Notisen/artikeln ingår i HT 1/12 1858:|95 3|

Sundströmska målet.

1 När man ifrån den bäst bebyggda delen af Helsingfors, förbi högvakten och öfver kanalbron beger sig till Skatudden, öppnar sig åt höger uppför en backe en smal gata, som kröker sig emellan låga och halfförfallna trädkojor. Följer man denna gata ungefär 600 alnar framåt, kommer man till en liten plan, från hvars motsatta sida en väg leder till finska sjöekipagets kasern. Till höger om planen öppnar sig en annan krokig gata, som emellan ännu mera förfallna kojor slingrar sig fram några hundra alnar och derefter öfvergår uti den väg, som förer till länehäktet.

2 Har man ifrån planen gått ett par hundra steg utmed sistnämnda gata varsnar man till höger den koja, som ägdes af fiskaren Daniel Sundström och hans hustru Eva Kristina Hellman. Kojans ingång är ifrån gårdssidan, der ett par trappsteg vid midten af byggnaden leda till en förstuga, som i bredd mäter vidpass åtta steg. Till höger om förstugan befinna sig tvenne oansenliga rum, hvilka begagnades af makarne Sundström; till venster tvenne andra kamrar, som voro uthyrda. Den 1 November 1858 bodde uti det yttre af dessa rum förre matroserne Alexandroff och Abraham Rostedt samt ogifta qvinnorna Gustava Wilhelmina Lindfors, Lovisa Wilhelmina Wårström, Sara Kristina Rosenberg och Anna Rosenberg. Det inre rummet beboddes af varfssnickaren Eberhard, hans hustru och barn, af hvilka det äldsta är 10 år gammalt, samt hans åldriga svärmoder.

3 Det är denna förfallna koja, som blef så sorgligt ryktbar natten emot tisdagen den 2 November. Huru eld befanns vid midnatten vara löskommen uti makarne Sundströms rum, huru densamma dämpades, förrän de inre väggarne ens hunnit förkolas, samt huru man i rummen påträffade de blodiga liken af nämnde Sundström och hans hustru, är allmänt bekant. Sedan dess har undersökning om saken ägt rum, först i poliskammaren och derefter i kämnersrätten, hvarest ransakningen ännu pågår inför en talrik samling af åhörare. Det är med ledning af kämnersrättens, oss benäget delgifna protokoll, och med dess samtycke, vi här gå att meddela förloppet vid dessa undersökningar.

4 Kämnersrättens första session ägde rum den 15 Nov. Såsom åklagare infann sig stadsfiskalen Winter, såsom målsägande styrmannen Sundström, son till de mördade, och såsom anklagad inställdes från stadshäktet Abraham Rostedt. Dessutom tillstädeskom drängen Erik Johan Tötterman, hvilken, såsom misstänkt för delaktighet i brottet, hade blifvit instämd.

5 Ordföranden, hr häradshöfding Jansson, gaf tillkänna, att han den 11 Nov. fått emottaga poliskammarens undersökningsprotokoll. Det upplästes och innehöll bland annat följande:

6 Poliskammaren förehade målet den 2 Nov. Distriktsuppsyningsmannen Weurlander anmälde då, att, sedan elden i Sundströmska gården blifvit dämpad, hade man i det yttre af makarne Sundströms rum påfunnit Daniel Sundström, liggande å golfvet, utan tecken till lif. Hans hufvud hade varit blodigt och utvisat flera huggsår, hvarföre man affört honom till allmänna hospitalet, der han dock icke kunnat vederfås. Emellertid skickades bud till Mjölö holme efter styrmannen Sundström, och i hans närvaro anställdes på morgonen ny undersökning i rummen. Då upptäcktes i det inre af dessa liket efter hustrun Sundström. En del af hennes kropp låg under en säng, den öfriga var höljd af mattor och klädestrasor. Äfven hon var liflös, med sår å hufvudet, och tycktes vara slagen i ansigtet med en butelj, hvaraf glasskärfvor lågo på hennes hals och bröst. Vid efterspaningen efter våldsverkarene erfor man: att Rostedt, som förlupit sin tjenst hos stenhuggaren Schön, och Tötterman, hvilken såsom laboratoriidräng tjenade hos apothekaren Salingre, hade om qvällen förut och inpå natten uppehållit sig hos Sundströms, der de förplägat sig med starka drycker; att hyrkusken Moberg hade till poliskammaren inlemnat en med blod nedsölad silfverbeslagen sjöskumspipa, med tillkännagifvande, att pipan hade blifvit i hans droschka qvarlemnad af en i grå rock och svart mössa klädd mansperson, som Moberg kl. ½ 12 om natten hade åkt ifrån Skatudden till senatstorget; att Rostedt om qvällen varit klädd i grå rock, men att denna rock påföljande förmiddag upphittats uti en spillningskast uti apothekaren Salingres gård vid senatstorget, dervid rocken befunnits nedsölad af lefrad blod; att Rostedt på morgonen infunnit sig hos Schön för att liqvidera en skuld och dervid aflemnat en trerubelssedel, som varit fläckad med blod; att Tötterman befunnits innehafva ett svenskt specieriksdalers-stycke, som skulle tillhört Daniel Sundström; att också nyssnämnda pipa varit Sundström tillhörig; att Moberg trott sig i Rostedt igenkänna den, som i droschkan qvarlemnat pipan, äfvensom slutligen, att Rostedt och Tötterman först nekat begge till besöket hos Sundströms, samt Rostedt, att den gråa rocken vore hans, och Tötterman att riksdalern hade tillhört Sundström, men att de slutligen erkännt detta.

7 Styrmannen Sundström, som också i poliskammaren var tillstädes, förklarade der: att pipan varit till hans fader lemnad såsom pant; att riksdalern tillhört fadren och att i dennes bo för öfrigt saknades några ur och guldringar.

8 Vidare hördes i poliskammaren, skildt från hvarandra:

9 1) Rostedt*)Är af medellängd och ej särdeles stark kroppsbyggnad, ljust hår, blek hy och mycken säkerhet i sin hållning. Han svarar ganska redigt, med mycken köld, stundom med ett kallt löje, och synes ej det minsta upprörd öfver händelser och beskyllningar, som skulle uppskakat annars starka nerver. Red:s not.. Han bestred sig vara saker till något brott, men medgaf att han kl. omkring 5 på måndagsqvällen hade gått till Tötterman samt sedan jemte denne och på T:s förslag gjort besök, först hos de i Sundströmska gården boende qvinnorna, med hvilka de förtärt rhum, hvilket T. inköpt, och derefter hos Sundströms. Under det sednare besöket hade R. kl. ½ 7 uti en närbelägen bod köpt några buteljer öl, men på återvägen kullfallit och sönderslagit en butelj, som han hållit i högra handen, hvaraf handlofven blifvit sårad. Tötterman hade bortgått kl. 8, men Rostedt qvarstannat till kl. 10, då Sundström blifvit berusad och hustrun Sundström bedt Rostedt aflägsna sig. Rostedt, hvars rock blifvit sölad af blod ifrån den sårade handen, hade då begifvit sig till Tötterman. Här hade han på T:s uppmaning kastat rocken i spillningskasten. För öfrigt berättade R. att Tötterman vid ett tillfälle i somras hade åt R. gifvit arsenik, svafvelsyra och skedvatten, samt tillrådt R. att dermed afdagataga Daniel Sundström. Med hyrkusken Moberg sade sig R. icke hafva åkt. Vid sitt första besök hos Tötterman om måndagsqvällen hade R. medhaft 1 rub. 90 kop. De 12 rubel, som Rostedt innehade, då han hos Schön blef gripen, hade R. intill samma morgon haft gömda i en bergsskrefva på Skatudden, emedan qvinnorna hos Sundström velat preja honom på gåfvor. Trerubelssedeln hade fläckats med blod från R:s sårade hand. Pengar hade R. fått sålunda, att han erhållit 8 rubel af sin fader och 10 rubel af en bonde från Lojo, hvilken städslat R. till indelt soldat, men hvars namn och vistelseort R. icke kunde närmare uppgifva.

10 2) Tötterman*)Är kort och spenslig till vexten, brunt hår, mycket undfallande, med qvinnlig röst och rädd hållning. Hans svar äro långt mindre öfvertänkta än Rostedts och vittna om klenare förståndsgåfvor. Red:s not.. Han påstod också sin oskuld. Han uppgaf: att Rostedt, då denne måndagsqvällen kl. 5 à 6 kom till T., medhade en blå öfverrock uti ett knyte samt 4 à 5 rubel silfver. Besöket hos qvinnorna hade R. föreslagit. Sedan de med qvinnorna förtärt rhum, som R. köpt för T:s pengar, hade R. yttrat önskan att berusa Sundström, hvarefter begge ingått till denne. Om en stund hade R. gått bort och återkommit med öl, men då icke varit sårad eller blodig. Kl. omkr. 8 hade T. för illamående gått hem och kl. 12 fått besök af R., hvilken sagt sig ha åkt med hyrkusk från Skatudden samt sårat sin ena hand och deraf nedfläckat sina kläder. R. hade då medhaft omkring 20 rubel s:r och ett guldur. Sjöskumspipan, som förevisades T., sade sig T. hafva sett på en byrå hos Sundströms. Specieriksdalern hade T. fått, då han med Sundström vexlat en trerubelssedel. Det af R. omnämnda giftet hade T. på R:s begäran utlemnat åt denne, men utan att häntyda på någons förgörande.

11 Vid konfrontation nekade R., att han begagnat hyrkusk och innehaft gulduret, äfvensom att han vid första besöket hos T. haft de af denne omnämnda penningarne. Deremot sade R. nu, att han vid bortgåendet från Sundströms hade ifrån sitt gömställe i bergsskrefvan till T. medtagit sina penningar, men sedan om natten, då T. sof, återburet penningarne till gömstället, hvarifrån R. om tisdagsmorgonen åter upptagit dem för liqviden med Schön.

12 För öfrigt vidhandengaf polisprotokollet, att Schön, underrättad om misstankarne mot R., hemtat denne till poliskammaren, och att poliskammaren hade till upplysning i saken afhört några personer samt derefter beslutit hänskjuta målet till kämnersrätten. Rostedt häktades och Tötterman förbjöds aflägsna sig från staden, vid äfventyr att också häktas.

13 När polisprotokollet var uppläst och åklagaren gjort sina andraganden, yttrade kämnersrättens ordförande till Rostedt och Tötterman: »I hafven hört de mot eder i poliskammaren framställda angifvelser med skälen för desamma uppläsas, likasom ock hvad åklagaren anfört; och derföre frågar jag eder nu – betänken noga edra svar – ären I till de angifna missgerningarne skyldige eller ej?»

14 Både Rostedt och Tötterman svarade: oskyldige.

15 Ordf. Nåväl, om så är, så besinnen, att endast ren, oskrymtad sanning säkrast leder till ådagaläggande af eder oskuld; att deremot osanna uppgifter, tvetalan eller fördöljande af sanningen nödvändigt måste för er sak blifva menliga samt öka skälen och misstankarne emot er. Jag uppmanar eder derföre allvarligen, att samvetsgrannt hålla er till sanningen och att noga betänka edra svaromål; ty hvad som engång af eder blifvit sagdt, kan och får icke mera återkallas, endast förklaras. Ären I deremot i mer eller mindre mån skyldige till brotten, så uppmanar jag er lika allvarligt att genom ånger och erkännande af eder skuld söka försoning för eder brottslighet.

16 Tötterman fick nu stiga ut, och Rostedts i polisprotokollet upptagna förklaringar upplästes. R. medgaf att de vore riktigt uppfattade och sanningsenliga.

17 På uppmaning berättade Rostedt härefter: att han nu vore 21 år gammal och blifvit född i Haavisto by af Pyhäjärvi, till Vichtis socken hörande kapell. Hans fader vore smed och bodde der ännu, men hans moder hade dött för 10 år sedan. Af henne hade R. lärt läsa i bok, men aldrig fått lära sig skrifva. Vid 13 års ålder blef han dränggosse hos bonden Ratia i sin födelseby; kom om hösten 1851 till Helsingfors i skomakarelära, men »fick ledsamt» och återvände efter inemot 3 månader till sin förre husbonde. Vid ett nytt besök i Helsingfors om hösten 1852 tog R. värfning såsom matros vid finska sjöekipaget, inträdde i tjenst nyårstiden 1853 och qvarblef vid ekipaget till våren 1858, då han, i anseende till ekipagets reduktion, afskedades jemte flere andra. Under tjenstetiden blef R. två gånger straffad, ena gången för försumlighet i tjensten, andra gången för det han biträdt en »obekant pojke» att bära ett parti jern, som var stulet, utan att R. kände detta förhållande. Efter afskedet vistades R. någon tid på landet hos slägtingar, men återkom till Helsingfors om sommaren 1858 samt tog in hos qvinnorna i Sundströmska gården. När hans pengar snart blefvo slut, afslöt han den 13 Juli ett kontrakt med stenhuggar Schön om arbete hos denne i 3 års tid. Efter 2 veckor, hvarunder R. blifvit Schön skyldig 11 rubel 90 kopek, måste R. söka inträde på kurhuset, der han med ett kort afbrott qvarblef i 4 veckor. Återkommen till Schön, blef R. misslynt öfver dennes förebråelser isynnerhet för skulden, hvarföre R. öfvergaf tjensten och flyttade till qvinnorna hos Sundströms. De betänkligheter, Sundström yttrade öfver hans vistelse i gården, öfvervunnos genom små tjenster, såsom uppköp på salutorget m. m., hvarutom R. slutligen i medlet af Oktober i hyra åt Sundström erlade 50 kopek. För sin utkomst deltog R. i spel (dels kort, dels krona och klafve), som nästan dagligen på Skatuddsbergen förehades af ryske soldater och matroser vid|95 3| finska sjöekipaget. R. spelade försigtigt och vann, så att han marknadstiden hade 19 rubel, hvaraf någon del användes till inköp af ett klädningstyg åt Anna Rosenberg. Resten förslösades på öl och mjöd, så att R. den 1 November ägde i behåll blott 1 rubel 90 kopek, utom de på Skatuddsbergen förvarade 12 rublarna. Bekantskapen med Tötterman gjordes på kurhuset samt förnyades efter begges utskrifning. R. tillbringade till och med flera nätter hos T., oaktadt dennes husbonde, som engång der öfverraskade R., förbjöd alla vidare besök. Den 30 Okt., då R. besökte T., sade T. att han skulle afflytta till ny tjenst på landet och derföre den 1 Nov. utfå sin lön. T. bjöd af sådan anledning R. att om måndagen hos T. dricka öl. R. infann sig, tömde med T. en butelj, hvarefter begge aftalade att ännu en gång besöka qvinnorna hos Sundströms för att traktera dem. För T:s pengar köptes på vägen i spritboden ½ stop rhum. Kl. omkring 6 kommo de till qvinnorna samt funno der sjömännen Alexandroff, hvilken bodde der, och Hillberg. Desse, som förut voro något dryckesrörda, och qvinnorna undfägnades med rhum och öl, som R. köpte i granskapet. Med en butelj öl begåfvo sig R. och T. sedan till Sundströms för att äfven traktera desse. Sundström anmärkte, att en butelj ej försloge, hvarföre R. i grannskapet åter köpte 3 buteljer öl och en butelj mjöd. Den sistnämnda gafs åt hustru Sundström, men återköptes sedan af R. för 12 kopek, för att i ölet blanda mjöd. Dessutom bestod T. 6 supar, som T. köpte af Sundström, dervid T. på 1 st. enrubelssedel fick af »frun» tillbaka ett spanskt silfvermynt. Under förtäringen inkommo efterhand snickaren Eberhard att köpa bränvin, hustru Eberhard att söka sin man och qvinnan Lindfors att köpa papiroser, men aflägsnade sig alla åter. Innan Lindfors inkom, hade dörren inifrån blifvit stängd med en hake, för att ej qvinnorna skulle slippa in; men om hakens påläggning mindes R. ej annat, än att han icke verkställt den. Efter kl. 8 gick R. på T:s uppmaning ytterligare att för T:s pengar köpa 2 buteljer öl och 1 butelj mjöd, men halkade på återvägen och föll samt slog sönder en butelj, hvaraf högra handen sårades. Medan ölet värmdes i spiseln, besökte R. ånyooriginal: ånyo. qvinnorna, men återkom på T:s kallelse till S:ms, der de begge återstående buteljerna tömdes. Kl. nära 9 gick T. hem för illamående, men R. qvarstannade hos S:ms ännu en half timme eller mera, emedan R. »bodde i gården och en butelj öl då ännu var odrucken».konsekvensändrat/normaliserat S:m frågade bland annat, om R. ville betala Anna Rosenbergs hyra, den hon vore skyldig för 10 år. Kl. ½ 10 var S:m någorlunda drucken, hvarföre R., som sjelf icke druckit mycket, bortgick och begaf sig till T. för att efterse denne. T. hade lagt sig och släckt ljuset, men öppnade dörren åt R. och tände upp eld. R:s rock hade blifvit blodig derigenom, att han tidt och ofta strök sin sårade hand mot densamma. Han aftog den nu och lade sig med T. till sängs, hvarefter åtminstone R. sof hela natten till kl. före 6, då begge uppstego. På T:s uppmaning bortgick R. kl. ½ 7, men kastade den blodiga rocken i spillningskasten och påtog sin blåa öfverrock, som R. qvällen förut medtagit till T. sedan R. från gömstället på Skatudden afhemtat sina pengar, gick han till Schön att betala sin skuld och för att återfå sina betyg, som behöfdes för flyttning till hemorten. R. aflemnade då åt Schön en trerubelssedel och 9 rubelsstycken, men fördes af Schön och 2:ne hans arbetare till poliskammaren.

18 På frågor af ordföranden svarade R. härefter följande:

19 Med T. hade R. sammanträffat mest hos T., der R. uppsökt honom. De hade alltid varit på tumanhand och stundom bestått hvarandra öl. Tötterman hade dock ej haft god tillgång på pengar, förrän han lyftat sin lön, hvilken han sagt utgöra 32 rubel. Hos Sundström hade de ej varit tillsammans förrän den 1 Nov., då T. och S:m syntes vara främmande för hvarandra. Sjelf hade R. ej stått i skuld till S:m och ej burit hat till honom. Af andra hade R. väl hört att S:m vore rik, men ej sett någon rikedom, blott några mindre penningesummor, som hustru S. hade omhänder, då hon betalte de uppköp, som R. åt henne stundom verkställde.

20 På fråga angående afsigten med det gift, som R. sagt sig hafva af T. erhållit, svarade R. först intet och smålog förläget. Ordföranden frågade då: »var det törhända er afsigt att genom S:ms afdagatagande söka åtkomma hans förmögenhet?» Härtill svarade R. efter något betänkande: ja, så var det, men jag gaf icke S:m något gift. – Ordf.: hvad hindrade då verkställigheten af ert onda uppsåt? – Rostedt (efter något betänkande): jag fruktade att komma fast.

21 På vidare frågor medgaf R. tvekande, att han med T. uppgjort plan att åtkomma S:ms förmögenhet, men sedan förslaget med giftet öfvergafs, hade de icke rådgjort om någon annan plan. – T. hade sannolikt tagit giftet från apotheket. Det var ett svart-brunt stycke af en fingerändas storlek och kändes hårdt; syrorna voro i två flaskor, med mindre än ett ½ qvarter i hvardera. Allt detta emottog R. hos T. vid marknadstiden, eller kort förut. Dessutom hade R. af T. erhållit några mindre flaskor hårolja, som R. skänkte åt Anna Rosenberg. Giftet kastade R. i spiseln uti det rum, som han med qvinnorna bebodde. Den ena flaskan gafs åt en matros vid finska sjöekipaget för tillverkning af blanksmörja; den andra slog R. sönder å Skatuddsbergen. – T. hade ett par, tre gånger med R. besökt qvinnorna, men R. trodde ej, att T. varit af gammalt bekant med dem eller stått i nära förhållande till någon af dem. Anledningen till T:s åstundan att traktera alla i Sundströmska gården kände R. icke; T. hade blott sagt att han så ville. T. bestod ock hela trakteringen, utom de 2 första ölbuteljerna, som R. hemtade till qvinnorna. R. bestod ej mera, för att hans pengar voro slut. Han hade väl haft 1 rubel 90 kop. vid besöket hos T., men dessa blefvo slut, emedan R. gaf penningar åt flickorna; huru mycket mindes han ej, ty han var litet drucken. Dessutom hade R. betalt 12 kopek åt hustru S:m för mjödet, hvarvid han erhöll kopparmynt tillbaka på 25 kop. Någon annan vexling skedde ej, utom då T. betalte bränvinet.

22 Då ärret på R:s högra hand utvisade, att såret å densammas inre sida varit bågformigt och af betydlig storlek, frågade ordf., om R. icke förbundit såret för att stilla blodflödet. R., som nu var klädd i fångtröja, svarade härtill, att han blott med handen uppifrån nedåt afstrukit blodet mot sin rock, och strök nu med handen på sina benkläder, för att visa, huru det skett. – Ordf. lät framhemta rocken och frågade, huru den då kunnat blifva blodig på hvardera skörtet, ärmarne, bröststyckena, kragen samt å ryggstyckena, der några likasom ditstänkta bloddroppar syntes omkring en upprifven flik af öfvertyget. – R. betraktade rocken flyktigt och svarade: jag vet ej; den blef säkert öfverallt blodfläckad, då jag om qvällen tog af mig rocken hos T. och såret ännu blödde. Hålet å ryggen refs då jag söndagen den 31 Okt. slogs med musikanten Hänninen vid sjöekipaget.

23 På ytterligare frågor förklarade R.: den ölbutelj, som var odrucken, då T. bortgick, hade S:m undantagit för sig utaf de 3, som R. först köpte under besöket hos S. Efter T:s bortgång hade ingen fremmande varit inne hos S:ms. R. hade druckit och pratat med S. – Det vore ej sannt, att R. hade till T. medhemtat penningar eller något ur; T. ljöge. – Ordf.: Men hvarföre har ni då i poliskammaren uppgifvit, att ni, förrän ni från S:ms gick till T., afhemtade edra penningar från gömstället i berget, om ej för att förklara er åtkomst till de penningar ni hos T. framvisat? – R. (synbart förlägen och tvekande): jag medhade icke några penningar till T., ej heller någon klocka.

24 R. nekade ock, att kl. var 12, då han kom till T., och att han på hitvägen begagnat hyrkusk. Såret i handen hade upphört att blöda om natten, då R. sof hos T. Rocken kastade R. bort, emedan den var så nedsölad af blod samt dessutom gammal och dålig. – Ordf. Den ser icke så gammal och dålig ut, att den ju icke förtjent tvättas. När och hvar köpte ni den och till hvad pris? – R. Jag köpte den under eftersommarn på narinken för 1 rubel 20 kop.

25 R. sade vidare, att han hade burit sin blåa paletot till T., emedan R. och T. hade aftalt att den 2 Nov. tillsammans resa från staden. – Tisdagsmorgonen begaf sig R. allraförst till sitt gömställe å Skatuddsbergen och framtog der sina penningar för att hos Schön utlösa sina betyg. Gömstället utgjordes af en skrefva i berget, hvarest hade samlat sig mull och vext gräs. R. plägade upplyfta torfvan och lägga sina penningar derunder. – Ordf. Men på ett sådant ställe voro ju penningarne icke skyddade för väta, och der kunde ju åtminstone sedelmyntet lätt förderfvas. – R. Jag hade också gömt det allenast klingande mynt. – Ordf. Men ni har uppgifvit, att ni från gömstället tog de penningar, ni gaf åt Schön, och att ni qvällen förut var utan penningar. Ni har också till Schön betalt en 3 rubelssedel, hvarifrån fick ni den? – Härtill svarade R., att han haft den gömd i sin börs, men icke velat förslösa den qvällen förut.

26 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 4/12 1858:|96 3|

Sundströmska målet.

(Se N:o 95.)

27 Sedan ordföranden erinrat, att den 3-rubelssedel, som Rostedt gifvit åt Schön och nu fanns tillhands, vore blodfläckad samt utvisade spår efter försök att utplåna ett par af fläckarne, frågade ordf. huru fläckarne tillkommit, då såret i R:s hand, enligt hans egen uppgift, hade slutat att blöda redan om natten. – R. svarade: jag vet ej, kanske blödde min hand något litet ännu på morgonen. På vidare frågor sade R., att hvarken han eller Tötterman hade om natten blifvit uppväckt genom eldsignalerna, eller af gårdsfolket, och ej heller varit ute att biträda vid släckningen. – Ordf. Var det ej T:s skyldighet att vid eldsvåda gå ut för gården? – R. Han sade om morgonen att han ej behöfde gå. – Ordf. Huru kom T. att yttra detta, då hvarken ni eller, såsom det synes, T. då ännu kände till eldsvådan om natten? – R. (tvekande): Jag vet ej ... Han sade, att kusken, då denne på morgonen lemnat åt T. herrarnes stöflar att blankas, för honom talat om eldsvådan.

28 Rostedt fick nu stiga ut, och Tötterman inkallades. Äfven för T. upplästes ur polisprotokollet hans der intagna förklaring, hvars riktighet T. erkände.

29 Dels uppå frågor af ordf. och dels sjelfmant berättade T. härefter följande: Han vore född 1834 i Kylmälä by af Kyrkslätt socken, der hans föräldrar numera lefde såsom torparfolk under Petäjärvi boställe, sedan de nemligen sålt sitt eget hemman, Tavola. Af föräldrarne fick T. lära läsa; admitterades sedan till nattvarden och flyttade om hösten 1855 till Helsingfors, der T. alltsedan dess tjenat såsom laboratoriidräng hos apothekaren Salingre. Sistlidne sommar uppsade T. denna sin tjenst, för att från 1 Nov. blifva dräng å nyssnämnda boställe. Om sin första bekantskap med Rostedt berättade T. lika med R.; likaså om R:s tidigare besök hos T. Endast 4 eller 5 gånger hade T. med R. besökt qvinnorna i Sundströmska gården, men hvarken förut kännt dem, eller sedan kommit i förtroligare förhållande till någon af dem. Hos Sundström hade T. icke varit förrän den 1 Nov. om qvällen, icke ens kännt honom och ej heller vetat, om han vore rik eller fattig. Ej heller hade T. med R. samtalat om S:m och hans omständigheter. Väl hade T. den 30 Okt. bjudit R. att den 1 Nov. dricka öl hos sig. Men då R. kom, föreslog R. att de tillsammans skulle gå till qvinnorna i S:mska gården för att traktera dessa. Enligt R:s önskan köptes på vägen i spritboden ½ stop rhum, hvilket T. betalte med 25 kop. När de sedan kl. 6 eller ½ 7 kommo till qvinnorna, låg förre matrosen Alexandroff drucken på golfvet. Dessutom fanns der en för T. obekant sjöman, som också var något dryckesrörd. Åt desse begge och åt qvinnorna bjöd R. af rhumen. Alla förtärde deraf, sjömannen utur ett större glas, så att också han blef drucken. Sjelfve smakade R. och T. endast helt litet. Sedan aflägsnade sig R. och återkom med 2 buteljer öl, af hvilka den ena bjöds åt qvinnorna; den andra sade R. sig ha bestämt åt husvärden. På R:s uppmaning följde T. honom till S:ms. Der öppnades buteljen, och ölet dracks af S:m, dennes hustru, R. och T. Härpå uppmanade Rostedt T. att bestå mera öl. T. gaf derföre åt R. en rubelssedel. R. bortgick och återkom om en stund med 2 buteljer öl och 1 butelj mjöd, hvilken sistnämnda T. skänkte åt hustru S:m, men R. köpte tillbaka af henne, dervid R. bjöd henne »fast en rubel». T. erinrade sig likväl icke huru handeln afslöts, samt såg hvarken S. eller hans hustru framhafva penningar. Medan ölet, blandadt med mjöd, förtärdes, bjöd S:m också bränvin åt R. och T.; men betalning för bränvinet var ej i fråga. Sedan ölet, mjödet och bränvinet var förtärdt, hemtade R. ytterligare 3 buteljer öl, men hade på vägen sönderslagit en af dessa. Dock omtalade R. icke, att han dervid skulle skadat sin hand, och ej heller såg T. att den blödde. Buteljerna voro kalla och värmdes af hustru S:m i spiseln. Under tiden gick R. till qvinnornas rum och dröjde der någon stund. T., som önskade gå hem, gick då att ropa R., hvilken också, efter något litet dröjsmål, jemte T. återvände till S:ms. Här utdracks ölet, hvarefter T. begaf sig hem. När T. hunnit till senatstorget, slog kl. 8. T. gick då in i sitt rum och lade sig till sängs utan att äta qvällsvard, ehuru han dertill kallades af pigan Amanda. Sedan somnade T. och sof till inpå natten, då han väcktes af R., som bultade på dörren. T. släppte in R., upptände ljus samt kastade sig åter i sängen. Då varseblef T., att R. på bordet framlade ett ur, hvilket såg ut som guld. Derjemte framtog R. ur barmen en till ett knyte sammanvecklad blårutig duk, hvilken T. aldrig förut sett R. innehafva. R. uppvecklade duken och sade: »se hvad jag har penningar». Då såg T. att den innehöll silfvermynt till ett belopp af 15 eller 20 rubel, men något sedelmynt såg T. icke. Deremot bemärkte T. nu, att R:s högra hand var sårad och att hans ljusgråa rock var fläckad af blod. Handen blödde ännu, och R. aftorkade blodet sålunda, att han uppifrån nedåt strök handen mot rockskörtet. Både T. och R. lade sig sedan i hvar sin säng, Rostedt fullklädd, utan att aftaga ens rocken. T. somnade och sof till kl. ½ 6, då T. vaknade och uppväckte R. med uppmaning till denne att gå bort, så att T:s husbonde, som engång förut anträffat R. hos T. och då bortvisat R., icke nu skulle få se R. Kl. vidpass 6 bortgick R. och återsågs sedan icke af T. förrän i poliskammaren.

30 På särskilda frågor svarade Tötterman vidare: att han hvarken af R. eller någon annan hört omtalas, att Sundström vore rik. – Ordf. Är det fullkomligen säkert? Påminn er noga. – T. (tvekande): Rostedt sade engång, att S. hade mycket penningar, och att R. ett par gånger, då R. för något uppköp varit inne hos S., stulit penningar från denne. – Ordf. Huru umgicks ni fortfarande med R., då han erkände sig ha stulit? – T. Han sade det först sista dagen, då vi voro inne hos S:ms. R. visade dervid på en kista i yttre rummet, sade att det fanns penningar och att R. stulit derifrån. – Ordf. Huru kunde R. i S:ms och hans hustrus närvaro omtala sådant? – T. Jo, han gjorde det, men S. hörde det icke. – Ordf. Huru kom R. att tala härom? – T. (villrådig): Jo han talte om det bara.

31 Någon närmare förklaring härom afgaf T. icke. – På fråga, hvad som för öfrigt förehades hos S:ms och om der speltes kort, svarade T.: Vi drucko öl och pratade, men kort spelte vi icke. – Det af T. i poliskammaren omtalade giftet hade R. begärt »för att ta lifvet af någonting», T. mindes ej hvad. T. hade då gifvit åt R. en liten bit ostött arsenik, svartbrun till färgen, samt dessutom 2 små flaskor, en med svafvelsyra, den andra med skedvatten; och allt detta hade T. tagit från laboratoriet, när T. arbetade der. Men R:s afsigt att förgifva S:m hade T. icke kännt.

32 Vidare uppgaf T. på frågor af ordföranden: att R. vid första besöket hos T. om måndagsqvällen hade medhaft 4 eller 5 rubel, allt i klingande mynt. – Enda anledningen, hvarföre T. uti Sundströmska gården bestod traktering åt dervarande personer, ehuru de för honom voro nära nog obekanta, hade varit, att R. bedt T. derom. – I anledning af R:s (här i tidningen förbigångna) uppgift, att han för rhum-inköpet hade ifrån T:s rum medtagit en tom butelj, frågade ordf. nu af T.: Ni har sagt, att ni först under vägen till qvinnorna kom öfverens med R. att köpa rhum. Om det ej förut var beslutadt, huru visste då R. att medtaga butelj från er? – T. (förlägen): Jag vet ej, han tog den bara – Ordf. Hvarföre skulle S:m berusas? – T. Jag vet ej; R. ville det.

33 T. hade ej köpt något bränvin hos S:ms, ej heller till dem betalt några penningar och ej ens sett S:m framhafva några penningar. – Ordf. Är det säkert? – T. Jo. – Ordf. Är ni alldeles säker derpå? Påminn er noga. (Härvid upplyftade ordf. från bordet några papper, som betäckte det hos T. påfunna silfvermyntet, hvilket utgör icke ett helt, utan ett ⅔ riksdalersstycke). – T. (eftersinnande och utan att han tycktes fästa någon blick på myntet): Bara då jag med S:m vexlade en 3-rubelssedel. – Ordf. Hvarföre vexlade ni med S:m? T. Emedan jag önskade få smått mynt. – T. uppgaf härå, att S:m gifvit honom 2 rubelsstycken och det svenska myntet samt framtagit dessa från en låda i byrån uti yttre rummet.

34 T. hade gått hem kl. inemot 8, emedan T. mådde illa och det var sent. Dock omtalade T. icke för R. eller någon annan sitt illamående. Hvarföre R. blef qvar hos S:m, visste T. icke. – Den förut omtalade sjöskumspipan förevisades T. med fråga, om han sett den hos S:ms. – T. Jo; den låg om qvällen på S:ms byrå i yttre rummet.

35 Målsäganden, styrmannen Sundström, inföll härvid: »Det tror jag icke, emedan min fader aldrig plägade hålla dyrbara saker framme.»

36 Ordf. till T.: Hvilken tid efter besöket hos S:ms ankom Rostedt till er? – T. Under natten. Han sade sjelf att kl. var 12. – Ordf. Kom han till fots eller åkande? – T. Han sade, att han från Skatudden åkt med isvoschik till senatstorget.

37 T. hade ej sett R. utgifva penningar, hvarken hos qvinnorna eller hos S:ms, om icke möjligen vid liqviden om mjödet. – T. hade ej frågat R. om, eller misstänkt hans åtkomst till uret och till de 15 à 20 rublarne, som R. medhade, då han om natten kom till T. Ej heller hade det förefallit T. misstänkligt, att R:s rock var blodig; ty R:s hand blödde och han sade, att rocken blifvit fläckad af blodet från handen. – Ordf. Hvarföre bad ni honom då bortkasta rocken i spillningsrummet? – T. Jag har icke bedt honom göra det. Jag visste icke ens att han gjort det. – Ordf. Klädde R. icke om sig hos er? – T. Nej; han gick, bort om morgonen i sin gråa rock och tog med sig sin paletot, hvilken han qvällen förut vid första besöket hade hemtat till mig. – Ordf. Gaf R. er någon del af de penningar, han om natten hemtade med sig? – T. Nej, han tog dem med sig, då han om morgonen gick bort.

38 T. hade ej vaknat eller blifvit väckt under eldsvådan samt först efter R:s bortgång om morgonen hört talas derom af kusken, hvars skyldighet det var att gå ut för gården vid eldsvådor.

39 Rostedt inkallades nu till konfrontation.

40 Han vidblef, att han med T. hade aftalt att genom gift afdagataga S:m för att åtkomma dennes förmögenhet, och att T. för sådant ändamål utlemnat giftet till R. Men T. nekade härtill och sade: »Det är ej sannt; väl gaf jag giftet åt R., men jag har med R. aldrig talat om S. eller om hans rikedomar. R. sade, att han ämnade förgifva en hund». – Rostedt (småleende): »Redan i somras på, klinikum talte vi om S:m. Arbetskarlen Braf, som der låg sjuk, åhörde vårt samtal.» – T. »Det är ej sannt».

41 Rostedt vidhöll, att han vid första besöket hos T. måndagsqvällen hade innehaft blott 1 rub. 90 kop. i klingande mynt. Tötterman åter påstod, att det var åtminstone 4 rubel i dylikt mynt. – Både R. och T. vidblefvo hvad de uppgifvit om anledningen till besöket i S:mska gården, samt om antalet af de buteljer öl och mjöd, som R. hemtat till S:m. T. påstod ock, att S. icke för sin räkning hade undantagit någon butelj öl. Begge vidhöllo hvad de uppgifvit om det hos S:ms förtärda bränvinet och om vexlingen. Härom upprepade R., att T. vid liqviden om bränvinet fått af hustru S:m tillbaka ett spanskt silfvermynt, icke det nu tillhandsvarande svenska, utan ett mindre, samt att T. icke förehaft någon annan vexling med S. Äfvenså vidhöll R., att T. vid bortgåendet från S:ms klagat öfver illamående och att R. derföre sedermera gick till T. för att efterse hans tillstånd; men T. nekade fortfarande, att han omtalat sin opasslighet. Hvardera vidblef ock sina uppgifter om gulduret och penningeknytet, om R:s åkning från Skatudden, om rockens afklädande innan R. gick till sängs samt angående samtalet på morgonen om eldsvådan.

42 Under detta förhör med R. och T. hade flera timmar redan förlidit och kl. var 2 slagen. Kämnersrätten beslöt derföre att uppskjuta ransakningens fortsättning till den 17 Nov. Åklagaren ålades att till dess införskaffa frejdebevis om de angifne och om åtskilliga vittnen, hvilka redan nu voro tillstädes. Målsäganden och vittnena skulle den 17 Nov. infinna sig vid vite af 2½ rubel silfver, och borde målsäganden då medhafva förteckning på den egendom, som blifvit hans föräldrars bo frånröfvad. Tötterman skulle häktas samt både han och Rostedt förvaras i stadshäktet, men hvardera i särskildt rum och i ensamt fängelse. För öfrigt borde tillses, att R. och T. ej heller komme i beröring med hvarandra, då de å rådhusgården finge hemta frisk luft.

43 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 8/12 1858:|97 3|

Sundströmska målet.

(Se N:o 95, 96.)

44 Den 17 Nov. kl. 9 f. m. vidtogs ransakningen ånyo. Närvarande voro, likasom sednast, åklagaren stadsfiskalen Winter, målsäganden styrmannen Sundström samt Rostedt och Tötterman.

45 Åklagaren anmälde, att polisbetjentsenkan Ingberg, som den 6 Nov. på f. m. hade befunnit sig å tvättbryggan invid stadens kokhus, då påfunnit ett derstädes i sjön nedsänkt gråblått bomullstygsknyte. Det hade sedan intill den 15 Nov. hållits till allmänhetens påseende i poliskammaren samt innehölle åtskilligt arbetadt silfver om inalles 8 ℔ och 27 lod samt dessutom 7 större silfverbeslagna sjöskumspipor, en silfverbeslagen trädpipa, 6 fickur af silfver och en guldring. Omkring en del af silfverpjeserna vore lindade pappersrimsor, hvilka vore försedda med påteckningar, som utvisade, att silfret hade blifvit pantsatt hos Sundström, äfvensom beloppen utaf de lån, hvilka S:m hade utgifvit för de olika pjeserna. Åklagaren, som nu framtedde knytet och förbehöll sig att framdeles få förteckna dess innehåll, upplyste tillika, att man efter branden hade påfunnit i S:ms säng en läderpåse med 99 rubelsstycken och 2 specieriksdalrar; bakom sängen en dylik påse med 29 rubel, dels i rubelstycken och dels i mindre silfvermynt, samt dessutom några påsar och askar med kopparmynt. Dessa penningar hade man sedan tillställt styrman Sundström.

46 Styrman S:m sade sig igenkänna silfret och piporna. Någon del deraf hade tillhört hans föräldrar och återstoden såsom pantgods blifvit lemnad till dessa. Anteckningarne å pappersrimsorna vore skrifna af fadren. Styrman S:m antog derföre för säkert, att egendomen hade vid mordtillfället blifvit röfvad ur hans föräldrars bo. Hvad derutöfver saknades, kunde han icke ännu uppgifva, men anhöll att framdeles få ingifva förteckning deröfver.

47 Tötterman fick stiga ut och förhöret med Rostedt fortsattes. Ordf. Ni har i poliskammaren förklarat er åtkomst till de penningar, ni gifvit åt Schön, sålunda, att ni erhållit af er fader 8 rubel och af en obekant bonde i städsel 10 rubel. Är det så? – R. Jo; men af min fader erhöll jag endast 3 rubel. – Ordf. Det är föga troligt att någon fremmande skulle gifvit er städsel, då ni icke hade några betyg att gifva honom till bevis derom. Känner ni ej hans namn eller hemvist? – R. »Han är född i samma by som min fader och han känner honom. Derföre trodde han mig och gaf mig penningarne. Men hans namn och nuvarande hemvist känner jag ej.» – Ordf. Känner ni hvad slags gift det var som T. gaf er – den svartbruna biten? – R. Nej; han sade ej hvad det var för slags gift, endast att man dermed kunde ta lifvet af folk.

48 Den af hyrkusken Moberg till poliskammaren inlemnade pipan förevisades R. med fråga, om han den 1 Nov. om qvällen såg den hos S:ms. – R. Nej. – På vidare fråga sade R., att han hade med T. uppgjort ressällskap, emedan de hade samma väg samt T. uppgifvit, att dennes husbonde hade åt honom lofvat ett bevis, som skulle berättiga T. att få resa med hållskjuts.

49 Härå fick Rostedt stiga ut och Tötterman inkallades. Ordf. Känner ni säkert, att det gift, ni gaf åt R., var arsenik? – T. Jag trodde att det var arsenik, men jag vet icke säkert hvad det var. – Ordf. Har R. omtalt för er, huruvida han ägde mera penningar, än dem han innehade, då han den 1 Nov. om qvällen ankom till er? – T. Nej. – Ordf. Huru mycket penningar ägde ni då sjelf och i hvad slags mynt? – T. Tio rubel, endast i klingande mynt. Ordf. Hvarifrån fick ni då den 3-rubelssedeloriginal: 3rubelssedel, som ni påstått er ha vexlat hos S:ms? – T. (förlägen): Jag menade, att jag hade 10 rubel silfver, då jag onsdagen den 3 Nov. afreste till min hemort. När jag gick till S:ms, hade jag 2 trerubelssedlar, ett par enrubelssedlar, några rubelsstycken och smått mynt. Af 3-rubelssedlarneoriginal: 3rubelssedlarne vexlade jag den ena med S:m och den andra om tisdagsqvällen, då jag i handlanden Oldenburgs bod köpte en halsduk för en rubel. – På fråga, till hvad värde T. utaf S:m emottog det svenska ⅔ riksdalersstycket, svarade T., att han icke närmare såg derpå utan tog emot det för en rubel. – Ordf. Hvarföre vexlade ni, ehuru ni förut ägde flera rubel i smärre mynt? – T. Jag tyckte att jag kanske kunde behöfva mera.

50 På vidare frågor uppgaf T., att hans nyssnämnda resa till hemorten skett för att der gifva tillkänna, att han måste tillsvidare qvarblifva i H:fors och således ej kunde tillträda sin nya tjenst, samt att T. icke hade med R. träffat aftal att om tisdagen resa tillsammans från staden. – Ordf. Hade R., då han om natten kom till er efter besöket hos S:ms, något förband på sin sårade hand? – T. Jag vill påminna mig, att han på handen bar en fingervant och jag gaf honom en trasa för att aftorka blodet från handen.

51 Sedan Rostedt ånyo inkommit, skedde åter konfrontation, dervid R. vidhöll, att han med T. hade aftalt att om tisdagen jemte T. resa från staden; men T. yttrade: »Rostedt ljuger; jag hade öfverenskommit att resa med apothekar Collans dräng, och hade då ännu icke utfått mitt betyg från prestgården.» – R. vidblef, att T. gick från S:ms kl. inemot 9; T. åter att kl. då var nära 8, hvarjemte T. tillade, att S:m då var så drucken, att han raglade och gick i det inre rummet för att lägga sig, dervid R. följde honom dit. – R. Det är ej sannt; jag var icke i det inre rummet. – Ordf. T. har sagt, att R. inne hos S:ms för T. omtalat, det R. stulit penningar ur en i yttre rummet befintlig kista, hvilken R. för T. utvisat med uppgift att der funnes penningar. – R. (hastigt infallande): Det är ej sannt; jag visade ej på den kistan. – Ordf. Ni säger, att ni ej visat på den kistan; på hvilken visade ni då? – R. (förlägen): Jag visade ej på någon kista; ej heller har jag sagt, att jag från S:m stulit några penningar. – T. vidblef sin uppgift härom.

52 R. stod fast i sitt påstående, att han hos T. afklädt sig den blodiga rocken; men T. förnekade detta. Likaså vidhöll R., att rocken erhållit sina många blodfläckar vid afklädandet. – Ordf. Då bör väl rocken vara blodig äfven på inre sidan af ärmen. – Då denna nu vändes afvig, befanns den på inre sidan fullkomligt fri från blodfläckar. R. inföll då hastigt: När jag klädde af mig rocken, hade jag på handen en gammal vant, hvilken säkert afhöll blodet från ärmfodret. – Ordf. Ni har uppgifvit, att ni aftorkade blodet från handen på rocken; huru kunde denna bli blodig, om ni bar vant på handen? – R. När jag gick från S:ms, tog jag derifrån en gammal vant på min sårade hand och behöll den på ännu hos T. – Ordf. I sådant fall hade rocken vid afklädandet ej heller bordt bli blodig. – R. svarade härtill intet. – Ordf. T. har sagt, att han gaf R. en trasa att aftorka blodet från handen; är det sannt? – R. Jo, men jag begagnade den icke; jag torkade min hand på rocken, som förut var blodig. – T. förmenade nu, att R. först hos T. hade pådragit vanten; men R. vidblef sin uppgift härom.

53 Åklagaren ingaf nu prestbevis om de angifne. Rostedts betyg är utfärdadt den 30 Mars 1858 af pastorn vid finska sjöekipaget, samt innehåller, att R., som är född d. 11 Juni 1837, har med betyg från Pyhäjärvi af år 1853 kommit till ekipaget, äger hjelplig kristendomskunskap samt har såsom ärlig och välfrejdad begått nattvarden, ehuru försumligt. På frånsidan finnes antecknadt, att betyget inlemnats till kapellanen i Pyhäjärvi d. 6 April 1858, men åter utlemnats åt R. d. 3 Juli för flyttning till Borgå, med tillägg att R. begått nattvarden i Pyhäjärvi d. 30 Maj 1858. – Töttermans betyg, utfärdadt från pastorsembetet i H:fors den 13 Nov. 1858, innehåller, att T., som är född d. 20 Mars 1834, äger godkänd kristendomskunskap, är välfrejdad och behörigen begått i nattvarden.

54 Härefter skreds till vittnesförhör. Åklagaren framställde att vittna: qvinnorna Lindfors, Wårström och Sara Kristina Rosenberg, snickaren Eberhard och hans hustru samt förre matrosen Alexandroff, emedan desse alla voro bosatta i Sundströmska gården, äfvensom sjömannen Hillberg och hyrkusken Moberg, af den anledning, som under ransakningen förekommit. Derjemte ingaf åklagaren frejdebevis om alla öfrige, utom Alexandroff och Hillberg, hvarföre desse begge fingo stiga ut. De öfrige underrättades, att de till en början komme att höras utan ed, men borde så samvetsgrannt och sanningsenligt berätta hvad de visste i saken, att de kunde med ed bekräfta sina berättelser, ifall vittneseden skulle dem ombetros. Härefter hördes de hvar för sig i följande ordning:

55 1) Qvinnan Lindfors (27 år gammal, 2 gånger straffad för stöld). Hon berättade, att hon i medlet af sistl. Augusti flyttat till de andra qvinnorna i S:mska gården. Der hade också Rostedt efter sin utskrifning från sjukhuset för det mesta uppehållit sig, tills han kring medlet af Okt., med S:ms begifvande, och sedan han i hyra på förhand erlagt 50 kopek, också inflyttat i samma rum. S:m, som förut klandrat R., hade sedan flera gånger berömt honom. R. hade ej verkställt annat arbete, än några uppköp åt S:ms och andra smärre sysslor. Sjelf hade R. sagt, att han lifnärde sig med spel på Skatuddsbergen. R. hade ock under nämnda tid sällskapat med T. samt uppgifvit sig ha tillbragt flera nätter hos T., hvilken hon plägade kalla »apothekaren». Åtminstone 2 gånger kom T. med R. på besök till qvinnorna, dervid de medhade några buteljer öl såsom traktering åt dessa. Men hos S:s hade T., så mycket Lindfors kände, icke gjort besök. R. lefde på förtroligare fot med Anna Rosenberg och åt stundom med henne. Marknadstiden köpte han åt henne ett bomullstyg till klädning och en kringla, samt åtminstone 2 gånger hemtade han åt henne matolja, hvardera gången en flaska, som R. sade sig ha fått af T. Under R:s samtal med Anna R. såg Lindfors honom innehafva engång 3 rub. och en annan gång vidpass 5 rubel, men aldrig derutöfver, ehuru R., som visserligen i allmänhet var njugg, icke skydde att visa sina penningetillgångar. Något samtal mellan R. och T. om S:m och hans rikedomar hade Lindfors ej åhört, icke heller emellan R. och Anna, utom engång kort före den 1 Nov. R. hade då åt hustru S:m ifrån salutorget hemtat 17 ℔ smör och, inkommen till qvinnorna, yttrat: »den som ändå hade de penningar, gumman har i sin kista». Söndagen den 24 Okt. på f. m. kom T. ensam till qvinnorna och frågade efter R., men när någon då upplyste att R.original: T. sannolikt då uppehölle sig på Skatuddsbergen med spel, gick T. bort. Om en stund återkom T. med R., och de medhade ett par buteljer öl, som de jemte qvinnorna förtärde, hvarefter T. ensam bortgick. Vid ett tillfälle kort efter höstmarknaden råkade R. i gräl med Anna R. om något gift, som R. då skulle innehaft. Anna beskyllde honom att ha besökt andra flickor samt yttrade derunder bland annat: »du skall få se, hvad du får för det du har i flaskan». R. svarade: »jag skall visa dig hvad som är i flaskan», samt kastade dervid en mindre flaska i spiseln, så att flaskan sprang sönder. Hvarken den 31 Okt. eller sednare hade R. omtalat, att han skulle varit i slagsmål. Om gråa rocken, som R. kort förut hade köpt, var ännu den 1 Nov. icke upprifven i ryggen. Sistnämnde dag hemkom R. om morgonen, såsom han sade, från T., utlöste derefter Annas förenämnda klädningstyg, som var pantsatt hos S:ms för 60 kopek, samt var derefter dels hemma, dels utgången. Kl. omkring 4 på e. m. visade sig R. ovanligt gladlynt och yttrade att han den dagen ville bestå fast 2 kannor bränvin. Han hemtade också 2 skilda gånger bränvin, hvardera gången ett halft stop, samt trakterade dermed en barberare, som för tillfället hade klippt hans hår, äfvensom Alexandroff, Hillberg, som då var der på besök, och qvinnorna. R. sade sig ämna gå till T. samt yttrade: »sup nu bara; när jag kommer tillbaka från apothekarn, skolen I få fast en kanna rhum, emedan apothekarn nu fått ut sin lön och vill bestå». Af bränvinet blefvo isynnerhet Alexandroff, Hillberg och qvinnan Wårström berusade. R. bortgick och återkom kl. 5 à 6 jemte T. samt medhade ½ stop rhum, hvarmed R. trakterade alla i rummet. Åt Alexandroff bjöd R. 2 dricksglas samt yttrade: »du skall supa, eller häller jag öfver dig». Alexandroff och Hillberg blefvo så druckna, att de måste läggas i säng. Qvinnan Wårström blef ock något dryckesrörd, Anna Rosenberg och Sara Kristina Rosenberg likaledes, ehuru något mindre. Lindfors sjelf, som också smakade på rhumen, hade äfven någon liten känning deraf. När rhumen var drucken, bortgick R. och återkom om någon minut med 2 buteljer öl. Ur den ena slog han i 2 glas åt qvinnorna och sade sig med den andra ämna traktera S:ms, emedan det vore allhelgonadag. R. sade åt T.: »kom med nu», hvarefter begge gingo, ungefär ¼ timma efter det de kommit till qvinnorna. Under besöket hos dessa stod T. tyst vid dörren. Lindfors uppmanade honom derföre att stiga fram och sitta, hvilket T. också för ett ögonblick gjorde. Men han syntes vara orolig eller otålig samt yttrade genast derefter: »efter R. vill att vi skola gå in till S:ms, så skola vi väl gå nu». Kl. vidpass 6 gick Lindfors öfver till S:ms för att köpa papiroser, men fann deras dörr inifrån stängd med en hake. På bultning af Lindfors öppnade hustru S:m dörren och yttrade: »hvem har satt haken på?» hvartill R. svarade »jag». Nära byrån i yttre rummet satt S:m på en stol med korslagda armar, T. nära honom på en annan stol, men R. stod på golfvet. På bordet stodo 4 eller 5 ölbuteljer och 1 eller 2 mjödbuteljer, alla uppkorkade: Något bränvin syntes ej till; men, såsom vanligt; stodo några bränvinsglas på bordet, emedan S:ms plägade sälja bränvin suptals. Dock stodo nu ett par af glasen längre fram på bordet, likasom hade de vid tillfället blifvit begagnade. När Lindfors af hustru S:m erhållit papiroserna, satte sig hustru S. på en kista nära T. Då Lindfors yttrade »hvad är här för kalas?» slog R. öl och mjöd uti ett glas samt bjöd åt Lindfors, hvilken också utdrack innehållet och sedan återvände till sitt rum. Inemot en timme sednare eller kl. omkring 7 kom hustru S:m in i qvinnornas rum samt beklagade sig att »de der karlarne icke visste gå bort, utan fyllde gubben, så att han komme att|97 4| bli svår och krånglig till natten».konsekvensändrat/normaliserat Lindfors genmälde: »är icke frun värdinna i sitt hus och kan ni inte be ut dem?» men hustru S:m svarade: »jag täcks inte göra det» samt bortgick. En liten stund sednare gick Lindfors åter in till S:ms för att åt Anna Rosenberg köpa ½ qvarter bränvin. Dörren var nu icke stängd och Rostedt bortgången. I detsamma inkom dock R., bärande 2 eller 3 buteljer mellan venstra armen och bröstet. Hans rock var våt af utspilldt öl och han sade: »nu har jag söndrat en butelj», hvartill T. yttrade: »det är ej din skada, utan min.» R. radade buteljerna på bordet, utan att Lindfors nu mindes, om den söndrade buteljen också var tillhands. Deremot såg Lindfors tydligt, att R:s högra hand, med hvilken radningen verkställdes, icke var sårad och icke blödde. Hustru S:m lät Lindfors sjelf utur en butelj mäta åt sig det begärda bränvinet, och Lindfors bortgick genast derefter, helst också S:m, i anledning af hennes besök, yttrade: »man får inte vara i fred ens när man har fremmande». – Emellertid hade Anna Rosenberg, som lidit af fallandesot, fått ett anfall af sjukdomen, och anfallen upprepades ännu två gånger samma qväll. Derunder ropade hon på R., hvarföre denne, enligt hvad Lindfors ville minnas, tillkallades af Sara Rosenberg. R. kom också ett par gånger till Anna, sednast kl. vidpass 8, samt sade bland annat för att trösta den sjuka: »sörj icke, Anna, du får nu bo qvar, ty jag har åt husvärden för dig betalt 2½ rubel». S:m hade nemligen hotat att vräka Anna från rummet för obetald hyra. Derjemte gaf R. åt Anna 75 kop. Vid samma, eller möjligen ett tidigare besök i qvinnornas rum medhade R. bränvin uti en mjödbutelj. Dermed ingick han till snickar Eberhard uti det inre rummet, samt bjöd bränvin åt E. Dennes hustru yttrade då: »huru bjuder R. nu åt E., åt hvilken ni aldrig förut bjudit?» hvartill R. svarade: »låt honom supa, det är ingen fara; om han blir full, stadnar han ju hemma.»konsekvensändrat/normaliserat Medan R. ännu befann sig i E:s rum, inkom T. till qvinnornas rum och ropade: »skynda R., skynda; jag skall gå hem.» R. svarade: »inte är det så brådt, nog hinner jag», hvarefter först T. och strax derefter R. återvände till S:ms. Innan R. gick, bad Anna honom stadna qvar, eller åtminstone icke dröja länge, och R. svarade: »efter ½ timme kommer jag tillbaka.»konsekvensändrat/normaliserat När han hade gått, syntes Anna vara mycket orolig, och på hennes begäran gick systern Sara inemot ½ timme derefter för att hos S:ms köpa papiroser åt Anna samt för att återställa en lånad kruka. S:ms dörr var åter stängd innanföre, hvarföre Sara bultade på och uppgaf sitt ärende. Utan att öppna dörren svarade R. inifrån: »här finnas inga papiroser till salu i qväll.» Sara återvände då och yttrade till de andra qvinnorna på finska: »hvad R. nu har blifvit för en husbonde derinne, som inte ens släpper in folk.» – På Annas upprepade anmaning gick Lindfors ungefär ½ timme sednare för att af S:ms köpa papiroser; men äfven hon fann dörren stängd, ehuru nyckeln satt utanföre i låset. Hon skakade på dörren, sade sitt ärende och slog till sist med begge sina knutna näfvar på dörren, men fick intet svar, och inifrån rummet hörde hon allenast ett sakta »tassande», liksom om någon hade gått tyst öfver golfvet. Lindfors gick då ut på gården och såg ljus lysa ifrån fönstren till begge S:mska rummen. Litet sednare eller kl. 9, då det blåstes tapto uti sjöekipagets kasern, gick Lindfors åter ut. Från S:mska rummen hördes intet ljud, dörren var fortfarande stängd och intet ljussken syntes mera från fönstren. Emellan Saras och Lindfors’ omtalade försök att slippa in till S:ms, samt äfven efteråt, hade Anna också sjelf upprepade gånger under vidpass en timmes tid bultat på S:mska dörren och ropat: »gif mig papiroser, helst 2 för 5 kopek», samt: »värdinna, släpp mig in, ni blir eljest olycklig i qväll», hvarutom Anna hotat att slå in S:ms fönster. Hon hade också för sådant ändamål tillgripit en tegelsten, men blifvit hindrad af Lindfors och »de andra». Innan Lindfors slutligen kl. omkring 10 gick till sängs, gjorde hon ännu ett försök att hos S:ms få papiroser åt Anna, men fann dörren stängd, såsom förut, samt nyckeln nu också uttagen. Inne var allt tyst, hvarföre Lindfors förmodade, att S:s och deras begge gäster blifvit öfverlastade och insomnat, helst också hustru S:m hade ett så »svagt hufvud», att hon plägade bli yr af ett enda glas öl. Lindfors och de andra qvinnorna gingo då till sängs, men innan Lindfors somnade, hörde hon »en knäck», likasom när en dörr slås igen. Härefter insomnad, väcktes L. om natten af ropet att elden vore lös. Eberhard kom ut från sitt rum och tände upp ljus och i förstugan ropade någon på finska: »Vakna, ni brinner opp.» Äfven de andra qvinnorna vaknade, hvaremot Alexandroff och Hillberg med svårighet kunde väckas. L., som i hast fick några kläder på sig, erinrade sig genast värdsfolket och ropade: »der äro 4 personer inne, vi måste söka att få dem ut»; ty L. trodde att R. och T. voro qvar hos S:ms. Med en yxa försökte L. slå sönder dörren till S:mska rummen, men då det ej lyckades, tog Hillberg yxan och slog in dörrspegeln. Då slog en tjock rök ur rummet och eld syntes derinne; men emedan mycket folk i detsamma tillkom, skyndade L. att berga sina egna saker. Derunder och innan sprutan anlände, hörde L. likasom ett skott ifrån S:mska rummen, dit några personer emellertid hade burit vatten. Också hörde L. omtalas att S:m funnits vara mördad och blifvit utburen i trädgården, men för trängseln af menniskor kring hans lik såg L. icke detta. – På särskilda frågor tillade L.: att hon aldrig sett saker af värde ligga framme i S:mska rummen, och ej heller d. 1 Nov. sett någon pipa på S:ms byrå; att hon hört omtalas, att S:m, som vore rik, plägade utlåna penningar emot hög ränta, men icke visste, om R. eller T. stått i skuld till S:m; att hon d. 1 Nov. sett hvarken R. eller T. föreha någon penningeliqvid eller vexling med S:ms; att R. i allmänhet icke plägat berusa sig eller förtära annat än öl, men att, då han någon gång grälade med Anna och blef »arg», han kunde i förargelsen dricka »fast en skål bränvin»; att R. d. 1 Nov. icke var drucken, ehuru »litet rörd», hvaremot L., för hvilken T. varit mera fremmande, icke kunde bedöma, om T. då var dryckesrörd, eller ej; äfvensom att, såvidt L. kände, ingen annan fremmande person, än R. och T. uppehållit sig hos S:ms den 1 Nov. om qvällen. – Slutligen fick L. se det af åklagaren inlemnade knytet och sade sig igenkänna det till omslag begagnade väfstycket, emedan L. sett det hos hustru S:m; men af knytets innehåll kände L. icke igen något annat, än ett mindre silfver-ur, hvilket hon sade, att »fru S:m» hade begagnat.

56 Rostedt och Tötterman tillfrågades, om de hade något att anmärka emot detta vittnesmål. Begge svarade: nej. – Ordf. Är det således sannt, hvad vittnet berättat? – R. och T. Jo. – På fråga sade ock R., att den af T. omtalade barberaren, hvars namn R. icke kände, vore anställd vid finska sjöekipaget.

57 2) Sara Kristina Rosenberg (34 år gammal, har 2 gånger födt oäkta barn och 2 gånger suttit på spinnhus för lösdrifveri, men ej blifvit admitterad till nattvarden). Hon berättade om Rostedts inflyttning till S:mska gården ungefär detsamma som Lindfors, men med tillägg att R. redan i längre tid hade lefvat i förtroligare förhållande till Anna Rosenberg, som varit vittnets syster, men numera aflidit. Vittnet erinrade sig ej, om R. uppgifvit någon anledning dertill, att han den 1 Nov. på e. m. bestod bränvin, och om detta varit mera än ½ stop, samt om han lofvade vidare traktering derefter; men sedan R. bortgått, hade han i skymningen återkommit med T. samt medhaft ½ stop rhum, hvilken han ur stora glas bjudit åt Alexandroff, Hillberg och samtliga qvinnorna. Dessa hade ock alla blifvit berusade, karlarne i högre, qvinnorna i lägre grad. Sedan R. vidare hemtat 2 buteljer öl och bjudit den ena åt qvinnorna, begaf han sig med den andra, och åtföljd af T., till S:ms. Någon stund sednare hade R. återkommit och tröstande talat till Anna, som emellertid fått anfall af fallandesot, en sjukdom, hvaraf hon längre tid varit besvärad. Derefter hade R. åter ingått till S:ms. På Annas uppmaning hade vittnet »kanske kl. 8 eller sednare» gått för att köpa papiroser hos S:ms, men funnit dörren stängd samt derföre bultat på och sagt sitt ärende. Rostedt hade då inifrån svarat: »här finnas inga papiroser till salu i qväll», hvarföre vittnet gått tillbaka, sedan klädt af sig och gått till sängs. Vid rop att elden var lös, hade vittnet uppvaknat om natten, i hast klädt på sig och skyndat ut i förstugan, der Hillberg då med yxa slagit in S:mska dörren. Sedan folk hemtat vatten och begynnt släcka elden, hade vittnet också ingått i S:ms yttre rum och der sett S:m ligga på golfvet. Vittnet trodde att han blifvit qväfd af röken och försökte att draga ut honom, men då vittnet ej förmådde det, tillkommo andra och buro ut S:m, som då fanns vara sårad och död. (Vittnet, som är af ett i hög grad förfallet utseende samt var klädt i torftig och osnygg drägt, öfverfölls nu af frossskakningar och bleknade i hög grad, hvarjemte hennes läppar antogo blåaktig färg. Förhöret med henne måste derföre afbrytas).

58 Emot hennes berättelse hade R. och T. intet att anmärka.

59 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 11/12 1858:|98 2|

Sundströmska målet.

(Se N:o 95–97.)

60 3) Qvinnan Wårström (27 år gammal, till frejden oklandrad, men icke admitterad till nattvarden). Hon bekräftade uppgiften, att Rostedt om e. m. den 1 Nov. hade ganska rikligen undfägnat henne och de öfriga qvinnorna i S:mska gården, äfvensom Alexandroff och Hillberg. Men Wårström hade deraf blifvit öfverlastad uti så hög grad, att hon icke kunde redigt påminna sig, hvad som då vidare förelupit. Blott det erinrade hon sig, att Tötterman hade ditkommit om qvällen; att Anna Rosenberg hade uti förstugan fört högt ljud och flera gånger ropat på Rostedt, samt att Wårström sjelf blifvit om natten väckt genom ropet, att elden vore lös, och derpå sprungit ned till stranden.

61 4) Snickaren Eberhard (37 år gammal, en gång bötfälld för bränvins-utminutering). Han hade den 1|98 3| Nov., hemkommen från arbete, omkring middagstiden köpt sig »dricka» hos S:ms, sedan sofvit, men åter vaknat i skymningen, då E. ånyo besökt S:m för att köpa sig en »sexa».konsekvensändrat/normaliserat Men emedan R. och en annan person, som till gestalten liknade T., då varit hos S:m, hade denne vägrat att åt E. sälja bränvin, hvarföre E. gått ut i staden att söka sig sådant. Hemkommen efter någon stund, hade E. uppehållit sig i sitt rum, då R. dit inkommit samt ur en medhafd butelj bjudit åt E. dess sista innehåll, ungefär en jumfru bränvin. Sedan E. utdruckit detta och R. bortgått, hade E., som haft stark känning af rus, lagt sig till hvila. Men innan E. somnade, hörde han Anna uti yttre rummet flera gånger ropa på R. samt äfven eljest skrika och hota att med en sten slå in något fönster. Derpå blef det tyst och E. insomnade. Vid ropet att elden vore lös vaknade E., tände upp ljus och väckte de uti yttre rummet sofvande personerna. Desse skyndade ut, men Anna kunde icke förmås att stiga ur sängen, utan sade: »låt mig brinna, låt mig brinna.» E. lyftade henne då ur sängen och bar henne ned till stranden.

62 5) Hustru Eberhard (36 år gammal, af oklandrad frejd). Hennes vittnesmål innehöll bland annat följande: Emedan hennes man, som redan på f. m. den 1 Nov. varit berusad, kl. 5 eller 6 på e. m. gått till S:ms att köpa bränvin, men dröjt någon stund, hade hustru E. gått in till S:ms för att efterse sin man. Hon hade dock icke funnit honom der, men sett att R. och T. jemte S:m och hustru S:m suttit i yttre rummet, der buteljer och dricksglas stått på ett bord. Sedan hustru E. återgått till sitt eget rum och mannen hemkommit, hade R. sednare på qvällen inkommit till desse, samt tagit alla derboende i hand och frågat om han vore dem något skyldig. Hustru E., som då bar på armen ett af sina barn, hade jemte de öfrige personerna dertill svarat »nej»; men R. hade likväl åt hustru E. bjudit 25 kopek, för det hon åt honom tvättat en skjorta. Hon påminte honom då, att han redan förut godtgjort henne tvättningen med 5 kopek i stället för 3, som hon fordrat, och nekade att emottaga 25 kopeksstycket. Men R. lade myntet på barnet och sade: »jag skall lägga det på det oskyldiga barnets bröst», hvarefter han bortgick. En stund derefter återkom R. och gaf hustru E. ytterligare 25 kopek, »för att åt E. köpa bränvin». Slutligen kl. omkring 8 återkom R. ännu för tredje gången samt medhade då uti en butelj vidpass en jumfru eller »en thékopp» bränvin, hvarmed han trakterade E., ehuru R. aldrig förut plägat undfägna denne. Äfven denna gång gaf R. åt hustru E. 25 kopek, utan att hon kunde antaga någon annan anledning dertill, än att hon nyss förut hade bistått Anna, då denna fått anfall af fallandesot. Åtminstone dessa 3 gånger hade R. kommit ifrån S:ms för att efterse Anna, och sednaste gången hade äfven hustru E. hört honom tröstande säga åt Anna, att R. hade med 2½ rubel betalt hennes hyra åt S:m. Dervid smekte R. Annas hufvud med sin högra hand, och hustru E. såg tydligt, att densamma då icke var sårad. Ej heller hade R:s gråa rock då varit blodig eller upprifven i ryggen, åtminstone hade hustru E. icke märkt det. Anna bad R. qvarstanna hos sig, men R. svarade: »låt mig vara ute helst ½ timme, ty jag har ännu ett spel ospeladt.»konsekvensändrat/normaliserat Också hustru E. hade sedermera ifrån qvinnornas rum hört Annas bultning på S:mska dörren och hennes flera gånger förnyade rop: »släpp in mig, värdinna, eljest blir ni olycklig i afton», äfvensom hennes hot att med en sten slå in S:ms fönster; hvarföre också hustru E. biträdt att afhålla henne derifrån. Dervid hade hustru E. gått ut på gården och sett att S:mska fönstren voro mörka; men vid nedra delen af yttre rummets fönster tyckte hon sig förmärka en skymt af ljus, hvarföre hon trodde att fönstren blifvit inifrån öfvertäckta. Annas beteende i förstugan hade väl förefallit vittnet besynnerligt, men vittnet tog det för en yttring af ruset. – Sedan om natten hade också hustru E. sökt förmå Anna att stiga upp och rädda sig för eldenoriginal: elelden; men Anna hade qvarblifvit i sängen och ropat: »låt mig brinna, låt mig brinna.»konsekvensändrat/normaliserat Sedan, när E. burit Anna till stranden, yttrade Anna: »jag hade en elak tunga; förutsade jag icke, att olycka skulle ske i natt, och nu har elden kommit lös.»

63 R. och T. hade ej heller emot dessa vittnesmål någon anmärkning att göra.

64 6) Hyrkusken Moberg (28 år gammal, välfrejdad). Han berättade, att han den 1 Nov. klockan efter 11 om qvällen hade med sin häst och droschka hållit stilla vid den då ännu lysande lyktan å den lilla plan, hvarest den till S:mska gården ledande gatan förenat sig med hufvudgatan på Skatudden. Ifrån motsatt håll, eller från den obebyggda tomten på norra sidan om planen, hade då en obekant mansperson, som åtminstone ganska mycket liknade R. samt var klädd uti tillknäppt ljusgrå rock, mörka benkläder och mörk mössa, framkommit och uppstigit i droschkan. Den obekante yttrade: »här har du penningar, kör till senatstorget», samt lade uti Mobergs härvid bakåt sträckta hand 2 tiokopeks-stycken, hvilka M. emottog, hvarefter han pådref sin häst. Framkommen till handlanden Baranoffs stenhus vid senatstorget, hade M. på den obekantes uppmaning stadnat, hvarefter den okände nedstigit och gifvit åt M. ännu 10 kopek »i drickspenningar». Sedan hade den obekante med jemna, icke brådskande, steg vandrat öfver torget åt hörnet emellan kyrkan och universitetet. M. åter fortsatte åkningen, men förnam dervid ett skramlande ljud från droschkan. Han trodde att droschkan gått sönder, nedsteg och undersökte denna med handen, samt påträffade dervid å sitsen den ofta förut omnämnda pipan. Efter ett fåfängt försök att upphinna den obekante för att åt honom återställa pipan, åkte M. till poliskammaren och aflemnade den der, samt varseblef då, att den var fläckad af blod. Men å droschkan kunde M. sedan icke upptäcka något blodspår. Han hade ej heller varseblifvit om 10-kopeksstyckenaoriginal: 10kopeksstyckena voro blodiga samt i mörkret icke iakttagit, om den obekante bar handske eller vant på handen. För öfrigt trodde M. att kl. måste ha slagit 12, medan M. befann sig i poliskammaren, ty han hade hvarken förr eller sednare hört slagen, men strax derefter förnummit brandsignalerna.

65 Rostedt nekade, att han vore den person, som M. omvittnat.

66 Rättegångstiden för dagen var längesedan tilländalupen, och kämnersrätten uppsköt derföre ransakningens fortsättning till den 22 Nov. kl. 9. Bland annat föreskrefs, att qvinnorna Rosenberg och Wårström skulle emellertid hos någon af församlingens prester låta undervisa sig om vittnesedens betydelse och den 22 Nov. medhafva prestbetyg derom.

67 Den 22 Nov. kl. 9 fortsattes ransakningen.

68 Åklagaren ingaf en detaljerad förteckning öfver innehållet af det knyte, som påfunnits i sjön vid tvättbryggan. Den upptog bland annat 39 matskedar, 64 théskedar, 2 gräddsnäckor och 6 bägare, allt af silfver.

69 Äfven styrman Sundström inlemnade skriftlig uppgift å den egendom, som han för öfrigt saknat i sina föräldrars bo. Han hade der upptagit 100 rubel i kontant, 3 guldkeder, 2 guldur, 19 guldringar, 1 silfverur, 6 silfver-théskedar m. m. Dock trodde han, att ännu mera förkommit, ehuru han icke med visshet kunde uppgifva annat, eller högre belopp i kontanter.

70 De sednast afhörda vittnena hade ännu icke infunnit sig. Under afbidan på dem lät ordföranden Tötterman stiga ut och ställde till Rostedt några frågor i anledning af vittnesmålen.

71 Rostedt svarade, bland annat: Han hade pulveriserat det svartbruna giftet och lagt det i en flaska, hvilken han derefter fyllt med bränvin. Pulvret hade löst sig i bränvinet, som deraf antagit brun färg, ehuru det för öfrigt förblifvit klart och ej visat någon botten-fällning. Det var denna flaska, som R. kastade i spiseln under ordvexlingen med Anna. – R. hade endast »för ro skull» bjudit bränvin åt Alexandroff, Hillberg, Eberhard och qvinnorna, ej för att berusa dem. Ej heller hade hans afsigt varit att berusa S:m, ehuru R. möjligen yttrat sig så. – R. hade ej stängt S:mska dörren, och ej hört några bultningar på densamma, utom den gången, då qvinnan Lindfors först inkom. – Han mindes ej, om han för Annas räkning hade åt S:m betalt 2½ rubel, och om han för Anna omtalat detta, ej heller huru mycket penningar han gifvit åt Anna och hustru Eberhard, ty R. var då drucken. – Erinrad af ordf., att R. sjelf vid första förhöret uppgifvit, att han från S:ms gått bort kl. omkring ½ 10, och således borde ha hört såväl bultningarne, som Saras, Annas och Lindfors' särskilda yttranden utanför dörren före kl. 9, svarade R., som under detta förhör röjde mycken osäkerhet och tvehågsenhet, att han dåmera icke var hos S:ms. Han hade ej heller åt Sara svarat, att inga papiroser kunde få köpas hos S:ms, ty han hade ej hört hennes begäran. – Han kom ej ihåg, om han till Anna yttrat, att han hade något spel ospeladt, samt hade, oaktadt hennes begäran, icke återvändt till henne, emedan R. ville se efter T. och sedan fruktat, att Anna skulle vara förbittrad deröfver, att R. ej genast kom tillbaka.

72 Rostedt tillsades att stiga ut och Tötterman inkallades samt fick åtskilliga frågor att besvara. Han genmälde dertill ibland annat: att han icke varit orolig under besöket hos qvinnorna, samt att han sednare återkallat R. till S:ms endast för att utdricka det öl och mjöd, som då ännu var odrucket.

73 Både T. och R., som åter fick inkomma, vidblefvo, att S:ms den qvällen icke haft besök af några andra fremmande.

74 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 15/12 1858:|99 3|

Sundströmska målet.

(Se N:o 95–98.)

75 Åtskilliga nya vittnen hördes härefter på ed. Det väsendtligaste utaf deras berättelser innefattade följande uppgifter:

76 7) Stenhuggar Schön. Han sade, att sedan han den 13 sistl. Juli hade med Rostedt afslutat kontrakt, hvarigenom R. förbundit sig till 3-årigt arbete hos Schön, hade R. uti 2 veckor ordentligt fullgjort sina åligganden, men derefter förklarat sig sjuk och inträdt på lasarettet. Efter 2 veckors dervaro återkom R. och arbetade hos Schön en dag, men kände sig åter sjuk och gick tillbaka till hospitalet, der han ånyo dröjde i 2 veckor. Hemkommen för andra gången, förblef R. allenast någon stund hos Schön; var sedan borta i några dagar, men återkom och bad om entledigande från tjensten, emedan arbetet hos Schön vore R. för tungt. Schön samtyckte härtill, under vilkor likväl, att R. skulle godtgöra Schön de 11 rubel 90 kopek, hvilka R. blifvit S. skyldig för ett silfver-ur och en mindre försträckning i kontanter. Till dess skulle R. hvarken återfå sina betyg eller erhålla orlofssedel. Derefter återsåg S. icke R., förrän den 2 Nov., då R. kl. mellan 7 och 8 utställde sig hos S. samt åt honom lemnade en 3-rubelssedel och 9 rubelsstycken, för att sålunda liqvidera sin skuld. Något tidigare samma morgon hade en polisbetjent utaf S:s husfolk efterfrågat R. Af denna anledning och för sin egen säkerhet, då R. icke blifvit lagligen skild från tjensten – men icke för att S. kännt till misstankarne emot R. – hade S., åtföljd af sine arbetare Hoffman och Helenius, fört R. till poliskammaren, dit de anländt kl. omkring 8. Först här fick S. höra omtalas, att R. misstänktes för mord, och aflemnade dervid de 12 rublarne till poliskammaren, utan att S. likväl hade märkt det trerubelssedeln var blodfläckad, ehuru S. iakttagit, att R:s högra hand var sårad.

77 8) Arbetaren Hoffman (i tjenst hos Schön). Han berättade, att Rostedt under sin korta tjenstetid hos Schön varit stilla och ordentlig. Den 2 Nov. kl. omkring 6 om morgonen, då Hoffman befann sig å Schöns gård, ditkommo 2 polisbetjenter och frågade efter R., men bortgingo vid svaret att R. icke fanns der, utan att de tillsade om R:s gripande. Kl. mellan 7 och 8 kom R. och betalte åt Schön 12 rubel, hvarefter Schön anmodade Hoffman och Helenius att följa Schön och R. till poliskammaren, der Schön ville från tjensten skilja R. På vägen dit tog R. från gatan upp en papperslapp, hvilken han gned mellan sina händer. Hoffman såg då, att högra handen var sårad, men ej om den blödde, eller om papperet blef blodfläckadt.

78 9) Sjömannen Majurin. Han hade söndagen d. 31 Okt. på Skatuddsbergen sett Rostedt, stadd i spel med matroser vid finska sjöekipaget. R., som då påhade en ljusgrå rock, råkade under spelet i gräl och sedan i slagsmål med matrosen Hänninen. Men hvarken före eller efter slagsmålet fanns någon flik upprifven på R:s rock.

79 10) Brandvakten Tervo. Han hade natten mot den 2 Nov. hållit brandvakt å Skatudden jemte följande vittne, Tverin. Kl. mellan 10 och ½ 11 om qvällen gingo de förbi S:mska gården, men sågo då ingenting anmärkningsvärdt. Kl. ½ 12 förmärkte de, att rök utträngde från S:mska rummen, gingo in i förstugan och bultade på både hos S:ms, derifrån de icke fingo svar, och på dörren till qvinnornas rum, hvarifrån några oklädda personer omsider utkommo. Med en tillkommen sjöman öppnade de derefter den tillstängda luckan för S:ms åt porten belägna fönster och sågo eld i rummet. Sjömannen ropade, att de innevarande skulle skynda ut, men intet svar följde. Tervo stängde då luckan och skyndade att i grannskapet tillkännagifva om eldsvådan; hvaremot Tverin i samma afseende begaf sig till brandtornet.

80 11) Brandvakten Tverin. Han vittnade lika med Tervo.

81 12) Underofficersenkan Isaksson (bor snedt emot S:mska gården). Hon hade i anledning af brandsignalerna kl. omkring 12 om natten utgått på gatan och derstädes vid skenet af en gatlykta igenkänt Rostedt, som stod och betraktade eldsvådan. Han var klädd i grå rock, mörka benkläder och mörk mössa. Vittnet kände honom af gammalt.

82 13) Varfsvakten Forsberg (biträdde vid släckningen). Kl. 1 eller litet tidigare, när elden redan till någon del blifvit dämpad och Sundströms lik blifvit utburet i trädgården, varseblef Forsberg vid skenet från brandstället och från ett lykta, att Rostedt stod på den invid gården befintliga bergsklacken och betraktade eldsvådan. Han var då utan rock, i trånga, hvita skjortärmar, samt höll hufvudet nedlutadt, »tydligen för att derigenom söka dölja sitt ansigte».konsekvensändrat/normaliserat Forsberg hade nyss förut hört gårdsfolket nämna, att man för mordet misstänkte R., samt stadnade derföre och betraktade R. någon liten stund, så att F. var fullkomligt säker, att det var R. och ingen annan, helst F. också förut kände R. till utseendet.

83 Rostedt bestred de begge sista vittnesmålen och sade, att han »den tiden» sofvit hos Tötterman och icke kännt till eldsvådan, än mindre besökt brandstället.

84 14) Sjöformansdottren Wikholm (bor i 5:te gården från S:ms åt staden till). Hon hade den 1 Nov. kl. vidpass 10 om qvällen varit i sin förstuga, som leder till gatan, och derifrån hört ljudet af högt tal från nejden af S:mska gården. Strax derefter hade hon hört hastiga steg af någon, som skyndat åt staden till, och hvilken, att döma af stegen, varit en mansperson.

85 15) Kusken Forsström (i tjenst hos apothekar Salingre). Han sade, att Tötterman under sin treåriga tjenstetid hos apoth. S., såvidt Forsström kände, icke hade förgått sig vidare, än att T. för 2 år sedan hade jemte en fremmande dräng snattat sprit från apotheket, för hvilken förseelse han af sin husbonde blifvit agad, hvarefter han erhållit förlåtelse. Sedan T. i sistl. Sept. hemkommit från kurhuset, hade Rostedt ofta besökt honom och äfven tillbragt några nätter uti det rum, som beboddes af T. allena. Forsström, som fått höra, att R. förlupit sin tjenst hos Schön, hade derom underrättat T:s husbonde, hvilken också öfverraskade R. hos T. och förbjöd vidare besök. R. fortsatte likväl besöken hos T. Före d. 1 Nov. var T. utan penningar, så att han måste låna 1 rubel af hushållerskan. Den 1 November om morgonen såg Forsström, att T. utfick sin lön uti en 25 rubelssedel, 2 trerubelssedlar och 1 rubelsstycke. T. gjorde sedan några uppköp och hade, enligt egen uppgift, dervid utgifvit 18 rubel 50 kop. I skymningen kom R. med ett knyte under armen och gick in till T., som nyss förut upptändt ljus. Derefter såg Forsström dem icke och kunde ej minnas, om han sednare på qvällen varseblef ljus uti T:s fönster. Följande morgon kl. ½ 6 kom vittnet ut på gården och anträffade T. nära portgången. Förundrad att T. emot vanligheten var så tidigt uppstigen, helst T. då också skulle bortflytta och »rådde sig sjelf», frågade Forsström honom om anledningen dertill. T. tycktes vara något orolig och svarade, att han för tanken på sin förestående afresa hade sofvit oroligt hela natten samt derföre stigit så bittida upp; han ville nu för sista gången afhemta herrarnes stöflor till blankning. Vittnet frågade då, om T. icke visste af eldsvådan, som timat under natten; men likasom undvikande genmälde T.: »har det varit eldsvåda?» Dock fästade vittnet icke närmare vigt vid detta svar, utan bortgick till stallet. Kl. omkr. 7 var T. till »narinken» och köpte sig en kista, för hvilken han sade sig ha betalt 2½ rubel. Kl. ½ 8 kommo polisbetjenterne Wikström och Nyberg till stallet, der Forsström då var, och frågade efter »laboratoriidrängen».konsekvensändrat/normaliserat Vittnet visade dem till T:s rum, dit de ingingo; men om en stund kom Nyberg tillbaka och frågade af vittnet: »heter den karlen Karl Blomster?» Vittnet upplyste då, att T. hade i gården blifvit kallad Johan Tötterman samt att detta namn också funnes i hans orlofssedel, som vittnet hade sett. I detsamma utkommo T. och Wikström, af hvilka den sednare sade åt T.: »vet du icke ditt namn; heter du ej Johan Tötterman?» T. (varade: »nej; jag heter Karl Blomster»; hvarefter polisbetjenterne och T. bortgingo. Någon stund sednare återkommo de 3:ne sistnämnde jemte polismästareadjointen och tvenne distriktsuppsyningsmän, hvilka anställde visitation uti T:s rum. Vittnet iakttog då ifrån förstugan, att de hos T. funno 15 stycken silfverrublar, ett ⅔ specieriksdalersstycke och vidpass 1 rubel i smått silfver. När T. efter visitationen åter bortfördes, fick vittnet på särskild begäran nyckeln till hans rum och ditgick för att städa åt den väntade nye laboratoriidrängen. På fönsterbrädet i rummet fann vittnet då en »maniska» (bröstlapp) samt under denna en hop kopparslantar om inalles 89 kopek. Kl. emellan 9 och 10 var Forsström utgången till staden, men hörde vid hemkomsten, att »polisen» ånyo hade besökt gården och i spillningsrummet påfunnit R:s rock. Samma dag på aftonen, när T. återkommit från poliskammaren, frågade vittnet af T., om nyssnämnda kopparslantar tillhörde honom. T. svarade »jo», och tillade: »då jag såg polisen komma, kastade jag maniskan öfver dem, och polisen hittade dem icke.» Tillika berättade T., att han i poliskammaren hade erkännt, att R. kommit till honom kl. 12 om natten samt medhaft »mycket penningar» och »klockor» och varit blodig på rocken. Dervid hade T., för att för vittnet närmare förklara saken, strukit med handen öfver främre delen af sin egen rock och sina armar, samt yttrat: »öfverallt blodig.» Derefter hade han tillagt: »nog ville Rostedt sätta mig i klistret, men jag sade så mycket på honom, att han nu är fast.» På frågor af vittnet hade T. svarat: att R. icke uppgifvit, hvarifrån han fått penningarne och klockorna; att T. sjelf vore säker, ty »alla vore på hans sida», samt att R. qvällen förut uti sitt knyte medhaft en paletot, som han sagt sig samma afton hafva stulit.

86 R. anmärkte härvid, att han icke hade slutit paletoten. Han hade någon tid förut köpt den »på narinken» af en okänd judeqvinna, derefter lemnat den att repareras åt en likaledes obekant skräddare i sjöekipagets kasern, hos hvilken han afhemtat den, då han 1 Nov. om e. m. begaf sig till T. För öfrigt erkände R. Forsströms vittnesmål, i hvad det honom angick.

87 Också T. medgaf vittnesmålets riktighet för öfrigt, men sade sig icke ha yttrat, att R. skulle medhaft »klockor», utan allenast ett enda ur. – På frågor af ordföranden förklarade T. likväl vidare: att hans mening varit, att han hade sofvit oroligt endast emot morgonen, men icke hela natten; att han sedan på morgonen icke röjt någon oro, samt att han af fruktan för »krockel» hade för polisen nekat till sitt namn. – Ordf. Hvad anledning hade ni då till en sådan fruktan? – T. Den, att R. låg hos mig om natten samt hade klocka och penningar, som han kanske stulit.— Ordf. Men ni har förut uppgifvit, att ni icke misstänkte R:s åtkomst till penningarne och uret. – Till svar härpå upprepade T. under synnerlig förlägenhet allenast, att han velat undvika »krockel», samt kunde ej förmås att närmare förklara saken. – På fråga, hvarföre T. hade med bröstlappen undandolt kopparslantarne för polisen, svarade T. först tvekande: jag kastade endast maniskan öfver dem. – Ordf. Men jag frågar, hvarföre gjorde ni det? – T. (villrådig): Jag fruktade, att polisen skulle fråntaga mig alla mina penningar. – Ordf. Det behöde ni ej frukta, om penningarne voro ärligt förvärfvade. – T. Men polisen fråntog mig mina öfriga penningar. – Ordf. Detta skedde ju först vid visitationen, och penningarne i fönstret doldes af er, såsom ni sjelf sagt, tidigare, då ni såg polisen komma. – T. Det var under visitationen, som jag kastade maniskan öfver penningarne i fönstret.

88 Vittnet Forsström, som åhörde T:s förklaring, inföll härvid: Du stod ju då vid dörren; huru kunde du då komma åt att kasta maniskan öfver penningarne? – T. Jo, jag närmade mig oförmärkt fönstret och gjorde det då.

89 På vidare frågor af ordf. förklarade T. ännu tvekande, att han trodde, att R:s rock blifvit »öfverallt blodig» af såret i handen, och endast sökt för Forsström göra tydligt, huru R. strukit med handen på sin rock. – Ordf. Ni har uppgifvit, att den paletot, som R. hemtade till er, var stulen; hvarföre tog ni emot och behöll den hos er öfver natten, då ni visste detta? – T. Inte tog jag emot den; R. hängde den i rummet på en knagg. – Ordf. Men ni hade genast bordt angifva, eller åtminstone bortvisa R. med det stulna, och ej vidare sällskapa med honom; så skulle en redlig menniska handlat. – T. (villrådig): Jag visste ej om paletoten var stulen; R. kunde ha ljugit för mig derom.

90 Rostedt, som småleende åhört förhöret angående paletoten inföll härvid: Inte var den stulen; ej heller sade jag så åt T. Vittnet Forsström fick härå träda af.

91 16) Polisbetjenten Nyberg. Han hade på befallning jemte polisbetjenten Lindqvist den 2 Nov. kl. 6 om morgonen hos Schön efterspanat Rostedt, samt då Schön icke träffades hemma, sagt åt dennes hustru, att R. borde »tagas reda på». Sedan hade Nyberg, jemväl enligt ordres, jemte Wikström gått till Salingreska gården för att till poliskammaren inställa Tötterman. På Nybergs fråga, hvad denne hette, svarade T. utan det ringaste betänkande eller tvehågsenhet: »Jag heter Karl Fredrik Blomster». Nyberg, som i poliskammaren hört Rostedt uppgifva, att T. kallades Janne, frågade då: »heter du icke Janne?» hvartill T. svarade »nej». (Härom berättade N. för öfrigt ungefär lika med Forsström). I poliskammaren nekade T., att R. hade tillbragt sednaste natten hos T., och sade att det var natten mot den 1 Nov. (Äfven om visitationen berättade N. lika med Forsström). På fråga, hvarifrån T. erhållit det svenska myntet, hade T. svarat först, att han fått det i handlanden Baranoffs bod, der T. dagen förut hade köpt en paletot, och sedan att han kanske erhållit det föregående afton, då han med Sundström vexlat en 3-rubelssedeloriginal: 3rubelssedel. Sednare hade Nyberg blifvit jemte Wikström och, såsom N. ville minnas, polisbetjenten Jansson skickad att låta R. uppsöka sin rock i spillningsrummet. R. hade också sjelf framhemtat den derifrån, och rocken hade då varit blodig och upprifven i ryggen, alldeles såsom Nyberg nu återfann den. Sedan R. återförts till poliskammaren, hade också hans mörkrutiga benkläder derstädes blifvit undersökta och befunnits blodfläckade.

92 Både R. och T. erkände detta vittnesmål; och sade T., på fråga, att han uppgifvit sig heta Blomster, emedan detta vore ett bekant namn, äfvensom att han nekat till R:s besök hos honom om natten, emedan han fruktat för »krockel».

93 Åklagaren anmälde, att han låtit upphemta Rostedts nyssnämnda benkläder från poliskammaren, der de hittills förvarats. Vid undersökning befunnos begge benen vara på flera ställen blodfläckade, isynnerhet nedanom knäna. Tillika syntes spår efter försök att utplåna eller afgnida isynnerhet de större blodfläckarne. På fråga, huru fläc|99 4|karne ditkommit, strök R. sig med handen mot benet och svarade, liksom förut: Jag aftorkade säkert min sårade hand äfven på byxorna. – Ordf. Men huru skulle byxorna i sådant fall blifvit blodiga nedanom knäna, der fläckarne synas vara likasom ditstänkta? – R. (likgiltigt): Kanske droppade blodet från min hand ned på byxorna.

94 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 22/12 1858:|101 5|

Sundströmska målet.

(Se N:o 95–99.)

95 De vid sammanträdet den 17 Nov. afhörda vittnena anmäldes vara tillstädeskomna, förutom Sara Rosenberg, hvilken vore sjuk. Af de öfriga förekallades nu:

96 Qvinnan Lindfors. Hennes vittnesmål upplästes ur protokollet och hon erkände det till alla delar. Derefter tillade hon på särskilda frågor, ibland annat: att hon någon dag i Okt. hört Rostedt yttra till Anna, att han snart väntade penningar från några förmögna slägtingar på landet, och att han skulle »taga värfning» till indelt soldat samt då bekosta Annas resa till en vid jernvägen anställd arbetare, vid namn Malm, med hvilken hon varit förelyst, ehuru äktenskapet icke kunde fullbordas, med mindre hon uppsökte honom. – När R. den 1 Nov. om qvällen för sista gången var inne hos Anna och hon ville qvarhålla honom, fällde R. något yttrande om »spel», men Lindfors erinrade sig ej mera, huru hans ord då föllo. Den dagen var R. klädd uti sin gråa rock, sina mörkrutiga benkläder och hade en mörk klädesmössa. Anna hade ofta misstänkt R. för otrohet och då öfverhopat honom med förebråelser, men eljest visat honom mycken tillgifvenhet. På bränvin hade Anna varit så begifven, att hon ofta haft flaskan med sig i sängen. Den 2 Nov. kunde Anna för sjukdom icke åtfölja det öfriga gårdsfolket till polisförhöret, men när hon om qvällen fick veta, att R:s rock varit blodig och att han för mordet å S:ms blifvit häktad, yttrade hon mycken förtrytelse mot R. och sade: »vore jag domare, så skulle jag rifva en bit af honom hvarje dag.» Hennes sjukdom, som yttrade sig såsom värk uti hufvudet och den öfriga kroppen, hade derefter förvärrats, så att hon redan de följande dagarne tidtals föll i yrsel. Under sådant tillstånd, enligt hvad Lindfors ville minnas, den 5 Nov., drog hon sig rädd och rysande tillhopa i sängen och yttrade: »sen I icke, huru Sundström bränner mig?» Derefter skakade hon fötterna och tillade: »han bränner mina fötter», samt: »sen I icke blodet – de blodiga hufvudena?» Tillika ropade hon under yrseln ofta på Rostedt och sade, bland annat: »Abraham, Abraham, du har handlat orätt emot mig.» Men under hennes rediga stunder hörde Lindfors henne icke yttra något, som skulle antydt medvetande om och samvetsqval öfver mordet. Hon afled slutligen den 11 Nov., utan att ha erhållit läkarevård, eller besök af prest, och utan att ha aflemnat någon bekännelse angående sitt möjliga medvetande af brottet.

97 Ordf. (till Rostedt): Fruktar icke äfven ni, att ert samvete skall vakna och de mördade besöka äfven er? – R. svarade med nedslagen blick och tvunget småleende ett långsamt »nej».

98 Hustru Eberhard. Också hon vidblef sin förra berättelse, då den ur protokollet upplästes. På uppmaning berättade hon nu om Annas sjukdom ungefär lika med qvinnan Lindfors. Under yrseln hade Anna också klagat, att S:m stack henne med spjut, och att han genom väggen kastade eldbomber på henne. Söndagen den 7 Nov. kom Anna in till hustru Eberhard och sade under synbar oro, att hon ville på tumanhand för hustru E. yppa något, som hon har på sinnet. Men någon bekännelse blef icke af, utan plötsligt sprang Anna åt sidan, fästade vilda och förfärade blickar på väggen och sade: »si, si!» Den 11 Nov. dog hon.

99 Åklagaren anhöll nu, att qvinnan Lindfors, i anseende till sakens vigt, måtte få med vittnesed bekräfta sin berättelse, då hennes prestbevis utvisade, att hon, oaktadt anmärkningarne emot hennes frejd, äger godkänd kristendomskunskap och ordentligen begått nattvarden, samt så mycket hellre, som hennes berättelse fullkomligen öfverensstämt med hustru Eberhards vittnesmål. De tilltalade gjorde häremot ingen anmärkning, och Lindfors äfvensom hustru Eberhard förklarade sig beredde att beediga hvad de sagt. Då begge för öfrigt befunnos ojäfviga, fingo de svära vittneseden och erinrades alfvarligen om dess betydelse; hvarefter de begge förklarade, att allt hvad de berättat, vore sanningsenligt.

100 I anledning af Lindfors’ sednaste berättelse förklarade R., att han åt Anna sagt, det han hade tagit, men icke att han ämnade taga värfning till indelt soldat, äfvensom att han väntat att få penningar af sin fader.

101 Åklagaren anmälte härefter, att han nu måste aflägsna sig för att i rådstufvurätten uppträda såsom aktor uti ett annat mål, äfvensom att qvinnan Wårström ännu icke hade erhållit bevis om sin insigt angående vittnesedens betydelse. Kämnersrätten uppsköt derföre ransakningens fortsättning till den 29 Nov. och ibland annat förordnades, att Rostedt och Tötterman skulle, för brist på utrymme i stadshäktet, afföras till länefängelset, der de borde hållas afskilde från hvarandra och utan gemenskap med andra fångar.

102 Den 29 November fortsattes ransakningen. Sara Kristina Rosenberg var ännu sjuk och qvinnan Wårström hade ej erhållit intyg om sin kristendomskunskap.

103 Utaf de förut afhörda vittnena fingo snickaren Eberhard och hyrkusken Moberg med ed bekräfta sina berättelser. Eberhard tillade dervid, på fråga, att han icke hade sig bekant, huruledes Rostedt försörjt sig, emedan E. plägat om dagarna vara ute på arbete. Engång hade E. dock utaf hustru Sundström frågat, med hvad R. lefde, hvartill hustru S:m småleende svarat: »Han stjäl samt går på torget och ser efter hvad bönderna ha i sina fickor; penningar har han alltid.»

104 R. förklarade detta vara sanningslöst. Tillika anmärkte R. i anledning af varfsvakten Forsbergs vittnesmål, att R. den 1 Nov. och ännu följande morgon, då han fördes till poliskammaren, påhaft en randig bomullstygsskjorta, ehuru han under den randiga burit en hvit skjorta. Men Forsberg, som nu också var tillstädes, stod fast vid sitt vittnesmål.

105 Kusken Forsström bekräftade sin förra berättelse och tillade, att distriktsuppsyningsmannen Dellman hade vid visitationen hos Tötterman framvisat ⅔ riksdalersstycket samt berättat att detsamma blifvit T. fråntaget redan i poliskammarn och att T. der föregifvit sig ha erhållit det hos S:ms, då T. hos desse hade betalt ölet. T. åhörde detta, men anmärkte ingenting deremot. Om aftonen åter när T. hemkom från poliskammarn och Forsström utaf honom frågade bland annat, om det såldes öl hos S:ms, svarade T.: »nej, vi köpte det hos flickorna.» Forsström anmärkte dertill: »huru kunde du då få riksdalern af S:m?» och T. svarade: »jag vexlade eljest en 3-rubelssedeloriginal: 3rubelssedel med honom.»konsekvensändrat/normaliserat För öfrigt sade Forsström, att han den 2 Nov. om morgonen, innan T. fördes till poliskammarn, hade biträdt T. att öfverräkna hvad denne om måndagen hade utbetalt, och hade summan deraf, enligt T:s egna uppgifter, utgjort 18 rub. 50 kopek, T:s skuld till hushållerskan, en rubel, deri inberäknad.

106 Tötterman tillhölls nu att i detalj uppgifva sina utbetalningar den 1 Nov. och följande dagar, och han uppräknade diverse utgifter, hvilka utgjorde för den 1 Nov. 16 rub. 55 kopek (deribland 1 rub. 25 kop. förslösade till rhumen och hos S:ms), för den 2 Nov. om morgonen 3 rubel 50 kopek (nemligen 2 rub. 50 kopek till kofferten och en rubel till afskedskaffe åt pigan Mina) samt för den 3 Nov. 7 rubel 67 kopek, eller inalles för dessa tre dagar 27 rubel 72 kopek. Ordföranden anmärkte då, att som T. före visitationen hade utaf sin lön, 32 rubel, utgifvit 20 rubel 5 kopek, hade han då bordt äga allenast 11 rubel 95 kopek, men hade likväl befunnits innehafva 16 rubel 89 kopek och det svenska myntet. Ordf. frågade derföre, hvar T. erhållit öfverskottet. T. svarade: jag hade, då jag utfick min lön, 9 rubel 85 kop., som jag erhöll vid försäljning af några aflagda kläder, dem min husbonde förut hade skänkt mig. – Ordf. anmärkte då, att T. i sådant fall hade vid visitationen bordt äga 21 rubel 80 kopek, T. genmälde: Jag hade 16 rubel och det svenska myntet hos mig samt 9 rubel 89 kopek gömda i min kista under den der befintliga lilla lådan. – Vittnet Forsström intygade i anledning häraf på fråga, att polisen hade vid visitationen noga undersökt T:s kista, men der icke påfunnit några penningar. Men T. vidblef sitt påstående, och då ordföranden anmärkte, att T., ifall detta vore sannt, hade den 3 Nov., då han afreste till landet, bordt innehafva 18 rubel 22 kopek, och icke allenast 10 rubel, såsom han förut uppgifvit, svarade T. ingenting och såg besvärad ut.

107 Till sitt förra vittnesmål tillade nu ock polisbetjenten Nyberg, att Rostedt hade den 2 Nov. om morgonen uti poliskammaren uppgifvit, att han varit utrest till Lojo och der utaf en obekant bonde uti värfningspenningar erhållit 10 rubel, samt att han den 1 Nov. återkommit från Lojo.

108 Rostedt uppmanades i anledning häraf att förklara vittnets uppgift, som stode i strid med R:s utsago; men R. svarade intet.

109 Nyberg intygade ock, att penningarne fråntagits T. redan i poliskammarn, ehuru de sedan vid visitationen ytterligare uppräknades, samt att T:s kista vid det sednare tillfället ganska noga undersöktes, utan att några penningar der påfunnos.

110 Åklagaren sade sig hafva underlåtit att såsom vittne inkalla matrosen Hänninen, emedan R. numera för åklagaren erkännt, att hålet i R:s rock icke tillkommit under slagsmålet med Hänninen. Äfven hade åklagaren vid efterforskning i finska sjöekipagets kasern inhemtat, att R. icke dit aflemnat den blåa paletoten att repareras; och hade R. till följd deraf för åklagaren medgifvit, att R:s uppgift äfven derom vore osann.

111 Tillfrågad, medgaf R. sanningen af åklagarens anmälan, men kunde icke förmås att förklara, när och hvar hans rock blifvit upprifven i ryggen. Angående paletoten uppgaf han nu, att han den 1 Nov. om e. m., då han begaf sig till T., gjort en omväg till »narinken» och der af en obekant jude köpt paletoten för 65 eller 95 kopek: hvilketdera mindes han ej, ty han var drucken. – Den vant, som R. burit på sin sårade hand, hade han bortkastat, han mindes ej hvart. Han erinrade sig likväl nu, att han icke tagit den från S:ms, utan tidigare på hösten fått den af Anna Rosenberg, samt ville äfven minnas, att han först hos T. drog vanten på den sårade handen.

112 Såsom vittnen hördes härefter förre matrosen Alexandroff, sjömannen Hillberg, trädgårdsmästare-enkan Blomqvist, tjenstepigan Amanda Simolin och snickaren Eberhards tioårige son. Men allenast enkan Blomqvist fick beediga sitt vittnesmål; ty om Alexandroffs och Amanda Simolins frejd saknades utredning, och Hillberg befanns för bristande kristendomskunskap ännu icke vara admitterad till nattvarden. Det väsendtligaste af deras berättelser innefattade följande uppgifter:

113 17) Alexandroff. Han hade samtidigt med Rostedt fått afsked från sin tjenst vid finska sjöekipaget och sedan haft sin bostad hos qvinnorna i S:mska gården. Om Rostedts vistelse hos dessa berättade A. ungefär lika med qvinnan Lindfors. Likaså om förplägningen den 1 Nov. om e. m. A. hade dervid fått förtära 2 dricksglas rhum och 2 dricksglas bränvin, hvilka kunde innehålla »på sin höjd ett qvarter, men mera var det icke».konsekvensändrat/normaliserat A. hade deraf också blifvit så drucken, att han genast derefter insomnat, hvarefter han blifvit väckt för eldsvådans skull. Han kände då stark hufvudvärk, tog sin madrass, förde den till stranden och insomnade der ånyo. – Under Anna Rosenbergs sjukdom hörde han henne ropa på Rostedt, äfvensom: »S:m kommer från trädgården, nu kommer han på mig.»

114 18) Hillberg. Han hade ofta besökt qvinnan Lindfors samt vid sin ankomst till henne den 1 Nov. om e. m. redan varit drucken. Der hade han fått ytterligare förplägning och hade derföre ett oredigt minne af aftonens händelser. Han trodde sig dock hafva hört Anna bulta på S:mska dörren samt ropa: »kom bort, Rostedt, hvarföre skall du köra öl i dem?» Sedan hade Hillberg sofvit, tills han blifvit väckt i anledning af branden, hvarefter H., på uppmaning af qvinnan Lindfors, med en yxa inslagit S:mska dörren för att rädda de innevarande, ibland hvilka qvinnorna trodde R. och T. befinna sig. Stark rök trängde ur rummet och hindrade H. att gå in. Han sprang derföre ut på gatan, ryckte der med brandvaktens tillhjelp upp luckorna för ett af S:mska fönstren, slog in rutorna och ropade, att de innevarande skulle komma ut. Då intet svar följde, skyndade H. efter vatten och deltog sedan i släckningsarbetet.

115 19) Amanda Simolin (i tjenst hos apothekar Salingre). Hon sade, att hon den 1 Nov. kl. inemot 8 om qvällen hade ifrån gården varseblifvit ljus i Töttermans fönster äfvensom T. sjelf, hvilken då stått framför ett bord vid fönstret. Strax derefter gick vittnet in i apotheket och hörde apotheksklockan slå 8. Emedan T., som eljest plägat utan kallelse infinna sig till matbordet, den aftonen uteblef från qvällsvarden, gick vittnet på hushållerskans uppmaning kl. vidpass 9 till T:s dörr, ifrån hvilken nyckeln var uttagen. Vittnet bultade på och frågade, om T. vore hemma, hvartill T. inifrån svarade: »ja.» Vittnet frågade vidare: »kommer Janne ej att äta?» och T. svarade dertill: »nej.»

116 20) Enkan Blomqvist (hustru Eberhards moder, öfver 70 år gammal, ålderdomssvag och lomhörd). Om Rostedts besök i Eberhardska rummet den 1 Nov. om qvällen berättade hon lika med sin dotter. Söndagen den 7 Nov. inkom Anna Rosenberg till Eberhards och yttrade dervid bland annat: »ni ska’ nu se efter, när de komma och föra bort mig; det har min syster uträttat.»

117 21) Gossen Eberhard. Han plägade om dagarne vara å arbete uti tapetfabriken; hade den 1 Nov. derifrån hemkommit kl. omkring 8, ätit qvällsvard och laggt sig att sofva, utan att närmare fästa sig vid tilldragelserna i S:mska gården den qvällen. Söndagen efter branden var Anna inne hos hans föräldrar och sade bland annat: »se efter, när de komma och föra bort mig.» En annan gång yttrade Anna: »jag har så grannt, men sku’ jag slippa och göra detsamma» – Om Rostedt hade lille Eberhard hört »flickorna» yttra, att han icke plägade gå i arbete, men likväl hade »duktigt penningar».konsekvensändrat/normaliserat

118 Några flere vittnen funnos nu icke tillstädes, och målet tog derföre uppskof till den 6 December.

119 På detta ställe må tilläggas, att kämnersrätten redan till ett föregående sammanträde hade fått emottaga attester öfver den obduktion, som hr doktor Florin, på anmodan af poliskammaren, hade anställt å makarne Sundströms lik. Obduktionen ägde rum den 5 Nov. och dervid utreddes ibland annat följande:

120 Daniel Sundström hade ansigtet och håret samt högra handen nedsölade af torkadt blod. Å ansigtet och hufvudet funnos 8 slitna samt 2:ne skurna sår, af hvilka de begge sistnämnda förklarades hafva varit en ovilkorlig orsak till hans död.

|101 6|

121 Eva Kristina Sundström hade likaledes venstra delen af ansigtet och håret nedsölade af torkadt blod. Å hennes ansigte och hufvud funnos äfven 3 slitna och 1 skuret blodsår, hvilket sistnämnda jemte ett af de slitna såren hade ovilkorligen vållat hennes död. Ett annat af de slitna såren började ½ tum till höger om högra näsflygeln och sträckte sig derifrån till midten af öfre läppen samt genomskar denna intill tänderna, som voro lösa. I kanterna af detta sår funnos 2:ne smärre stycken af grönt glas sammanklibbade med blodet.

122 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 29/12 1858:|102 3|

Sundströmska målet.

(Se N:o 95-99, 101.)

123 Ransakningen fortsattes den 6 December. Qvinnan Wårström medhade nu ett bevis ifrån en af stadens prester, som deri intygade, att hon af honom erhållit undervisning om edens betydelse, samt att hon i uppfattningen deraf gjort sådana framsteg, att edgång kunde henne ombetros. Hon fick derföre, tillika med pigan Amanda Simolin, som med prestbevis styrkte sin goda frejd, aflägga vittneseden, hvarefter begge förklarade att deras vittnesmål vore sanningsenliga. Qvinnan Wårström tillade derjemte åtskilligt, som bekräftade qvinnan Lindfors’ berättelse angående Anna Rosenbergs yttranden under sin sjukdom.

124 Efter branden hade man uti det yttre af de S:mska rummen funnit, att locket å en der befintlig kista blifvit uppbrutet sålunda, att det klufvits med yxa, hvarefter främre delen af locket blifvit uppbräckt. Sistnämnda stycke af locket medhades nu af åklagaren. Man kunde der urskilja icke allenast spår efter yxhugget, utan också aftryck utaf en blodig hand, som omfattat brädstycket och på lockets hvitmålade inre sida qvarlemnat blodiga märken efter högra handens fyra fingrar. – Rostedt uppmanades nu att försöka, om icke hans högra hand passade in på blodspåret. Han visade stor motvilja att göra det, och när locket framräcktes åt honom, höll han sina händer undan. Efter förnyade uppmaningar af ordf. samt synbar ansträngning å R:s sida att öfvervinna sin motvilja, grep denne omsider hastigt i locket, men icke vid fingerspåren, utan på ett annat ställe. Slutligen förmåddes han dock att lägga sin högra hand på det blodiga aftrycket. När handen då syntes passa in på detta, yttrade ordf. till R.: »Ni ser nu, och det synes åtminstone säkert, att mördaren med sin blodiga högra hand fattat i och uptagit kistlocket. Er högra hand var samma afton sårad och blödande, och ni befann er ensam hos S:ms. Kan ni väl neka, att spåret är efter er hand?» – R. svarade: Nog ha’ andra kunnat ha blodiga händer, än jag. – Ordf. Det bör ni bäst känna, som den tiden uppehöll er hos S:ms. – R. Jag var dåmera icke der.

125 Åklagaren förmälde, att R. hade natten efter polisförhöret blifvit uti stadshäktet förvarad tillsammans med 3 andra fångar, utaf hvilka 2 likväl numera blifvit afsända till sina hemorter. Den tredje, eller karlen Brandt, som stode under tilltal för tredje resan stöld, vore deremot ännu qvar i häktet och borde kunna upplysa om något misstänkligt yttrande, som R. der hade fällt.

126 22) Brandt upphemtades och berättade, att R. hade uti häktet för B. och de öfriga fångarne omtalat, att då R. utaf Schön fördes till poliskammarn, hade R. under vägen upptagit ifrån gatan ett papper (se 8:de vittnesmålet) och låtsat gnugga det mellan händerna, men dervid uti papperet invecklat 5 guldringar, hvilka han sedan nedfällt på gatan.

127 Rostedt förklarade i anledning häraf att ringarne icke voro af guld, utan af förgylld messing. Han hade plägat köpa sådana för fem kopek stycket uti en bod midt emot Andstenska gården på Kampen samt sedan försälja dem åt bönder såsom guldringar för 1 rubel 50 kopek à 2 rubel stycket. Han hade bortkastat dem på gatan af fruktan att »komma fast» för sin bedrägliga handel, hvilken han idkat för att skaffa sig penningar, när hans tillgångar voro uttömda.

128 Såsom vittnen hördes vidare: apothekaren Salingre, utan ed, samt polisbetjentsenkan Ingberg, tullvakmästarehustrun Nygren, polis-distriktsuppsyningsmännen Dellman, Lindström och Weurlander äfvensom fångknekten Wörtin, de sex sistnämnde på ed.

129 23) Apothekaren Salingre sade, att Tötterman hade under sin treåriga tjenstetid hos vittnet uppfört sig ordentligt, utom vid ett tillfälle för längre tid sedan, då T. ifrån vittnet snattat sprit. Något egentligt gift hade T.original: T, icke fått omhänder å laboratoriet; men det vore möjligt, att T. hade för gift ansett något annat ämne. Ty T. hade blifvit tillsagd att binda för mun och näsa, då han pulveriserade kräkrot och euphorbium m. fl. dylika vextämnen, emedan det ifrån desamma uppstigande dammet lätt kan förorsaka inflammation. De egentliga gifterna höllos deremot sorgfälligt undanlästa. Under det andra, eller möjligen det sednaste tjensteåret hade vittnet åt T. skänkt några aflagda kläder.

130 24) Enkan Ingberg bekräftade, att hon den 6 Nov. på f. m. hade uti sjön vid klappbryggan påfunnit knytet med silfverpjeserna.

131 25) Hustru Nygren befann sig då också på klappbryggan och vitsordade enkan Ingbergs uppgift.

132 26) Uppsyningsman Dellman berättade åtskilligt om polisförhöret med R. och T. samt om visitationen hos T. Det vigtigaste häraf är för läsaren bekant ur polisprotokollet och tidigare vittnens berättelser.

133 27) Uppsyningsman Lindström skildrade ock polisförhöret med T.

134 28) Uppsyningsman Weurlander hade lördagen den 7 Nov. åtföljt åklagaren till Anna Rosenberg, som då för sjukdom låg till sängs. Då åklagaren uppmanade henne att meddela, hvad hon visste om de föröfvade missgerningarne, yttrade hon: »jag skall bekänna», men började strax derefter att fantisera och återvann sedan icke den sinnesredighet, att hon skulle kunnat förmås att närmare uppgifva, hvad som tyngde hennes samvete.

135 29) Fångknekten Wörtin (anställd vid stadshäktet). Han hade någon dag i veckan efter det R. insattes i häktet, »på anmodan af sin kamrat» för R:s räkning på »narinken» åt en qvinna försålt en randig eller rutig bomullstygsskjorta. Priset var 40 kopek och penningarne gåfvos af vittnet åt vaktmästaren vid häktet, för att användas till förbättrande af R:s fångkost.

136 Vidare utredning fanns nu ej tillhands, och målet tog uppskof till den 15 December. Ibland annat förordnades till åtgärd, att R. och T. skulle uti fängelset erhålla besök af prest, för att förmanas till sannfärdiga uppgifter och bekännelse. Nu ville kämnersrätten göra ett försök att låta R. och T. på apothekaren Salingres laboratorium utvisa det ämne, hvaraf det »svartbruna giftet» bestått. På vägen till häktet skulle likaledes åt R. lemnas tillfälle att för åklagaren utvisa sitt gömställe på Skatuddsbergen.

137 Hos apothekaren Salingre, till hvilken rätten härefter förfogade sig, utvisade R. och T. en hartz-art, guajacum, såsom ägande mesta likhet med det »svartbruna giftet», som af T. gifvits åt R.

138 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 5/1 1859:|1 3|

Sundströmska målet.

(Forts. från 1858 N:o. 102.)

139 Den 15 December anmälde åklagaren, att Rostedt hade, vid ankomsten till Skatuddsbergen, utpekat den första bergskrefva, till hvilken de ankommit; men när åklagaren då anmärkt, att detta vore osannolikt, emedan man ifrån 3:ne närbelägna byggnader hade utsigt till stället, hade R. förmenat, att han »ej vore skyldig att upptäcka sina gömställen».konsekvensändrat/normaliserat

140 Uppsyningsman Lindström var nu tillstädes och gjorde till sin förra berättelse ett tillägg, som innehöll bland annat, att han hade inkommit i S:mska rummen genast efter det att hustru S:ms lik blifvit påfunnet, samt varseblifvit skärfvor af grönt buteljglas på hennes bröst och spåret efter ett yxhugg på hennes hufvud.

141 Tötterman och Rostedt erkände härefter begge, att R. hade tillbragt också natten emot den 1 Nov. hos T. Tillika medgaf T., att några penningar icke funnos i hans kista vid visitationen.

142 Såsom nya vittnen hördes på ed:

143 30) Polisbetjenten Lindqvist. Han hade den 2 Nov. om morgonen åtföljt polisbetjenten Nyberg till Schön och berättade härom lika med N. (Se vittnesmålet n:o 16).

144 31) Polisbetjenten Davidsson (bor å Skatudden der han är qvartals-uppsyningsman). Han hade hållit S:m misstänkt för otillåten bränvinsförsäljning, men ej lyckats erhålla bevis derpå. Om qvinnorna i S:mska gården hade D. haft sig bekant, att de plägade emottaga besök, för det mesta af matroser och arbetsfolk, samt förde ett liderligt lefverne. Några gånger under hösten hade D. hos qvinnorna anträffat R., hvilken på D:s fråga uppgifvit, att han såsom sjuklig icke behöfde arbeta, utan hade till Schön »betalt för sitt försvar».konsekvensändrat/normaliserat Den 31 Okt. anstälde D. undersökning hos qvinnorna, emedan en arbetskarl hade anmält, att han hos dem blifvit bestulen på en mindre summa penningar. Den 1 Nov. om e. m. ditgick D. ånyo för att söka R., hvilken han dåmera börjat misstänka för stölden; men, emedan R. ej var hemma, bortgick D. i afsigt att återkomma sednare på natten. Om natten var D. stadd i tjenstgöring, så att han icke ankom till S:mska gården, förrän efter eldens släckning. Han fick då befallning, att jemte polisbetjenterne Brejlin och Finnerbäck hålla vakt i S:mska rummen, intill dess att styrman S:m hunne anlända från Mjölö, då närmare undersökning komme att ske i rummen, der mycken egendom låg kringspridd. Under vakthållningen iakttog D., att luckor voro stängda för fönstren emot gatan samt att en gammal fruntimmerskappa var hängd för yttre rummets fönster emot gårdssidan. Men om inre rummets fönster emot denna sida hade något förhänge, hade D. ej iakttagit. Uti sistnämnda rum lågo gamla fisknät och kläder samt »annat skräp» dels hopade, dels kringströdda på golfvet. Af qvinnan Lindfors, som var nykter, fick D. höra om R:s och T:s besök hos S:ms qvällen förut, samt bortgick kl. 4 för att derom anmäla på poliskammarn.

145 32) Polisbetjenten Brejlin berättade om vakthållningen i S:mska rummen lika med Davidsson. B. hade ock iakttagit, att en myckenhet blod, några gamla kläder och en blodig yxa funnos å golfvet i yttre rummet på det ställe, der S:ms lik hade anträffats. Blod fanns också på bordet i samma rum, och kappan, som hängde för fönstret, var äfven blodig. Till höger om förstugudörren stod en uppbäddad säng, under hvars främre kant ett kappmått var stäldt på en hopviken säck. I kappmåttet lågo en mängd halfbrända näfverbitar, hvilka voro slocknade, men måste hafva varit antända, emedan sängkläderna ofvanom måttet voro svedda. I inre rummet voro taket och väggarne förkolade, isynnerhet till höger om dörren samt till venster emellan eldstaden och fönstret, hvarföre B. trodde, att eld varit anlagd på begge dessa ställen. När styrman S:m kl. 8 inträffade och undersökning i rummen skedde, påfanns liket efter hustru S:m på golfvet emellan eldstaden och en säng. Det var öfvertäckt med kläder samt omlindadt med gamla fisknät. Hufvudet var »klufvet» med ett yxhugg och ansigtet såradt, sannolikt med en butelj, ty på bröstet lågo skärfvor af grönt glas.

146 33) Polisbetjenten Finnerbäck vittnade lika med Brejlin, men kom blott icke ihåg, att kappmåttet stod på en säck.

147 34) Polisbetjenten Wikström hade åtföljt Polisbetjenten Nyberg (vittnet n:o 16) till Tötterman samt vittnade härom och om visitationen hos T. lika med Nyberg.

148 35) Polisbetjenten Rönnholm hade till Anna Rosenberg åtföljt åklagaren och vittnet n:o 28, Weurlander, samt berättade om detta besök lika med Weurlander.

149 Kusken Forsström (vittnet n:o 15) hördes ånyo i anledning af Töttermans (här i tidningen förbigångna) detaljerade uppgift om försäljningen af de aflagda kläder, som han erhållit af sin husbonde, hvilket hade till påföljd, att T. beträddes med tvetalan äfven derom. Han uppgaf nu, att han erhållit en del af de försålda kläderna utaf provisor Forsberg.

150 36) Kusken Grönlund (i tjenst hos marinlöjtnant Hornborg). Han hade under sin husbondes frånvaro från staden och med apothekar Salingres tillåtelse tillbragt tre nätter före höstmarknaden uti Töttermans rum. Under tiden kom R. en afton kl. 10 till T., som bjöd R. att stadna qvar öfver natten, men då vittnet anmärkte, att det ej ginge an, aflägsnade sig R.

151 37) Arbetaren Helenius (i tjenst hos Schön) vittnade ungefär lika med vittnet Hoffman (n:o 8).

152 38) Fångknekten Forsberg (anställd vid stadshäktet). Han sade, att R. den 2 Nov. om qvällen, då han hemtades till stadshäktet, påhade en randig eller rutig bomullstygsskjorta och under denna en hvit soldatskjorta. Första natten tillbragte R. i samma rum med 3 andra fångar. Desse berättade om morgonen, att R. hade för dem omtalat, att han dagen förut på vägen till poliskammarn hade bortkastat några guldringar, och att han hade penningar nedgräfda. När vittnet i anledning deraf tillfrågade R. härom, sade R. att han bortkastat ringarne »för att bli af med dem»;konsekvensändrat/normaliserat att det varit 5 »stora, fyllda guldringar» samt att R. hade 28 rubel nedgräfda i ett åt Lappviks sidan beläget gömställe, hvilket likväl ingen annan än han sjelf kunde påfinna.

153 Rostedt nekade, att han sagt, det ringarne hade varit »stora, fylda guldringar», men medgaf uppgiften om de nedgräfda penningarne, ehuru han tillika påstod, att denna uppgift varit osann.

154 Åklagaren anmärkte och vittnet Forsberg besannade, att när åklagaren en gång uti vittnets närvaro hade tillfrågat R. om ringarne, hade R. alldeles förnekat, att han innehaft några sådana.

155 Rostedt erkände detta, men menade att han för åklagaren »ej behöft tala om ringarne». Också bestred han fortfarande, att dessa varit verkliga guldringar.

156 Åklagaren anmälde nu, att han hos stadens guldsmeder hade efterfrågat, om några fyllda guldringar blifvit hos dem till salu utbjudna af misstänkt person, men att han öfverallt erhållit till svar, att sådant ej skett. För upplysning i saken hade åklagaren ock låtit inkalla, handelsbokhållaren Borisoff och bodbetjenten Schutoff, hvilka ombesörja försäljningen uti handlandeenkan Gratschoffs bod å Kampen, der R. uppgifvit sig ha köpt ringarne.

157 Som rysk prest icke fanns tillstädes, hördes Borisoff och Schutoff tillsvidare utan ed.

158 39) Borisoff sade, att i boden plägade försäljas fingerringar af messing för 4 à 5 kopek stycket; men, om R. der hade köpt sådana ringar, visste vittnet ej, emedan vittnet icke igenkände R.

159 40) Schutoff vittnade lika med Borisoff.

160 Åklagaren förevisade en ifrån boden tagen messingsring, hvilken var tunn och lätt samt illa arbetad och än sämre förgyld. – Rostedt sade då, att de ringar han omnämnt varit dylika som den förevisade, samt menade, att om icke Borisoff och Schutoff hade sålt ringen åt honom, »så hade väl någon annan i boden gjort det».konsekvensändrat/normaliserat Men B. och S. sade, att ingen annan än de hade under året omhänderhaft försäljningen i boden.

161 Qvinnan Lindfors var nu ock tillstädes och intygade, att R. den 1 Nov. på e. m., då han lät klippa sitt hår, påhade en blå- och hvit-randig bomullstygsskjorta samt under denna en hvit soldat-skjorta med snäfva ärmar.

162 Äfven hustru Eberhard tillade nu, att polisbetjenten Davidsson hade den 1 Nov. i skymningen hos qvinnorna i S:mska gården forskat efter några penningar, som der skulle blifvit frånstulna en jernvägsarbetare, samt dervid äfven frågat efter R., som då ej var hemma. Någon stund sednare, när hustru E. hade sett, att R. var på besök hos S:ms, gick hon till D. och underrättade honom derom, och D. sade: »Jag skall komma kl. 12 i natt och ta honom; släpp mig bara in, när jag bultar på fönstret.»

163 Åklagaren anmälde, att han den 12 Dec. varit utrest till Kyrkslätt och hos Töttermans föräldrar uppbrutit och undersökt T:s kista, som denne efter polisförhöret hade ditfört. Kistan hade likväl icke innehållit något misstänkligt. Deremot hade åklagaren erfarit, att T. talat osannt, då han uppgifvit sig vara städslad till dreng å Petäjärvi boställe.

164 T. medgaf detta, och sade nu, att han med apothekar Collans dreng, Westerholm, hade öfverenskommit att nästa vår resa ut till sjöss.

165 Målet uppsköts härefter till den 22 December.

166 Den 22 December anmälde åklagaren, att Tötterman, enligt hvad åklagaren numera erfarit, hade den 1 Nov. om morgonen utbetalt åt handlanden Baranoffs dreng 1 rubel, som T. varit denne skyldig för en vest.

167 Emedan T. icke omnämnt denna utgift, då han den 29 Nov. tillhölls att uppräkna sina den 1 Nov. gjorda utbetalningar, förekallades T. nu allena samt tillspordes härom. Han medgaf sanningen af åklagarens uppgift och sade, att han förut icke kommit ihåg att nämna härom. Ordf. förehöll honom nu, att han således, enligt eget medgifvande, hade före visitationen utgifvit 21 rubel 5 kopek och då bordt af sin lön hafva i behåll allenast 10 rubel 95 kopek, men i stället befunnits innehafva 16 rubel 89 kopek och det svenska myntet; hvarefter ordf. frågade: Huru har ni bekommit öfverskottet? Säkert har R. med er delat af de penningar, han om natten hade med sig. – T. (tvekande): Jo, nog gaf han mig 10 rubel. – Ordf. Hvarföre? kanske till skänks? – T. 3 rubel var han mig skyldig och resten skänkte han åt mig. – Ordf. Hvarföre? – T. för att jag skulle vara tyst. – Ordf. Han berättade således för er, hvad han hos S:ms gjort? – T. Jo, han sade, att han stulit penningarne och klockan hos S:ms, och, på min fråga, huru han sårat sin hand, att han gjort det, då han »slog dem med flaskan».konsekvensändrat/normaliserat – Ordf. R. sade väl äfven, att han också med yxa slagit S:m och hans hustru, och att de voro döda? – T. Nej, endast att han slog dem med flaskan.

168 Under fortsatt förhör afgaf T. nu efterhand följande bekännelse: Han och R. hade förut samtalat om S:ms rikedomar och öfverlagt, huru de skulle åtkomma dem. Nog hade T. också gifvit giftet och syrorna åt R. och denne »ämnade kanske ge in det åt S:m»,konsekvensändrat/normaliserat men T. visste det ej säkert. Han »trodde»,konsekvensändrat/normaliserat att planen öfvergifvits, emedan R. var rädd, att den skulle misslyckas. De hade derefter öfverenskommit att den 1 Nov. berusa S:m och hans hustru samt derefter plundra dem. R. sade också att, »om han ej annars lyckades i plundringen, skulle R. slå i hjäl dem.» R. ville att T. skulle komma med. Nog talte R. också om eld, »men om han ämnade tända på hos S:ms eller i någon annan knut»,konsekvensändrat/normaliserat kom T. ej i håg. Hos S:ms köpte de bränvin af desse och T. betalte det samt vexlade dervid verkligen en trerubelssedel, så att han fick en 1-rubelssedel och smått silfver tillbaka. Öl och mjöd köpte R. två eller tre gånger från en bod. T. hade ej ätit middag samt började må illa af dryckesvarorna. Han var också »ängslig och rädd samt villeoriginal: vill, ej mer vara med om saken».konsekvensändrat/normaliserat T. gick derföre bortoriginal: bode men R. blef qvar. S:m var då mycket öfverlastadoriginal: öfverlastar. Utan att det förut var aftaldt, kom R. sedan om nat|1 4|ten till T. Han berättade då icke, att han mördat S:ms, utan endast att han »slagit dem med flaskan»,konsekvensändrat/normaliserat plundrat dem och sedan satt eld på huset. R. medhade till T. allenast hvad T. förut uppgifvit och en trerubelssedel. Kusken Forström måste ha missförstått T., då han trott sig höra denne tala om flera än en »klocka».konsekvensändrat/normaliserat Men R. sade, att han hade mera penningar och mycken annan egendom, som han tagit hos S:ms, undangömda, och han lofvade att framdeles gifva T. mera än de 10 rublarne, om T. skulle vara tyst. Af R. fick T. då också det svenska myntet. De hörde sedan att det »tutades»,konsekvensändrat/normaliserat och R. gick till brandstället, men icke T. Om en timme ungefär kom R. tillbaka samt berättade, att elden vore släckt och att han ej mera tordes gå dit. T. medgaf, att det varit illa, att han ej för »flickorna» hade uppenbarat R:s onda afsigter, men T. var också rädd, att R. skulle hämnas på honom för en sådan angifvelse. När R. sedan blef häktad, teg T. af fruktan att sjelf komma fast.

169 Rädd och tvekande samt stundom under tårar afgaf T. denna bekännelse. Han vidhöll den ock, då den nu ur protokollet upprepades för honom, samt förklarade, att han ingenting vidare visste att bekänna i saken.

170 Rostedt inkallades härefter och blef underrättad om T:s erkännanden, men bestred T:s uppgifter i allt, hvari dessa afveko ifrån hans egna. Ordf. (till Rostedt): Ni har erkänt, att ni med T. hade uppgjort plan att genom gift afdagataga S:m för att åtkomma hans förmögenhet. Detta har T. nu äfven medgifvit och dertill erkänt, att ni, sedan denna plan öfvergafs, hade öfverenskommit att berusa S:m och hans hustru för att ernå edra afsigter på hans egendom, och att, om ni sålunda icke lyckades, »slå ihjäl dem».konsekvensändrat/normaliserat En sådan afsigt skulle väl T. aldrig erkännt, om den icke verkligen förefunnits; och T. har sagt, att ni inledt honom derpå. – R. Tötterman var lika ifrig om saken som jag. Då jag skulle resa till landet på hösten, bad han mig komma så snart tillbaka, att vi kunde »göra det»,konsekvensändrat/normaliserat då T. sluppe ur sin tjenst. – T. (till R.): Ja, sen du hade öfvertalt mig dertill. – R. (till T.): Dessutom uppsökte du mig flere gånger på Skatuddsbergen och talte om saken samt uppäggade mig dertill. Kumenius och en annan matros vid finska sjöekipaget, dem du ville ha med, känna det nog. – T. Ni söpo mig full och då talte jag om det.

171 Ordf. (till R): Ni erkänner således, att ni den 1 Nov. med T. gick till S:ms i afsigt att plundra dem och att, för vinnande af detta ändamål, först söka öfverlasta dem, men om ni derigenom ej vunne er afsigt, mörda dem. – R. Jo. – Ordf. Och då T. gick bort från S:ms, stannade ni ensam qvar och fullbordade gerningen? – R. Nej, inte har jag gjort det. – Ordf. Hvarföre gjorde ni det icke? – R. (tvekande): Hvad behöfde jag ensam göra det, när T. gick bort och lemnade mig.

172 Ordf. förehöll R. härefter de bindande omständigheter, som talade för R:s brottslighet, samt slutade med orden: »Af allt detta kan ni lätt finna, att ni är så öfvertygad om de begångna missgerningarne, att ert nekande numera icke kan gagna er till något. Bekänn derföre nu uppriktigt er skuld i saken.» – Rostedt stod länge tyst och synbart tvekande, men utbrast slutligen: »Inte har jag något att bekänna.» Han medgaf likväl, att hans i dag fälldaoriginal: fälla yttranden vore riktigt affattade i protokollet.

173 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 12/1 1859:|3 4|

Sundströmska målet.

(Se N:o 1.)

174 Såsom vittnen hördes härefter följande personer:

175 41) Matrosen Pell (åberopad af åklagaren såsom den der hade klippt Rostedts hår den 1 Nov. om e. m.). Han sade sig icke känna någonting i saken, och hade ej heller klippt R:s hår.

176 Rostedt upplyste, att den, som hade klippt honom, hette Adamsson och vore gammal signalist vid finska sjöekipaget.

177 42) Matrosen Braf (hade varit arbetskarl i somras och på hösten tagit värfning till f. sjöekipaget, samt troddes vara den af R. omtalade Braf, som samtidigt med R. och Tötterman hade legat sjuk på kurhuset). Icke heller han kände något i saken och hade ej varit sjuk i somras. Han sade sig icke heller känna någon annan med namnet Braf.

178 Också R. och T. anmärkte, att den af R. omtalade Braf vore en annan person, än detta vittne.

179 43) Matrosen Kumenius. Han sade sig hafva i höstas fått af R. till skänks en flaska »viktriololja» för beredning af blanksmörja. R. hade uppgifvit, att han erhållit flaskan af T. – Också några andra gånger i höstas hade Kumenius på Skatuddsbergen sammanträffat med R. och T., hvilka sinsemellan samtalat om qvinnorna i S:mska gården samt äfven velat förmå K. att besöka dessa. K. hade likväl icke gjort det. Ej heller hade K. hört R. och T. tala om S:ms rikedomar, eller om deras afsigt att plundra denne, och än mindre hade K. blifvit uppmanad att deltaga i plundringen. Flera andra personer, hvilka på bergen spelat kort med R., hade åhört de nyssnämnda samtalen, men K. kunde ej erinra sig, hvilka dessa personer varit.

180 Pell och Braf fingo härefter med ed bekräfta sina vittnesmål; men angående Kumenius förklarade kämnersrätten, att den icke nu kunde tillåta honom att beediga sina uppgifter. R. och T. vidhöllo också, att Kumenius haft kännedom om deras afsigt att plundra S:ms, och R., som småleende åhört Kumenii berättelse, uppgaf, att den andre uti planen invigde matrosen hette Tuisku och vore anställd vid sjöekipagets första kompani.

181 44) Jungmannen Andersson (15 år gammal). Han hade biträdt vid släckningen och en gång klifvit in på S:mska tomten öfver planket på östra sidan. Han såg då på motsatta sidan af tomten, nära S:mska trappan, en mansperson, som fullkomligt liknade Rostedt. Karlen stod der i skjortärmarne, men om skjortan var hvit eller randig, urskiljde A. icke. Deremot såg han, att karlen böjde ned sitt hufvud, liksom för att dölja sitt ansigte, samt att han dervid bläddrade uti några halfbrända papper eller böcker, hvilka sannolikt blifvit utkastade från rummen. Men några andra personer varseblef A. icke i närheten. Ehuru A. redan förut kände R. till utseendet samt vore öfvertygad att den omvittnade karlen var R., så ville A. likväl icke säga det på ed, emedan natten var något mörk och endast en lykta då fanns på gården. Kl. var kanske half 1.

182 Anderssons prestbevis upplyste, att han ännu icke blifvit konfirmerad, och han fick derföre icke nu beediga sin berättelse. Deremot hördes följande personer på ed:

183 45) Hushållerskan Holmberg (i tjenst hos apothekaren Salingres föräldrar). Hon hade före julen 1857 långifvit åt T. en rubel och återfått sina penningar den 1 Nov. 1858.

184 46) Provisor Forsberg (anställd hos apothekaren Salingre). Han hade för längre tid tillbaka, men ej under sednaste legoåret, skänkt åt T. några aflagda kläder. Om T:s förhållande i tjensten och det osannolika deri, att denne kunnat omhänderfå något gift, vittnade hr F. lika med hr Salingre. Hr F. trodde, att det varit någon hartz-art, guajacum eller euphorbium, som T. ansett för gift. Pulveriserad kräkrot löses icke fullkomligt i bränvin.

185 47) Pigan Wilhelmina Fast (i tjenst hos apothekaren Salingre). Hon sade, att T. den 2 Nov. om morgonen gaf åt henne 1 rubel för att köpa tillbehör till afskedskaffe åt hans medtjenare i gården. Vittnet gjorde också uppköpet, men lemnade sedan det köpta »orördt» åt T., när vittnet fick veta, att T. var invecklad i detta mål. – Återkommen från polisförhöret, infann sig T. i köket och helsade från poliskammarn. Vittnet frågade, om der varit »bra att vara»,konsekvensändrat/normaliserat och T. svarade, att der annars var bra nog, men att han ej fått någon middag. När vittnet då framställde mat åt honom, berättade T., att R. »vore fast»,konsekvensändrat/normaliserat och att denne, då han om natten kl. 12 kommit till T., medhaft penningar och »klocka» samt varit blodig om händerna och på rocken. På vittnets fråga, om R. kunnat begå morden ensam, då de mördade varit två, svarade T., att R. varit ensam, men att »gubben var full och gumman gammal».konsekvensändrat/normaliserat På vidare frågor af vittnet förnekade T., att han sjelf varit delaktig i brotten och att R. för honom hade erkänt någonting. Slutligen frågade vittnet: »Huru kunde Janne också gå med Rostedt?» och T. svarade: »Om jag slipper det här, skall jag aldrig mera gå med sådana skojare.»

186 48) Provisor Salingre (anställd å sin kusin, apothekaren S:s apothek). Han kunde icke upplysa något särdeles i saken.

187 Sjömannen Hillberg var nu också tillstädes och inlemnade ett den 22 Dec. dateradt prestbevis, som upplyste, att H. är inemot 25 år gammal samt pliktat en gång för fylleri och oljud, men ännu icke blifvit admitterad till nattvarden. Dock intygades deri tillika, att edgång kunde honom tillåtas, emedan han efter erhållen undervisning behjertat edens vigt och värde. Såsom ojäfvig fick han derföre svära vittneseden samt bekräftade derpå sin förra berättelse.

188 Målet tog nu uppskof till den 4 Jan. 1859. Tillika förordnades, bland annat, att T., som erkännt och visat ånger, skulle i fängelset erhålla sådan lindring, som vore förenlig med hans säkra förvarande. Hos pastorsembetet skulle anhållas, att prest måtte fortfarande uti häktet besöka de tilltalade, för att förmana dem begge, och isynnerhet R., till ånger och bekännelse.

189 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 5/2 1859:|10 2|

Sundströmska målet.

(Se n:o 3.)

190 När ransakningen den 4 Januari fortsattes, gjorde Tötterman, med anledning af några till honom ställda frågor, följande tillägg till sin vid sammanträdet den 22 December afgifna bekännelse.

191 Redan under sommaren, sade han, när Rostedt och han lågo sjuka på hospitalet, omnämnde R. för T., att Sundström vore rik, samt yttrade begär att åtkomma hans penningar. Med T. öfverlade R. också om utvägar dertill, och öfverläggningarne fortsattes sedan, efter begges utskrifning från sjukhuset, hemma hos T. Dock var dervid icke fråga om att för ändamålets vinnande afdagataga S:m. När R. begärde giftet af T., sade han blott, att han ville dermed taga lifvet af en hund. Först sednare, när han erhållit detsamma, uppgaf R., att han ämnade förgifva S:m. – Om natten mot den 2 Nov., när R. kom till T. och berättade, att han hade med butelj slagit S:m och dennes hustru, yttrade R. tillika: »jag slog så, att blodet stänkte mig i ansigtet samt på väggen och fönstret.» Men T. kom ej att iakttaga, om R., när han yttrade detta, ännu var blodig i ansigtet – Ordf.: R. sade väl ock, att han slagit ihjäl S:m och hans hustru? – T. (tvekande): nej. – Ordf. Hvarföre numera neka dertill? Ni insåg säkert, att han, om de lefvat, ej skulle fått ostörd plundra deras egendom och tända eld på huset, och ni måste således hafva frågat honom derom. – T. (efter något betänkande): Jo, nog sade han efteråt, då han kom tillbaka från branden, att han slagit ihjäl dem – Ordf. Han sade väl äfven, huru dervid tillgått? – T. nej, endast att han slagit ihjäl dem, och att han derefter täckt för fönstren och plundrat deras egendom. Också sade han, att han nedgräft det stulna i jorden, men icke på hvilket ställe, och ej heller omtalde han, att han hade nedsänkt någon del deraf i sjön.

192 Rostedt, som var i förrummet, medan T. gjorde detta tillägg, inkallades nu och uppmanades flerfaldiga gånger till bekännelse; men han yttrade, likasom förut, att han ingenting hade att bekänna. När ordf. vidare förehöll honom T:s uppgifter och ibland annat yttrade: »för domen öfver er behöfves ert erkännande icke, men såsom ett bevis på ånger kunde det lända er till mildring i er dom»,konsekvensändrat/normaliserat påstod R. allenast, att T. ljugit och att R. ingenting hade att bekänna.

193 Såsom vittnen hördes härefter:

194 49) Drengen Westerholm (hade sednaste legoår varit i tjenst hos apothekar Collan). Han sade, att T., som vore hemma från samma socken som W., flera gånger hade besökt W., sednast den 2 Nov. tidigt på morgonen, då T. velat med W. uppgöra ressällskap till|10 3| Kyrkslätt. Men, emedan W. icke kunde blifva resfärdig förrän middagstiden, och T. ville resa genast på morgonen, kunde W. icke antaga förslaget, men åtföljde T. på dennes begäran till »narinken»,konsekvensändrat/normaliserat der T. köpte en koffert, hvilken han betalte med tre rubelstycken. Dagen förut kom T. på förmiddagen till W. och köpte af W. ett par begagnade stöflar för 1 rubel 70 kopek, hvarutom han på handeln bestod ett par buteljer öl. Ungefär en vecka derefter, när W., som emellertid hade rest till Kyrkslätt, var på återvägen derifrån till Helsingfors, sammanträffade W. med T., som då omtalade att han blifvit indragen i »Rostedtska saken»,konsekvensändrat/normaliserat hvaröfver han yttrade mycket bekymmer, utan att dock närmare redogöra för saken. Men, när fråga uppstod, om hvad T. ämnade »taga sig till» för det ingångna tjensteåret, yttrade T.: »Jag blir hvad som helst, bara jag väl slipper saken med Rostedt.» Hvarken penningar till högre belopp än några rubel, eller annan misstänkt egendom såg W. Tötterman innehafva.

195 Tötterman erkände vittnesmålet och sade, att han förut uppgifvit priset för kofferten lägre, emedan han fruktat att yppa sina penningetillgångar.

196 50) Matrosen Adamson (förmodades hafva den 1 Nov. klippt R:s hår). Han sade att han den 1 Nov. varit i tjenstgöring utom staden, och således icke då kunnat klippa R:s hår.

197 Rostedt anmärkte, att de af honom omtalde Andersson vore en annan, än denne.

198 51) Matrosen Tuisku. Han uppgaf på frågor, att han af gammalt kände R. samt äfven flera gånger under sistlidne sommar sett honom på skatuddsbergen spela kort med ryske matroser och någon gång äfven samtalat med honom, men aldrig angående S:m eller dennes förmögenhet, helst Tuisku icke varit så nära bekant med R., att denne skulle inlåtit sig i samtal med Tuisku om »sådana saker».konsekvensändrat/normaliserat På ordf:s fråga, hvad ondt Tuisku ansett ligga i ett samtal om S:m och hans förmögenhet, svarade Tuisku med någon förlägenhet, att han uppfattat ordf:s föregående spörsmål såsom en fråga, om R. icke yttrat afsigt att frånstjäla S:m hans penningar; och någon sådan afsigt hade Tuisku aldrig hört R. omnämna samt följaktligen ej heller blifvit anmodad att deltaga i utförandet deraf. Tötterman hade Tuisku icke känt, och visste således icke, om han förut sett honom.

199 Westerholm och Adamson fingo med ed bekräfta sina vittnesintyg; men angående Tuisku förklarade kämnersrätten, att vittneseden icke kunde honom tillåtas.

200 52) Löjtnant Hällström hördes på ed och sade, att han för flera år sedan hade såsom pant för en penninge försträckning lemnat åt S:m 4 matskedar, af hvilka 2 varit märkta med hr H:s namn och nu af honom igenkändes blad skedarne uti det ifrån sjön upptagna knytet.

201 Qvinnan Sara Kristina Rosenberg (vittnet n:o 2), som en längre tid legat sjuk, var nu uppsänd från lasarettet och gjorde till sin förra berättelse det tillägg, att, när hennes syster, Anna Rosenberg fick höra, att R. blifvit häktad, hade Anna blifvit svårt sjuk och likasom »tokig».konsekvensändrat/normaliserat Under sina redigare stunder hade hon synts vara likasom rädd för någonting, och under yrseln hade hon yttrat, än att »de togo upp golfvet för att lägga henne derunder»,konsekvensändrat/normaliserat än att »de ville släpa henne ut genom fönstret».konsekvensändrat/normaliserat Flera gånger hade hon ock yttrat oro eller samvetsqval öfver någon »orätt ed», som hon trodde sig hafva begått, och hon hade sagt sig ämna aflägga bekännelse derom, ehuru sådant sedan ej skett, sannolikt i följd af hennes orediga tillstånd, som fortfarit till hennes den 11 Nov. inträffade död. Tidigare på hösten hade vittnet på Annas hylla sett den flaska med ett brunt flytande ämne, som Rostedt kort derefter under en ordvexling med Anna kastat i spiseln; men vittnet kände ej, hvartill detta »gift» skolat begagnas.

202 För sin sjukdom hade Sara Kristina Rosenberg ännu icke kunnat undervisas om vittnesedens betydelse, hvarföre eden icke heller nu kunde henne ombetros.

203 På fråga sade Tötterman, att han ej visste, om det varit ett verkligt gift, som han gifvit åt R., ehuru T. trott så, då han på R:s begäran gaf det åt denne.

204 Rostedt, som under dagens ransakning visat större frimodighet och fräckhet än vanligt, yttrade nu: »Tötterman hemtade åt mig giftet på torget och sade, att det var så starkt, att man dermed kunde ta lifvet fast af en häst.» Härvid utbrast Rostedt i skratt.

205 Tötterman motsade icke denna uppgift.

206 Härefer tog saken uppskof till den 15 Januari och kämnersrätten förordnade bland annat, att Rostedt skulle förvaras i strängare, men dock icke mörkt fängelse.

207 Den 15 Januari inlemnade åklagaren några i S:mska boet funna skuldsedlar och pantförskrifningar. Ur dessa erfors, att de der nämnda panterna till beskrifning motsvarande de flesta af de uti sjön upphittade silfverpjeserna.

208 Härefter fick jungmannen Andersson (vittnet n:o 44) bekräfta sitt vittnesmål med ed, emedan han nu var försedd med prestbevis om behörig kännedom af dess betydelse. – På ed hördes vidare:

209 53) Kofferdiskepparen Holmström. Han hade år 1845 erhållit af S:m ett penningelån emot skuldsedel (som fanns ibland de af åklagaren nyss ingifna) samt pant af 6 silfver matskedar, 3 sjöskumspipor, 2 fickur samt åtskilliga nipper af guld och silfver, de sednare inlästa uti ett litet skrin af perlemor, hvartill hr H. behöll nyckeln. Ännu om våren 1858 hade S:m, på vittnets fråga, medgifvit, att detta pantgods ännu fanns hos S:m.

210 Styrmannen Sundström upplyste i anledning häraf, att han efter branden hade i sina föräldrars inre rum påfunnit mindre stycken af samma skrin, utvisande att skrinet blifvit sönderslaget och nipperna borttagna. Uti det ur sjön upphemtade knytet igenkände vittnet nu 6 skedar och 2 pipor såsom sin tillhörighet.

211 54) Sjöformansenkan Strandström, 55) Skepparenkan Wahlström, 56) Styrmannen Koschin och 57) Underofficershustrun Apekin igenkände likaledes åtskilligt af knytets innehåll, såsom af dem lemnadt i pant åt S:m. – Koschin och enkan Apekin kunde i saknad af rysk prest likväl icke nu aflägga vittneseden. Likaså 58) Bodbetjenten Gorasmoff. Han hade den 1 Nov. om qvällen biträdt sin numera aflidne husbonde, handlanden Koschin, vid försäljningen uti dennes bod på Skatudden och sett att Rostedt då 2 gånger ditkommit och köpt af Koschin inalles 3 eller 4 buteljer öl och lika många buteljer mjöd. Rostedt var klädd i ljusgrå sommarrock, i hvars fickor han instack buteljerna.

212 Flera vittnen funnos ej tillstädes och målet tog uppskof till den 24 Januari.

213 När ransakningen den 24 Januari ånyo vidtog, tillstädeskom pastorn vid grekisk-ryska militärförsamlingen, hr Solovjeff, hvilken tog vittneseden af sednast afhörde styrmannen Koschin och hustru Apekin. Deremot förklarade Solojeff, att edgång icke kunde tillåtas bodgossen Gerasmoff, emedan denne vore allenast 13 år gammal, och ej heller förre matrosen Alexandroff (vittnet n:o 17), emedan hr pastorn, såvida Alexandroff icke känner ryska språket, icke kunde utröna, om A. äger den insigt i sin kristendomslära, att han kan fatta edens vigt, samt A. dessutom icke ens kunde efter pastorns förestafning upprepa eden. Jemte Koschin och hustru Apekin förklarade likväl Gerasmoff och Alexandroff, att deras vittnesberättelser vore sanningsenliga.

214 Härefter fick målsäganden, styrmannen Sundström aflägga ed derpå, att hans uppgifter om den ifrån hans föräldrars bo bortkomna egendomen vore sanna.

215 Åklagaren anmälde, att matrosen Adamson, som åberopats att vittna om tillgången den 1 Nov., då A. hade klippt Rostedts hår, vore sjuk, samt att någon vidare utredning i målet icke vore att tillgå. Och som det vore osäkert, när A. kunde tillfriskna, samt de omständigheter, öfver hvilka han skulle höras, redan vore erkända och utredda, så anhöll åklagaren, att undersökningen nu måtte afslutas. Såsom slutpåstående anförde åklagaren, att han funne det vara medgifvet, att Rostedt och Tötterman, redan innan brotten begingos, öfverenskommit att med gift afdagataga Sundström och hans hustru för att åtkomma dessas egendom, och att de, sedan förgiftningsplanen öfvergifvits, den 1 Nov. gått till makarne Sundström uti afsigt att plundra och – om plundringen icke annorlunda kunde verkställas – mörda dem. Genom ransakningen vore det åter ådagalagdt; att Rostedt, efter sålunda stadgadt råd och förut fattadt uppsåt, föröfvat morden, plundringen och mordbranden, samt att Tötterman, som förut rådlaggt om dessa brott och efteråt varit medveten att desamma föröfvats, förtegat dem och med Rostedt delat den ifrån Sundströms röfvade egendomen. Derföre ansåge åklagaren begge de tilltalade vara lika förfallne till ansvar för mordet å Sundström och hans hustru, för plundringen af deras egendom och för den i deras hus anlaggda mordbranden, hvarföre åklagaren ock nu yrkade begge de tilltalades fällande till det straff, som lagen för slika grofva brott föreskrifver.

216 Tötterman, som visade sig uppskakad och rörd, förklarade, att han icke hade något att tillägga eller ändra uti sitt erkännande, utan underkastade han sig det straff, hvartill han enligt lagen kunde anses skyldig. Rostedt deremot nekade enständigt till brotten.

217 Sedan alla stigit ut och öfverläggning skett i kämnersrätten, inkallades de ånyo, hvarefter domstolens ordförande afkunnade följande utslag:

218 »Med afseende å sakens utredda skick, anser kämnersrätten, såvida osäkert är, när åberopade vittnet Adamson tillfrisknar, med slut i målet icke böra uppehållas helst de omständigheter, hvaröfver hans intyg påkallats, redan äro utredda och medgifna. Och som undersökningen i öfrigt numera är fulländad, men kämnersrätten, med afseende å målets beskaffenhetoriginal: beskrffenhet, deri ej äger domsrätt, alltså varder detsamma, enligt 1 §. 5 kap. R. B. och kongl. brefvet den 8 Aug. 1791, nu öfverlemnadt till afdömande af vällofliga rådstufvurätten härstädes, för hvilket ändamål ransakningen skall utskrifvas och jemte dertill hörande handlingar insändas till bemälde rätt, hvars vidare utlåtande i saken vederbörande alltså hafva att afvakta. Och jemte det tilltalade Rostedt och Tötterman komma att med kämnersrättens förpassning återsändas till länehäktet, för att derstädes såsom tillförene tillsvidare förvaras, vill kämnersrätten draga försorg derom, att Rostedt fortfarande må besökas af någon prestman, för att undervisas i kristendomsläran och uppmanas till uppriktig och sanningsenlig bekännelse af sin brottslighet.»

Notisen/artikeln ingår i HT 23/2 1859:|15 1|

219 – Sundströmska målet. Rostedt, som tyckes ha insett att hans nekande ej vidare kunde rädda honom från förtjent straff, har numera i häktet bekännt att han föröfvat mordet å makarne Sundström. Enligt hans utsago hade han tagit sig en önskad anledning af ett gräl med Sundström, angående Anna Rosenbergs hyra och dervid slagit den druckne gubben med ölbuteljen i hufvudet. Derpå skall hustru Sundström ha gripit till yxen för att försvara mannen, och Rostedt skall då ha vridit yxen ur hennes hand samt dervid blifvit sjelf sårad i handen, hvarpå han med samma yxe fullbordade det dubbla mordet. Han påstår äfven att Tötterman varit närvarande vid början af detta blodiga uppträde, men förlorat modet, och tagit till flykten. Brandstiftningen vill Rostedt icke erkänna, sägande sig derom ingenting veta, emedan han af ogerningen råkat i en så vildsint och oredig sinnesförfattning, att han ej mera mins hvad han näst derefter företog sig. Målet kommer nu snart att handläggas af rådhusrätten, hvarefter vi torde bli i tillfälle att närmare redogöra för dess förlopp.

Notisen/artikeln ingår i HT 30/4 1859:|34 5|

Sundströmska målet.

220 Sedan kämnersrätten i Helsingfors, efter slutad ransakning med för mord, mordbrand och rån åtalade Abraham Rostedt och Johan Tötterman, den 15 sistl. Februari till rådstufvurätten i denna stad insändt handlingarne i målet och derjemte meddelat, att Rostedt sedermera i häktet, inför fånghuspredikanten mag. G. E. af Enehjelm och andre stadsfiskalen C. E. Winter, bekänt sig skyldig till mot honom angifna mord och rån; har rådstufvurätten, med upphäfvande af kämnersrättens den 24 sistl. Jan. afsagde utslag, den 8 nästl. Mars återremitterat målet till vidare ransakning inför kämnersrätten, dels för inhämtande af laga visshet om innehållet af förenämnde bekännelse, dels för erhållande af den vidare utredning, som möjligen i följd af samma bekännelse stode att inhämta.

221 Med anledning häraf utsatte kämnersrätten omförmälde mål till vidare behandling den 11 sistl. Mars kl. 9 f. m., då så väl åklagaren, stadsfiskalen Winter, som målsäganden styrmannen Sundström voro tillstädes samt Rostedt och Tötterman från häktet för rätten inställdes.

222 Sedan T. fått afträda och rådstufvurättens skrifvelse samt åklagarens deri nämnda protokoll blifvit upplästa, hördes Rostedt och afgaf en förklaring af hufvudsakligen följande innehåll.

Rostedts bekännelse.

223 Förliden sommar gjorde Rostedt på allmänna hospitalet bekantskap med Tötterman och samtalade der, under deras dagliga promenader å borggården, om »ett och annat», dervid T. frågade om R:s husbonde Schön vore rik, hvarpå R. svarade, att han derom ej visste annat än att Schön ägde tre hästar, men att R. deremot kände en man på Skatudden vid namn Sundström, som vore ansedd för mäkta rik. Sedan T. någon dag derefter väckt fråga, om ej Sundströms rikedomar kunde åtkommas, hade öfverläggningar härom uppstått mellan R. och T., dervid T. föreslagit att man borde gifva S. och hans hustru sömndroppar och under sömnen plundra dem, för hvilket ändamål T. erbjudit sig att från apotheket anskaffa antingen sömndroppar, hvilka R. borde vid tillfälle ingifva åt makarna Sundström, eller ock ett slags andra droppar af den verkan, att om man med dem »fuktade en handduk och hölle den under näsan», skulle sömn genast åstadkommas. När Rostedt och Tötterman utskrifvits från hospitalet, hade de en dag i September åter träffats på salutorget och förnyat bekantskapen samt öfverläggningarne om plundringen hos Sundströms; och då T. sagt sig ej kunna åtkomma några sömndroppar, hade öfverenskommits att för nämnde ändamål med gift afdagataga makarna Sundström; hvarföre ock T. vid något tillfälle lemnat R. de förut omnämnda syrorna, jemte giftet. Men då R. varit osäker om medlets verkan och »flickorna dessutom fått veta att R. innehade gift»,konsekvensändrat/normaliserat hade han, af fruktan att »komma fast», icke vågat begagna sig deraf. Rådvill om hvad vid sådant förhållande borde göras, hade R., – då han och T. en dag i katerhamnen anträffat R:s gamle bekante, matroserne vid finska sjöekipaget Kumenius och Tuisku, hvilka gjorde vakt i den derliggande, för h. ex. generalguvernörens disposition bestämda kater – förtrott saken åt dem och, jemte T., med dem rådgjort om plundringens utförande, dervid Kumenius förmenat, att då sömndroppar ej stode att fås, vore bästa utvägen att »slå ihjäl» Sundström och hans hustru. En söndag kort derefter, sannolikt den 17 Okt., hade R., T. och Kumenius sammanträffat å skatuddsbergen och öfverenskommit att sätta den af K. föreslagna planen i verkställighet samt i sådan afsigt, T. och K. försedde med hvar sin knif, kl. omkring 9 på aftonen begifvit sig till Sundströms gård. T. och K. hade då väntat, medan R., som bekant i huset, skulle söka få inträde, efter man kunde förmoda att Sundströms dörr då redan var stängd, som den då också var. R. bultade på och sade sitt namn, hvarpå hustru S. öppnade och på hans begäran ifyllde två supar bränvin. Dervid frågade hon: »hvad gör Abraham, som inte super, med bränvin?» R. svarade då att han hade två kamrater, som han ämnade be in att supa, men härtill genmälde hustru S. att sådant ej finge ske och tömde bränvinet från glasen tillbaka i buteljen. R. återvände då till de andra, hvarpå T., då han förnam att planen misslyckats, yttrade att man borde vänta med plundringen, tills T. utbekommit sin innestående årslön, då han så rikligen kunde traktera folket i gården, att plundringen med lätthet kunde verkställas. Någon dag sednare hade T. sökt R. hos flickorna i Sundströms gård och, då R. ej varit hemma, kommit till skatuddsbergen, der R. som vanligt spelat kort, samt åter väckt fråga om plundringens verkställande, hvarvid, som R. vill erinra sig, äfven Kumenius och Tuisku närvarit; men hvarken då eller förut hade någon främmande åhört deras öfverläggningar; ej heller hade de vid besöket hos S. d. 17:de om aftonen blifvit sedde af någon, helst flickorna då redan haft mörkt hos sig.

224 Natten mot d. 1 Nov. hade R. tillbragt hos T., dervid de öfverenskommit att följande afton berusa och plundra Sundströms; men något aftal hade ej skett att öfverlasta äfven flickorna, helst de annars »vanligen alltid varit druckna».konsekvensändrat/normaliserat R. hade under öfverläggningen jemväl yttrat, att om plundringen annars ej kunde ske, skulle han »slå ihjäl» S:m och hans hustru; men hvarken dermed eller med plundringen hade R. haft något allvar, utan endast »inbillat» T. sådant, för att få honom att bestå och gifva ut penningar.

225 Erinrad att han förut erkänt dessa afsigter, svarade Rostedt småleende: »Nog har jag förut sagt mycket som ej är sannt»; hvarefter han vidare berättade, att han d. 1 Nov. nästan hela dagen sysselsatt sig med spel på skatuddsbergen. Derifrån hemkommen, hade han genom signalisten Adamsson låtit klippa sitt hår och bestått åt de närvarande ett halft stop bränvin. Kl. mellan 5 och 6 e. m. hade han på narinken köpt den nämnda paletån och derifrån gått till Tötterman, der han »för ro skull» uppgifvit att han stulit densamma. En liten stund derefter hade R. och T., på sätt förut är nämndt, begifvit sig till Sundströms gård och först gått in till flickorna. Sedan dessa, jemte Alexandroff och Hillberg, hvilka förut varit druckna, blifvit undfägnade, gingo R. och T. in till Sundströms, dit R. i ett dricksglas medtog återstoden af rhumen, jemte en butelj öl. Då R. yttrade att T. ville bestå åt »herrskapet», hade Sundström genmält: »Hvad spisar så litet?» dertill R. svarade att mera nog skulle fås. Sedan man smakat på rhumen och tömt ölbuteljen, hade R. ett par eller tre gånger från en närbelägen bod hämtat hvardera gången några buteljer öl jemte mjöd, hvilket allt, så när som på en butelj öl, den S. för sig undantagit för att spara till följande dagen, blifvit på qvällen förtärdt, tillika med ett par supar bränvin, som T., icke R., köpt af S. Ehuru R. endast smakat på en sup, hade han blifvit något dryckesrörd, helst han redan före besöket hos T. druckit öl. Medan R., som under aftonen flera gånger gått öfver från Sundströms till flickornas rum och derunder trakterat snickaren Eberhard med bränvin, dröjt uti dennes rum, hade T. kommit in till flickorna, öppnat dörren till Eberhards rum och kallat R. att skynda tillbaka till Sundströms; dervid T. väntat på R. i förstugan och yttrat, att Sundströms ämnade gå att lägga sig och möjligen skulle stänga in sig i inre rummet, samt uppmanat R. att skynda med verkställandet och att, för den händelse S. redan skulle gått in till sitt rum, förskaffa sig inträde dit under förevändning att betala en panna skosmörja, som under aftonen blifvit kullstjelpt och för hvilken Sundström i ersättning fordrat en rubel. Härtill lemnade T. åt R. en trerubelssedel, hvarpå de båda gingo in och funno hustru Sundström ensam i yttre rummet läsande i en bok. R. gick då in till Sundström och erbjöd sig att betala skosmörjan samt lemnade honom trerubeln med begäran att få två rubel tillbaka; men S. nekade detta, under förklaring att Rostedts flicka, Anna Rosenberg, vore skyldig hyra för tio år och att S. ämnade innehålla de två rublarne i afbetalning på hyran. Häröfver uppretad, hade Rostedt med en tom champagnebutelj gifvit Sundström ett slag mot hufvudet, hvarvid denne upphäft ett nödrop och fattat Rostedt i kragen. Hustru Sundström hade då inkommit från yttre rummet och med en yxe huggit till Rostedt, som dock afvärjt hugget med högra handen, hvilken dervid blef sårad, och frånryckt henne yxen. Med denna hade Rostedt då slagit först hustrun och sedan mannen, så att de båda omkullfallit och blifvit liggande å golfvet i inre rummet, utan att Rostedt, drucken och upprörd som han då var, numera kunde erinra sig huru många slag han gifvit dem, eller närmare redogöra för tillgången dervid. Endast det erinrade han sig, att sedan striden var slutad, hade Rostedt, enär Tötterman dåmera icke funnits i yttre rummet, gått ut på trappan för att se efter honom, men, då han ej synts till, gått tillbaka till Sundströms rum och, för att icke gå miste om frukterna af mordgerningen, sedan denna engång var gjord, uppbrutit ett par kistor och andra förvaringsrum samt derifrån hopsamlat tillsammans något öfver 100 rubel, endast klingande mynt, två guldur, 13 eller 15 st. guldringar, en silfversnusdosa, jemte en deri inlagd guldkjed, samt en hop arbetadt silfver, några silfverur och några silfverbeslagna sjöskumspipor. Penningarne hade han inlagt i en blårutig näsduk, gulduren, ringarna och snusdosan i fickorna samt den öfriga egendomen uti det Sundström tillhöriga väfstycke, hvari den sedan fanns nedsänkt vid klappbryggan.

226 Med detta byte hade Rostedt kl. före 10 på aftonen begifvit sig från Sundströms gård till stranden nedanför, lagt sig och insomnat under en der uppdragen omvänd båt samt qvarlegat till kl. efter 11, då han vaknat och utmed stranden begifvit åt staden samt genom handlanden Berogovojs gård till skatuddens hufvudgata, der han anträffat en hyrkusk, sannolikt vittnet Moberg, med hvilken han färdats till senatstorget. Der hade han afstigit och, på det Moberg ej skulle få erfara hvart han begaf sig, först gått utåt torget samt, sedan han förlorat Moberg ur sigte, vändt om och gått in till Tötterman, hvilken varit hemma och genast släppt in Rostedt. De hade då som hastigast genomsett bytet, dervid silfverknytets innehåll och den öfriga egendomen utbredts på bordet. R. gaf då T. 20 rubel silfver i klingande mynt och bekom af honom tillbaka 10 rubel i sedlar, så att T. således af de röfvade penningarne erhållit 10 rubel till skänks, men de öfriga hade R. inlagt dels i sin portmonnä, dels i en af T. lånad hvit näsduk, hvari R. inknutit äfven gulduren, snusdosan och guldkjeden, och detta knyte hade han gömt under en på gården utanför T:s rum stående vattentina, hvaremot silfverknytet upplagts å kakelugnen i rummet. Då emellertid brandsignalerna hördes kort derpå, hade T. uppmanat R. att bortföra silfverknytet, hvarpå R. begifvit sig ut och nedsänkt knytet på det ställe, der det sedan påfanns, vid klappbryggan. R. hade sedan, utan att besöka brandstället, återvändt till T. och qvarstadnat der till tidigt följande morgon, då han, för att få träffa någon af flickorna, begifvit sig först till Sundströms gård, dit han dock, af fruktan för der synlig polis, ej vågat gå in, samt derifrån till stenhuggaren Schön, hvarest tillgått som denne samt hans arbetare Hoffman och Hellenius omvittnat. Under vägen från Schön till poliskammaren hade R., föregifvande ett behof, satt sig bakom en sten på kampmalmen och der lagt ifrån sig penningeknytet, jemte portmonnän, och skrapat deröfver litet mull, utan att dock lyckas fullkomligt dölja desamma; hvarefter han, som glömt att han hade ringarne hos sig, under vandringen utmed Vladimirs- och Alexandersgatorna oförmärkt framtagit ringarna, invecklat dem i ett från gatan upptaget papper och kastat alltsammans öfver planket till f. d. Kestliska tomten. Och förmodade R. att Hoffman, som stått närmast, märkt då han lade ifrån sig knytet på kampmalmen och möjligen efteråt uppsökt detsamma; men om någon sett att han bortkastade ringarne, kunde han icke bestämma.

227 Deremot bestred R. helt och hållet: att han sårat sin hand på buteljen, hvarmed han slagit Sundström; att han täckt för fönsterna i Sundströms rum; att han derifrån plundrat annan egendom än den ofvanuppgifna; att han sett till något perlemorskrin; att han anlagt eld i huset; att han före mordgerningen för T. yttrat någon afsigt att anstifta mordbrand, eller efteråt omtalat att han antändt huset, äfvensom att han under natten besökt brandstället.

228 (Fortsättes.)

Notisen/artikeln ingår i HT 4/5 1859:|35 5|

Sundströmska målet.

(Forts. och slut fr. N:o 34)

229 Ordföranden anmärkte, att morden ej kunde vara föröfvade genast efter det R. från besöket i Eberhards rum återvände till S:ms, emedan, enligt hustru Eberhards och W. Lindfors’ vittnesmål, R:s hand ännu ej var sårad, då han senare från Sundströms kom tillbaka till flickornas rum och tröstande talade till Anna Rosenberg; och om T. begaf sig hem strax sedan han utkallat R. från E:s, kunde han ej ha varit närvarande, när R. först slog Sundström.

230 Rostedt: »Jag kommer ej så noga ihåg, men säkert är att T. var qvar, då jag slog Sundström. T. sade sjelf, då jag om natten kom till honom och talte om morden, att han »sprang bort, när gubben skrek», emedan han var rädd att flickorna skulle höra det och komma in, samt emedan »gumman kommit på honom med yxen».konsekvensändrat/normaliserat

231 Ordf. Ni säger att er hand sårades, då ni afvärjde det yxhugg hustru S. måttade mot er; men ärrets utseende motsäger er uppgift och antyder att ni sårat handen på en sönderslagen butelj.

232 Rostedt. »Jag vet inte säkert, men såret på nedra sidan af handen tillkom åtminstone när jag tog yxen af hustru S.»

233 Ordf. Er uppgift om tillgången synes ej sanningsenlig. Ni har uppgifvit, att då ni tog yxen af hustru S., slog ni med den först henne och sedan Sundström, så att de föllo omkull och blefvo liggande på golfvet i inre rummet. Men nu utvisa såren å hustru S:ms hufvud och glasskärfvorna i ett af såren och på hennes bröst, att hon blifvit slagen äfven med butelj. Skulle ni först huggit henne med yxen, så hade ni, med afseende å huggsårets svåra beskaffenhet, icke vidare behöft slå henne med buteljen, emedan yxhugget sannolikt genast dödat henne. Derföre synes det sannolikt, att ni först slagit såväl hustrun som mannen med butelj, så att de fallit omkull och förlorat sansningen, och att ni, då de törhända visade tecken till lif och återvändande medvetande, eller blott för att vara säker på er sak, efteråt gaf dem hvardera ett hugg med yxen på sätt såren utvisa; blodstänket nedanom knäna på edra benkläder antyder att ni huggit åtminstone någondera af dem, medan de legat på golfvet.

234 Rostedt likgiltigt: Jag kommer ej ihåg hur jag gjorde.

235 Ordf. Hur tillkom hålet i ryggen på er rock?

236 R. Då jag gick ut från inre rummet, låg kistan, som jag plundrat, emot dörren, så att jag måste tränga mig ut. Kanske ref jag dervid hål i rocken.

237 Ordf. Men hvarifrån kom då blodstänket deromkring? Törhända gjorde någon af de mördade motstånd, och blodfläckarne tillkommo kanske under striden?

238 R. Jag kommer ej ihåg. Kanske fläckades rocken, när jag klädde af mig hos Tötterman.

239 Ordf. Fanns ingen i förstugan, då ni efter morden gick ut att se efter Tötterman?

240 R. Nej.

241 Ordf. Stängde ni dörren, då ni gick in tillbaka för att plundra? Och huru?

242 R. Jag lade haken på.

243 Ordf. Tog ni ej ur nyckeln då eller senare?

244 R. Jag kommer ej ihåg.

245 Ordf. Ni säger att ni ej täckt för fönstren; hvem gjorde det då?

246 R. Kanske »frun» gjorde det, på det man ej utifrån skulle se att hon sålde bränvin.

247 Ordf. Men vittnesmålen antyda att fönstren ännu kl. mot 9 ej voro täckta. Den tiden var frun redan mördad och kunde således ej ha täckt för dem.

248 R. Jag vet inte, men jag gjorde det inte.

249 Ordf. Ni har nekat att ni anstiftat branden hos Sundströms. Huru blef då huset antändt?

250 R. Jag lemnade ljuset att brinna i inre rummet på soffan. Kanske föll det omkull emot väggen och antände kläderna som hängde der.

251 Ordf. Men huru blefvo näfverbitarna antända i kappmåttet under sängen i yttre rummet?

252 R. Frun var noga och brukade samla allting. Kanske hade hon lagt näfverbitarne i kappen.

253 Ordf. Men de voro antända, och elden hade svedt sängkläderna ofvanom. Ingalunda kunde hon ha tändt på dem, och ingen annan fanns der än ni.

254 R. svarade endast: »jag vet inte» och kunde ej förmås att härom afgifva någon närmare förklaring. På ordförandens vidare frågor: hvarifrån R. tog buteljen, hvarmed han slog S.; hvarföre S. sedan fanns liggande i yttre rummet, då han blef slagen i det inre; hvaraf blodet kommit på bordet i det yttre rummet, der snusdosan fanns fastklibbad i blod; samt om R. qvarglömt den blodbefläckade pipan i vittnet Mobergs åkdon; – gaf R. dels undvikande svar, dels upprepade han sina förra förklaringar. R. som hela tiden visat sig lugn och likgiltig, stundom småleende, utan ringaste tecken till ånger eller sinnesrörelse, fick nu afträda, hvarpå Tötterman inkallades, hördes öfver Rostedts bekännelse och vidhöll till alla delar sina egna förra uppgifter. Icke han, utan R. hade väckt fråga om S:ms plundring; han hade ej lofvat anskaffa några sömndroppar, ej heller hade han kunnat åtkomma sådana; han hade väl hört R. tala med Kumenius om plundringen, men aldrig med dem besökt Sundström och aldrig haft knif med sig eller före d. 1 Nov. om aftonen varit der i afsigt att plundra; han hade icke talat med R. i förstugan, när han utkallade R. från Eberhards. I detsamma R. då återkom, hade S:m gått in i sitt inre rum, dit R. följt honom med en ölbutelj i handen, sannolikt för att bjuda honom det öl som deri fanns qvar. T. hade derpå sagt »adjö» åt frun och gått hem; och när R. på natten ankom till T., hade R. ej medhaft annan egendom, än det förut nämnda gulduret, jemte 15 à 20 rubel i penningar.

255 På ordf:s vidare frågor svarade T. bland annat: han »tror att frun häfde omkull en smörjpanna», men minns icke att S:m fordrade någon betalning derför; trerubelssedeln hade han ej gifvit R. i förstugan, utan i S:ms yttre rum (»R. begärde den»). T. kom ej ihåg om mellandörren var öppen, när S. gick in i inre rummet; såg ej hvad R. der gjorde och hörde ej derifrån buller eller nödrop.

256 Härå förekallades Rostedt och hördes mot Tötterman, dervid båda vidhöllo sina uppgifter, men förenade sig omsider deri, att båda varit ungefär lika angelägne om plundringen. Vid ordf:s föreställning till T. att han ej ägde skäl att neka till planen med sömndropparne, då denna varit mindre brottslig, än den af T. erkända att förgöra S:m, stod T. tyst och R. endast smålog. När R. vidhöll att T. varit närvarande vid första anfallet mot S:m, yttrade T. häftigt: »nog fan, att jag så må säga, kan Rostedt tala hvad han vill, men det är ej sannt, jag såg ej ens någon yxe.»konsekvensändrat/normaliserat Rostedt medgaf, att han möjligen »som hastigast» varit inne hos flickorna efter det han från Eberhards kom in till S:ms och innan morden skedde.

257 Ordf. Kanske för att se åt, om någonting var derifrån att befara?

258 R. Kanhända.

259 T. nekade att han hemma hos sig om natten fick af R. mer än 7 rubel till skänks och sin trerubel tillbaka, men medgaf, efter någon tvekan, att han dessutom med R. vexlat 10 rubel i klingande mynt mot sedlar. T. nekade äfven att R. lagt pengar i T:s lånade näsduk; påstod att R. lagt dem i sin portmonnä, men medgaf att R. hade penningar äfven i knytet och ägt mera penningar, än T. förut uppgifvit; bestred deremot fortfarande vittnet Forsströms berättelse derom, att T. sagt det R. innehaft »flere klockor»; samt att han, T., sett mera af den plundrade egendomen. På ordf:s fråga, hvarföre T. sanningslöst föregifvit sig ha rest till Kyrkslätt för att uppsäga sin tjenst, då han ej antagit en sådan, sade sig T. endast velat hemföra sin »koffert», emedan han hade »ingenstädes att vara». – R. och T. vidblefvo hvardera sina olika uppgifter om brandstiftningen. R. tillade: »T. bad mig väl att jag skulle tända på huset efter plundringen, men jag gjorde det icke.» Detta bestred T.

260 Af åklagaren åberopade vittnena, hustrun Eberhard och qvinnan Lindfors hördes nu ånyo på förut aflagd ed och upprepade deras förra utsago med tillägg; Hustru E., att hon d. 1 Nov. om aftonen hört Anna Rosenberg, som bultade och ropade i förstugan, säga: »nu ha de täckt för fönstren». Anna R. hade dervid »likasom sökt afhålla» vittnet att närmare nalkas dörren; och Qvinnan L. att hon väl ett par gånger före d. 1 Nov. sett Tötterman i S:ms gård, men hvarken senare någon afton eller i sällskap med någon annan än Rostedt.

261 Ordf. till R.: kände Anna Rosenberg er plan att mörda och plundra hos Sms? Kanske var det derföre hon sökte hindra hustru Eberhard att lyssna vid dörren och för öfrigt genom sitt oväsende i förstugan ville afleda uppmärksamheten och bortblanda de ljud, som annars kunnat förnimmas inifrån S:ms rum?

262 R. Jag vet ej hvarföre hon »bar sig så åt»; kanske för att hon var full. Men icke kände hon till planen mot S:ms.

263 Ordf. Af vittnesmålen synes att ni begick morden först efter det senare besöket i flickornas rum. Derföre, om T. begaf sig hem genast efter det han utkallade er från Eberhards, kunde han icke varit närvarande, då ni först slog Sundström.

264 R. Jag kommer ej så noga ihåg; men säkert är att T. var qvar ännu då jag slog S:m. T. bad mig slå med buteljen, som jag tog med mig från yttre rummet, när jag gick in till S:m.

265 T. infallande: Det är ej sannt att jag bad Rostedt slå Sundström. Då R. kom från Eberhards till S:ms, drack jag bara ett glas öl och gick strax derpå hem.

266 Ordf. Rostedt har förut sagt att han ej kunde påminna sig hvarifrån han tog buteljen, hvarmed han slog S.

267 R. Ja, jag kom inte ihåg det då.

268 Sedan aktor hemställt om icke matroserne Kumenius och Tuisku borde i saken höras, beslöts: att uppskjuta målet till d. 14 Mars kl. 9 f. m., dertill jemväl Schön, Hoffman och Hellenius skulle inkallas, äfvensom qvinnan Sara Kristina Rosenberg, hvilken genom aktor borde förständigas att af vederb. presterskap låta undervisa sig om vittnesedens betydelse. Hos guvernören i länet skulle anhållas, att Kumenius och Tuisku förständigas infinna sig, åtföljde af behörigt militärombud.

269 Den 14 Mars. Närvarande voro aktor, målsäganden Sundström, tillkallade Kumenius och Tuisku, åtföljde af militärombudet qvartermästaren A. Spåre, samt från häktet inställde Rostedt och Tötterman. – Rostedt förklarade, på fråga, att han, icke T., af hustru S:m återköpt den till henne skänkta ölbuteljen; vidblef för öfrigt sina förra uppgifter och sade sig ej kunna lemna närmare utredning, emedan han saknade redigt minne af tillgången. Äfven Tötterman vidhöll sina uppgifter.

270 Sedan R., T. och Tuisku afträdt, hördes i saken Kumenius och upprepade hvad han förut berättat. Tillade, på frågor, att han söndagen d. 17 Oktober icke besökt S:ms gård, ej heller förut eller efteråt varit der med R. och T.; att Rostedt, såsom bekant från hans tjenstetid, törhända någongång helsat på K., då denne varit på vakt i katern, ehuru K. nu ej kunde erinra sig sådant, eller om T. någon gång varit med; men aldrig hade R. eller T. meddelat K. något förslag om att plundra och mörda S:m, eller K. med dem derom rådgjort. För öfrigt upplyste K., att han, som är 29 år gammal och född i Vichtis, der hans föräldrar ännu lefva, 1848 tog värfning vid sjöekipaget och hvarken förut eller sedan under tjenstetiden stått under tilltal för något brott. Afträdde.

271 Matts Tuisku, härå förekallad, afgaf angående Rostedts uppgifter samma förklaring som K. Är 26 år gammal, född i Storkyro och tog värfning 1854; har aldrig varit tilltalad för något brott, ehuru han ombord någongång fått dagg för tjenstefel, hvilket om skeppsbord vore »mycket vanligt».konsekvensändrat/normaliserat

272 Rostedt, Tötterman och Kumenius förekallades samt vidhöllo, jemte Tuisku, sina uppgifter. Ombudet upplyste, att besättningen varit 16 man, af hvilka, då katern legat förtöjd i hamnen, endast två man turvis tjenstgjorde.

273 Sara Kristina Rosenberg, som medförde prestbevis om insigt af edens vigt, fick nu, på aktors begäran, gå vittneseden och återhemtade sin förra berättelse, utan att, på frågor, kunna lemna någon ny utredning; R. sade sig ej ha hört att vittnet begärt inträde hos S:ms för att köpa papiroser, ej heller ha svarat att sådana ej kunde fås.

274 Arbetaren Hoffman upprepade, på förut aflagd ed, i hufvudsaken sitt förra vittnesmål om vandringen med Rostedt från Schön till poliskammaren, tilläggande att han dervid för det mesta gått till höger om R., men ehuru han således borde befunnit sig mellan R. och Kestlis tomt, icke varseblifvit att R. dit inkastat något. Från poliskammaren hade H. med de öfriga återvändt en annan väg, än de gått med R. Under afgifvandet af vittnesmålet öfverfölls H. af svindel och måste utföras, men återhämtade sig snart och kunde icke förklara orsaken till detta förut ej kända illamående annorlunda, än af värmen i rummet.

275 Arbetaren Hellenius vittnade på sin förra ed i hufvudsaken detsamma om R:s vandring, sägande sig icke heller hafva bemärkt att Hoffman, som nämnde dag med honom arbetat hos Schön, efter den tiden innehaft mera penningar än förut, slutande deraf, att icke heller Hoffman funnit något af den undandolda egendomen. Vittnet kände ej att Hoffman veterligen förut varit utsatt för svindel.

276 Beslöts: stenhuggaren Schön, signalisten Adamsson och besättningen å förenämnde kater skola i målet höras, hvarföre saken uppskjutes till den 21 Mars kl. 9 f. m.

277 Den 21 Mars. Närvarande voro aktor och målsägande, matroserne Edv. Kumenius och Matts Tuisku, åtföljde af militärombudet äldre underoffic. E. Paldani, samt från häktet inställde Rostedt och Tötterman. Den|35 6| sistnämnde vidhöll i enskildt förhör sin förra förklaring, bestridande att han, T., den 1 Nov. på qvällen skulle aflägsnat sig från Sundströms af den anledning R. föregifvit, nemligen skrämd af Sms nödrop och hotad med yxen af hustru S:m. Rostedt, härå inkallad, vidhöll likaledes sin uppgift, tilläggande att mellan honom och T. varit den öfverenskommelse, att T. skulle afdagataga hustru S:m samt R. åter öfverfalla och mörda hennes man, ehuru T. i stunden för utförandet »af rädsla sprungit bort och lemnat R. ensam». Denna R:s uppgift motsades åter enständigt af T.

278 Aktor anmälde, att de matroser, hvilka förliden sommar utgjort besättningen på katern, nu voro tillstädes, åtföljde af militärombudet äldre underoffic. V. Fock, hvarefter nämnde ombud inkallades och aflemnade en förteckning öfver besättningen; derå styrmannen jemte matroserne, hvilka alla, utom tvenne sedan till Åbo kommenderade, voro tillstädes, uppropades och hördes till en början utan ed; samt intygade: två af vittnena att de hade sett R. engång under vakten samtala med K. och Tuisku, men icke hört hvarom talet var; den ena tillade att detta samtal förts med vanlig, icke hviskande röst; de öfrige åter intygade att de ej vid katern sett R. eller T. Afträdde.

279 Signalisten Erik Adamsson vittnade, att då han den 1 Nov. kl. mellan 5 och 6 på aftonen besökt qvinnorna i Sundströmska gården, hade han der funnit Hillberg, Alexandroff och Rostedt, de två sistnämnde i tvist med hvarandra, dervid R. yttrat: »du har alltid skällt på mig som en hund, men jag skall väl engång hjelpa dig; nu vill jag likväl bestå dig bränvin.»konsekvensändrat/normaliserat Vittnet hade derefter, på R:s anhållan att blifva klippt, gått hem efter sax och vid återkomsten blifvit, jemte de öfriga, af R. trakterad med bränvin. Efter det vittnet klippt hans hår, hade R. bortgått, men vittnet qvardröjt till kl. omkring 6 samt rakat och klippt såväl H. som A., hvilka, äfvensom Lovisa Wåhrström, varit i hög grad öfverlastade, men de andra qvinnorna något mindre. Kände i saken ej vidare.

280 Samtlige nu afhörde vittnen inkallades, svuro vittneseden och återhämtade hvad de i målet intygat. Förut afhörda vittnet Schön inkallades och afgaf i hufvudsaken enahanda intyg som Hellenius och Hoffman, tilläggande att båda de sistnämnde voro af vittnet kände som ordentlige, samt att de efter nämnde tillfälle varit lika trägne i sitt arbete som förut, ej heller sedermera, hvarken i tal eller lefnadssätt, röjt att de skulle ägt större penningetillgångar. Afträdde.

281 Arbetaren Matts Johansson, hvilken bebor samma rum som Hoffman, vittnade på aflagd ed, att H. för honom berättat om Rostedts vandring i likhet med hvad han för rätten uppgifvit, intygande om Hoffman lika med Schön. Afträdde.

282 Aktor, stadsfiskalen Winter, förmälde härå, det han icke ägde någon vidare utredning att i saken föreställa och anhöll, med återhämtande af sina förut gjorda ansvarspåståenden, om slut deri. Målsäganden Sundström anhöll att silfverknytet med dess innehåll måtte honom tillerkännas, äfvensom, att honom – hvilken vid första öppet vatten ämnar företaga en utrikes resa – måtte tillåtas öfverlemna det vidare utförandet af hans talan såväl här, som vid »högre domstolar», åt stadsfiskalen Winter, som dertill förklarade sig beredvillig. Enär Rostedt och Tötterman icke heller sade sig hafva något vidare att i saken anföra, fingo vederbörande afträda, hvarefter rätten beslöt:

283 Sedan kämnersrätten, i enlighet med vällofl. rådstufvurättens föreskrift, mottagit Rostedts i saken afgifna bekännelse samt k:rätten jemväl anser sig hafva fulländat den vidare undersökning i målet, hvartill samma bekännelse gifvit anledning, varder saken, såvida kämnersrätten, deri icke äger domsrätt, jemlikt 1§ 5 kap. R. B. och kgl. brefvet d. 8 Aug. 1791, nu öfverlemnad till afdömande af vällofl. rådstufvurätten – – – Och komma Rostedt och Tötterman emellertid att med k:rättens förpassning återsändas till kronohäktet, för att der i ensamt fängelse förvaras, tills vällofl. rådstufvurätten om dem annorlunda förordnar.

Notisen/artikeln ingår i HT 11/5 1859:|37 1|

284 – Sundströmska målet. Rådstufvurätten dömde i lördags såväl Rostedt som Tötterman, enligt lagens bokstaf, att mista högra handen, halshuggas och steglas. Under uppläsandet af det långa utslaget, som innehöll en detaljerad framställning af ransakningens gång, förblef Rostedt fullkomligt likgiltig, men Tötterman fällde tårar. Utslaget kommer, som vanligt, att hemställas till hofrätten.

 

 

1. *)Är af medellängd och ej särdeles stark kroppsbyggnad, ljust hår, blek hy och mycken säkerhet i sin hållning. Han svarar ganska redigt, med mycken köld, stundom med ett kallt löje, och synes ej det minsta upprörd öfver händelser och beskyllningar, som skulle uppskakat annars starka nerver. Red:s not.
2. *)Är kort och spenslig till vexten, brunt hår, mycket undfallande, med qvinnlig röst och rädd hållning. Hans svar äro långt mindre öfvertänkta än Rostedts och vittna om klenare förståndsgåfvor. Red:s not.