1 Framlidne eloqventiæ professorn, kanslirådet m. m. Henrik Gabriel Porthan föddes i Wiitasaari den 9 November 1739original: 1759 och dog i Åbo den 16 Mars 1804. Dessa tvenne dagar firas redan länge som årsdagar, den 9 Nov. af Österbottens studenter, hvilka fordom hade äran räkna Porthan som deras »nations» inspektor och medlem – i den bemärkelse »nationerna» då hade vid universitetet –; den 16 Mars åter af Finska Literatursällskapet, hvars syften och verksamhet af Porthan förbereddes och grundlades. Händelsen gör, att, – medan Porthans byst i marmor funnit en plats i universitetets salar och hans graf invid Åbo domkyrka ej länge mera skall sakna en minnesvård – den i dag infallande 120:de årsdagen af Porthans födelse kan ihågkommas med några ord om den nya upplagan af hans vigtigaste och för första gången samlade arbeten.
2 Det är lärorikt att se, huru de stora tankar, som föryngra folken och omskapa tidehvarfven, efterhand framträda som ljusglimtar i seklernas mörker. Finska folkets sjelfmedvetande – insigten att detta folk är en nation för sig, bestämd att utföra sin rol i historien och utveckla sig ur sig sjelf till en egendomlig uppenbarelse af verldsanden – detta medvetande framträdde först inom finska kyrkans sköte. Det låg oklart och grumladt af andra tendenser i de väldige katholske biskoparnes försök att emancipera sig från Sverige; tog derpå en bestämd form i Agricolas glödande kärlek för finska språket och framträdde, gömdt under biskopsmössan, i Juustens krönika. Men ju mera reformationen ställde kyrkan inom samhället, i stället för ofvanför detsamma, desto mera framträdde folkmedvetandet, ehuru allt ännu ganska oklart, i andra former och på andra områden. Det uppskakades af klubbekrigets politiska initiativoriginal: iniativ, af trettioåra krigets på finnarne fallande lott af ära, af stora ofredens förtviflade dödskamp, och begynte på sjuttonhundratalet antaga en politisk form i det aristokratiska s. k. sjelfständighets partiet (1742 och 1788) och en kulturhistorisk i riktningen mot landets häfder, språk och materiela förbättringar. Men alla dessa yttringar af den ännu slumrande folkanden voro svaga, spridda och allt fortfarande mycket grumlade af biafsigter, hvilka skymde det groende fröets späda brodd. Det var Porthan förbehållet att, – utan snillets glans, men med den vetenskapliga forskningens allvar, med den skarpa blicken af en luttrad kritik och vid den rena lågen af en varm fosterlandskärlek – för första gången gifva finska folket plats i historien och sålunda bygga dess framtid på grundvalen af dess forntid.
3 Äfven Porthan uttalade icke ordet fullt: äfven för honom var ännu Sverige det stora fäderneslandet, af hvilket vårt land endast var en dyrbar del, och det fordrades efter hans tid en våldsam politisk kris, för att kasta Finland tillbaka på sig sjelf. Men om också icke uttalad, ligger det finska folkets nationela egendomlighet de facto alldeles klar uti hans verk, och kommande slägten hafva endast behöft utsäga och i verkligheten genomföra den stora tanke, som utgör kärnan och sammanhållningen i hans verk och hvilken förutom honom skulle saknat ett fotfäste i historien.
4 Allt utvisar att Porthan sjelf betraktat sina verk som förarbeten. De uttömma sitt ämne punkt för punkt, så långt de på hans tid bekanta källor lemnade något material, men de hafva icke en omfattande form. Porthan har icke skrifvit någon finsk historia, icke någon finsk språklära, och på geografins område har han endast rättat och delsvis omarbetat 4:de delen af Tunelds arbete (Finland). En man af hans utomordentliga samvetsgrannhet vågade icke, ville icke uppföra en byggnad med så stora luckor och tomrum, som dessa ämnen då ännu framtedde för forskningen.
5 Men vida öfver alla hans sporadiska föregångare genomträngde hans klart blickande ande det dunkel, som då ännu omtöcknade den finska folkdikten, språkets rikedomar och de framfarna tiderna. En sednare tids forskningar, stödda på rikare materialer, ha haft ganska mycket att tillägga, men ganska litet att rätta uti Porthans arbeten och oändligt mycket af dem att lära. Sällan har en vetenskapsman stått så ensam, ouppnådd och rikt fruktbringande som Porthan. När man jemför den tid, som före honom var, med det tidehvarf, som randades efter honom och genom hans verk, säger man för litet, om man kallar honom den finska historiens fader. Han var något mer: i honom igenkände finska folket för första gången sig sjelf.
6 Porthans arbeten, kringströdda dels i akademiska afhandlingar på latin, dels på svenska i Åbo äldre tidningar samt vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens handlingar, ha ännu aldrig varit samlade och ordnade i en följd. Finska Literatursällskapet har åtagit sig detta, både som en handling af pietet mot den högt aktade mannen och för att göra hans arbeten mera tillgängliga. Man har invändt deremot, att sällskapet möjligen kunnat på närmare föremål använda sina ringa tillgångar, emedan samlingen, åtminstone för längre tid, torde gifva ekonomisk förlust. Men äfven den bekanta finska långtänktheten bör icke finna det för bittida, att Porthans verk för första gången samlas 55 år efter hans död. En annan fråga är, om afhandlingarnes latinska drägt bordt bibehållas eller, i den allmännare spridningens intresse, utbytas, vare sig mot svensk, eller, såsom man äfven föreslagit, finsk drägt. Sällskapet har stadnat vid det beslut att språket blir oförändradt, och deri har det visligen handlat. Porthans arbeten, ehuru skrifna i en ledig, ofta behaglig stil, bära för strängt den lärda forskningens stämpel, för att någonsin kunna blifva en lättsmält lektyr; latinet var dessutom författarens tredje modersmål, och hellre än att äfventyra en öfversättning, som kunde misslyckas, må man behandla dessa verk med samma grannlagenhet som historiska urkunder och lemna dem orörda i deras ursprungliga skick.
7 Planen för dessa skrifters utgifvande är att de skola utkomma i fem delar och upptaga: 1) följande disputationer, skrifna på latin, dels af Porthan sjelf, dels af respondenter under hans tillsyn och större eller mindre medverkan: Paul Juustens finska biskopskrönika, försedd med noter och urkundsamlingar; Om finska poesin; Kgl. Åbo akademis bibliotheks historia, med bihang; Paul Juustens berättelse om sin beskickning till Ryssland; Historiola concionum sacrarum fennicarum; Om finnarnes theoretiska och praktiska vidskepelse; Om Birkkarlarne; Om det gamla Qvenerfolket; Om det finnarne tillskrifna ryktet för trolldom; Om östgötha ko|89 3|nungen Hermanriks välde; Den nyländska staden Borgås historia; Anmärkningar om svenska kyrkotiondens historia; Om året, då Erik den helige tillträdde regeringen och företog sitt korståg till Finland; Om Johan I Sverkersons fältåg till Liffland; Om jarlvärdigheten i Sverige; Om finska språkets förnämsta dialekter; Anmärkningar om S:t Peterspenningens historia i Sverige. – Denna samling innefattar således alla under Porthans inseende utkomna afhandlingar i nordiska historien och fosterländska ämnen, med undantag af tre, som icke ansetts lämplige att här införas, nemligen Porthans samling af de till norden utgångna påfvebref, Bilmarks af honom utgifna matrikel öfver Åbo akademis professorer och slutligen den af P. utgifna vigtiga urkundsamlingen (Sylloge monumentorum etc.), hvilken anses hellre böra omtryckas i någon större samling af dylika dokumenter.
8 Vidare införas: 2) Porthans latinska sorgetal öfver H. Hassel; hans programmer till akademiska högtidligheter 1786 och 1787 samt hans tre i Sv. Witterh. Hist. och Antiqv.Svenska Witterhets Historie och Antiqvitets akademins handlingar införda uppsatser: »Anmärkningar rörande finska folkets läge och tillstånd vid den tiden, när det först lades under svenska kronans vissa och varaktiga välde»;konsekvensändrat/normaliserat »Undersökning om de nationer, hörande till finska folkstammen, hvilka i äldre nordiska historien omtalas»;konsekvensändrat/normaliserat och »Försök att upplysa konung Alfreds geografiska beskrifning öfver europeiska norden».konsekvensändrat/normaliserat – Sist införas i samlingen äfven åtskilliga i Åbo äldre tidningar m. m. tryckta historiska och fosterländska afhandlingar af Porthans hand. Redaktörer för utgifvandet äro theol.kandid. S. G. Elmgren och mag. A. Schauman. Hela samlingen beräknas till omkring 150 ark, upplagan blir 500 ex., och priset beräknas till 5 kop. s:rkopek silfver per ark. På korrekturet användes all möjlig noggrannhet, så att hvarje ark korrigeras af båda redaktörerne och icke lemnas till trycket utan bådas påtecknade godkännande.
9 Samlingens första del, utkommen under förut anförda titlar på finska, latinska och svenska språken, innefattar förra hälften af Juustens biskopskrönika med Porthans noter. I stället att krönikan i Porthans disputationer finnes tryckt i sin helhet, med antydda olika läsarter, uti arbetets början och utgifvarens mångfaldt vidlyftigare noter med deras ytterligare noter följa efteråt, är här den förändring vidtagen, att hvarje afdelning af krönikan tryckes för sig med dess tillhörande noter efteråt. Uppställningen vinner härigenom betydligt i redighet.
10 Denna del upptager, förutom Juustens och Porthans företal, krönikans korta teckning af sexton biskopar i Åbo, nemligen: Sankt Henrik † 1157, Rudolf † 1174, Folquinus, Thomas † 1248, Bero I, Ragvald I † 1266, Catillus, Johannes I † 1208, Magnus I † 1300, Ragvald II † 1321, Benedikt † 1340, Hemming † 1307, Henrik II † 1368, Johannes II † 1370, Johannes III † 1384 och Bero II † 1412. Man kan göra sig en föreställning om de Porthanska noternas rikhaltighet, när man vet att dessa 16 lefnadsteckningar, jemte varianterna och Juustens företal, upptaga i den ursprungliga disputationsformen inalles 10 sidor 4:to, men noterna deremot 408 sidor. Krönikan sjelf försvinner alltså till en obetydlighet, men behandlas af Porthan, äfven der han nödgas korrigera eller betvifla en del af dess uppgifter, med stor pietet.
11 Paulus Juusten, förste biskop i Wiborg 1554 och sedermera i Åbo, låter denna sin korta krönika föregås af ett cirkulär till Finlands kyrkoherdar, hvari han framhåller Guds stora nåd, som låtit våra hedniske förfäder omvändas till den sanna tron och än vidare upprätthåller kyrkan under tidernas betryck. Krönikan säger han sig ha sammanskrifvit efter sina företrädares anteckningar intill biskop Arvid Kurck, hvarefter han sjelf tillagt det öfriga. »Detta, säger han, har jag gjort, på det I mågen skåda finska kyrkans grundläggning, framsteg och tillvext, sedan jemväl hvad den lidit af grannfolken, såväl af ryssar och gudlöse kurländare, som af dansk trolöshet. Alla desse hafva, likt sammansvurne filistéer, stämplat till denna kyrkas förderf, omstörtning och ödeläggelse, men Gud har med sin utsträckta arm underbarligen försvarat och allt härintills upprätthållit henne. Man ser också i denna korta framställning, icke allenast huru vårt fäderneslands kyrka tillvuxit, utan äfven huru och under hvilken biskop ändringar blifvit vidtagne, isynnerhet med prestaståndet; vidare troslärans och kyrkobrukens reformation samt hvad i hvarje tid har tilldragit sig» ..... »Hvilka gamla anteckningar, jemte de af mig till kyrkans uppbyggelse här sammanförda stycken, I mågen hålla till godo; och faren väl med Gudi!»
12 Såsom häraf synes, är kyrkans historia här hufvudsak; det öfriga blott i förbigående vidrördt. Äfven kyrkodetaljerna äro ytterst magra. Då och då blef N. N. biskop, dog då och då; i hans tid grundades det klostret, det koret, det prebendet, eller skedde det fientliga infallet m. m. Med katholicismens glanspunkt i Finland, den väldige kyrkofursten Magnus II Tavast † 1452, hvars historia upptager mer än sex sidor, blifva detaljerna något utförligare, dock icke mer än att hela krönikan upptager inalles 37 qvartsidor. Stilen är ganska klar, ehuru i dess korta registermessiga framställning något enformig.
13 Af detta magra kompendium, hvars stora välmening och relativa värde visserligen ingen kan misskänna, har nu Porthans utomordentliga flit, beläsenhet och kritiska förmåga förstått att skapa det ojemförligt vigtigaste verk man ännu äger i finsk historie. Skarpare och mångsidigare har ingen exeget nagelfarit med hvarje ord i sin bibeltext, än Porthan med den skenbart obetydligaste uppgift i Juustens krönika. Allt hvad de då kända arkiverna, de lärda kommentarierna och den finska språkforskningen på hans tid ägde att erbjuda har han sammanställt, jemfört, pröfvat och användt till att belysa och fullständiga krönikans uppgifter. Läsaren behöfver både allvar och ihärdighet för att fördjupa sig i denna massa af lärdom utan att tröttna. Men så taga ock forskningens resultater jättesteg framåt i detta verk, och när man öfverskådar byggnaden i dess helhet, häpnar man för den möda dess uppförande kostat. Första häftet utkom 1784 och arbetet fortgick sedan i sexton år, tilldess att det år 1800 med 57:de häftet afslutades. Det var och förblifver ett sekulararbete.
14 Förf:s sedermera gjorda rättelser och tillägg äro observerade i den nya upplagan. Dess yttre utstyrsel visar, i bredd med första upplagan, typografins framsteg. Särskildt erkännande förtjena den icke ringa möda och omsorg redaktörerne åtagit sig för arbetets utgifvande.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Literatur.
H. G. Porthans skrifter i urval.
1 Framlidne eloqventiæ professorn, kanslirådet m. m. Henrik Gabriel Porthan föddes i Wiitasaari den 9 November 1739original: 1759 och dog i Åbo den 16 Mars 1804. Dessa tvenne dagar firas redan länge som årsdagar, den 9 Nov. af Österbottens studenter, hvilka fordom hade äran räkna Porthan som deras »nations» inspektor och medlem – i den bemärkelse »nationerna» då hade vid universitetet –; den 16 Mars åter af Finska Literatursällskapet, hvars syften och verksamhet af Porthan förbereddes och grundlades. Händelsen gör, att, – medan Porthans byst i marmor funnit en plats i universitetets salar och hans graf invid Åbo domkyrka ej länge mera skall sakna en minnesvård – den i dag infallande 120:de årsdagen af Porthans födelse kan ihågkommas med några ord om den nya upplagan af hans vigtigaste och för första gången samlade arbeten.
2 Det är lärorikt att se, huru de stora tankar, som föryngra folken och omskapa tidehvarfven, efterhand framträda som ljusglimtar i seklernas mörker. Finska folkets sjelfmedvetande – insigten att detta folk är en nation för sig, bestämd att utföra sin rol i historien och utveckla sig ur sig sjelf till en egendomlig uppenbarelse af verldsanden – detta medvetande framträdde först inom finska kyrkans sköte. Det låg oklart och grumladt af andra tendenser i de väldige katholske biskoparnes försök att emancipera sig från Sverige; tog derpå en bestämd form i Agricolas glödande kärlek för finska språket och framträdde, gömdt under biskopsmössan, i Juustens krönika. Men ju mera reformationen ställde kyrkan inom samhället, i stället för ofvanför detsamma, desto mera framträdde folkmedvetandet, ehuru allt ännu ganska oklart, i andra former och på andra områden. Det uppskakades af klubbekrigets politiska initiativoriginal: iniativ, af trettioåra krigets på finnarne fallande lott af ära, af stora ofredens förtviflade dödskamp, och begynte på sjuttonhundratalet antaga en politisk form i det aristokratiska s. k. sjelfständighets partiet (1742 och 1788) och en kulturhistorisk i riktningen mot landets häfder, språk och materiela förbättringar. Men alla dessa yttringar af den ännu slumrande folkanden voro svaga, spridda och allt fortfarande mycket grumlade af biafsigter, hvilka skymde det groende fröets späda brodd. Det var Porthan förbehållet att, – utan snillets glans, men med den vetenskapliga forskningens allvar, med den skarpa blicken af en luttrad kritik och vid den rena lågen af en varm fosterlandskärlek – för första gången gifva finska folket plats i historien och sålunda bygga dess framtid på grundvalen af dess forntid.
3 Äfven Porthan uttalade icke ordet fullt: äfven för honom var ännu Sverige det stora fäderneslandet, af hvilket vårt land endast var en dyrbar del, och det fordrades efter hans tid en våldsam politisk kris, för att kasta Finland tillbaka på sig sjelf. Men om också icke uttalad, ligger det finska folkets nationela egendomlighet de facto alldeles klar uti hans verk, och kommande slägten hafva endast behöft utsäga och i verkligheten genomföra den stora tanke, som utgör kärnan och sammanhållningen i hans verk och hvilken förutom honom skulle saknat ett fotfäste i historien.
4 Allt utvisar att Porthan sjelf betraktat sina verk som förarbeten. De uttömma sitt ämne punkt för punkt, så långt de på hans tid bekanta källor lemnade något material, men de hafva icke en omfattande form. Porthan har icke skrifvit någon finsk historia, icke någon finsk språklära, och på geografins område har han endast rättat och delsvis omarbetat 4:de delen af Tunelds arbete (Finland). En man af hans utomordentliga samvetsgrannhet vågade icke, ville icke uppföra en byggnad med så stora luckor och tomrum, som dessa ämnen då ännu framtedde för forskningen.
5 Men vida öfver alla hans sporadiska föregångare genomträngde hans klart blickande ande det dunkel, som då ännu omtöcknade den finska folkdikten, språkets rikedomar och de framfarna tiderna. En sednare tids forskningar, stödda på rikare materialer, ha haft ganska mycket att tillägga, men ganska litet att rätta uti Porthans arbeten och oändligt mycket af dem att lära. Sällan har en vetenskapsman stått så ensam, ouppnådd och rikt fruktbringande som Porthan. När man jemför den tid, som före honom var, med det tidehvarf, som randades efter honom och genom hans verk, säger man för litet, om man kallar honom den finska historiens fader. Han var något mer: i honom igenkände finska folket för första gången sig sjelf.
6 Porthans arbeten, kringströdda dels i akademiska afhandlingar på latin, dels på svenska i Åbo äldre tidningar samt vitterhets-, historie- och antiqvitetsakademiens handlingar, ha ännu aldrig varit samlade och ordnade i en följd. Finska Literatursällskapet har åtagit sig detta, både som en handling af pietet mot den högt aktade mannen och för att göra hans arbeten mera tillgängliga. Man har invändt deremot, att sällskapet möjligen kunnat på närmare föremål använda sina ringa tillgångar, emedan samlingen, åtminstone för längre tid, torde gifva ekonomisk förlust. Men äfven den bekanta finska långtänktheten bör icke finna det för bittida, att Porthans verk för första gången samlas 55 år efter hans död. En annan fråga är, om afhandlingarnes latinska drägt bordt bibehållas eller, i den allmännare spridningens intresse, utbytas, vare sig mot svensk, eller, såsom man äfven föreslagit, finsk drägt. Sällskapet har stadnat vid det beslut att språket blir oförändradt, och deri har det visligen handlat. Porthans arbeten, ehuru skrifna i en ledig, ofta behaglig stil, bära för strängt den lärda forskningens stämpel, för att någonsin kunna blifva en lättsmält lektyr; latinet var dessutom författarens tredje modersmål, och hellre än att äfventyra en öfversättning, som kunde misslyckas, må man behandla dessa verk med samma grannlagenhet som historiska urkunder och lemna dem orörda i deras ursprungliga skick.
7 Planen för dessa skrifters utgifvande är att de skola utkomma i fem delar och upptaga: 1) följande disputationer, skrifna på latin, dels af Porthan sjelf, dels af respondenter under hans tillsyn och större eller mindre medverkan: Paul Juustens finska biskopskrönika, försedd med noter och urkundsamlingar; Om finska poesin; Kgl. Åbo akademis bibliotheks historia, med bihang; Paul Juustens berättelse om sin beskickning till Ryssland; Historiola concionum sacrarum fennicarum; Om finnarnes theoretiska och praktiska vidskepelse; Om Birkkarlarne; Om det gamla Qvenerfolket; Om det finnarne tillskrifna ryktet för trolldom; Om östgötha ko|89 3|nungen Hermanriks välde; Den nyländska staden Borgås historia; Anmärkningar om svenska kyrkotiondens historia; Om året, då Erik den helige tillträdde regeringen och företog sitt korståg till Finland; Om Johan I Sverkersons fältåg till Liffland; Om jarlvärdigheten i Sverige; Om finska språkets förnämsta dialekter; Anmärkningar om S:t Peterspenningens historia i Sverige. – Denna samling innefattar således alla under Porthans inseende utkomna afhandlingar i nordiska historien och fosterländska ämnen, med undantag af tre, som icke ansetts lämplige att här införas, nemligen Porthans samling af de till norden utgångna påfvebref, Bilmarks af honom utgifna matrikel öfver Åbo akademis professorer och slutligen den af P. utgifna vigtiga urkundsamlingen (Sylloge monumentorum etc.), hvilken anses hellre böra omtryckas i någon större samling af dylika dokumenter.
8 Vidare införas: 2) Porthans latinska sorgetal öfver H. Hassel; hans programmer till akademiska högtidligheter 1786 och 1787 samt hans tre i Sv. Witterh. Hist. och Antiqv.Svenska Witterhets Historie och Antiqvitets akademins handlingar införda uppsatser: »Anmärkningar rörande finska folkets läge och tillstånd vid den tiden, när det först lades under svenska kronans vissa och varaktiga välde»;konsekvensändrat/normaliserat »Undersökning om de nationer, hörande till finska folkstammen, hvilka i äldre nordiska historien omtalas»;konsekvensändrat/normaliserat och »Försök att upplysa konung Alfreds geografiska beskrifning öfver europeiska norden».konsekvensändrat/normaliserat – Sist införas i samlingen äfven åtskilliga i Åbo äldre tidningar m. m. tryckta historiska och fosterländska afhandlingar af Porthans hand. Redaktörer för utgifvandet äro theol.kandid. S. G. Elmgren och mag. A. Schauman. Hela samlingen beräknas till omkring 150 ark, upplagan blir 500 ex., och priset beräknas till 5 kop. s:rkopek silfver per ark. På korrekturet användes all möjlig noggrannhet, så att hvarje ark korrigeras af båda redaktörerne och icke lemnas till trycket utan bådas påtecknade godkännande.
9 Samlingens första del, utkommen under förut anförda titlar på finska, latinska och svenska språken, innefattar förra hälften af Juustens biskopskrönika med Porthans noter. I stället att krönikan i Porthans disputationer finnes tryckt i sin helhet, med antydda olika läsarter, uti arbetets början och utgifvarens mångfaldt vidlyftigare noter med deras ytterligare noter följa efteråt, är här den förändring vidtagen, att hvarje afdelning af krönikan tryckes för sig med dess tillhörande noter efteråt. Uppställningen vinner härigenom betydligt i redighet.
10 Denna del upptager, förutom Juustens och Porthans företal, krönikans korta teckning af sexton biskopar i Åbo, nemligen: Sankt Henrik † 1157, Rudolf † 1174, Folquinus, Thomas † 1248, Bero I, Ragvald I † 1266, Catillus, Johannes I † 1208, Magnus I † 1300, Ragvald II † 1321, Benedikt † 1340, Hemming † 1307, Henrik II † 1368, Johannes II † 1370, Johannes III † 1384 och Bero II † 1412. Man kan göra sig en föreställning om de Porthanska noternas rikhaltighet, när man vet att dessa 16 lefnadsteckningar, jemte varianterna och Juustens företal, upptaga i den ursprungliga disputationsformen inalles 10 sidor 4:to, men noterna deremot 408 sidor. Krönikan sjelf försvinner alltså till en obetydlighet, men behandlas af Porthan, äfven der han nödgas korrigera eller betvifla en del af dess uppgifter, med stor pietet.
11 Paulus Juusten, förste biskop i Wiborg 1554 och sedermera i Åbo, låter denna sin korta krönika föregås af ett cirkulär till Finlands kyrkoherdar, hvari han framhåller Guds stora nåd, som låtit våra hedniske förfäder omvändas till den sanna tron och än vidare upprätthåller kyrkan under tidernas betryck. Krönikan säger han sig ha sammanskrifvit efter sina företrädares anteckningar intill biskop Arvid Kurck, hvarefter han sjelf tillagt det öfriga. »Detta, säger han, har jag gjort, på det I mågen skåda finska kyrkans grundläggning, framsteg och tillvext, sedan jemväl hvad den lidit af grannfolken, såväl af ryssar och gudlöse kurländare, som af dansk trolöshet. Alla desse hafva, likt sammansvurne filistéer, stämplat till denna kyrkas förderf, omstörtning och ödeläggelse, men Gud har med sin utsträckta arm underbarligen försvarat och allt härintills upprätthållit henne. Man ser också i denna korta framställning, icke allenast huru vårt fäderneslands kyrka tillvuxit, utan äfven huru och under hvilken biskop ändringar blifvit vidtagne, isynnerhet med prestaståndet; vidare troslärans och kyrkobrukens reformation samt hvad i hvarje tid har tilldragit sig» ..... »Hvilka gamla anteckningar, jemte de af mig till kyrkans uppbyggelse här sammanförda stycken, I mågen hålla till godo; och faren väl med Gudi!»
12 Såsom häraf synes, är kyrkans historia här hufvudsak; det öfriga blott i förbigående vidrördt. Äfven kyrkodetaljerna äro ytterst magra. Då och då blef N. N. biskop, dog då och då; i hans tid grundades det klostret, det koret, det prebendet, eller skedde det fientliga infallet m. m. Med katholicismens glanspunkt i Finland, den väldige kyrkofursten Magnus II Tavast † 1452, hvars historia upptager mer än sex sidor, blifva detaljerna något utförligare, dock icke mer än att hela krönikan upptager inalles 37 qvartsidor. Stilen är ganska klar, ehuru i dess korta registermessiga framställning något enformig.
13 Af detta magra kompendium, hvars stora välmening och relativa värde visserligen ingen kan misskänna, har nu Porthans utomordentliga flit, beläsenhet och kritiska förmåga förstått att skapa det ojemförligt vigtigaste verk man ännu äger i finsk historie. Skarpare och mångsidigare har ingen exeget nagelfarit med hvarje ord i sin bibeltext, än Porthan med den skenbart obetydligaste uppgift i Juustens krönika. Allt hvad de då kända arkiverna, de lärda kommentarierna och den finska språkforskningen på hans tid ägde att erbjuda har han sammanställt, jemfört, pröfvat och användt till att belysa och fullständiga krönikans uppgifter. Läsaren behöfver både allvar och ihärdighet för att fördjupa sig i denna massa af lärdom utan att tröttna. Men så taga ock forskningens resultater jättesteg framåt i detta verk, och när man öfverskådar byggnaden i dess helhet, häpnar man för den möda dess uppförande kostat. Första häftet utkom 1784 och arbetet fortgick sedan i sexton år, tilldess att det år 1800 med 57:de häftet afslutades. Det var och förblifver ett sekulararbete.
14 Förf:s sedermera gjorda rättelser och tillägg äro observerade i den nya upplagan. Dess yttre utstyrsel visar, i bredd med första upplagan, typografins framsteg. Särskildt erkännande förtjena den icke ringa möda och omsorg redaktörerne åtagit sig för arbetets utgifvande.