1 Ljufva, älskvärda väsende, som i qvinnohamn nedstigit till jorden, att smeka dess stormar till ro och strö rosor öfver dess dunkla sorgedal, – du är dig ändå lik öfverallt! Dölj dig under slöja och mask, förkläd dig under tusende former, tusende drägter, tala med tusende tungor, förställ dina ögon, fatta svärdet i stället för nålen, pennan i stället för strumpstickan, byt din spinnrock mot studerlampan och blommorna i dina lockar mot den vissnande lagern, som vexte endast för hjeltens eller för snillets panna, – du är ändå densamma öfverallt, och ingenstädes incognito. Liksom ljuset är i alla färger samma ljus, ehvad det må framträda som jordiskt grönt eller himmelsblått, så är i alla dina egenheter, alla dina förkonstlingar, din qvinlighet, densamma öfverallt, oföränderlig i all din föränderlighet, ach oförgänglig i all din ombytlighet. Det är din sköna lott, an vara dig sjelf och ingen annan öfverallt, må detta under så mycket yttre beroende vara din tröst! Ty när du i lifvet skänker bort dig sjelf, när du med hängifvenhet lutar ditt hjerta mot ett manligt hjerta, beredd att gifva allt och behålla intet för dig sjelf, då äger du ändock det bästa qvar i behåll, det, som i alla skiften är din ädlaste och skönare arfvedel på denna jord, – du äger ditt qvinliga värde- qvar! Derföre, vackra dotter af Eva! ehvad du sett dagen i palats eller koja, ehvad du smyckar dina lockar med fältets convaljer eller med juveler af millioners värde, vid väfstolen och pianot, vid trappan af visthuset och vid trappan af thronen, – var hvad du skulle vara, var qvinna blott! Förstå din ljufva, himmelska kallelse rätt; gå med dina varma känslor in i lifvet och fordra allt af det: fordra kärlek och sällhet, inflytande, kunskaper, fordra allt, som gör hjertat rikt och själen ljus, men under allt detta, glöm ej dig sjelf, var qvinna, o var qvinna blott!
2 En qvinna kan vara mycket, kan gå långt utom gränserna för sitt köns vanliga verksamhet, och vara qvinna: ändå. När den höghjertade Orleanska Johanna med glödande kinder och lågande blickar störtade midt i den vikande fiendens leder, när det hvita baneret svajade öfver hennes hufvud och hennes namn som ett härskri ljöd från tusende hänryckte krigares läppar; i denna stund var hon mycket mer, än hvad ödet skiftar på vanlig qvinnolott. Tvenne mäktiga rikens ära och lycka sjönk eller steg der hon gick fram, men hon var qvinna ändå, hon var den obefläckade jungfrun, och hennes hand ville ej utgjuta blod. Hon älskade sitt land och sin Konung, så som endast en qvinna älskar, hon offrade sig sjelf, så som endast en qvinna offrar, och när hon sedan, som Schiller och sagan förtälja, dukade under för en annan kärlek, var äfven detta qvinligt, – svagt, men så menskligt skönt ändå.
3 När för fyra år sedan Englands sköna nittonåriga Drottning, Victoria, på balett i Windsor stod omgifven af sin lysande hof, sina Lorder och Ministrar, då kände hon, att ett väldigt rike lydde under hennes spira, ett rike i hvilket solen aldrig går ned*)När aftonsolen upphör att glänsa på palatsen i London, förgyller morgonrodnaden tornspirorna i Quebec, och när solen sjunker bakom Americas urskogar, går den redan upp för Britterna i Ostindiet.. Men det milda qvinnohjertat slog i hennes kungliga barm, med en sin rodnad tog hon bouquetten från sitt bröst och räckte den åt Prins Albert – det var den första förklaringen af hennes hjertas val och i detta ögonblick var Victoria en rodnande flicka, som andra flickor, en skön flicka på tronen, men ändå en flicka blott!
4 Från så höga kretsar nedstige vi till lägre; vi tale t. ex. om literära fruntimmer. Vi hylle icke den gamla fördom, som bjuder qvinnan, att evigt dväljas i köket, vid sybågen eller vid romanen; vi önske henne all den bildning, all den verksamhet, hon förmår bära, blott att hon ej dervid försakar det qvinliga behag, som är för henne hvad doften är för blomman, och utan hvilket hon är allt annat, än hvad hon skulle vara. Låtom oss betrakta en författarinna. Det är omöjligt, att icke hos|10 2| henne upptäcka qvinnan i hvarje rad. Har hon qvickhet och snille, så saknas aldrig hos henne den fina blick, som lik en solstråle spelar öfver tingens ytor, och uppfattar alla lifvets små detailler med en skarpsynthet, hvilken mannen sällan och med möda förvärfvar. Har hon hjerta derjemte, så kan ingen bättre än hon teckna passionen i dess ömtåligaste nuancer, känslan i dess doldaste vinklar, och det breder sig öfver hennes målningar ett varmt tycke, som anslår och förtjusar underbart. Men hon må vara aldrig så varm, aldrig så snillrik och qvick, så behöfver hon likväl ännu något dertill, förutan hvilket hon är en ljudande malm och en klingande bjellra, – hon behöfver kärlek. Kärlek! det är ordet, det är den qvinliga blommans doft. Utan den är hon mycket, men aldrig qvinna. Och denna kärlek skall vara qvinlig, skall ej begära, utan gifva, ej taga, utan offra, ej storma i njutning, ej förgås i längtan, utan hängifvande, blyg och innerlig vara lifvets tröst, ro och sällhet alltid. Så visst är det, att äfven en författarinna måste, för att rätt förtjusa, låta kärlekens ande genomgå sina verk, att, der denna saknas, qvickheten förlorar sin udd, snillet sin skärpa, och läsaren, när han bortlägger boken, erfar samma otillfredsställande känsla, som när han om hösten upptager ett bjertrödt blad, i tanke att det är en ros, men snart upptäcker, att han bär förvissningen i sina händer.
5 En sådan vissnad författarinna, – det är hårdt att utsäga det – är Emilie Carlén, äfven kallad Fru Flygare-Carlén. Hon är ett fruntimmer med både hufvud och hjerta, – hjerta i den mening, att hon vet, hvad passionen är, och noga har reda på alla de små begärelser, som dväljas inom ett menniskobröst. Hon tecknar väl och med mycken erfarenhet; liksom urmakaren söndertager de tallösa småheterna i uret, lägger dem framför sig på bordet och sammansätter dem åter, så går Fru Carlén till väga med sitt lilla smånätta Svenska hvardagslif, sönderplockar och sammanlägger bitarne, iordningställer hastigt och lustigt mechanismen till en liten intrig, framtager här en hög ziffra, der en låg, radar dem i behörig ordning på urtaflan, ställer visaren midt emellan middagshetta och midnattsköld samt låter sedan verket gå. Derföre likna hennes arbeten prydliga fickur, af hvilka man rätt bra kan se, hvad klockan är slagen i vissa samhällskretsar, utan att man af dem kan begära chronometrars punktlighet. Så till vida vete vi inte annat än godt att säga om Fru Carlén; hon skrifver fort, stundom vårdslöst, hon har ett stort förråd, om icke just på idéer, så åtminstone på observationer, och man följer med verkligt intresse hennes lifliga skildringar. Men – (det förtretliga men!) hvad hon icke äger, hvad hon troligen just genom sin mångsidiga erfarenhet förlorat och ej mer kan återvinna, det är just den fina qvinliga takten, den jungfruliga skärheten, det obeskrifliga något, som en ädel qvinna i alla åldrar och skiften bibehåller och ej utan sin stora skada försakar ... det söker man fåfängt hos författarinnan till Rosen på Tistelön. Hvad gifver Fredrica Bremers skrifter ett så ädelt tycke, hvad är det ljufva och intagande hos Cousinernas författarinna, trots allt hennes älskvärda lättsinne, hvad, om icke den skära qvinlighet, som skimrar igenom bådas dagrar och skuggor, som aldrig glömmer sig i ett förfluget ord, aldrig förnekar sig ens i de skildringar, som träda ganska nära det anstötligas gräns! Se der deras öfverlägsenhet!
6 Har vår Läsare eller Läsarinna haft nöjet göra den hederlige Kamrer Lassmans bekantskap? Hvarom icke, så gör det. Han är den bäst genomförde, den i botten sannfärdigaste af alla Fru Carléns skapelser. Gammal ungkarl, något småaktig och dito snål, för resten en hedersman, sådan man väl stundom träffar här i verlden, råkar gubben, efter många missöden i frieribestyr, under en ung hustrus toffel, en hustru utan uppfostran med naturligt godt hjerta, mycken fåfänga, mycket lättsinne och tyvärr slutligen äfven mycken elakhet... sådant man väl ock stundom kan så se. Blidare uppträda: en Kongl. Sekter utan mynt och utan bekymmer, en högdragen Ranudo de Colibrados till Notarie, en slug Pastor, en verdslig adjunkt, ytterligare en ulf under prestkappan, en supig tunnbindare, en hederlig bodbetjent, en f. d. skönhet, numera korfmakerska, en pratsjuk hofmästarinna, en korpulent klädståndsfru, en godhjertad prestenka, en skenhelig giftaslysten Sabina etc. etc. samt lik en glänsande ram kring dessa småheter, en Stockholmsverld i smått, en greflig och en friherrlig familj, med hvad dertill hörer af vidunderliga familjehemligheter m. m. Man ser, att Fru C. är hemma i sitt, och hon är ochså lyckligast der. De flesta af hennes charakterer äro troget och väl genomförda, jemnt hållna, lifliga och efter naturen kopierade. Vi hade blott önskat lägga den talentfulla författarinnan tvenne saker på hjertat: för det första helst en skymt af religiositet, hvaraf man hos ingen af hennnes personligheter finner ett spår; och synes detta för mycket begärdt, så må hon dock visa vördnad för det heliga och icke, såsom hon i Kamrer Lassman och annorstädes tillåter sig, öfverallt låta det framträda blott såsom täckmantel för laster och skrymteri. För det andra, sköna Fru C.! en smula mera qvinlig delicatesse, en finare takt, en värdigare hållning och sist – tillåt oss säga det! – en kärlek, mindre lättsinnig, mera jungfruligt blygsam, såsom det dock höfves en ädel qvinna i alla förhållanden! I sanning, vi misskänne ej förf:sförfattarinnans förtjenster och vi fäste oss ej vid ord; men den obetänksamma, verldsligt lösa, oqvinliga ande, som genomgår Fru C:s skrifter, har ofta svalkat vår beundran ända till is. Det är oartigt af oss, men vi rå ej för det.
*)När aftonsolen upphör att glänsa på palatsen i London, förgyller morgonrodnaden tornspirorna i Quebec, och när solen sjunker bakom Americas urskogar, går den redan upp för Britterna i Ostindiet.
Kommentaari
Det finns inga kommentarer till de enskilda artiklarna och artikelserierna i delutgåvan.
Knoppar.
I.
1 Ljufva, älskvärda väsende, som i qvinnohamn nedstigit till jorden, att smeka dess stormar till ro och strö rosor öfver dess dunkla sorgedal, – du är dig ändå lik öfverallt! Dölj dig under slöja och mask, förkläd dig under tusende former, tusende drägter, tala med tusende tungor, förställ dina ögon, fatta svärdet i stället för nålen, pennan i stället för strumpstickan, byt din spinnrock mot studerlampan och blommorna i dina lockar mot den vissnande lagern, som vexte endast för hjeltens eller för snillets panna, – du är ändå densamma öfverallt, och ingenstädes incognito. Liksom ljuset är i alla färger samma ljus, ehvad det må framträda som jordiskt grönt eller himmelsblått, så är i alla dina egenheter, alla dina förkonstlingar, din qvinlighet, densamma öfverallt, oföränderlig i all din föränderlighet, ach oförgänglig i all din ombytlighet. Det är din sköna lott, an vara dig sjelf och ingen annan öfverallt, må detta under så mycket yttre beroende vara din tröst! Ty när du i lifvet skänker bort dig sjelf, när du med hängifvenhet lutar ditt hjerta mot ett manligt hjerta, beredd att gifva allt och behålla intet för dig sjelf, då äger du ändock det bästa qvar i behåll, det, som i alla skiften är din ädlaste och skönare arfvedel på denna jord, – du äger ditt qvinliga värde- qvar! Derföre, vackra dotter af Eva! ehvad du sett dagen i palats eller koja, ehvad du smyckar dina lockar med fältets convaljer eller med juveler af millioners värde, vid väfstolen och pianot, vid trappan af visthuset och vid trappan af thronen, – var hvad du skulle vara, var qvinna blott! Förstå din ljufva, himmelska kallelse rätt; gå med dina varma känslor in i lifvet och fordra allt af det: fordra kärlek och sällhet, inflytande, kunskaper, fordra allt, som gör hjertat rikt och själen ljus, men under allt detta, glöm ej dig sjelf, var qvinna, o var qvinna blott!
2 En qvinna kan vara mycket, kan gå långt utom gränserna för sitt köns vanliga verksamhet, och vara qvinna: ändå. När den höghjertade Orleanska Johanna med glödande kinder och lågande blickar störtade midt i den vikande fiendens leder, när det hvita baneret svajade öfver hennes hufvud och hennes namn som ett härskri ljöd från tusende hänryckte krigares läppar; i denna stund var hon mycket mer, än hvad ödet skiftar på vanlig qvinnolott. Tvenne mäktiga rikens ära och lycka sjönk eller steg der hon gick fram, men hon var qvinna ändå, hon var den obefläckade jungfrun, och hennes hand ville ej utgjuta blod. Hon älskade sitt land och sin Konung, så som endast en qvinna älskar, hon offrade sig sjelf, så som endast en qvinna offrar, och när hon sedan, som Schiller och sagan förtälja, dukade under för en annan kärlek, var äfven detta qvinligt, – svagt, men så menskligt skönt ändå.
3 När för fyra år sedan Englands sköna nittonåriga Drottning, Victoria, på balett i Windsor stod omgifven af sin lysande hof, sina Lorder och Ministrar, då kände hon, att ett väldigt rike lydde under hennes spira, ett rike i hvilket solen aldrig går ned*)När aftonsolen upphör att glänsa på palatsen i London, förgyller morgonrodnaden tornspirorna i Quebec, och när solen sjunker bakom Americas urskogar, går den redan upp för Britterna i Ostindiet.. Men det milda qvinnohjertat slog i hennes kungliga barm, med en sin rodnad tog hon bouquetten från sitt bröst och räckte den åt Prins Albert – det var den första förklaringen af hennes hjertas val och i detta ögonblick var Victoria en rodnande flicka, som andra flickor, en skön flicka på tronen, men ändå en flicka blott!
4 Från så höga kretsar nedstige vi till lägre; vi tale t. ex. om literära fruntimmer. Vi hylle icke den gamla fördom, som bjuder qvinnan, att evigt dväljas i köket, vid sybågen eller vid romanen; vi önske henne all den bildning, all den verksamhet, hon förmår bära, blott att hon ej dervid försakar det qvinliga behag, som är för henne hvad doften är för blomman, och utan hvilket hon är allt annat, än hvad hon skulle vara. Låtom oss betrakta en författarinna. Det är omöjligt, att icke hos|10 2| henne upptäcka qvinnan i hvarje rad. Har hon qvickhet och snille, så saknas aldrig hos henne den fina blick, som lik en solstråle spelar öfver tingens ytor, och uppfattar alla lifvets små detailler med en skarpsynthet, hvilken mannen sällan och med möda förvärfvar. Har hon hjerta derjemte, så kan ingen bättre än hon teckna passionen i dess ömtåligaste nuancer, känslan i dess doldaste vinklar, och det breder sig öfver hennes målningar ett varmt tycke, som anslår och förtjusar underbart. Men hon må vara aldrig så varm, aldrig så snillrik och qvick, så behöfver hon likväl ännu något dertill, förutan hvilket hon är en ljudande malm och en klingande bjellra, – hon behöfver kärlek. Kärlek! det är ordet, det är den qvinliga blommans doft. Utan den är hon mycket, men aldrig qvinna. Och denna kärlek skall vara qvinlig, skall ej begära, utan gifva, ej taga, utan offra, ej storma i njutning, ej förgås i längtan, utan hängifvande, blyg och innerlig vara lifvets tröst, ro och sällhet alltid. Så visst är det, att äfven en författarinna måste, för att rätt förtjusa, låta kärlekens ande genomgå sina verk, att, der denna saknas, qvickheten förlorar sin udd, snillet sin skärpa, och läsaren, när han bortlägger boken, erfar samma otillfredsställande känsla, som när han om hösten upptager ett bjertrödt blad, i tanke att det är en ros, men snart upptäcker, att han bär förvissningen i sina händer.
5 En sådan vissnad författarinna, – det är hårdt att utsäga det – är Emilie Carlén, äfven kallad Fru Flygare-Carlén. Hon är ett fruntimmer med både hufvud och hjerta, – hjerta i den mening, att hon vet, hvad passionen är, och noga har reda på alla de små begärelser, som dväljas inom ett menniskobröst. Hon tecknar väl och med mycken erfarenhet; liksom urmakaren söndertager de tallösa småheterna i uret, lägger dem framför sig på bordet och sammansätter dem åter, så går Fru Carlén till väga med sitt lilla smånätta Svenska hvardagslif, sönderplockar och sammanlägger bitarne, iordningställer hastigt och lustigt mechanismen till en liten intrig, framtager här en hög ziffra, der en låg, radar dem i behörig ordning på urtaflan, ställer visaren midt emellan middagshetta och midnattsköld samt låter sedan verket gå. Derföre likna hennes arbeten prydliga fickur, af hvilka man rätt bra kan se, hvad klockan är slagen i vissa samhällskretsar, utan att man af dem kan begära chronometrars punktlighet. Så till vida vete vi inte annat än godt att säga om Fru Carlén; hon skrifver fort, stundom vårdslöst, hon har ett stort förråd, om icke just på idéer, så åtminstone på observationer, och man följer med verkligt intresse hennes lifliga skildringar. Men – (det förtretliga men!) hvad hon icke äger, hvad hon troligen just genom sin mångsidiga erfarenhet förlorat och ej mer kan återvinna, det är just den fina qvinliga takten, den jungfruliga skärheten, det obeskrifliga något, som en ädel qvinna i alla åldrar och skiften bibehåller och ej utan sin stora skada försakar ... det söker man fåfängt hos författarinnan till Rosen på Tistelön. Hvad gifver Fredrica Bremers skrifter ett så ädelt tycke, hvad är det ljufva och intagande hos Cousinernas författarinna, trots allt hennes älskvärda lättsinne, hvad, om icke den skära qvinlighet, som skimrar igenom bådas dagrar och skuggor, som aldrig glömmer sig i ett förfluget ord, aldrig förnekar sig ens i de skildringar, som träda ganska nära det anstötligas gräns! Se der deras öfverlägsenhet!
6 Har vår Läsare eller Läsarinna haft nöjet göra den hederlige Kamrer Lassmans bekantskap? Hvarom icke, så gör det. Han är den bäst genomförde, den i botten sannfärdigaste af alla Fru Carléns skapelser. Gammal ungkarl, något småaktig och dito snål, för resten en hedersman, sådan man väl stundom träffar här i verlden, råkar gubben, efter många missöden i frieribestyr, under en ung hustrus toffel, en hustru utan uppfostran med naturligt godt hjerta, mycken fåfänga, mycket lättsinne och tyvärr slutligen äfven mycken elakhet... sådant man väl ock stundom kan så se. Blidare uppträda: en Kongl. Sekter utan mynt och utan bekymmer, en högdragen Ranudo de Colibrados till Notarie, en slug Pastor, en verdslig adjunkt, ytterligare en ulf under prestkappan, en supig tunnbindare, en hederlig bodbetjent, en f. d. skönhet, numera korfmakerska, en pratsjuk hofmästarinna, en korpulent klädståndsfru, en godhjertad prestenka, en skenhelig giftaslysten Sabina etc. etc. samt lik en glänsande ram kring dessa småheter, en Stockholmsverld i smått, en greflig och en friherrlig familj, med hvad dertill hörer af vidunderliga familjehemligheter m. m. Man ser, att Fru C. är hemma i sitt, och hon är ochså lyckligast der. De flesta af hennes charakterer äro troget och väl genomförda, jemnt hållna, lifliga och efter naturen kopierade. Vi hade blott önskat lägga den talentfulla författarinnan tvenne saker på hjertat: för det första helst en skymt af religiositet, hvaraf man hos ingen af hennnes personligheter finner ett spår; och synes detta för mycket begärdt, så må hon dock visa vördnad för det heliga och icke, såsom hon i Kamrer Lassman och annorstädes tillåter sig, öfverallt låta det framträda blott såsom täckmantel för laster och skrymteri. För det andra, sköna Fru C.! en smula mera qvinlig delicatesse, en finare takt, en värdigare hållning och sist – tillåt oss säga det! – en kärlek, mindre lättsinnig, mera jungfruligt blygsam, såsom det dock höfves en ädel qvinna i alla förhållanden! I sanning, vi misskänne ej förf:sförfattarinnans förtjenster och vi fäste oss ej vid ord; men den obetänksamma, verldsligt lösa, oqvinliga ande, som genomgår Fru C:s skrifter, har ofta svalkat vår beundran ända till is. Det är oartigt af oss, men vi rå ej för det.