtryckes han af en okunnighet som beröfvar honom fäders föredömen, kastar en skugga öfver hans börd och nedsätter honom i verldens ögon. Det framfarna står tillika med så oändligt många fina trådar i förbindelse med det närvarande, att detta omöjligen kan begripas utan insigt i det förgångna, hvari det har sin rot. I det framfarnas lästa skrin ligger nyckeln till framtidens dörr. Ett folk utan historia går med förbundna ögon en slipprig stig mot ett okändt mål.
9 Porthans historiska arbeten äro egentligen en för hans tid oväntadt rik och för alla tider kritiskt dyrbar materialsamling. Hade de varit sammanfattade i en populär form och skrifna på ett för den stora mängden begripligt språk, så hade man också förr förstått dem. I deras lärda akademiska omhölje lågo de länge okända för andra än forskaren, och Rühs’ Finlands historia, sedermera omarbetad af Arwidsson, blef för mången en öfverraskande nyhet, ehuru detta arbete väsendtligen stöder sig på Porthans forskningar och utan dem varit omöjligt.
10 Det är också på den af Porthan lagda grunden som en sednare tids forskningar riktat Finlands häfder med nya och rika källor. Det kan endast öka mästarens ära, att lärjungarne gått i hans fotspår. Genom honom blef finska folkets historia möjlig.
11 Det är klart, att när en million menniskor af samma stam, språk och fädernesland, efter att alltsedan fars och farfars tid ha blifvit uppfostrade i den föreställningen att de äro blott ett litet bråk af en annan nation, en dag få läsa att deras förfäder, slägte efter slägte, gått igenom ett årtusende af skiftande öden och derunder ständigt utmärkt sig genom vissa egendomliga drag, hvilka än i denna dag kunna igenkännas hos det nu lefvande slägtet, – det är klart, säga vi, att dessa många spridda menniskor dervid måste känna ett starkare samband sig emellan och småningom fatta att de tillsammans utgöra ett folk för sig. Först derigenom bli enhet, endrägt, framskridande och nationel utveckling möjliga. Först när folket förstår sig sjelf, är fäderneslandet en verklighet.
12 Finland har derföre att tacka Henrik Gabriel Porthan för oändligen mycket. När frukten af krigarnes segrar längesedan gått förlorad; när statsmännens klokhet strandat mot ödenas öfvermakt; när dagens bråda äflan med dagen förgätits; då lefver och vexer och blommar ännu den tanke, som ligger på bottnen i den gamle Åboprofessorns verk, och utbreder sig såsom en rotfast lummig ek, i hvars skugga det finska folket samlas efter dagsarbetet, för att mäta sina skördar och hämta styrka för morgondagen.
13 Efter Porthans död lät hans samtid hugga hans byst i marmor vid Åbo akademi. Sammanskottet var då så tillräckligt, att det öfversteg kostnaden, och öfverskottet användes till förmån för universitetsbibliotheket. Bysten gick förlorad vid branden 1827.
14 Finska Literatursällskapet – stammen af denna ek, som Porthan planterat, – firar hvarje år hans dödsdag den 16 Mars såsom sin årsdag. Den 16 Mars 1854, 50 år efter hans död, beslöt Sällskapet anställa en subskription öfver hela landet för uppresande af en minnesvård på Porthans graf invid Åbo domkyrka.
15 Subskriptionen, som d. 13 April samma år erhöll generalguvernörens tillstånd, blef då för det mellankommande kriget uppskjuten, men träder nu i verkställighet. F. Literatursällskapet kringskickar för detta ändamål anteckningslistor kring hela Finland. Utförandet af minnesvården, som kommer att blifva en staty i sittande ställning och dubbel naturlig storlek, enligt den plan, som finnes antydd i berättelsen om F. Lit. sällskapets decembermöte sistlidet år, är anförtrodt åt bildhuggaren Sjöstrand, hvilken för närvarande vistas i Rom och torde komma att fullända arbetet i München. Hr Sjöstrand har förut modellerat i Helsingfors en synnerligen lyckad byst af Porthan, dervid han rådfrågat dels kopior af den förra bysten, dels porträtter, dels qvarlefvande samtidas minne. Denna byst utfördes först i gips och höggs sedan i marmor för universitetets räkning.
16 Statyn vid Åbo domkyrka kommer att gjutas antingen i zink eller bronz. Kostnaden är svår att på förhand bestämma. Den torde i ingen händelse komma att understiga 7 à 8 000konsekvensändrat/normaliserat rubel, men sannolikt är, att den, äfven i zink, kommer att uppgå till 10 000konsekvensändrat/normaliserat rubel; och i bronz blir den ännu dyrare. Summan är betydlig och kan icke med få bidrag sammanbringas; men så fattigt är icke Finland, att det icke förmår resa sitt första nationalmonument åt sin förste häfdatecknare, åt den man, i hvars verk det för första gången återsåg sin forntid och igenkände sig sjelf.