1 Literaturbladets januarihäfte har en artikel derom af J. W. S. och Svenska Tidningen för den 11 Mars en annan artikel af Onkel Adam. Båda varmhjertade och välskrifna, talar den ena företrädesvis till öfvertygelsen, den andra till känslan. Samtidigt läsa vi, att föreningar emot djurs plågande finnas i nästan alla europeiska länder, utom Finland, – »att Finland skall vara uteslutet, förstås af sig sjelf»,konsekvensändrat/normaliserat säger Libl. Bland mångfaldiga dylika notiser se vi med sednaste poster berättas från Zürich den 4 Mars: »Regeringsrådet öfverlägger om en lag mot djurens misshandling. Denna lag består af en enda sålydande paragraf: misshandling af djur, vare sig genom omåttlig ansträngning, svältande, grym behandling, stympande eller lättsinnigt dödande, bestraffas, alltefter graden af denna misshandling samt den felandes dervid bevisade råhet och grymhet, med böter af 200 francs (50 rubel silfver), hvilka för andra resan fördubblas och kunna efter omständigheterna skärpas med fängelsestraff till och med en månads tid.»
2 Det behöfs verkligen upprepade anledningar här i landet för att besinna så enkla saker, som redan den naturliga känslan borde lägga enhvar på hjertat. Litbl. tror, att grymhet mot djuren icke är större i Finland än annorstädes. Vi befara att Ltbl. deruti misstager sig, nemligen såvidt det gäller civiliserade länder. Vi se derutinnan alla dagar för våra ögon ett barbari, som måste väcka hvarje tänkandes afsky.
3 Vi se hästen, menniskans ädlaste och nyttigaste följeslagare, behandlas med en råhet och en grymhet, som endast vanans makt kan i ringa mån urskulda. I våra städer fara isvoschikar, kuskar och bönder hojtande och rusiga med piskan i högsta hugg från och till krogarna, och hvarken lag eller mensklighet fråga derefter. Herrskaper låta sina ekipager i timtal vänta på dem om vinternätterna och förundra sig sedan öfver att kusken super; men hästarne tänker ingen på. Det vildaste och ursinnigaste ridande och körande är allmänt uppå hästmarknaderna; i annat fall anses det vara en dålig marknad. På alla landsvägar piskas utsvultna och eländiga skjutshästar af fulla hållkarlar eller af resande, som på vägen ha grufveligt brådt, för att sedan sinka på gästgifvargården eller komma fram någon timma förut i den riksvigtiga angelägenheten att icke försumma en middagslur eller ett kortspel. Forbönder och drängar köra i menförestid de tyngsta möjliga lass; och när de, välförsedde från krogen vid landsvägen, icke tycka pisken göra tillräcklig tjenst, afbryta de gärdsgårdsstörarne och sönderslå dem mot hästens sargade, intill döden tröttade kropp. Byungdomen har i flera trakter den sed, att sommartid taga hästar från betet om söndagsnätterna, och rida dem förderfvade för sitt nöjes skull. Öfverallt är bränvinet en trogen bundsförvandt till vildhet och grymhet; lagen ser det och tiger; seder och mensklighet rycka på axlarna, men röra icke hand eller fot till att förekomma det.
4 Huru eländigt bruka icke både bönder och herremän svälta boskapen vintertid, nätt och jemnt räknande ut, huru mycken föda en lefvande varelse behöfver för att hungra sig fram till våren! Välment folk bevisar att sådant är till skada för ägaren, emedan kreaturen magra, försina och hela racen försämras. Ingen tänker på de hungrandes qval. I stället att döfva djuret, som slagtas, låter man det långsamt förblöda. Ål och lake flås lefvande; kräftan kokas lefvande; nejonöget gnides lefvande uti aska. Den finare köksvetenskapen har ju också ett sätt att steka lefvande gäss. Jagten bedrifves, utan försyn för lagarna, under förbjuden tid, då modren bortskjutes och ungarne lemnas att omkomma i boet af svält. Hopen skrattar åt en utsvulten nalle, som föraren med hugg och slag tvingar att dansa. Man skulle tro att det ryktbara svinstickareskrået, som icke längesedan hade sin mästare uti hvarje stad, numera dött ut, men det är knappt fyra eller fem år sedan man på Helsingfors gator såg hundar utan nosgrimma, blödande och med hängande inelfvor, förföljas af visse personer, som icke underläto att visa mot dem sin manhaftighet med en enkom för detta ändamål medförd pik – en syn till den grad ohygglig, att slutligen åskådarnes genom lång vana förhärdade känslor reste sig deremot och föranledde ofogets inställande.
5 Otaliga andra exempel kunde anföras. Men allt detta är icke en tillfällighet, utan ett djupt rotadt fel uti uppfostran alltifrån spädaste barndomen. Ty bildningen har, likasom råheten, begått det stora felet att inplanta hos barnen den sats, att »djuren äro till för menniskans nytta.» Går man ut från den satsen – och, det göra, medvetet eller icke, de flesta menniskor – så finnes icke heller någon annan grund till att skona djuren, än den större nytta de kunna göra oss, om de vårdas väl, och den skada vi ha derutaf att de vanvårdas och dö. Men denna tyranniska och sjelfviska lära, som, allmänt tagen, ställer menniskan der såsom skapelsens enda ändamål, – denna sats är grundfalsk. Man måste inplanta hos barnet, att menniskan visserligen är den jordiska tillvarons slutpunkt och högsta ändamål, men ingalunda derföre det enda; att tvärtom hvarje tillvaro, isynnerhet hvarje lefvande varelse, tillika har sitt ändamål uti sig sjelf och är berättigad att lefva och glädjas åt lifvet, menniskans tillstånd förutan; följaktligen också att icke af henne pinas. Äro djuren till för menniskans nytta, så lärer man ha något svårt att utreda i hvad mån det kan för »skapelsens herrar» vara nyttigt att uppätas af tigrarna, ihjälbitas af ormarna, plågas af insekterna o. s. v. Der stakar sig också ganska riktigt den visa läran och måste komma till den slutsatsen, att slika djur och alla de myriader andra varelser, med hvilka menniskan har ringa eller ingen beröring, äro alldeles öfverflödiga påhäng i skapelsen och att den gode Guden gjort bra orätt uti att låta allehanda sådant onyttigt kryp vara till.
6 »Allt lif är af Herran.*)Onkel Adams ord. Allt lif, som känner, njuter och lider, meddelar på sitt sätt åt Honom sin njutning och sina qval. Till Honom stiger det omedvetna barnets klagan; och den tysta suck, som det plågade djuret drar under sin plågares hand, går som en anklagelse ditupp till den eviga kärleken och barmhertigheten. Djuret, liksom barnet, vet intet sjelf; det tänker icke på att anklaga oss; men inför Honom, som makten hafver, finnes det icke vissa varelser, som kunna, på grund af sina medfödda företräden, plåga andra varelser. Djuren äro icke ting; de äro icke skapade af oss;»konsekvensändrat/normaliserat den makt vi äge öfver dem måste vara förnuftets och godhetens makt, annars blir den en våldets och grymhetens makt – och all sådan makt förhärdar menniskan.
7 Alla de, som skratta åt föreningarne mot djurens misshandling och mena att menniskan har så mycket angelägnare att styra och beställa för sitt eget slägte, förgäta alldeles, att grymhet mot djuren förhärdar och förvildar menniskan sjelf. Det är med otaliga exempel bevisadt, att de blodigaste våldsverkare, alltifrån tyrannen Domitianus, som ena stunden ryckte vingar och ben af flugor och andra stunden lät Roms ädlaste medborgare blöda för bödelssvärdet, ha börjat eller fortsatt som djurplågare. Och kommer också aldrig en blodskuld öfver plågarens framtid, så förslöas hans känsla för lidandet; den demoniska njutningen af andra varelsers qval följer honom ut ibland menniskorna och verkar hos honom ett hatfullt, hämdgirigt och hårdt sinnelag. Man skulle oftare tänka derpå vid barns uppfostran. Det barn, som oförskylt slagit eller misshandlat ett djur, bör, för sitt eget väl, tillrättavisas lika strängt, som om det slagit eller misshandlat en menniska.
8 Det finns i grunden godhjertade menniskor, som genom vanans makt bli känslolösa mot djurens lidande. Understundom öfverraskas man likväl hos dem af en hårdhet, som man aldrig skulle ha väntat. Hvarföre så? För det att grymhetens giftiga tagg genom vanan intränger i de ädlaste hjertan. Sådant går stegvis. Romarne älskade tjurfäktningar och läto vilddjuren sönderslita hvarandra; sedan kastades menniskor för lejonen och tigrarne; slutligen mördade gladiatorerne hvarandra inbördes, och folket följde deras exempel. Spanjorerne älska tjurfäktningar, ett grymt och blodigt nöje; inqvisitionens och Amerikas historia vittna, att denna grymhet lika litet skonat menniskorna som djuren. Dagligen se vi samma förhärdelse. Denne fege usling, som piskar så ursinnigt sin trötta häst, skall i dag eller i morgon piska sin hustru, misshandla sina barn och i samma sitt fega öfvermod förgripa sig på hvilken annan svagare varelse som helst.
9 Så sannt är det, att grymheten förhärdar. Men om också icke redan den stora faran af eget förderf, som hämnar vår hårdhet, borde lära oss att behandla djuren med godhet, så borde vi göra det endast och allenast för kärlekens, för den eviga barmhertighetens och rättvisans skuld. Vi borde lyssna till »kreaturens suckan» för Christi kärleks skull. Utan denna innersta bevekelsegrund båtar allt yttre sträfvande föga, ty för sådant är liknelsen om det gamla klädet och den nya lappen just enkom passande.
10 Hvad vilja då de, som i ord och gerning ifra mot djurens misshandling? Vilja de uppfostra ett vekligt och gråtmildt slägte, som darrar att utgjuta en myggas blod i den stund hon suger vårt eget, eller som vid den saftiga biffsteken, den smakliga hjerpen och den delikata färska abborrn beskärmar sig öfver slagtarens, jägarens och fiskarens dödande handtverk? Nej, denna lära erkänner menniskans sorgliga rätt att döda, men den fordrar skonsamhet äfven deruti, och godhet och välvilja, utan pjunk, emot djuren. Denna lära protesterar emot ett barbari i skötet af civilisationen.
11 Allmännast har den läran uppträdt i form af föreningar emot djurs plågande, sedan 1841, då den första blef stiftad i München, ha flera hundra sådana föreningar utbredt sig öfver Europa. I ganska många länder ha de lyckats utverka lagar och straff emot misshandlingen. Men emedan en god sed gör lagen öfverflödig, arbeta föreningarne mest uppå att genom föredöme och skrifter göra skonsamhet emot djuren till god sed, grundad både på känslan och öfvertygelsen. Och ganska märkvärdigt ha de mångenstädes lyckats deri. För att öfvertyga sig derom, behöfver man i Tyskland och Frankrike endast se den välfödda arbetshästen fot för fot draga sitt bestämda lass, medan hans körare går bredvid och klatschar oupphörligt med pisken – men endast i luften. Det vore icke rådligt för en af vårt lands kuskar och drängar att husera der såsom de göra här hemma.
12 Vi lemna derhän, i hvad mån en dylik förening kan här ännu vara mogen; ty först måste läran bryta en lucka i fördomarnas damm. Derpå kan enhvar i sin mån arbeta, isynnerhet uti barnauppfostran. Der beror alltid det mesta af qvinnan. Dock kunde kanske en lag härutinnan, såsom ofta annars, föregå den allmänna insigten om lagens behöflighet – en allvarsamt handhafd lag, icke en slappt föreskrifven stadga, sådana som städernas hästpinare hvarje dag ostraffadt gäcka.
13 Skönt säger skalden (Stenbäck) om »kreaturens suckan»:konsekvensändrat/normaliserat
Ejkonsekvensändrat/normaliserat menniskan hör vår suck, ej hon vår gråtande smärta förstår,
Der säker och smidd i synd uppå den smittade jorden hon går.
Ej fattar hon mer det rop af qval, som höjes kring henne all tid,
Ej ser hon den tår af sorg, som ber till henne om frälsning och frid.
Hon älskade synden, hon leende än blott älskar den.konsekvensändrat/normaliserat
Djurens misshandling.
1 Literaturbladets januarihäfte har en artikel derom af J. W. S. och Svenska Tidningen för den 11 Mars en annan artikel af Onkel Adam. Båda varmhjertade och välskrifna, talar den ena företrädesvis till öfvertygelsen, den andra till känslan. Samtidigt läsa vi, att föreningar emot djurs plågande finnas i nästan alla europeiska länder, utom Finland, – »att Finland skall vara uteslutet, förstås af sig sjelf»,konsekvensändrat/normaliserat säger Libl. Bland mångfaldiga dylika notiser se vi med sednaste poster berättas från Zürich den 4 Mars: »Regeringsrådet öfverlägger om en lag mot djurens misshandling. Denna lag består af en enda sålydande paragraf: misshandling af djur, vare sig genom omåttlig ansträngning, svältande, grym behandling, stympande eller lättsinnigt dödande, bestraffas, alltefter graden af denna misshandling samt den felandes dervid bevisade råhet och grymhet, med böter af 200 francs (50 rubel silfver), hvilka för andra resan fördubblas och kunna efter omständigheterna skärpas med fängelsestraff till och med en månads tid.»
2 Det behöfs verkligen upprepade anledningar här i landet för att besinna så enkla saker, som redan den naturliga känslan borde lägga enhvar på hjertat. Litbl. tror, att grymhet mot djuren icke är större i Finland än annorstädes. Vi befara att Ltbl. deruti misstager sig, nemligen såvidt det gäller civiliserade länder. Vi se derutinnan alla dagar för våra ögon ett barbari, som måste väcka hvarje tänkandes afsky.
3 Vi se hästen, menniskans ädlaste och nyttigaste följeslagare, behandlas med en råhet och en grymhet, som endast vanans makt kan i ringa mån urskulda. I våra städer fara isvoschikar, kuskar och bönder hojtande och rusiga med piskan i högsta hugg från och till krogarna, och hvarken lag eller mensklighet fråga derefter. Herrskaper låta sina ekipager i timtal vänta på dem om vinternätterna och förundra sig sedan öfver att kusken super; men hästarne tänker ingen på. Det vildaste och ursinnigaste ridande och körande är allmänt uppå hästmarknaderna; i annat fall anses det vara en dålig marknad. På alla landsvägar piskas utsvultna och eländiga skjutshästar af fulla hållkarlar eller af resande, som på vägen ha grufveligt brådt, för att sedan sinka på gästgifvargården eller komma fram någon timma förut i den riksvigtiga angelägenheten att icke försumma en middagslur eller ett kortspel. Forbönder och drängar köra i menförestid de tyngsta möjliga lass; och när de, välförsedde från krogen vid landsvägen, icke tycka pisken göra tillräcklig tjenst, afbryta de gärdsgårdsstörarne och sönderslå dem mot hästens sargade, intill döden tröttade kropp. Byungdomen har i flera trakter den sed, att sommartid taga hästar från betet om söndagsnätterna, och rida dem förderfvade för sitt nöjes skull. Öfverallt är bränvinet en trogen bundsförvandt till vildhet och grymhet; lagen ser det och tiger; seder och mensklighet rycka på axlarna, men röra icke hand eller fot till att förekomma det.
4 Huru eländigt bruka icke både bönder och herremän svälta boskapen vintertid, nätt och jemnt räknande ut, huru mycken föda en lefvande varelse behöfver för att hungra sig fram till våren! Välment folk bevisar att sådant är till skada för ägaren, emedan kreaturen magra, försina och hela racen försämras. Ingen tänker på de hungrandes qval. I stället att döfva djuret, som slagtas, låter man det långsamt förblöda. Ål och lake flås lefvande; kräftan kokas lefvande; nejonöget gnides lefvande uti aska. Den finare köksvetenskapen har ju också ett sätt att steka lefvande gäss. Jagten bedrifves, utan försyn för lagarna, under förbjuden tid, då modren bortskjutes och ungarne lemnas att omkomma i boet af svält. Hopen skrattar åt en utsvulten nalle, som föraren med hugg och slag tvingar att dansa. Man skulle tro att det ryktbara svinstickareskrået, som icke längesedan hade sin mästare uti hvarje stad, numera dött ut, men det är knappt fyra eller fem år sedan man på Helsingfors gator såg hundar utan nosgrimma, blödande och med hängande inelfvor, förföljas af visse personer, som icke underläto att visa mot dem sin manhaftighet med en enkom för detta ändamål medförd pik – en syn till den grad ohygglig, att slutligen åskådarnes genom lång vana förhärdade känslor reste sig deremot och föranledde ofogets inställande.
5 Otaliga andra exempel kunde anföras. Men allt detta är icke en tillfällighet, utan ett djupt rotadt fel uti uppfostran alltifrån spädaste barndomen. Ty bildningen har, likasom råheten, begått det stora felet att inplanta hos barnen den sats, att »djuren äro till för menniskans nytta.» Går man ut från den satsen – och, det göra, medvetet eller icke, de flesta menniskor – så finnes icke heller någon annan grund till att skona djuren, än den större nytta de kunna göra oss, om de vårdas väl, och den skada vi ha derutaf att de vanvårdas och dö. Men denna tyranniska och sjelfviska lära, som, allmänt tagen, ställer menniskan der såsom skapelsens enda ändamål, – denna sats är grundfalsk. Man måste inplanta hos barnet, att menniskan visserligen är den jordiska tillvarons slutpunkt och högsta ändamål, men ingalunda derföre det enda; att tvärtom hvarje tillvaro, isynnerhet hvarje lefvande varelse, tillika har sitt ändamål uti sig sjelf och är berättigad att lefva och glädjas åt lifvet, menniskans tillstånd förutan; följaktligen också att icke af henne pinas. Äro djuren till för menniskans nytta, så lärer man ha något svårt att utreda i hvad mån det kan för »skapelsens herrar» vara nyttigt att uppätas af tigrarna, ihjälbitas af ormarna, plågas af insekterna o. s. v. Der stakar sig också ganska riktigt den visa läran och måste komma till den slutsatsen, att slika djur och alla de myriader andra varelser, med hvilka menniskan har ringa eller ingen beröring, äro alldeles öfverflödiga påhäng i skapelsen och att den gode Guden gjort bra orätt uti att låta allehanda sådant onyttigt kryp vara till.
6 »Allt lif är af Herran.*)Onkel Adams ord. Allt lif, som känner, njuter och lider, meddelar på sitt sätt åt Honom sin njutning och sina qval. Till Honom stiger det omedvetna barnets klagan; och den tysta suck, som det plågade djuret drar under sin plågares hand, går som en anklagelse ditupp till den eviga kärleken och barmhertigheten. Djuret, liksom barnet, vet intet sjelf; det tänker icke på att anklaga oss; men inför Honom, som makten hafver, finnes det icke vissa varelser, som kunna, på grund af sina medfödda företräden, plåga andra varelser. Djuren äro icke ting; de äro icke skapade af oss;»konsekvensändrat/normaliserat den makt vi äge öfver dem måste vara förnuftets och godhetens makt, annars blir den en våldets och grymhetens makt – och all sådan makt förhärdar menniskan.
7 Alla de, som skratta åt föreningarne mot djurens misshandling och mena att menniskan har så mycket angelägnare att styra och beställa för sitt eget slägte, förgäta alldeles, att grymhet mot djuren förhärdar och förvildar menniskan sjelf. Det är med otaliga exempel bevisadt, att de blodigaste våldsverkare, alltifrån tyrannen Domitianus, som ena stunden ryckte vingar och ben af flugor och andra stunden lät Roms ädlaste medborgare blöda för bödelssvärdet, ha börjat eller fortsatt som djurplågare. Och kommer också aldrig en blodskuld öfver plågarens framtid, så förslöas hans känsla för lidandet; den demoniska njutningen af andra varelsers qval följer honom ut ibland menniskorna och verkar hos honom ett hatfullt, hämdgirigt och hårdt sinnelag. Man skulle oftare tänka derpå vid barns uppfostran. Det barn, som oförskylt slagit eller misshandlat ett djur, bör, för sitt eget väl, tillrättavisas lika strängt, som om det slagit eller misshandlat en menniska.
8 Det finns i grunden godhjertade menniskor, som genom vanans makt bli känslolösa mot djurens lidande. Understundom öfverraskas man likväl hos dem af en hårdhet, som man aldrig skulle ha väntat. Hvarföre så? För det att grymhetens giftiga tagg genom vanan intränger i de ädlaste hjertan. Sådant går stegvis. Romarne älskade tjurfäktningar och läto vilddjuren sönderslita hvarandra; sedan kastades menniskor för lejonen och tigrarne; slutligen mördade gladiatorerne hvarandra inbördes, och folket följde deras exempel. Spanjorerne älska tjurfäktningar, ett grymt och blodigt nöje; inqvisitionens och Amerikas historia vittna, att denna grymhet lika litet skonat menniskorna som djuren. Dagligen se vi samma förhärdelse. Denne fege usling, som piskar så ursinnigt sin trötta häst, skall i dag eller i morgon piska sin hustru, misshandla sina barn och i samma sitt fega öfvermod förgripa sig på hvilken annan svagare varelse som helst.
9 Så sannt är det, att grymheten förhärdar. Men om också icke redan den stora faran af eget förderf, som hämnar vår hårdhet, borde lära oss att behandla djuren med godhet, så borde vi göra det endast och allenast för kärlekens, för den eviga barmhertighetens och rättvisans skuld. Vi borde lyssna till »kreaturens suckan» för Christi kärleks skull. Utan denna innersta bevekelsegrund båtar allt yttre sträfvande föga, ty för sådant är liknelsen om det gamla klädet och den nya lappen just enkom passande.
10 Hvad vilja då de, som i ord och gerning ifra mot djurens misshandling? Vilja de uppfostra ett vekligt och gråtmildt slägte, som darrar att utgjuta en myggas blod i den stund hon suger vårt eget, eller som vid den saftiga biffsteken, den smakliga hjerpen och den delikata färska abborrn beskärmar sig öfver slagtarens, jägarens och fiskarens dödande handtverk? Nej, denna lära erkänner menniskans sorgliga rätt att döda, men den fordrar skonsamhet äfven deruti, och godhet och välvilja, utan pjunk, emot djuren. Denna lära protesterar emot ett barbari i skötet af civilisationen.
11 Allmännast har den läran uppträdt i form af föreningar emot djurs plågande, sedan 1841, då den första blef stiftad i München, ha flera hundra sådana föreningar utbredt sig öfver Europa. I ganska många länder ha de lyckats utverka lagar och straff emot misshandlingen. Men emedan en god sed gör lagen öfverflödig, arbeta föreningarne mest uppå att genom föredöme och skrifter göra skonsamhet emot djuren till god sed, grundad både på känslan och öfvertygelsen. Och ganska märkvärdigt ha de mångenstädes lyckats deri. För att öfvertyga sig derom, behöfver man i Tyskland och Frankrike endast se den välfödda arbetshästen fot för fot draga sitt bestämda lass, medan hans körare går bredvid och klatschar oupphörligt med pisken – men endast i luften. Det vore icke rådligt för en af vårt lands kuskar och drängar att husera der såsom de göra här hemma.
12 Vi lemna derhän, i hvad mån en dylik förening kan här ännu vara mogen; ty först måste läran bryta en lucka i fördomarnas damm. Derpå kan enhvar i sin mån arbeta, isynnerhet uti barnauppfostran. Der beror alltid det mesta af qvinnan. Dock kunde kanske en lag härutinnan, såsom ofta annars, föregå den allmänna insigten om lagens behöflighet – en allvarsamt handhafd lag, icke en slappt föreskrifven stadga, sådana som städernas hästpinare hvarje dag ostraffadt gäcka.
13 Skönt säger skalden (Stenbäck) om »kreaturens suckan»:konsekvensändrat/normaliserat
Ejkonsekvensändrat/normaliserat menniskan hör vår suck, ej hon vår gråtande smärta förstår,
Der säker och smidd i synd uppå den smittade jorden hon går.
Ej fattar hon mer det rop af qval, som höjes kring henne all tid,
Ej ser hon den tår af sorg, som ber till henne om frälsning och frid.
Hon älskade synden, hon leende än blott älskar den.konsekvensändrat/normaliserat