Notisen/artikeln ingår i HT 2/5 1862:|100 1|

Revy: 1 Maj.

1 – Vårens lifvande verkan lät förr alltid märka sig i censuren och politiken. Den förra fick då vanligen nya och skärpta instruktioner, lämpade efter tidens behof för den vildsinta och verldsomstörtande finska publiciteten. Den sednare flammade också vanligen upp i kravaller och krigslågor någonstädes i Europa. Streck i räkningarna hörde då på båda hållen till vårens dagordning.

2 Om man i år har att anmärka något streck i räkningen, så är det intet annat, än den synnerliga fredsamhet, hvilken för närvarande råder på små och stora slagfält och som måhända bedragit mångens förväntan. Tryckerierna stå helt förvånade: i mannaminne har censuren aldrig strukit så litet och, märkvärdigt nog, tyckes pressens lössläppta hydra – detta vilddjur, som troddes klösa ögon ur land och rike, derest det icke bands till tänder och tassar uti en bur af jern – denna förfärliga hydra, säga vi, tyckes alldeles icke hugad att besanna de föreställningar man gjort sig om dess utomordentliga glupskhet. Visserligen vänder och nagelfar hon en hop saker på flera sidor än förr; visst får man höra litet sorl ifrån bygderna, litet mummel här och der blandas med uttrycken af belåtenhet uppå andra håll; men vi ha ännu ej förmått upptäcka något af dessa svarta nidingsdåd eller politiska mordförsök mot regering och samhälle, hvilka en eller annan med visshet förutsåg, derest nutidens pappersdrakar en dag skulle släppas fria. Ja, det sällsama har inträffat, hvilket sedan tio eller femton år var något ovanligt i Finland, att äfven andra tidningar än den officiela tagit sig före att öppet gilla och loforda några ibland regeringens åtgärder. Man har verkligen haft den djerfheten att säga ett och annat ja, sedan censuren icke mera med sin förr så oförlikneliga omsorg utstrukit hvartenda nej. Karakteristiskt för detta förra systemet var, att det oundvikligen ställde hela den sjelfständiga pressen i oppositionens leder; den passiva opposition, som är våra dagars uppfinning och som ingen censur har makt att i längden döda. Det som tillsvidare betecknar nuvarande förhållanden, är frånvaron af egentlig partifärg. Hvad här och der fantiseras om »den röda kappan» är barnjoller. De, som begagna denna fras, borde se sig längre om i historien hvad den betyder. Likaså litet finnes här ett verkligt junkerparti. Oklara, opraktiska meningar, toma negationer, rotlösa hugskott och inkonseqvenser, böjelse för gnat, misstro och storkaxighet, kort sagdt, en hop munväder, finnes tillräckligt. Annorlunda kan det ej vara. Ingen frihet födes fullvuxen, och icke blåsa här på mindre än ett halft år alla spår bort af ett system, hvilket, om det länge fått fortfara, kanske slutligen lyckats att uppfostra verkliga rödstjertar. Publiciteten här i landet befinner sig som bäst i den älskvärda tandsprickningsperioden. Här, likasom öfverallt, har den följaktligen sina barnsjukdomar, hvartill hör det ändlösa kexandet om person i stället för sak. Låtom oss hoppas att af detta barnet skall varda en man. Vi se åtminstone intet skäl att tvifla derpå.

3 På de stora europeiska slagfälten ha Italien och Ungern härtills icke, som man förmodade, svärtat våren med krutrök. Exemplet af två så tappra, två så varmblodiga nationer, hvilka i åratal visa sig kunna den stora konsten att vänta, – detta exempel har något att lära för dem, som med all gevalt vilja fjeska historien framåt. Det är menskligt, att enhvar gerna ville, om möjligt, skåda tidernas fullbordan. Men när vi på ett annat håll se den friaste af alla nationer offra hekatomber af lif för att faktiskt utreda frågan om negerslafven bör eller icke bör åtnjuta menniskorätt – en fråga som för 1 800konsekvensändrat/normaliserat år sedan blifvit de jure besvarad af kristendomen – då må vi ock finna oss uti att lemna åt våra efterkommande besvarandet af mången annan fråga, som nu rör vårt hjerta nära och på hvilken vi förgäfves söka en lösning uti den dag som är.

4 Tidningarna ha, till följd af allt detta, föga befattat sig med politik. Merrimac och Monitor ha fått krydda den tarfliga anrättningen med en barnsaga om Goliath och David. Man timrar hellre på egna samhällsfrågor, och deruti gör man rätt. Folkskolan (H:fors Tidn.) och polytekniska institutet (Dagbladet) stå åter bland de främsta på dagordningen. Äfven institutet stiger allt klarare fram som ett oafvisligt behof. Hr F. N:s förslag, med någon modifikation, vinner terräng i opinionen, och inkasten börja ge vika. Centralisation, och intet slösande af de små tillgångarne på ett lappverk här, ett annat der, blir lösen i denna fråga, sålänge den gäller theoretisk underbyggnad. Kadettkorpsen och junkarskolan förvandlade till en specialklass af polytekniska institutet; Mustiala och Evois reducerade till experimentalfält; tekniska realskolorna reorganiserade till förberedande anstalter för detta institut, som skulle blifva icke blott jordbrukets, handelns, industrins, näringarnas, sjöfartens, kommunikationernas, utan äfven militärens och en del af förvaltningens (landtmätares, forstmästares m. fl.) verkliga universitet, – sådan är den storartade utsigt, som vidgar sig åt ett håll, der man härtills gjort små eller stora försök utan plan, ordning och sammanhang. Läggom härtill, att det nuvarande universitetet endast med glädje och gagn skall mottaga denna nya medbroder vid sin sida. Konstakademin, detta tidens ännu ofödda stjufbarn, skall måhända åt polytekniska institutet afstå sin arkitektoniska afdelning och i stället erhålla två professioner i målning, en för landskap, en för figurer.

5 Undertiden har den likaså ofödda theaterskolan upprifvit en tråd ur nationalitetshärfvan. Det egna inträffar stundom, att tvenne ultra åsigter mötas från olika håll i samma hjulspår. Hr F. B. i Dagbladet afklipper en god del af finska folket och förklarar de svenska talande, mir nichts, dir nichts, för svenskar. Satsen är icke ny, men dock något oväntad. Ett folks förmåga att assimilera en ursprungligen främmande kultur, främmande folkelementer, och göra dem till sina, anser hr F. B. för nonsens, derest icke språket bär uniform. Två nationaliteter stå, enligt hans mening, i många sekler bredvid hvarandra som eld och vatten; den svenska minoriteten säges utöfva den allra djupaste inverkan på den finska majoriteten, men den finska majoriteten deremot blott en obetydlig provincialism på den svenska minoriteten; och så kommer man ganska följdriktigt derhän, att »Castrén och Lönnrot, Snellman och Runeberg» äro svenskar, för det att de – Lönnrot också? – skrifvit på svenska. Blindare kan man icke afväga tvenne nationaliteters inbördes attraktionskraft. Och bättre gyckel kan man icke gerna drifva med språkuniformen.

6 Grahambrödet är också en dagfråga, åtminstone för herr Ekberg. Dess närande egenskaper kunna icke mera betviflas, sedan det fyllt tolf spalter i Allmänna Tidningen.

7 Undecumque.